Muntra minnen från mellersta Tavastland

*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 73656 *** MUNTRA MINNEN FRÅN MELLERSTA TAVASTLAND Små berättelser om ångbåtar, jakt och fiske Af HERMANN KAUFFMANN Helsingfors, Författarens förlag, 1902. Aktiebolaget Handelstryckeriet. INNEHÅLL: Till läsaren. Huru det bar till att linnefabriken i Tammerfors blef anlagd. Första ångbåten på Näsijärvi. Första proffärden med "Ahti". Den officiella proffärden med "Ahti". "Ahtis" senare öden. Några historier från ångbåten "Ahti". Den första ångbåten på Pyhäjärvi. Den officiella proffärden med "Laukko". Ankomst till Tammerfors och fågellifvet i trakten. Den första propellerångbåten på tavastländska vatten. En färd till Visuvesi år 1863. En annan färd till Visuvesi samma år. Ångslupen "Ilmarinens" färd genom staden Tammerfors. Ångslupen "Ilmarinens" färd till Tavastehus. Första dygnet. Andra dygnet. Tredje dygnet. Festen i parken. Ångslupen "Ilmarinens" afleverering. En färd med ångbåten "Laukko". Propellerångbåten "Storfurst Wladimir" på Näsijärvi. En lustresa till Muurola kanal midsommarafton 1864. Följderna af lustresan. En ledsam färd under kampanjetiden. Forellmete i Tammerfors ström. En jakt i Ruovesi. Vårt första försök att jaga orrar med bulvaner. En lojakt. Hjulångbåten "Elias Lönnrot" på Pyhäjärvi. Ångbåten "Elias Lönnrots" proffärd den 7:de juni 1865. Första jakten på Otavasalo. Huru kassören fick hjälp vid orrskytte. Vinterfiske nedanom Tammerfors ström. En "folkilsken" hare. Ångbåten på Ilmajoki älf. Hjulångbåten "Vanaja". Om kapten Steen. Huru kapten Steen trollade fram toddar med potatis. Våra rapphönsjakter. Ett tvefaldt olyckligt möte. Något om förenämnda hjulångbåtars haverier. Några af ångbåten "Elias Lönnrots" missöden. Kalle. Några af ångbåten "Vanajas" haverier. Vanaja ångbåtsbolags båtar "Roine", "Alku" och "Jatko". Ett äfventyr på Tammerfors ström. En andjakt på Viinikkajärvi. Ett och annat om hararna kring Tammerfors på 1860-talet. Amatörarbeten i ångbåtsväg eller hvad som kan bli utaf en vefslup och en segelslup. Ångslupen "Amalia" i Lübeck och Berlin. En jakt vid Pyynikke. Något om vargar. Min speltjäder. Riifs vargjakt. Om tillförseln af fisk och handeln därmed i Tammerfors på 1830- och 60-talen. Forellfiske i Tammerfors ström och på sjöarna ofvanför. Lojakt vid åtel och lojakt i hölada. Om skogsfågel och dess fångst i närheten af Tammerfors på 1860-talet. Fiske på Näsijärvi. "Picknicks". Öster. Hvarför jag började fiska med ref. En metfärd på Teisko kyrksjö. Teiskofärder i roddbåt. Östers räffångst. Förberedelser för kommande kampanjer. Vårstämning. Utflyttningen till Sommarbo 1877. Midsommardagen. Ett besök hos fiskgjusarna på Vähä Koljonsaari. Hararna vid Mäkylä. Revanche. Omvända förhållanden. En färd på jakt och fiske norrut. Ett ändernas plågoris. En fiskefärd på Toijala sjö. Oåtkomlig i lifvet och i döden. En hare i håfven. En jakt på gräfling i månsken. Ett och annat från Sommarbo. Andra och sista jakten på Otavasalo. Höststämning. Slutord. Tillägg (20 år senare.) Den första morkullan. Något om morkullor. En järpjakt nära Kinteri by. En s.k. orrjakt för skällande hund. Ett sorgespel i djurvärlden. En ovanlig jakt på räf i lada 1901. Ett "gif akt" för småfåglarnas vänner. Om tillverkning af fågelhålkar. Om uppfästning af fågelhålkar. Man bör mata småfåglarna under vintern. Illustrationer. Ruovesi. Ångaren "Storfurst Wladimir" i Tammerfors hamn. Jaktparti med ångbåten "Elias Lönnrot". Muurola kanal. Gustaf Adolf Öster. Teiskola gård. "Sommarbo" villa i Teisko. Fågelhålkar. Till läsaren. Meningen med utgifvandet af dessa "Muntra minnen från mellersta Tavastland", d.v.s. från staden Tammerfors och dess omgifningar inom ett par mils omkrets, är icke att gifva någon historik af ortens under sistlidna halfva sekel så att säga amerikanskt snabba uppblomstring, men väl att efter anteckningar och minnet skildra stadens sjökommunikationers ungdomstid under femtio- och sextiotalet, samt de vattendragen kring staden då trafikerande ångbåtarnas tillkomst, öden och äfventyr äfvensom jakten och fisket i trakten på nämnda tid. Detta gör jag i den förhoppning att dessa små historier och skisser komma att intressera och roa såväl den, som varit med då och känner till staden sådan den varit, som äfven andra, hvilka icke kunna minnas tiden, då man färdades till och från orten endast utefter landsvägarna, då posten anlände och afgick blott två gånger i veckan, då gatorna under den mörka årstiden upplystes med en talgdankslykta uti hvarje gathörn, samt förutom grisarne haren och vargen icke voro sällsynta trafikanter inom stadens hank och stör. Hvad jag från femtiotalet har att berätta är till största delen mig meddeladt af dåvarande bruksförvaltaren vid T:fors masugn Joh. Fred. Gefwert samt från annat tillförlitligt håll, men hvad efter 1861 anförts har jag varit med om. Ändamålet är att icke låta roande om ock oviktiga händelser från ett för staden intressant skede, hvilka sakna berättigande att på annat sätt bevaras, förfalla i glömska. Dessa minnen ega till större delen värde endast för mig, men kunna dock, som jag hoppas, äfven bereda nöje åt andra såsom skildringar från den tid, då det började gå framåt i landet och då det fanns godt om skog, villebråd och fisk i Tavastland. Hvad ångbätshistorierna beträffar så kunna de väl egentligen endast såsom minnen från teknikens ungdom i landet vara af intresse för tekniker, och den som ej är det gör kanske klokast uti att förbigå det rent fackmässiga däruti, ehuru jag bjudit till att belamra berättelserna med så få tekniska förklaringar och termer som möjligt; men den som är road af jakt och fiske, och det är säkert äfven mången ingeniör, han har nog lika roligt som jag haft såväl åt de förra som af jakt- och fiskehistorierna från mina sportupplefvanden. Det finnes tryckta historier om jakt och fiske af flere slag. En del äro intresseväckande och roliga om ock icke alltför nogräknade med sanningen, en annan del äro fullt tillförlitliga, men i afsaknad af allt muntert, hoc est tråkiga. Den förra sorten kan med nöje läsas af en icke sportsman medan den senare endast är tillkommen för teoretiker, statistiker och andra nogräknade specialister på sportområdet, d.v.s. detsamma som osmältbara för dilettanter och vanliga människor. De roliga jakt- och fiskehistorierna bruka visserligen vara något misstänkta för öfverdrift och upprydande tillägg, hvilket man på tyska benämner "Jägerlatein", äro därför ökända och ringaktade af finfina sportare, men hvad gör väl det, om de uppfylla sitt ändamål att roa? Det må vara både si och så med påståendet "att litet ljuga pryder tal", men nog beror det bra mycket på hur en historia berättas, om den skall höras och läsas med nöje och göra den effekt, som väl är berättarens mening, utan att han därför behöfver gå långt ifrån sanningen och som man säger "pryda sitt tal". Enhvar må ha sin smak angående sådana historier, jag för min del söker det lifvande och nöjsamma såväl uti själfva sporten som i berättelsen därom. Denna behöfver därför icke rangera bland anekdoternas vanryktade följe. Visserligen är det ganska ondt om intressanta och roliga jakter och fiskefärder; mången alldagligt enformig kan man upplefva och läsa om, innan i hopen en påträffas eller upplefves, som verkligen lönar berättas och tryckas för att roa äfven den som icke varit med. Att skjuta några harpaltar eller en och annan räf för goda hundar, när man har erfarenhet och tur att välja rätta ståndplatsen, där drefvet går fram, eller hinner genskjuta det som går nära förbi, är i det hela en rätt simpel och alldaglig händelse, välbekant för jägare och den allmänhet som läser jaktböcker; men då sådana jakter icke bjuda på något nytt och nämnvärdt äro de enligt min åsikt oförtjänta af att upprepas. Andra ha nog såväl som jag varit med om jakter, då den uppfriskande vistelsen uti skog och mark samt motionen för kroppen utgjort den reelaste behållningen, men allt annat förlupit som vanligt, d.v.s. att utom aflifvandet af diverse villebråd intet omnämnbart förefallit. Ty till det intressanta kan dock det sedvanliga skrytsamma uppräknandet af huru många micklar, jössar eller fåglar, som fått släppa till lifvet, icke gärna räknas. Nej, någon "kläm" bör historien ha, något måste under jaktens gång hafva händt, afvikande från den vanliga trallen, om den skall vara värd att talas om, eljes är nog bättre att tiga än att "föra ugglor till Athen". Sådana jakt- och fiskehistorier, som bjuda på något "noch nicht da gewesenes", äro trefliga, tycker jag, och lärorika kunna de ibland äfven vara, och hoppas jag att läsarn skall bli af samma åsikt. Därför låter jag nu här en del själfupplefda historier om jakt och fiske följa, hvilka alla äro mycket sannfärdiga. Under de sist förflutna tjugu åren har jag, därtill "nödd och tvungen" af omständigheterna, mycket litet sysslat med jakt och fiske, är nu gammal vorden och bär sällan bössan till skogs. Nu sitter jag helst i vinterkvällen vid brasan och värmer upp gamla, glada minnen, berättande för ungdomen om huru det var ställdt med jakten och fisket "i den gamla goda tiden", då det fanns godt om tjäder på hvar granklädd udde kring Näsijärvi och Koljonselkä, då varg och hare gjorde sina nattliga besök i T:fors stad och bulvanerna uppsattes på Pyynikke åsen. Från den tiden äro dessa berättelser; de kunna visst därför tyckas vara ganska gamla, men äro icke sämre än andra för det, ty anteckningarna och minnet finnas i behåll. Då jag under de långa vinteraftnarna här uti ett trefligt hem i skogen, lyst af en präktig petroleumlampa skrifver dessa minnen från en tid, då man icke kände till en sådan lyx, och kommer ihåg hur det var, då man måste ha ljussaxen nära tillhands för att därmed snoppa veken af den ständigt rykande talgdanken, kan jag icke underlåta att reflektera öfver huru sedan dess mycket blifvit annorlunda i hus, i skog och på sjö. Då kliar skrifklådän i fingerspetsarna och frestar att meddela ett och annat angående de första pioniererna på vattendragen däruppe samt om jakt och fiske; så mycket man hade tid därtill mellan det man drog sin vef och talgdanken snoppades. Dessa minnen bjuda på intet ovanligt, nej endast sådant som kunnat hända enhvar, om han på sina fristunder liksom jag på den tiden drifvit kring uti Tavastlands då med villebråd så väl försedda skogar och på dess fiskrika sjöar. Jag hoppas att dessa minnen skola roa andra liksom mig och låter dem här följa någotsånär uti kronologisk ordning. Huru det bar till att linnefabriken i Tammerfors blef anlagd. Efter midten af det gångna seklets trettiotal (1836), då engelsmannen Finlayson uti T:fors stad i liten skala hade börjat anläggningen af denna firmas nu så storartade bomullsmanufakturer, hvilken anläggning på orten dock icke i ålder kan täfla med Frenckellska pappersbruket, som grundades redan år 1762, inträdde en längre paus i stadens utveckling, och detta samhälle hade, till följd af afskildt läge inuti landet och svåra kommunikationer, liksom andra uppstäder i en del fall blifvit efter, samt bevarade i sitt sköte en god del patriarkaliska förhållanden och idylliska plägseder, som annorstädes längesedan glömts. Efter midten af femtiotalet inträdde dock en förändring, förorsakad af vice häradshöfding Adolf Törngrens och brukspatron Gustaf Wasastjernas företagsamhet och storartade anläggningar på Skyttäläsidan af strömmen, hvilka gåfvo en ny och mäktig impuls åt stadens uppblomstring. Detta Finlands "Manchester" egde vid seklets midt omkring fyra tusen invånare, hvilka liksom för närvarande till största delen tillhörde arbetareklassen och hade sin sysselsättning i de då existerande fabrikerna; dock voro dessa då hvarken många eller på långt när så storartade som de sedermera blifvit. De största industriela inrättningarna voro på den tiden de förenämnda fabrikerna hvarjämte uti staden fanns en liten början till Petterssonska yllespinneriet, några klädesvalkar, ett par tegelbruk med obetydlig produktion och en blyhagelfabrik bakom Pyynikke åsen, hvilken dock endast tidtals arbetade. På strömmens östra sida, hvilken då icke tillhörde staden, funnos Hatanpäägårds stora mjölkvarn och Tammerfors masugn, som dock blott, hvart tredje eller fjärde år blåstes på, allt efter som det därvid anlagda mindre gjuteriet var i behof af tackjärn. Detta utgjorde vid nämnda tid hela stadens industri, utom hvad dess handtverkare åstadkommo, af hvilka en del för afsättning af sina fabrikater brukade besöka grannstädernas marknader. Kom så år 1856, då brukspatron W., egare af Östermyra krutbruk, en vacker dag tyckte att han hade för liten nytta af att klippa kupongerna på sina många ryska värdepapper, samt kom att fundera på det större gagn som skulle bli en följd af rikedomens användande till upphjälpandet af industrin i landet. Han köpte därför af firman Ramsay & Idman dem tillhörande Tammerfors masugn, belägen på östra sidan af strömmen, jämte det därinvid anlagda gjuteriet och sågen med underlydande stora tillgång till vattenkraft. Dessa inrättningar ombyggde och förstorade han samt anlade därvid en, enligt dåvarande förhållanden, ansenlig mekanisk verkstad. Denna försågs med många och stora arbetsmaskiner, tagna från England, hvarifrån landet förr uteslutande försåg sitt behof af verktyg. Något senare anlade Törngren tillsammans med en Fritsche klädesfabriken i Tammerfors. Belägen på samma sida vid strömmens nedersta fall är äfven den ett ganska stort företag. Dessa anläggningar medtogo dock icke uti nämnvärd grad grundläggarenas resurser, och någon tid därefter beslöt W. att resa till bergsrådet Kasimir Brehmer för att om möjligt af honom köpa Jokkis bruk och stora egendom. En dag stoppade han en bunt obligationer i schäslådan och åkte dit. På aftonen vid toddyglaset kommo herrarna öfverens om priset och gjorde till ömsesidig belåtenhet muntligt upp affären samt gingo att sofva på saken. Men på morgonen fann B. att han glömt åt sig betinga något pris för den på hans stora gods växande grödan, hvarför han af W. begärde en summa utöfver det belopp, som på kvällen öfverenskommits. W., som var fast öfvertygad att affären giltigt afslutats aftonen förut, blef förargad. Han gick till vagnslidret, där schäsen med värdepappren stod, tog bunten med sig till B. och kastade den framför honom på bordet, utbristande: "Här har du femhundratusen rubel, mera ger jag inte för alltihop!" Härpå svarade B. helt lugnt: "Då får du inte Jokkis!" Och därvid blef det. Hr W. fick kuska tillbaka till T:fors med pappren i schäslådan. I staden träffade han T., min sagesman, och omtalade för honom sin färd med dess negativa resultat samt sade: "Hvart stoppar jag nu penningarna?" T. var icke lagkarl blott för roskull, han visste råd för dem. Han sade att han egde ofördelaktigt placerade kapital och därför hade kommit på tanken att någonstädes anlägga en linnefabrik, ty en sådan fanns icke i landet, men dittills hade han ej träffat på någon för detta ändamål lämplig plats. Då nu äfven W. hade penningar till öfverlopps samt dessutom egde plats och vattenkraft därinvid som var utmärkt, föreslog han därför att de tillsamman borde utföra planen. Detta förslag antogs af W. och utkast till det stora företaget uppgjordes omedelbart. Under 1857, 58 och 59 uppfördes de stora fabriksbyggnaderna, hvilka sedermera öfvergingo i Tammerfors Linne & Järn-Manufaktur Aktiebolags ego och liksom mekaniska verkstaden allt intill senare tid betydligt förstorats. Herrar T. & W. voro under flere år turvis bolagets disponenter. Dessa ansenliga, tätt efter hvarandra utförda fabriksanläggningar väckte verksamhetsandan i samhället till nytt lif, ökade penningetillgången, fabrikationen, omsättningen och välståndet på orten, hvars folkmängd hastigt steg. Så äfven på östra sidan af strömmen. Där förr endast ett par bondgårdar och några torparekojor funnos, uppväxte nu snabbt den Skyttälä kallade arbetareförstaden. Det för fabrikerna behöfliga råmaterialet och deras fabrikater, som måste forslas till och från staden med foror, försvårade transportförhållandena så, att deras upphjälpande började bli ett allt mer trängande behof. Huru man bjöd till att uppfylla detta tidens kraf och de första ganska misslyckade försöken till dess upphjälpande vill jag i efterföljande berättelser söka skildra. Första ångbåten på Näsijärvi. På förenämnda transportsvårigheter samt de resandes bekvämlighet tänkte hr W. då han beslöt att vid sin nya verkstad i Tammerfors under vintern 57-58 låta bygga en hjulångare, lämplig att trafikera vattendragen norrut från staden genom den nyss färdigblifna kanalen och slussen vid Muurola till Ruhala landningsbrygga uti Ruovesi socken. Detta afstånd är sex mil och denna trafikled skulle framdeles förlängas till Visuvesi och Virdois, allteftersom de nödiga strömrensningarna utfördes. Denna ångbåt, dess tillkomst, utseende och beskaffenhet voro säregna och så olika nutidens fordringar på en sådan, att en utförligare beskrifning af densamma kan låta försvara sig. Jag måste därvid, för tydlighetens skull, använda en del tekniska termer, men skall icke slösa därmed. Visserligen inträffade denna fartygsbyggnad flere år före min ankomst till orten, men bruksförvaltaren J.F. Gefwert vid masugnen, som såg huru därvid tillgick, har flere gånger meddelat mig så lifliga skildringar däraf att jag, som några år senare gjorde ångarens intima bekantskap, är fullt öfvertygad om deras tillförlitlighet och redan då beslöt att vid tillfälle rädda dessa rätt roliga minnen af denna första ångare på "Näsijärvis dunkla våg" undan förgängelsen, åt hvilken han själf redan längesedan skattat. För att börja denna beskrifning med det mest i ögonen fallande af ångbåten, som ju är skrofvet, så hade hr W. för dess byggande af trä tillkallat en byggmästare vid namn Pihl, välbekant utefter Österbottens kuster, där han timrat hop en hel flottilj af segelfartyg; men tyvärr skulle denna bli hans första ångbåt. Han värfvade för ändamålet ett lag af sin hemtrakts välkända, skickliga skeppstimmermän och började sina förberedelser på hösten 1857 med att hugga bjelk och rötter i skogen samt släpa detta till masugnstranden så snart isen på sjöarna bar. Pihl hade nog sett någon af de gamla fregatterna som "Svenska flottans fader", kommendörkapten m.m. af Chapman under senare delen af adertonde seklet så typiskt konstruerade, eller hade han läst om dem och studerat deras afbild, de gamla Östindiefararne; ty han ville visst, efter sin smak, statuera ett exempel i ångbåtsväg och gaf därför åt skrofvet fregattstilen i förminskad skala. Det byggdes femtiotvå fot långt öfver stäf, nio fot bredt och sju fot djupt från däck till kölens underkant och såg ut i tvärsektionen under vatten som en något flattryckt halfcirkel med lodräta sidor därofvan. Öfver vattenytan liknade detta fartygsskrof en lång låda, uti ena ändan trubbigt tillspetsad och vid den andra något aftäljd på hörnen till en stor, flat akter, liksom om den plötsligt blifvit afsågad på tvären. Förstäfven utfördes elegant framspringande, såsom fordom var brukligt på stora segelfartyg, men af akterstäf fanns endast en stump osynlig under vattenytan hvarpå det tjocka, fyrkantiga rodret anbringades, enligt träfartygsmanér räckande upp genom skrofvet uti en vid s.k. brunn, hvilken liknade ett stort svart hål i underkanten af den breda akterspegeln. Där bakom räckte fartygskroppen c:a 3 fot längre, men tog sedan så tvärt slut, att fortsättningen ovillkorligt af beskådaren saknades. Den framåtsträfvande förstäfven öfvergick upptill i en skulpterad figur af ungefär tvåtredjedels naturlig storlek, hvilken förmodligen var ämnad att personifiera Kalevalasjöguden Ahti, hvars namn utsetts att bli ångarens. Men konstnären, som utfört detta beläte, hade troligen glömt att låta presentera sig för den okända storheten, ty det alster han tillverkat var förvånande likt någon af hafsgudarna Neptunus eller Poseidon, sådana de fordom brukade uppenbara sig vid sjökuslen på förstäfven af forntidens ståtliga skepp och briggar. Förmodligen tyckte Pihl, att den ena guden kunde vara lika god som den andra, blott han var snygg; ty han opponerade sig ej och satte gubben dit ämnadt var. Snygg var guden ock, det måste medgifvas. Utrustad med en veritabel aristokratisk kroknäsa, väldiga, förgyllda mustascher, härskaremin och guldkrona på lockarna, höll han en väldig eldgaffel med högra handen tätt intill kroppen, liksom man får se då militären kommenderas: "gevär för fot". Vänstra handen hade fattat tag i den en antik toga föreställande kjolen, hvilken på förens båda sidor skylde granna namnbräder, omgifna af storartade ornamentala förlöpningar. Det är visst att gå berättelsen i förväg, men passar så väl här att omnämna ödets grymhet, som endast en kort tid tillät Ahtis bild att kvarstå som gallionsprydnad på båten. Därtill bar dess exponerade placering skuld, ty vid ett sjöäfventyr på hösten 1861 råkade gudens ståtliga näsa bli illa skamfilad, och då båtens redare hr G. tyckte, att en karl utan näsa såg mindre anständig ut samt ingen läkare, af den sorten som kunde kurera honom, fanns att tillgå i staden, nedtogs guden och fördes till ett mera skyddadt ställe uti brukets magasin. Där såg jag honom ännu flere är senare illa behandlad, nedsölad och glömd, en sorglig bild af förgången härlighet och konstens ringaktning. Kanske hänger han där ännu! För att nu öfvergå till beskrifning af båtens lika prydligt utrustade akter, så slutade denna som nämndt med en ansenlig s.k. akterspegel af upp- och nedvänd hästskoform, som vid öfverkant höll omkring åtta fot i bredd vid fem fots höjd öfver vattenytan, på hvilken den nedtill, då båten var lastad, släpade med en bredd af sex fot. Denna tvärskepps öfver något hvälfda och akterut lutande stora yta hade gifvit skulptören ett ypperligt tillfälle att visa talang och kunskap uti rokokostilens yppiga ornamentering. Grann var den, mycket grann: den rundt kring spegeln löpande ramen med hörnstycken af fantastiska, sirliga slingor och den af liknande ornament omgifna namntaflan på midten, allt i hvitt och guld. Det var blott ledsamt att "Ahtis lekande döttrar", vågorna, snart slickade både färgen och guldet af all grannlåt, som var inom räckhåll för dem. Äfven hjulhusen voro i samma stil rikt försedda med prydnader, liknande strålande, allt efter som båten rullade, upp- eller nedgående solar med en halfcirkel af stjärnor däröfver; liksom allt annat blankt, förgylldt och hvitt på det ramsvarta skrofvet. Dessutom var ångaren utrustad med mast, och på skorstenen satt en af plåt tillverkad krona, hvilken dock tyvärr snart måste borttagas för att ersättas af en mycket nödvändigare gnisthatt. Sålänge denna krona var hvitmålad och innan den såsom allt annat ombord blef nedrökt, sotstänkt och skamfilad, prålade den nya ångbåten riktigt grann, och enhvar måste medge, att "Ahti" till sitt yttre var en ovanligt stilig gengångare från en föråldrad skeppsbyggnadskonsts dagar, som i sitt slag ej lätt öfverträffas af någon mäster Pihls efterföljare. Skada var blott att båten både blef klumpig och såg tung ut trots alla prydnader. Byggmästaren hade hört, att det fanns godt om stenrösen och berghällar på ringa djup utefter ångbåtens blifvande trafikled och att den skulle bära ett tungt maskineri, men huru mycket detta skulle väga, det kunde mäster icke ens närmelsevis få reda på. Vid verkstaden bad man honom vänta, tills maskineriet blefve färdigt, då skulle han få väga det, och färdigt blefve det nog i tid till våren. Detta kunde han naturligtvis icke vänta på, ty då skulle äfven hans båtskrof vara så pass redo att det kunde ta emot maskinen, och blef han således nödsakad att göra sin viktberäkning (ifall sådan alls företagits) på måfå. Sedan fick man ju i alla fall se resultatet — hvarför då vara nyfiken? Tillfölje af ovissheten och de anförda skälen beslöt P. att bygga skrofvet riktigt starkt, och han sparade hvarken på trä eller järn därtill; allt skulle vara af bästa sort och blef rundligt tilltaget. Det tättimrades under däck utefter hela längden med åtta à nio tum tjocka fururötter, hvilka till och med där på orten uti de kringliggande nästan orörda skogarna voro svåra att anskaffa. På spanten öfver kölen fastbultades ett s.k. kölsvin af tio tums bjälk, och dylika balkvägare äfvensom järnknän insattes under däcksbalkarna midskepps. Långa diagonalskenor användes, af sådana dimensioner som kunde ansetts behöfliga på en brigg, och allt detta bultades ihop riktigt stadigt, så att bruksförvaltaren påstod Noaks ark icke varit starkare byggd. Tiden visade det ock vara ett durabelt arbete, ty huru mycket det än under årens lopp profvades såväl på kända som okända grund, berghällar och landningsbryggor, så yppade sig dock aldrig någon läcka. "Strunt i de! Hälla ä gammal och skuta ä ny", sade skepparen, då han tornade. Skrofvet, däckades från fören till akterom hjulhusen, där ett till den tre fot öfver däck höga relingskanten upplyftadt s.k. halfdäck vidtog. Detta halfdäck räckte till akterspegeln, hysande passageraresalongen under sig. För om salongen, d.v.s. midskepps, var naturligtvis skrofvets bästa del bestämd för maskineriet och än längre förut inreddes lastrum samt skans för besättningen uti förpiken. På sidorna af hjulhusen voro från början små kyffen för diverse behof upptimrade, hvilka dock snart måste tagas bort, och relingen hade förut å båda sidor dubbelportar på gångjärn. Hr W. hade anförtrott utförandet af ångbåtens maskineri åt sin nya verkstad vid masugnen och dess föreståndare, ingeniören Dillworth, en engelsman af äkta skrot och korn. Ångbåten fick på detta sätt två "pappor", den ena en gammal österbottnisk skutbyggare, som icke kände till nyare ångbåtsskrofs konstruktion och behäftad med en god dosis af nationallytet, envisheten, samt den andra en stockkonservativ engelsman, som ansåg sig icke behöfva praktisera något annat tungomål än sitt världsspråk och därför med förakt såg ned på hvarje individ, som icke förstod detta. Af hans alster kunde man se att hans kunskap i ångmaskinskonstruktion icke sträckte sig utöfver lokomobilernas horisont och att något hjulbåtsmaskineri icke därintills förekommit i hans praktik. Eljes gaf han icke efter för Pihlen hvad envishet och själfklokhet beträffar. Att två sådana naturer icke skulle komma tillrätta i harmoniskt samarbete med hvarandra var tydligt, ty P:s österbottniska var naturligtvis lika obegriplig för Mr. D. som dennes Yorkshiredialekt mystisk för honom. Ehuru P. använde åtskilliga engelska sjötermer, hvilka han kommit öfver vid kusten, men hvilka Mr. D. antingen icke kunde eller ville förstå, kommo de dock sällan underfund med hvarandras mening. De samtalade därför mest med min- och fingerspråk, hvilka uttrycksmedel dock, ehuru båda egde mycket expressiva nationalnunor och voro artister uti grimasering, visade sig vara alltför otillräckliga att leda till förståelse vid deras oundvikliga, gemensamma rådplägningar i Ahtis angelägenheter. Vanligen glodde de på hvarandra som ett par bulldoggar och sade hvarandra personliga artigheter på eget språk. Hade de så kommit till tålamodets yttersta gräns och kanske emedan det nyligen timade orientaliska kriget och upproret i Indien ännu var i färskt minne, brukade P. knyta näfven åt den mera flegmatiska "Mister Bull" och med sin gälla rösts högsta tonfall ryta ordet "Calkutta". Regelbundet svarade Mr. D. härpå storstyft hånleende: "Balaklava", vände sedan ryggen åt P. och aflägsnade sig triumferande. De båda herrarna tycktes vara öfvertygade om att med dessa ord hafva sagt hvarandra något särdeles dräpande och kränkande. Följden häraf blef, att de byggde och konstruerade oafhängigt från hvarandra, enhvar efter sitt hufvud, och till föga båtnad for byggherrn blef resultatet därefter: en ångare hvars like knappast förekommit uti ångbåtsbyggnadens spädaste barndom och hvilkens många egendomliga bristfälligheter nu måste få tjäna som skäl att försvara deras omständliga beskrifning, emedan de voro oförsvarliga äfven på sin tid. Som nämndt hade Mr. D. troligen icke förr varit i tillfälle att befatta sig med hjulbåtsmaskiner, men väl med lokomobiler, och däraf följde att han apterade en sådan för Ahti. På en horisontal, cylindrisk ångpanna anbringade han öfver den framtill öppna eldstaden, på lokomobilfason, en encylindrig, liggande högtrycksmaskin, hvars lagerbock för vefaxeln stod bakom skorstenen, och på de utombords räckande axeländarna sutto skofvelhjulen. Det mest gammalmodiga och egendomliga å denna maskin var dock dess manövreringsmekanism eller den s.k. backinrättningen. En enklare kan svårligen konstrueras, ty den bestod af endast en excenterskifva för slidrörelsen, vridbar på sin axel, samt af tvänne i motsvarande vinklar på densamma fästade knapar. Vid excenterskifvan var fästadt ett handhjul, omkring tre fot i diameter. Mot en af de nämnda knaparna måste excenterskifvans ansats ligga vid "framåt" — och mot den andra vid "back". För att kunna manövrera maskinen måste maskinisten först, alltefter kommando "sakta" eller "stopp", delvis eller totalt afstänga ångan från maskinen medelst ångventilens tillskrufvande, eljes förmådde han icke med handhjulet förändra excenterns ställning. Denna ventil var anbringad på slidskåpet. När ångan var afstängd, nödgades han kvickt flytta sig till maskinens andra ända vid skorstenen och där, medan maskinen ännu rörde sig, med båda händerna kraftigt hugga tag i handhjulet och därmed vrida excentern till motsvarande knap för den förestående rörelseförändringen. Då var maskinen klar att på kommando utföra denna, så snart ånga åter insläppts i slidskåpet. Dessa manipulationer måste dock utföras med hastigheten af en oljad blixt, d.v.s. medan maskinaxeln af båtens framfart och de i vattnet släpande hjulskoflarna höllos i rörelse; ty dröjdes därmed så länge att hjulen och axeln kommit i stillestånd, då stannade maskinen lätt på en af de två s.k. döda punkterna, d.v.s. med axelvefvarna uti horisontalställning vid ett sådant läge, att ångan icke var i stånd att vrida den åt någotdera hållet. Inträffade denna kalamitet, då blef det hvarken "framåt" eller "back" utaf utan mycket bråk. Då måste däckskarlen, eldaren eller den som var närmast till hands och kände till konsten, kvick som en ekorre, äntra upp på ett af hjulhusen, öppna den däruppe befintliga luckan och sedan sätta sig där och en eller flere gånger med fötterna kraftigt sparka mot hjulskoflarna, hvarigenom maskinen vreds från förenämnda döda punkt, samt ångan åter kom i tillfälle att göra sin skyldighet. Den sparkande mannen måste dock ha reda på om han skulle sparka för "framåt" eller "back", samt sätta sig på motsvarande sida af luckan, eljes blef vid ångpåsläppningen resultatet det motsatta af hvad meningen var. Det synes häraf, att "Ahtis" maskin hade sina hemliga finesser och nycker, hvilka den, som ämnade sköta densamma, måste vara fullt hemmastadd uti, och fick maskinisten vid handhjulet vara god akta tassarna för stänger och knapar, så måste sparkaren däruppe vara rädd om tårna, eljes kunde han få dem både klämda och klippta. Följden häraf var att den maskinist, som på "Ahti" en hel seglationstid utan större malheur skött sin syssla, ansågs som expert i yrket och gärna hölls kvar om han ock råkade ha andra svaga sidor. Ty vid maskinistombyte profvades nästan dagligen ångbåtens stäf och landningsbryggornas stadga på fullt allvar, innan den nya blef ordentligt inöfvad. Då voro kaffekoppar och glas kortlifvade ombord, om icke än värre hände. Ahtis skrof stod sig vid sådana tillfällen bäst, ty det läckte aldrig af sådana törnar. Då det i början af april 1858 med glans åkt ned från stapelbädden, visade sig tyvärr, att det tillföljd af sin runda botten och tunga öfverbyggnad var hemskt rankt. Men P. tröstade sig själf och andra med påståendet, att det nog blefve stadigare blott den torra bordläggningen hunnit bli vattendränkt och maskineriet kommit ombord. Skrofvet sänkte sig visserligen någon tum af vattnets inträngande i trävirket samt låg därefter midskepps fyra fot djupt, men akterskeppet såg lika tungt och hängande ut som från början och den utlofvade ökningen i stadighet blef ej af. Kom så dagen då maskineriet skaffades ombord. Det befanns då, att ena hjulhuset måste aflägsnas för att man skulle kunna komma åt öppningen i däck öfver maskinrummet, där ångpannan skulle ned, och sedan detta var gjordt, lades starka stockar från land tvärs öfver hålet. Då ingen lyftkran fanns att tillgå, byggdes två höga bockar af sågstock, en för- och en akterom maskinrummet tvärs öfver båten stående på den hårda grusbottnen i strömmen, och öfver dessa lades tvänne tjocka bjälkar, den ena på den andra. Sedan släpades pannan ombord under bjälkarna, lyftes däruti med täljor och gångspel, hvarpå stockar och plankor undanskaffades och den firades ned i fartyget och stannade på kölsvinet. P:s utsago, att maskineriets tyngd skulle stadga båten, besannade sig dock icke heller; tvärtom blef den, ehuru af pannans vikt nedtryckt närmare en half fot, så ostadig, att man knappast vågade flytta sig från midten åt sidorna till, utan farhåga att fartyget skulle kantra. Tillika visade sig att skofvelhjulen voro för små i diameter eller för högt placerade, ty skoflarna endast snuddade vid vattenytan. Mr. D. tycktes mycket road af P:s motgång och frågade honom: "What is to be done." (Hvad skall göras?) Hvartill P., som vanligt härmande ordens ljud, svarade: "Wattgrisen (skutan) ä min, å tokidonet ä' hans". Häråt skakade Mr. D. på hufvudet och fortsatte pekande på båtens kölsvin: "Cut off this beam". (Hugg af den stocken). På detta förslag kom svaret: "Hut åt eget svin", och därmed afstannade den öfverläggningen angående hvad göras borde. P. måste dock slutligen följa Mr. D:s anvisning och besluta sig för att "huta åt sitt kölsvin", d.v.s. kapa bort det utefter pannans hela längd, hvarigenom denna sänktes den behöfliga halfva foten och kom att hvila på spantryggarna. Lägre kunde den icke sänkas utan att allt för mycket försvaga båten. Då med detsamma maskineriet skuffades så mycket förut som skoflarnas fria gång uti hjulhusen medgaf, nedtrycktes förskeppet något och aktern höjdes, hvarigenom båtens läge på vattnet förbättrades. Dessa förändringar och tyngdernas djupare placering i fartyget afhjälpte dess rankhet till en del, men icke till fylles. P. måste, nödd och tvungen, plocka bort alla tillbyggen vid hjulhusen samt kommandobron däremellan liksom det upphöjda halfdäcket akterut öfver salongen. Nytt däck lades jämnhögt med det i fören befintliga och ny salong inreddes. Emedan man ej kunde stå rak under det nya däcket, höjdes salongen till hälften öfver detsamma genom att utefter däcket uppsätta en med fönster på sidorna försedd s.k. kapp eller ruff, liknande en otymplig två och en half fot hög och fyra fot bred packlåda. Denna, som räckte fram öfver maskineriet, hade nedgång akterifrån och förstörde totalt utrymmet på däck i det den lämnade endast en smal gång mellan relingen och hjulhusen. I salongen kunde man således blott under ruffen röra sig upprätt och möta hvarandra. Uti den låga delen under däcket fick man sitta eller ligga på bänkarna längs fartygssidan. Genom att maskineriet jämkats föröfver, blef bakom detsamma plats att utan synnerlig inkräktning på salongen inreda en minimal s.k. fruntimmershytt, hvilken i trots af sitt ändamål dock oftast före afresan från staden upptagits af för mycket välplägade manliga passagerare, hvilka den alltför beskedliga kaptenen af medömkan icke nändes undanskaffa. På ruffen, bakom skorstenen ofvanom maskineriet, uppsattes styrinrättningen, hvilken, på kinkiga ställen i farleden, sköttes af kaptenen själf, hvarvid han måste stå grensle öfver kettingsrullen. Han fick trösta sig öfver förlusten af den upphöjda ståndpunkten på den rifna kommandobron med nöjet att, om han ville ha utsikt förut, på varma sommardagar leka kurragömma bakom den heta skorstenen, kikande efter farleden på ömse sidor därom. Men vid kallt, regnigt och blåsigt vår- eller höstväder kunde denna placering nog ha sina behag och därför bibehölls den på kaptenens begäran; ehuru elaka menniskor påstodo, att han af den bredbenta ställningen öfver styrmekanismen och det af utkiket förorsakade ständiga vickandet af och an småningom blifvit kobent som en riktigt konstruerad bagaregesäll. Genom maskineriets flyttning hade en del af lastrummet förlorats och resten däraf visade sig behöflig för det skrymmande brännmaterialet som P. glömt bereda plats åt. Då intet fraktgods vidare behöfde hissas, hade ock den vid lastrummet uppställda med hissbom och block försedda masten tyvärr blifvit alldeles öfverflödig, redan innan mekanismen ens varit försökt; och emedan den ökade rankheten måste den aflägsnas omedelbart efter den blifvit uppsatt, hvilket skedde blott för att man engång måtte få se huru ståtlig båten därmed skulle ha tagit sig ut. Men olyckligtvis försvann jämte masten den silfverslant, som P. enligt gammal plägsed lagt åt fartygstomten i tapphålet därunder, och därför var det naturligtvis som båten till en början förföljdes af ständig otur. Samtidigt med masten undanskaffades från bord ett par två och en half fot långa tackjärnskanoner, s.k. nickhakar, med sina af ek gjorda lavetter; allt för att minska öfvervikten och öka ångarens stadighet. Grymt var att dessa nätta leksaker, så behöfliga ombord till komplettering af den stiliga utrustningen till s.k. sjömässigt skick, glädjesalut och nödsignaler, vid båtens slutligen lyckligt fulländade profresa måste affyra sina glädjeskott på land och ångaren därtill förblifva svarslös. Ja, de voro flere hvilka sörjde däröfver, och bland dem icke minst P., som medelst anbringandet af dessa pjeser velat förfullständiga utrustningen till större likhet mellan hans första ångbåt och hans gamla ideal fregattskeppen. "Es wäre zu schön gewesen, wenn es hätte können sein". Kanonerna hamnade i bruksmagasinet liksom kompasshus, signallyktor, namnbräder och kronan från skorstenen, hvilka snart visade sig öfverflödiga, och dit följde som nämndt äfven gallionsbilden snart efter. P. gjorde allt hvad han kunde för att öka båtens stadighet äfven genom att lägga tackjärn som barlast i kölrummet, men ändock ville detta icke lyckas till önskad grad, den var och blef äfven vid lugnt väder en vagga, tills den några år senare ytterligare ombyggdes. Första dagarna af juni var man så långt kommen med maskininsättningen, att ånga kunde släppas på, och nu blef det engelsmannens tur att få förtret och bekymmer, ty hans maskin envisades att icke vilja gå rundt. För hvarje gäng ånga insläpptes däruti, gick den konsekvent blott ett halft hvarf och stannade med en liten tillbakastudsning liksom mot en elastisk dyna på endera af de döda punkterna, hvilken den på eget bevåg ej tycktes vilja öfverskrida. Mr. D. filade själf på slidkanter och excenterknapar utan synbar framgång, men efter en rad resultatlösa försök kom han på idéen att i slidans båda ytterkanter anbringa djupa, trekantiga skåror, och detta hjälpte. Maskinen behagade därefter gå rundt sålänge ångan räckte till. Det blef ett publikt nöje att gå och se ångmaskinen snurra; detta var något nytt att gapa på för sådana stadsbor, som ingen ångmaskin sett, och fort gick den sålänge inga skoflar voro insatta uti hjulen. Först sedan man till nöjes öfvertygat sig om att maskinen verkligen kunde gå, fastskrufvades skoflarna. Då därigenom ett ökadt motstånd uppstod, saktade den betydligt samt började halta, d.v.s. gå med knyckar för hvarje gång vefven i horisontalt läge passerade de döda punkterna; tillika sjönk ångtrycket hastigt i pannan. Maskinens ojämna gång trodde Mr. D. skulle försvinna, då båten kom i rörelse, men ångans otillräcklighet gjorde honom mycket hufvudbry, ty han, som var van vid stenkolseldning och dess större värmealstring, hade ingen erfarenhet af brännvedens ringare effektivitet och hade således råkat beräkna sin pannas rost och eldytor ganska knappa. Han anlitade den enda utvägen som fanns ur svårigheten, nämligen att forcera draget, och experimenterade ihärdigt med afloppsångblästern uti skorstenen. Afloppsrörets munstycke gjordes af kopparplåt och öppningen däri hamrades efter profningarne allt mindre i genomskärning, hvilket slutligen visade sig medföra önskadt resultat hvad ångutvecklingen beträffade men tillika ansenligt ökade det af ångans utrusning åstadkomna hväsande ljudet till en för öronen mycket oangenäm höjd. Detta obehag måste man dock finna sig uti, ty Mr. D. lyckades därigenom äntligen få pannan att, vid eldning med torr ved, hålla trycket uppe till närmare sextio skålpund, hvilket han ansåg tillräckligt för behofvet. Maskinen gjorde därvid omkring tjuguåtta omlopp i minuten. Nu hade byggmästaren icke vidare anledning att i sin tur grina åt ingeniören. Uti maskinverkstaden fanns då ingen van maskinist, icke ens en arbetare som försökt sig i det yrket, och ej heller i staden kunde någon däri kunnig karl lånas, ty där förekom vid den tiden ingen enda ångmaskin. Mr. D. var således tvungen att sköta sin maskin själf och att därvid småningom lära in både eldare och maskinist, hvilket göra icke måtte varit alltför lätt, då folket ej förstod honom. Då man efter många mödor slutligen kommit så långt att maskinen vid stranden visade sig gå tillfredsställande och ingen vidare olägenhet tycktes vara att befara, skulle man begifva sig ut till sjös för att där fortsätta båtens inkörning. Dit skulle man dock icke komma så lätt som man hoppades. Näsijärvi afbördar sitt vatten genom sunden mellan flere mindre holmar och fastlandet, af hvilka det midt för strömmen belägna är bredast och djupast, samt tillika det enda som af fartyg kan befaras. I detta sund är strömmen under högvattentid, från medlet af maj till slutet af juli, ganska strid, dock ror man alltid i båt utan synnerlig kraftansträngning uppför densamma. Nedanför sunden liknar strömmen en vik af omkring sextio famnars längd, och i dess midt ända fram till fallets början är strömdraget starkast. Omkring trettio steg ofvanför fallkanten lågo då på botten tvänne af trä timrade stenkistor, hvilkas öfverkant ibland betäcktes af högvattnet. De voro fyllda med kullersten och sinsemellan förenade med enkla stockbommar, ditlagda för att hindra oförsiktiga båtfarande och forellmetare att af strömmen dragas ned i fallet, hvilket ju ock händt en engelsman, som den gången envisades att segla vid lugnväder. Ångbåtens tilläggningsplats var i dammsumpen ofvanför masugnens vattenränna, vid strömmens östra strand och omkring fyratio steg längre uppför än de nämnda stenkistorna. På detta ställe är vattenhastigheten endast någon fot i sekunden, men ökar betydligt mot strömmens midt, som, ungefär tio till tolf famnar aflägsen, är stridast mellan stenkistorna där man knappast kan ro uppför i båt. Denna beskrifning af den s.k. forsnacken är gifven till förståelse af efterföljande berättelse. Första proffärden med "Ahti". En dag, då allt ombord var klart för proffärden ut på sjön, ställde sig byggmästaren vid styrratten och ingeniören invid maskinen, som måste manövreras från däck. De sågo menande på hvarandra och så nickade P. åt Mr. D., hvarpå denne svarade med en liknande knyck på nacken. Därpå kommenderade P. att förtöjningarne vid land skulle kastas loss och fören stakas ut, så att båten kom i sned riktning mot strömfåran och kunde löpa in uti denna för att där nå djupare vatten. Nu ropade P. "Låt gå!" åt Mr. D., som förstod detta hans eget språk liknande kommando och släppte ånga i maskinen. Men antingen denna för tillfället icke var uppvärmd eller eljes trög att komma i gång, kanske ock att Mr. D. ej öppnade ångventilen tillräckligt för "full fart", som han borde gjort, nog af, det starka strömdraget hade, innan båten kom i rörelse, vridit fören för långt ned mot fallet, hvaraf följden blef att, då det slutligen i sakta mak bar framåt, ångarens kurs blef tvärsöfver i stället för uppåt strömmen. P. försökte visst att med rodret styra in i rätt riktning, men emedan båtens fart var så liten och strömmen låg mot sidan hade rodret ingen verkan. Så kom båten småningom på tvären in uti starkaste strömfåran och dref ohjälpligt utför med sidan förut. Då Mr. D. varsnade detta, stoppade han maskinen. Den kursen hade eljest fört öfver på andra sidan af forsen och ned i bomullsfabrikens vattenrännor, där båten varit utan all fara. Mr. D. ropade till P.: "It go's to the devil!" (Det går åt fanders) samt fick till svar: "Ja den tycks gå som den vill, å int' som vi vill!" Inom blott några ögonblick dref båten ned mot den första och mellersta af de tre stenkistorna; men lyckligtvis är djupet där äfven vid högt vattenstånd icke så stort, att båten, om den ock sprängt den därstädes befintliga bommen, kunnat drifva ned i fallet. Båtens djupgående af närmare fem fot gjorde, att den med fören stannade på bergbotten ett par famnar framför kistan, medan aktern lade sig mot bommen, hvilken lyckligtvis höll. Detta äfventyr försiggick under högtidlig tystnad såväl på båten som på land, men då man såg att det icke skulle bära utför fallet, samt att båten, ehuru den af strömmens tryckning så betydligt lutade åt babord, att det var svårt att gå på däck, ändock icke stjälpte, repade allesamman åter mod. Mr. D. pekade på styrinrättningen, skakande på hufvudet åt P., och sade: "It is bad." (Den är dålig). Men denne, som förstått tillvitelsen, blef honom icke svaret skyldig, och visande på maskinen utbrast han i sin tur: "Den där är sämre". Härpå genmälde Mr. D. mera för sig själf än åt P.: "I think sämre does not mean the same". (Jag hoppas "sämre" icke betyder det samma d.v.s. äfven dålig). Längre kom man ej i ordbytet, ty just då lättade säkerhetsventilen och den utrusande ångans tjut omöjliggjorde fortsättningen. Det kan tyckas att herrarna båda hade rätt uti sina påståenden. Bruksförvaltaren hade varit klok nog att icke följa med ombord, han åsåg haveriet från land. Varsnande att det gick på tok, skickade han ut folk med roddbåtar att bärga de nödställda och anskaffade sedan, för att löstaga haveristen, varpspel och trossar. Ett spel uppsattes på Myllysaari och ett annat vid strandhörnet ofvanför olycksstället; men bergningsförberedelserna togo tid och trossarna sprungo flere gånger utaf för påfrestningen. Ytterligare ett varpspel anskaffades därför och slutligen lyckades det efter strängt arbete under följande natt, att på förmiddagen berga "Ahti" ur det kritiska läget. Genom detta misslyckade försök att komma uppför strömmen insåg Mr. D., att maskinen var för svag för detta arbete och att dess kraft således på något sätt måste ökas, åtminstone under så lång tid som åtgick för färden uti strömfåran upp till sjöns lugnvatten. Det enda sätt att utföra denna plan var att, innan båten lämnade land, i pannan samla ett tillräckligt förråd af ånga under högt tryck, d.v.s. att elda på duktigt och lägga extra belastning på säkerhetsventilen. Samma metod lär vara bruklig vid ångbåtskapplöpningar i Amerika och detta var förmodligen bekant för Mr. D. Då maskineriet var försedt med endast en pump för pannans förplägning med det behöfliga vattnet och ingen matningsinrättning af annan sort fanns att tillgå, måste således pannan, innan den eldades upp, enligt gammal lokomobilpraktik fyllas med pyts genom tratt och afstängningskran tills det önskade vattenståndet, högre än profglaset visade, uppnåtts. På detta sätt infördes, då pannan skulle forceras, ett större kvantum vatten än eljes var behöfligt uti densamma, tillräckligt att motsvara den vid det ökade ångtrycket förstorade förbrukningen; helst matarepumpen icke fick användas under den tid forceringen pågick, emedan det däraf inpressade kalla vattnet trots den starkaste eldning inom några ögonblick skulle sänkt ångtrycket. Metoden visade sig användbar, och tack vare den blef det sålunda i all framtid möjligt att under högvattentid pina "Ahtis" tunga skrof upp genom sundet; därför användes den sedan ständigt, äfven efter 1862, hvilket år ångpannan försågs med både handpump och injektor samt tratten och kranen blefvo afskedade. "Ahti" led således i alla sina dar af kronisk öfveransträngning. Äfven P. hade märkt att han yttermera borde göra något för att upphjälpa sitt sorgebarns sjöduglighet, hvad manöveringen beträffade, ty det låg på vattnet som en stor, tung timmerstock, obenägen att styras efter önskan. Han skarfvade rodret på längden med ett par fastskrufvade plankstumpar och därefter var man åter färdig till nya försök. Ånga uppkokades nu tills manometern visade 90 skålpunds tryck, glasröret var öfverfullt af vatten, och i väg bar det fräsande, plaskande och tjåstande af den kolossala ansträngningen. Det vägde och dröjde en god stund däruppe i sundet, men så lyckades det, och man kom upp på sjön. Ett par timmar for båten af och an på fjärden samt återvände, utan att den gången något oförmodadt inträffade, till stor triumf för Mr. D., som nu enligt egen åsikt förträffligt löst sin uppgift. Flere sådana utfärder företogos sedan, påkallade af nödvändigheten att inöfva besättningen, och det visade sig därvid, att den enkla högtrycksmaskinen var en ångslukare, som endast kunde få sitt behof tillfredsställdt, om det riktigt flitigt fyrades på uti eldstaden med väl torr, blandad björk- och tallved; alltså med det bästa bränsle som kunde åstadkommas. Detta var dock icke ruinerande på en tid, då sådan ved i staden kostade Fmk 2,25 à 2,50 pr. famn 6'X6'X3'. Med fuktig ved var ej värdt att försöka; däraf sotades pannans fina tubrör mycket snart fulla och man hade nöjet att under full gång allt som oftast kratsa dem rena. Glödande kolstycken stora som nötter kastades af det starka draget högt upp ur skorstenen, i mörker liknande ett grannt fyrverkeri, och visade det sig vara nödvändigt att genast anbringa en gnisthatt, emedan passagerarena ej ville finna sig uti att bombarderas och svedas. Denna gnisthatt blef också för Mr. D. anledning till mycket bekymmer, ty gjordes den af för tät metallväf, så sotades hålen snart igen, i synnerhet vid regnväder, och draget i pannan försvann; då måste eldaren upp på däck och slå på hatten med en lång stör. Men en sådan behandling tyckte hatten icke om i längden och Mr. D. ej heller. Användes åter för gles väf, så sluppo små kolstycken ändå ut att göra illa. Slutligen efter många misslyckade försök konstruerade Mr. D. en lucka med häfarm ofvanpå hatten, hvilken öppnades, då det var så pass rörelse i luften att bränderna däraf fördes utombords, innan de föllo ned. Denna geniala idé befriade Mr. D. från en stor ledsamhet, eldaren från öknamnet "sotaren" och passagerarena från att få hål brända på kläderna. Uppfinningen var praktisk, om den rätt sköttes, ty mera sällan är det så lugnt på Näsijärvi, att luckan måste hållas stängd. Ahti säg med denna inrättning visserligen ut som om han från något järnbruk lånat en puddelugnsskorsten, ty en sådan har liknande vippverk på toppen, och icke heller prydde detta sin plats så gentilt, som Pihlens hvitmålade krona gjorde, men Mr. D. påstod helt cyniskt: "Every useful thing is beautiful", d.v.s. allt som är ändamålsenligt är vackert. Den officiella proffärden med "Ahti". Sedan åtskilliga profresor aflupit lyckligt, påskyndade Pihl båtens slutliga utrustning och målning. Han ansåg sig nämligen ha uppfyllt sin bestämmelse och kunna återvända till hemknutarna, så snart ångbåten gjort officiell profresa och af principalen emottagits. Midsommardagen skulle den betydelsefulla akten försiggå och afresan ske på slaget 3 e.m., som vanligt från masugnsstranden. Det putsades och fejades väldeligen under Pihls egen eftersyn, till och med stranden löfkläddes, och på utsatt tid var allt klart ombord. Det väntades blott, som vid dylika tillfällen oftast är fallet, på några till högtidligheten inbjudna hedersgäster från staden, hvilka lofvat att säkert infinna sig. Sedan tredje klockslaget ljudit, stod den nya kaptenen Mattsson vid rodret och lät hvar femte minut den gälla hvisselpipan ljuda, ehuru byggmästaren ironiskt bad honom spara ångan. Maskinisten hade granskat sina smörjkoppar upprepade gånger och smort i alla oljehål, så att maskineriet glänste af flott, hvarom ingeniören ofvertygade sig, medan han oroligt gick af och an utefter maskinen, seende den så väl behöfliga ångan tjutande rusa ur säkerhetsventilröret och vattnet småningom sjunka uti pannans glasrör. Eldaren stack ideligen hufvudet upp genom däcksluckan för att få reda på, när han åter kunde fyra på i pannugnen; ty för att minska den vid stillaliggandet öfverflödiga ångutvecklingen stod eldstadsdörren redan längesedan öppen och brasan i ugnen var nedbrunnen. Klockan blef redan fyra, det var för vederbörande en lång och pinsam väntan. Då kommo slutligen de dröjande, i sakta mak vandrande utefter stranden, utan aning om allt obehag det ödesdigra uppehållet förorsakat. Då eldaren varsnade dem, hifvade han i största hast ugnen proppfull med ved, men ingen förståndig människa sade kaptenen, att han borde dröja till dess brasan kommit i full låga, och så gaf han omedelbart kommando till affärd. Stadsmusiken, fem bröder Scharlin, hvilken medtagits ombord till festens förhärligande och bestod af fiol, altfiol, kornett, klarinett och basfiol, stämde i fören upp Björneborgarnes marsch, och vid dessa lifvande toner gaf kapten kommandot "framåt, full maskin". Då skofvelhjulen kommo i gång, rusade afloppsångan från maskincylindern med väldigt dån ut genom skorstenen, öfverröstande alla andra ljud utom musiken, och öfversållade hela fartyget, de eleganta, sommarklädda damerna och deras ljusa parasoller såväl som herrarnas halmhattar med en dusch af sotvatten. Under väntans långa ångpösande hade vatten i mängd samlat sig uti afloppsångrörets horisontala del, hvars innehåll vid igångsättningen af ångan kördes ut i skorstenen och genom den sotiga gnisthatten, förseende allt, som ombord fauns, med finare eller gröfre svartprickning, marmorerande damernas ansikten och toaletter. Det blef panik ombord, men hvart kunde man rädda sig undan faran att ytterligare utprickas? Ned i salongen störtade de skrämda, så många som rymdes; dock, innan de hunnit dit, var skadan skedd och faran öfverstånden. Emellertid knogade "Ahti" sakta framåt, men tyvärr, sorgligt att säga, uti hastigt aftagande tempo. Skofvelhjulens snabba rörelse förlamades synbart. Ångpuffarna i skorstenen förlorade småningom sin skarpa klang och hördes i alltmera glesnande intervaller, vittnande om att ångtrycket i pannan hastigt minskades betänkligt, I sundet mellan holmarna, där strömmen var starkast, tog farten alldeles slut och strax därefter, sedan det en stund vägt mellan uppför och utför, fick den senare riktningen öfvertaget och med strömmen bar det af nedåt, till en början sakta men säkert. Pihl rusade förut, körde undan musikanterna och klargjorde ankaret, hvilket han, alltid förutseende, lagt på ångarens förpik, samt hifvade det ned i strömmen. Denna håilhake stoppade färden utför och där låg nu "Ahti" säkert förankrad midt i strömmen, helt oväntadt för alla ombord och på land, utom möjligen för Mr. D. Hade sotduschen redan förut verkat afkylande på de lustfarandes glada lynne, så bidrog detta andra missöde visst icke till att upphjälpa detsamma, ty helt försmädligt låg man där till spektakel och åtlöje för en talrik skara åskådare på stränderna och i båtar ute på sjön, hvilka tillställningen och det vackra vädret lockat ut och som synbart hade rätt roligt åt missödet. Situationen var mera löjlig än brydsam. Då ångaren icke medförde någon lifräddningsbåt, vinkades en roddbåt intill densamma, med hvilken bruksförvaltaren återvände till land för att arrangera om undsättning. Alla andra ombord beslöto att mangrant kvarstanna för att icke gifva upphof till ännu flere historier om "Ahti" än som redan voro i omlopp. För att fördrifva tiden, spelade musiken flitigt och man förplägades med kaffe och punsch, hvilka drycker ju äro förträffliga medel att förjaga ledsnad och farhåga. Detta besannades äfven denna gång och ansiktena ljusnade åter småningom. En större roddbåt anskaffades och lastades med ett stort varpankare och tross; ankaret fördes ofvanför sundet ett stycke ut på sjön, hvarefter trossen langades ombord på "Ahti", där den lades öfver ankarspelet. Vid musikens toner varpades ångbåten sedan af besättning och passagerare gemensamt genom sundet och ut på sjöns lugnvatten, hälsad med ljudeliga hurrarop från land. Under tiden hade elden uti ångpannan åter alldeles slocknat och ångtrycket betydligt fallit tillika med vattenståndet i ångpannan. Man måste således på samma gång mata vatten i pannan och elda på ånyo, hvilket dock icke kunde ske innan maskinen åter kom i gång, emedan pumpen drefs af denna. Så snart detta lät sig utföras, fortsattes färden med helt sakta fart fram till Harvasalo holme, belägen jämnt en mil från staden. Där skålades och hurrades för "Ahti" och dess framtida lyckliga färder, hvarvid en talare välmenande sade: "Det är ju kändt att sämsta föret alltid är i portgången", så ock denna gång för "Ahti", men Pihl mumlade för sig själf något om silfverslanten och tomten. Därpå anträddes hemfärden med bättre fart och lifvade sinnen och var man efter en i början visst något äfventyrlig, men i det hela treflig lustfärd vid niotiden på aftonen åter i staden. Innan man lade till där, hände dock ytterligare ett litet missöde. Man brukar säga: "alla goda ting äro tre", men olyckorna tyckas också följa tretalet ibland, det gjorde de åtminstone på denna bemärkelsedag. Vid landningen fick maskinisten icke så snart "back" som det behöfts, hvarför båten rände med god fart emot den med stockskoning försedda strandkanten. Stockarna voro visst mjuka af röta, men knuffen blef dock stark nog att vända upp och ned på några af herrarna ombord, som kanske råkat få litet för mycket till bästa, och att anställa en hemsk förstörelse bland glas och kaffeservis, samt låta toddyns och punschens söta flod till fleres saknad sorgligt förrinna utefter däcket och utför salongstrappan. Det var nog den slantsnikne skeppstomtens tillställning, påstod Pihlen. Så slutade "Ahtis" officiella proffärd. Alla deltagare voro belåtna och glada åt att man kommit lyckligt hem och öfver att det nu var möjligt att om sommaren resa norrut utan att behöfva skaka på de dammiga landsvägarna. I fröjden häröfver och sorgen öfver punschens haveri kom ingen ihåg att se på klockan och att tänka på eller fråga efter, huru fort båten gått, och detta var tur både för byggmästaren och ingeniören, som utan anmärkning fingo afleverera sitt fabrikat, ty båtens hastighet var ganska tarflig, ett verkligt "festina lente!" — "Ahtis" senare öden. Ångbåten fick omedelbart därefter börja reguliera turer, den ena dagen norrut genom Muurola kanal till Ruhala landningsbrygga nära Kauttu bro i Ruovesi socken, belägen sex mil från staden, och följande dag samma väg tillbaka. Afgångstiden från båda ändpunkterna var kl. 8 på morgonen och ankomsten allt efter vädret vidpass kl. 6 eller 7 på aftonen. Då man från den för färden använda tiden af tio till elfva timmar borttager en eller två rundliga timmar, som bortsölades i Muurola sluss, återstå åtta till nio, på hvilka sex mil tillryggalades, och detta gifver båten den ansprökslösa hastigheten af sju till åtta kilometer i timmen. Denna hastighet var visst rätt obetydlig i jämförelse med nutidens snabbgångare, men om man betänker under hvilka motiga förhållanden "Ahti" hopkommit, måste man ju vara nöjd med resultatet, och så var äfven beställaren, hr W., som ofta färdades den vägen till och från Östermyra bruk. Längre norrut än till Ruhala kom "Ahti" aldrig, ej heller sedan år 1863 sunden ofvanför åt Virdois till blifvit upprensade. Den orkade icke med vidsträcktare dagsresor, icke ens sedan den, samma år på våren, ytterligare blifvit ombyggd och erhållit något snabbare fart. Då det blåste ute på fjärdarna, var ångbåten så rank, att kaptenen, om flere passagerare råkade samla sig på ett ställe vid relingen och motsatta sidans skofvelhjul lyftes upp ur vattnet, genast brukade anmoda dem att sprida sig, emedan ångaren började gå i cirkelbåge och rodret då icke fungerade. Funnos fyra resande ombord, placerade de sig då en vid hvart hjulhushörn, och då någon spjufver alltid hade reda på att skepparen ogärna såg dem flytta sig, läto de eldaren gå omkring med ett glödande kol i en tång, då tobaken skulle tändas i biåsväder. Denna båtens otrefliga egenskap öfverklagades ofta af passagerare som blifvit sjösjuka, och för att ytterligare afhjälpa densamma, borttogos de tunga timrade hjulhusen och ersattes med mycket lättare sådana af vinkeljärn och plåt. Relingen utefter hela aktern ersattes med ett handräck af rundjämsstolpar, sinsemellan förenade med nätverk af snören, äfvenså anbringades lättare sittbänkar och soltält af segelduk. Samtidigt förbättrades maskineriet så mycket sig göra lät, därigenom att i hjulen insattes flere och smalare skoflar, hvaribland tvänne af järn midt för maskinvefven. Härefter upphörde maskinen att halta och gången blef jämn. Allt detta gjorde, att "Ahti" vann en till en och en half timme på resorna samt på äldre dagar blef stadigare än han varit i ungdomen. Mera arbete lönade icke att lägga ned på honom, ty då borde både båt och maskin ha gjorts nya, d.v.s. ett alldeles nytt ångfartyg ha byggts. En sådan nybyggnad verkställdes äfven, samtidigt med denna ombyggnad, hvarom längre fram skall berättas. "Ahti" var och förblef i ordets fulla bemärkelse en sengångare, och denna ledsamma egenskap hade skaffat honom tvänne fiender. Den ena af dem var den för en passagerarebåt nödvändiga, obligatoriskt medföljande lifbärgningsbåten. Enligt besiktningsmännens bestämmelse måste denna slup, i proportion till det af dem tillåtna största passagerareantal, som ångbåten fick föra, ha en viss storlek och, då den af Pihl för ändamålet byggda roddbåten i förhållande var lika stor och klumpigt tilltagen som ångbåten, kunde den för rankhetens och utrymmets skull omöjligt medföras ombord. Slupen fick således släpa efter ångaren. Då det därvid blåste mot- eller sidavind gick sådan bogsering obehindradt för sig, — men om det på de stora fjärdarna råkade vara något så när stark medvind, då hann den saktmodiga "Ahti" icke undan för vågorna, och dessa hans namnes öfvermodiga och okynniga döttrar voro ogrannlaga nog att ideligen som en lekboll hifva slupen emot hans gentila akterspegel, hvilket nöje hade den sorgliga påföljd, att på de första stormiga medvindsfärderna både den vackra namntaflan och alla för slupens förstäf åtkomliga ornament grundligt ramponerades. Visst försåg kaptenen, då denna åverkan upptäcktes, slupens förstäf med en dyna, flätad af fint tåg, men det var så dags, då skadan redan var skedd; akterns grannlåt var och förblef förstörd för alltid. Den andra och större fienden var pråmen "Vilpas", hvilken "Ahti" måste förses med, emedan det ombord tillämnade lastrummet borttagits och det stundom förekom fraktgods mera än som rymdes under pressenningar på det af passagerarenas effekter belamrade däcket. Denna pråm var visserligen liten och skarpbyggd som en stor tavastländsk roddbåt, samt försedd med ett antikt råsegel, men dock ett ovälkommet påhäng för stackars "Ahti", som, då det blåste emot, hade svårt nog att ensam komma fram. Om det blåste användbar medvind på Näsijärvi och Koljonselkä, var "Vilpas" så pass duktig seglare att den, ledsnande vid snigelgången, kastade loss bogsertrossen och på egen hand oftast kom i hamn före ångbåten. Men blåste det icke fullt förlig vind och pråmen, för att ej hänga alltför tungt efter ångaren, kunde ha nytta af seglet, då måste styrmannen hålla ögonen öppna, ty eljes rammade pråmen, likt en vädur, totalt sönder "Ahtis" akterspegel. Därför försågs pråmens stäf äfven med dyna och "Ahtis" flata akter lappades med ohyflade plankstumpar, fastskrufvade tvärs öfver dess spräckta spegel. Så försvann inom kort tid all "Ahtis" glans och härlighet. "Sic transit gloria mundi." På sommaren, då vädret var vackert, stannade man gärna vid stranden, när "Ahti" på morgonen anträdde färden, och drog en suck af lättnad då han, efter att lyckligt hafva krälat ut genom sundet, sågs skjuta bättre fart ute på sjön. Afloppsångans nervretande tjåstande, som vittnade om maskineriets oerhörda ansträngningar vid strömmens besegrande, öfvergick där till ett lugnare tempo. Var vädret stilla kunde detta ljud förnimmas på fyra till fem km afstånd, och på mörka höstaftnar varsnades den ur skorstenen likt ett fyrverkeri uppstigande eldkvasten på än längre håll. Väntades båten hem vid mörk tid och denna signalfyr observerats af den utställda vaktposten, begaf han sig med en tänd lykta ut på holmen vid sundet och tog där plats på ett stort flytt block, för att tjäna som ledstjärna åt den anländande båten. Hade denna väl hittat vägen in i forsnacken, måste det svaga ljusskenet från de upplysta fabrikerna vara tillräckligt för kaptenens kattögon att hitta i hamn. Därför hände under årens lopp några gånger, att han i kolmörkret paddlade för långt utför och hamnade i sumpen vid linnefabrikens rännlucka, hvarifrån han påföljande morgon halades upp till sin anläggningsplats; ty vända kunde han icke där och måste uppåt med aktern förut. Någon egentlig restauration förekom icke ombord, emedan den hvarken kunde rymmas där eller för någon skulle ha varit ett lönande företag, ty den tidens resande voro vana att ha reskost med sig; men råkade kaptens "madam" vara med på båten, hvilket den vackraste sommartiden oftast hände, och om man då vänligen vidtalade henne, brukade hon veta råd art anskaffa både kaffe och de nödvändiga tillbehören till en smörgås af enklaste sort. En färdsup var dock städse absolut oåtkomlig på "Ahti", om den icke privatim medfördes i matsäcken. Var madamen icke med, hittade eldaren, då han därom anmodades, på utvägen att laga kaffe på det sättet, att han tappade vattnet därtill ur ångpannans pyskran. Kokt var det nog och brunt var det äfven som svagt kaffe och icke smakade det sämre utaf att ha varit i ångpannan, men väl svagt kaffe var det utan tillsatts af bönmjölet. Hade man själf intet att tugga och kunde kaffe icke på något sätt åstadkommas under den dagslånga resan i ödemarken, då fick man draga till svältremmen och göra som kapten Steen på hjulbåten "Elias Lönnrot" (hvarom framdeles mera) några år senare vid sådana tillfällen brukade säga: "lägga sina magra armar på sina tomma tarmar och sucka till Moses efter långtobak." Mången bra karl och jag med ha fått göra så ombord på "Ahti". "Ahti" gjorde äfven, då vädret på sommaren stadigt tycktes hålla sig vackert, några gånger årligen lustresor och då vanligen från lördagsafton till sent på söndagskvällen, till Aitolahti, Teisko, Kuru och Muurola. Den uthyrdes då för tillfället åt någon känd fabriksarbetare, som på egen risk sålde biljetter åt så många passagerare, som kunde rymmas på ångbåten och uti den oftast medförda pråmen. Kaptenen medföljde städse på dessa färder och ansvarade för ångaren samt sörjde som respektperson för att allt aflöpte hyggligt och fredligt, tillika kontrollerande att inga spritvaror, som med undantag af öl voro totalt förbjudna, smugglades med uti provianten, ty sådant tåldes ej af bruksförvaltaren. Någon ordningsmaktens representant medföljde aldrig på dessa lustresor och var mig veterligen ej heller någon gång behöflig, hvilket ju är ett vackert och hedrande vitsord åt den tidens fabriksarbetare i Tammerfors. Underhållandet af trafiken på denna nya och således alldeles oupparbetade kommunikationsled var, i trots af de som förut nämnts under 50 och 60 talen så särdeles billiga vedprisen, årligen för egarena förenade med pekuniär uppoffring, hvilket berättigar dem till allmänhetens erkänsla; ty ehuru den största sparsamhet iakttogs, öfverstego utgifterna dock alla år inkomsterna. Detta förhållande blef ännu kännbarare då 1864 både nya ångbåtar och ångpråmar tillkommo på vattendraget, hvilka konkurrerade med "Ahti". De senare borttogo för honom fraktgodset till löjligt billiga pris, emedan de ju ändå gingo tomma utefter sjöarna för att hämta brännved till staden och då af trafiken hellre hade någon än ingen inkomst. Äfven passagerare, som icke räknade på tiden, medföljde dessa konkurrenter, rätt ofta till och med gratis, för sällskaps och bekantskaps skull med besättningen. Under åren 1865-67 trafikerades leden upp till Visuvesi af ryska kronans kanonbåt "Storfurst Vladimir", för ändamålet uthyrd åt privatperson, och denna konkurrens var nära att göra slut på "Ahtis" tillvaro; men då denna ångbåt efter det senare året flyttades från sjöarna, fortsatte "Ahti" sitt tynande lif till och med år 1869. Utsliten och illa angripen af röta skattade han följande vinter åt förgängelsen, slopades och vandrade all världens väg i kolugnselden och skrotjärnshögen. Båtens ångpanna användes sedan under 70-talet vid en ångsåg i Längelmäki. Men "Ahti" var bra på sin tid och sitt sätt samt uppfyllde sin bestämmelse som pionier på vattendraget plikttroget efter bästa förmåga. Därför hade han äfven många och trogna vänner som gärna färdades med honom, all lockelse af konkurrens till trots, nöjda med och tacksamma för det steg framåt som han markerade. De tyckte sig icke behöfva något bättre och föredrogo de säfliga, gemytliga och idylliska färderna med honom, framför en senare tids snabbhet, oro och äflan. Mycket bidrog till trefnaden den lugna, hyggliga, alltid vänliga och medgörliga kapten Mattsson, som förde "Ahti" sålänge han traskade kring vattensystemet. Kaptenen hade intet emot att göra långa krokar och afstickare åt sidorna af farlederna till Teisko, Intti, Pöllölä, Toikko, Kuru, Pekkala etc., blott han vänligen därom anmodades, och utan att ens fordra ersättning för den åtgångna brännveden, blott för gammal bekantskaps skull och till allmän belåtenhets befrämjande. Hvad under då att hans allmänna välvilja äfven utsträckte sig till de samtidigt ombord varande passagerarne, af hvilka ingen någonsin opponerade sig mot sådana afvägar; förmodligen emedan de hvarken tillfrågades eller räknade på den därigenom förlorade tiden. En annan mycket angenäm sak som "Ahti" erbjöd och hvilken af en del passagerare skattades högt, var att kaptenen, blott han i god tid varskoddes, icke var pedantiskt noga med afgångstiden. Önskade man dröja något därutöfver och bad honom vänta, då sölade han gärna en half timme med affärden, och i särdeles ömmande fall äfven längre. Ja det fordrades af honom, att han icke skulle fjäska; tidsandan var sådan. Således om man hade något angeläget att uträtta i staden på morgonen eller för någon orsaks skull ämnade försofva sig, då kungjorde man det för kapten aftonen förut, och han underlät ogärna att vara tillmötesgående. Denna hans välvilja utsträcktes så långt, att då någon bekant passagerare efter aftonens Bachidyrkan på morgonen råkade befinna sig i det kända stadiet af akut alkoholförgiftning och fraktades ombord med fora, (åkare funnos på den tiden ännu icke i staden) då ansågs han af kapten hafva förvärfvat rättighet att intaga privathytten innanför allmänna salongen, att där, sakta vaggad till ro af Näsijärvis dunkla våg, ostörd hvila ut under färden. Tempi passati! Några historier från ångbåten "Ahti". För att nu som slutkläm berätta ett par af de många lustiga historierna från Ahtis tid må följande få plats: Tidigt en vacker sommarmorgon år 1862 återvände jag med båt öfver sjön från Vehkakoski till Ruovesi kyrkby och vandrade i det härliga vädret de fem kilometerna därifrån till Ruhala landningsbrygga, för att vid åttatiden med "Ahti" återvända till T:fors. Kommen öfver Kauttu bro åkte ett fruntimmer om mig och längre fram mötte jag det återvändande åkdonet, hvaraf jag såg, att äfven hon ämnade sig med båten. Så var det ock, ty då jag vek af från landsvägen utför backen ned till landningsbryggan, såg jag henne, klädd i sommarkappa med parasollen uppspänd i högra handen och en liten väska i den vänstra, begifva sig ombord uppför landgången och efter att ha kommit halfvägs till båten försvinna i sjön. Ljudeliga nödrop hördes, och då ingen människa syntes till på båten, störtade jag ditåt så fort jag förmådde. I detsamma rusade kapten jämte hela besättningen upp på däck, och där stod han, då jag kom fram, bredbent med händerna i byxfickorna midt i landgångsporten i vägen för de andra, ideligen upprepande sitt vanliga kraftuttryck: "mitä p——e", utan att komma sig för med räddningsarbetet, som det tycktes af pur förvåning öfver huru fruntimret kommit dit ned. Hon hade samtidigt kommit underfund med, att någon vidare fara icke var på färde, och stod nu lugn på bottnen, med vattnet under armarna samt parasoll och väska i händerna, liksom förut på det torra. Sedan hon lämnat parasollen åt kaptenen och den rådigaste af karlarna från däck gifvit mig en båtshake, räckte jag dess ena ända åt den fallna. Hon, som tog saken mycket lugnt, fattade tag däruti och leddes af mig utefter den omkring trettio steg långa landningsbryggan upp på terra firma; utan vidare hinder än de våta kjolarna promenerande på den af hård, fin sand bestående långsluttande sjöbottnen. Landgången, som troligen endast med yttersta kanten legat på ångbåtens däck och därför, då hon steg därpå, slant ned i sjön, fiskades sedan upp, man gick ombord och kaptenens madam tog hand om den förolyckade, inkvarterande och förplägande henne med varmt morgonkaffe i privathytten. Förmodligen fick hon äfven något torrt på sig, ty de våta kläderna, till och med de intimaste, hängdes upp att torka akterut kring soltältet på båten. Där i solskenet fladdrade byket lustigt för blåsten, tills det fram mot middagen hunnit bli torrt. På eftermiddagen blef fruntimret sedan i sin tur synligt på däck och skämtade nog så muntert öfver sitt lyckligt aflupna missöde. Det var en pastorska P——der. En annan ännu roligare tilldragelse timade något år senare och kan för sin ovanlighets skull vara värd att omnämnas, emedan den äfven visar, att det till och med på de mindre ångbåtar, som befara insjöar, är väl behöfligt att kapten eller eldare ha så pass reda på maskinen, att de äro i stånd att manövrera densamma, ifall maskinisten af någon orsak är förhindrad att sköta sin syssla, såsom vid detta tillfälle inträffade. "Ahti" var vid lugnt och vackert väder i sakta mak på hemväg till staden och kommen midt på Koljonselkä fjärd. Maskinisten, en eljes vaken och fiffig karl, lämnade medveten om att båten aldrig förhastade sig och att dess maskin föga var i behof af tillsyn, sysslorna under däck uti eldarens vård och uppehöll sig som vanligt där ofvan, sysselsatt med det trefliga och nyttiga bestyret att till förströelse för sig själf, kaptenen och passagerarne idka dragfiske efter ångarn. Då Ahti icke var någon snabbgångare hände det emellanåt att, i trots af det buller skofvelhjulen och ångans pustande åstadkommo, vid färd öfver de större och djupa fjärdarna en och annan stor gädda, gös eller till och med någon duktig forell högg efter draget, då de på vackra sommardagar lågo tätt under vattenytan och gassade sig i solbaddet. Vid tillfället hade maskinisten intagit sin vanliga plats vid relingen akter om ena hjulhuset. Där var han ju nära maskinen och kunde fira ut sitt drag ett långt stycke bakom den efter ångbåten släpande slupen. Helt plötsligt kändes en duktig knyck i refven. Han halade in och släppte ut den starkt spända refven i flere repriser, och man säg med allmän förnöjelse huru en stor fisk hoppade och slog vid vattenytan. Maskinisten begaf sig nu, så långt han kunde komma, akterut för att där, liksom han flere gånger förut gjort, taga upp sin fångst; men då fisken visade sig ovanligt bångstyrig och alla försök till trots icke ville låta hala sig nära intill ångbåten, misströstade han att kunna lyfta den upp på det höga akterhvalfvet, utan risk att förlora fångsten, samt ansåg det därför vara lättare och säkrare att få tag i fisken nere uti den efter ångbåten släpande slupen. Denna var fästad med ett rep af ett par famnars längd, hvarför maskinisten anmodade en af de åskådande passagerarne att hala in densamma tätt under ångbåtens akter, för att säkrare kunna hoppa ned däri. Karlen lossade repet från pållaren och halade med all kraft, men slupen var stor och tung, hvarjämte ångarens fart ökade påfrestningen. Slutligen lyckades han dock få den så nära att maskinisten riskerade hoppet. Han hamnade lyckligt först på förtoften och så i midten af slupen, men den af stöten och karlens tyngd djupt nedtryckta båtfören gaf en oväntad och så stark knyck åt den spända linan, att denna rycktes ur händerna på den hjälpsamma passageraren. Inom ett ögonblick drefvo båt och maskinist redlöst ute på Koljonselkä, bogserade af den fångade fisken. I slupen funnos inga åror; de förvarades ombord för att icke sjön vid hårdt väder skulle skvalpa bort dem. Kaptenen kom med fart ned från sin styrratt på salongsruffen, icke litet häpen öfver att se sin maskinist med hvarje maskinhvarf blifva längre efter, medan båten med full fart sträfvade framåt. Själf hade han ingen reda på maskineriet, och innan han fick eldaren upp på däck och klart för honom hvad som händt samt att han borde stoppa maskinen, blef afståndet från slupen ansenligt. Eldaren hade under sin praktik ombord kommit underfund med att det blef "stopp" då man stängde ångventilen, och den procedyren vågade han sig på, men då han hört talas om vid igångsättningen afklippta fingerändar, riskerade han icke att röra vid maskinen förrän denna stannat alldeles. Då var det som förut beskrifvits for sent för vidare manöver, maskinen stod på döda punkten och hvarken "back" eller "framåt" kunde därefter af honom åstadkommas. Nu voro goda råd dyra, kaptens p——le hjälpte icke, och så skulle kanske båda farkosterna småningom fått drifva till land någonstädes, om icke maskinisten som sagdt varit en fiffig karl. Sedan han fått en duktig forell i sitt våld, lösbröt han en af sittofterna i båten, paddlade sig därmed småningom framåt och kom så slutligen tillbaka ombord. Därefter kom "Ahti" åter i gång, men huru mycket tid som gick åt för denna sportmanöver förmäler historien icke. Bruksförvaltaren, som berättade densamma åt mig, var för mycket road däraf för att därför förbjuda dragfisket ombord. Då kapten icke var mäktig svenska språket, ehuru han förstod något, men väl tyckte det vara förmer att på detta språk gifva maskinisten sina kommando, hade ombord utbildats en rotvälska, som endast den invigde kunde begripa och hvilken är rolig nog att omnämnas. Då kapten sade "klart i maskinen" lät det "larimasin", "framåt" blef "ramoti" och "sakta framåt" återgafs med "sahta ramoti". Men det fanns äfven ett "mycket sakta" som blef: "så sahta hur han kan". "Stopp" var ömsom "topp" och "topp, topp tykkenään". "Back" och pack äro ju någotsånär lika ljudande, och hade maskineriet stannat, så att det var osäkert om denna manöver kunde utföras, då var det ju motiveradt om kapten först hörde sig för med frågan: "kan han vå pack?" samt i gynnsamt fall fick till svar: "kyllä se kommer kun se hinner vaan", och då fortsatte med: "nåkra lakena paks". Den första ångbåten på Pyhäjärvi. Brukspatron W. hade således med byggandet af "Ahti" gjort ett försök att åstadkomma sjötrafik från Tammerfors norrut, och då denna ångare slutligen visade sig vara i användbart skick, tyckte härädshöfding T., att äfven han borde göra något för trafiken söder om staden. Åt Tavastehus till kunde man visserligen för Kuokkala fors skull icke komma längre än till Lempäälä kyrka, således sjöledes endast halfvägs, och den trafik, som kunde komma i fråga, var därför totalt beroende af de kringliggande socknarnas behof. Men då T., såsom egare af den stora egendomen Laukko i Vesilaks, väntade sig fördelar för denna och för sina nya företag i staden ofta nödgades resa fram och tillbaka, beslöt han att bygga en ångbåt för Pyhäjärvi vattendrag. Utförandet af detta arbete anförtrodde han åt samma män, som tillverkat "Ahti", och det enda villkor han fäste vid beställningen var, att ångaren skulle bli större och rymligare. Mäster P. och Mister D. skulle således än en gång visa, hvad de kunde åstadkomma, och huru de motsvarade det gifna förtroendet, framgår af efterföljande sanningsenliga skildring. Man kan visst tycka, att de borde ha begagnat sig af tillfället att vid utförandet af denna nya båt tillgodogöra sig den å "Ahti" samlade erfarenheten samt undvika alla fel och svårigheter, som där yppat sig. Men hvad P. angår, ansåg han säkerligen "Ahti" vara en så vacker och lyckad båt, att en bättre icke kunde åstadkommas, så vidt det på honom ankom. Han byggde därför den nya ångaren efter samma ritning, som han följt för "Ahti" och hvilken jag några år därefter såg på masugnskontoret. För att enligt önskan få ångarens skrof större, förändrade han endast, såsom af ritningen syntes, den där anbragta skalan sålunda, att alla mått blefvo en fjärdedel större. Således blef det en fjärdedel längre, bredare och djupare än "Ahtis", men tyvärr äfven en fjärdedel tjockare än originalet och fullkomligt lika klumpigt, svårstyrdt och rankt. Den enda fördelaktiga förändring, som resulterade häraf, var således den ökade rymligbeten, ty salongen och de två hytterna förom denna blefvo större och man kunde upprätt röra sig öfverallt i dem, samt inreda kök och restaurationslokal förut, visserligen äfven här på lastrummets bekostnad, men ett sådant visade sig vara alldeles öfverflödigt; ty de få varor som transporterades rymdes på däck. Då uti hjulhusen dessutom fanns plats för ett kontor åt kaptenen och en annan till sjös nödvändig lokal, som saknades å "Ahti", kunde man dock med skäl säga, att denna båt blef ändamålsenligare och bekvämare än hans föregångare samt således utmärkte ett framsteg. Som nämndt byggde P. skrofvet lika massivt som "Ahtis", hvarför det behöfliga rotvirket var än svårare att anskaffa, men han sparade i stället in på prydnaderna. Visst var fören grant utskuren, dock fick den ingen gallionsbild och ej heller någon tafla med det af egaren bestämda namnet "Laukko". En sådan skulle dock ha varit en välbehöflig prydnad för båtens mera styfmoderligt behandlade akterspegel, hvilken i sin tomhet såg mycket kolossalare och ödsligare ut än den var. Någon förgyllning förekom ej heller om bord, endast svart och hvit oljefärg utom den röda under vattnet och i hjulhusen. Liksom på segelfartyg fanns förut ett stort och massivt af trä tillverkadt ankarspel, men några kanoner kommo aldrig dit, ehuru de nog lågo färdiga på bruket. Skälet därtill var liksom på "Ahti" fartygets brist på stabilitet, hvilken var så stor, att man till och med funderade på att rifva bort hjulhushytterna. "Laukkos" skrof kunde således icke i elegans täfla med "Ahtis", men så var maskineriet i dess ställe mera sevärdt. Till linnespinneriet hade från England kommit en s.k. Cornwallångpanna, som cylindrisk till formen var omkring femton fot lång samt fem fot i diameter och hade ett utefter hela längden nära underkanten genomgående eldrör af närmare tre fots tvärmått. Denna panna var egentligen bestämd att muras in uti en byggning på land, men då den där befanns öfverflödig, hittade Mr. D. på att använda den till sjös i den nya ångaren. För att göra ångpannan lämpligare till detta ändamål, borrade han två rader hål i ändgaflarne och fästade uti dem omkring tjugu stycken fyra tums tuber, hvilka således kommo att ligga parallelt öfver det stora eldröret, hvaruti eldstaden inrättades. På detta sätt ökades ångpannans eldyta betydligt. Den lades på spantryggarna, liksom på "Ahti", och sedan murades akter om densamma en rökkammare af tegel för eldens ledning från det stora röret till de små, genom hvilka sedan röken passerade till skorstenen, som var anbringad öfver eldstadsluckan. Ofvanpå pannan, direkt fastskrufvade på plåten, lågo invid hvarandra tvänne horisontala högtrycksångmaskiner. Dessa voro af samma konstruktion som "Ahtis", blott betydligt större och lika bränsleödande, samt drefvo ett par för den tillgängliga ångkraften ovanligt stora skofvelhjul. Hjulen måste tagas till så stora, emedan de, sedan maskineriet var insatt i båten, till en början voro för små och icke nådde lagom djupt under vattenytan. Liksom hjulen blefvo hjulhusen med sina tillbyggen kolossalt stora och upptogo två femtedelar af ångbåtens hela längd. Någon vacker båt blef "Laukko" således icke, men en jätte var han jämförd med "Ahti". Tillföljd af att ångmaskinerna voro af samma konstruktion och större än Ahtis, hade de ock samma egendomligheter uti förstärkt grad. De voro ännu tyngre att manövrera, och maskinisten måste därvid biträdas af eldaren, som för ändamålet i tid kallades upp på däck. Det dubbla maskineriet medförde dock den lättnaden, att ingen trampning mot hjulskoflarna här behöfdes, ty af de båda maskinerna stannade den ena städse så att "framåt" eller "back" kunde fås, utan att den omnämnda farliga manövern behöfde komma i fråga. Således var äfven i maskineriet ett framsteg gjordt. Mot slutet af maj år 1859 blef "Laukko" så pass färdig, att den kunde profvas, och vid försöket gjordes samma rön som året förut med "Ahti", nämligen att ångpannan icke mäktade hålla ångtrycket uppe så högt som önskligt var. Därför måste med afloppsångrörens munstycke samma experiment som då upprepas, hvilket ock hade den önskade verkan, att ångtrycket under gång kunde hållas vid 60 skålpund. Härmed försvann äfven det obehagliga tjåstandet, som Ahti bestod sig med; ty tillföljd af den dubbla maskinen uppkom ett jämnt flåsande, som var mindre pinsamt att höra. Samtidigt kom man underfund med, att de åtta stycken skoflar, som funnos, voro för få, och ökade dem till tolf i hvart hjul samt gjorde dem hälften smalare och så mycket längre, som utrymmet medgaf. Därigenom blef maskineriets gång jämnare och båtens fart större, men afståndet från staden till Birkkala kyrka, utgörande ungefär en mil, kräfde dock 1 1/4 timme. Längre än dit kom man icke på någon af dessa profturer och knappast ens på den officiella leveransfärden. Detta hade följande orsak. Mellan 16 och 17 kilometer från staden åt Vesilaks till, där Vesijärvi vattendrag flyter ut i Pyhäjärvi, finnas tvänne icke höga men långsträckta och vid vår- och sommarfloden mycket vattenrika forsliknande strömmar, kallade Sotka. Dessa strömmar måste ångbåten forcera sig uppför på väg till Laukko, och är den nedra af dem mindre strid men krokig, i jämförelse med den öfre, som är rak och särdeles stark, samt omkring två hundra steg lång. Mellan båda strömmarna som ligga uti nästan rät vinkel mot hvarandra, är ett lugnvatten af fyra eller fem tunnlands storlek, just passande till hviloplats åt en ångare, som blifvit orkeslös i brist på kraft. Dessa strömmar voro alltid ett svårt hinder på ångbåten "Laukkos" väg, och huru det gick till vid första misslyckade försök att färdas uppför dem, framgår af följande berättelse. Den officiella proffärden med "Laukko". Då "Laukko" af byggmästarena förklarats färdig, bestämde häradshöfding T. att emottagandet skulle försiggå midsommaraftonen på en lustresa till hans egendom. Till denna utfärd inbjöd han en vänkrets bland stadens honoratiores, och skulle återfärden ske på kvällen efter supéen på Laukko egendom. Vid afresan kl. 4 e.m. infunno sig många passagerare. Vädret var vackert, stämningen var lifvad, affärden försiggick lyckligt och dagen tycktes efter alla tecken kunna "bli glad". Men ingen hygglig människa hade kommit på tanken att underrätta Mr. D. om att hans båt hade två strida strömmar att öfvervinna på vägen. Därför hände det honom och alla andra den oväntade förtreten, att de 60 skålpunds ångtryck, som ångpannan bestod, icke voro tillräckliga att drifva P:s klumpiga mästerverk uppför båda strömmarna i Sotka. I den nedra strömmen vägde det länge, om det skulle bära upp- eller utför, men eldarens konstfärdighet att i hast åstadkomma en väldig fyr i ugnen räddade situationen där. Dock var hans förmåga icke tillfylles att under gången genom det mellan strömmarna liggande lugnvattnet i behöflig grad ytterligare drifva upp ångtrycket. Den där erhållna tillökningen i kraft och framfart bromsades småningom af vattenhastigheten i den öfra delen af Sotka ström, och efter några minuters fåfäng ansträngning hasade "Laukko" sakta men ohjälpligt akteröfver. Visst kom kroken genast i botten och det eldades för pinkära lifvet för att samla nya krafter, men då den oåtkomliga ena säkerhetsventilen, medan ångan låg på, icke kunde ytterligare belastas, blef resultatet af det förnyade försöket lika tarfligt. Man måste finna sig uti att där afsluta lustfärden och återvända till staden utan supé, och man kan tänka sig, att detta icke var roligt för någon. Därför blef det också ett plötsligt omslag i den lifvade stämningen ombord, hvilket naturligtvis för "Laukkos" egare var mycket obehagligt. Man kom att fundera på orsaken till oturen, och så väcktes kritiken till lif, hvilken en och annan af passagerarena oförbehållsamt började yttra. Så påstod en fiffikus, att det blott fanns en skillnad mellan "Laukko" och en snöplog. Om den senare säger ordspråket: "Den kommer också fram, som reser med snöplogen" men detta vore icke fallet med dem som färdades med ångbåten, eftersom den icke mäktat föra dem till målet, det hade alla medföljande varit i tillfälle att öfvertyga sig om. Af intresse för sin båt och dess stadighet på sjön hade kaptenen skaffat sig en mängd tackjärn från masugnen och stufvade ner detta i kölrummet för- och akterom maskineriet samt vidtalade i tysthet sina bekanta bland passagerarena att uppehålla sig i salongen för att där tjäna som barlast åt båten. Dessa försiktighetsmått medförde nog sin verkan, men denna var för obetydlig att hindra ångaren ifrån att kränga obehagligt, såsnart några personer samtidigt flyttade sig åt endera sidan. Då jämkade sig kaptenen på kommandobron så kvickt och så långt han kunde åt motsatt håll ända ut på hjulhuset för att i någon mån återställa jämnvikten. Men tyvärr var han, trots sin rätt ansenliga figur och upphöjda ståndpunkt, för litet viktig för att alldeles upphjälpa balansen. Detta kaptenens förehafvande att som motvikt använda sig själf kunde icke döljas och väckte naturligtvis snart uppmärksamhet, i synnerhet som det fanns folk, som var elakt nog att på spjufveri motionera honom däruppe. Då båtens egare fick reda på dessa pojkstreck, förargade det honom, hvarför herrar P. och D. fingo höra ett och annat, som gjorde att äfven de började i smyg agera motvikter under hemfärden. Då påstod en annan spjufver, att man spelade dam ombord. Kaptenen fick af T. tillsägelse att låta rifva bort kommandobron, emedan det icke kunde anses vara passande sysselsättning för en kapten att till passagerarenas åtlöje förgäfves försöka bibehålla jämnvikten ombord, samt att för Öfrigt göra hvad möjligt var att stadga båten; och D. skulle sörja för att den på nästa resa ovillkorligt orkade uppför båda strömmarna. Nöjsam var denna profresa således icke för någon ombord, om ej för de spefåglar som hade roligt åt andras obehag och som till och med efter hemkomsten till staden, trots det svåra fiasko de upplefvat, hade hjärta till att rikligen förpläga sig vid den medförda trakteringen; ty denna var öfverflödande och mer än värdig första ångbåtens på Pyhäjärvi första offentliga uppträdande, Mr. D. hjälpte sig ur klämman med den amerikanska finessen han året förut praktiserat på "Ahti". Han belastade säkerhetsventilerna för högre tryck och eldade sedan upp maskineriet för forcering af strömmen. För att undvika ankringen under förberedelserna byggdes nedanom strömmen å Viinikka hemmans mark en landningsbrygga och denna angjordes därefter af Laukko på hvarje färd från staden, endast för att uppdrifva ångtrycket till mellan 90 och 100 skålpund per kvadrattum. Under högvattenstiden på sommaren var detta ovilkorligen nödigt för öfvervinnande af hindret och likväl gick det ibland endast tum för tum uppåt. Märkvärdigt nog försiggingo dessa våldsamma öfverlastningar af maskineriet alltid lyckligt sålänge "Laukko" existerade, ehuru ångpannan ursprungligen var konstruerad för blott 45 skålpunds tryck och af tunn engelsk pannplåt. Ingen förstod och tänkte då på risken af sådana experiment. Märkvärdigt hvad man allt fordrar att järn skall tåla! Någon vidare prof-, aflevererings- eller mottagningsresa kom efter denna misslyckade ej i fråga, och "Laukko" började i all tysthet sina reguliära turer, som bestodo uti att ena dagen gå från staden till Laukko egendom och återvända den följande; ett afstånd af omkring tre och en half mil, som tillryggalades på fyra och en half till fem timmar. Således öfverträffade "Laukko" icke sin föregångare uti hastighet, men detta var ju ej heller vid beställningen bestämdt som villkor, och T. var därför ännu mindre belåten med sin nya båt. Ankomst till Tammerfors och fågellifvet i trakten. En kylig men vacker vårdag var den 16 maj 1862, då jag Åbovägen för första gången anlände till Tammerfors och från landsvägen utefter Pyynikke-åsen såg den vidsträckta Näsijärvifjärden, spegelblank glittrande i eftermiddagsbelysning. Utsiktens storslagenhet gjorde på mig ett djupt och varaktigt intryck, tjusande för en naturvän. Sjön hade någon dag förut befriat sig från istäcket; några spridda, grå isflak drefvo än därpå. Utefter östra stranden lågo på uddar och i vikbottnar långa glänsande hvita isvallar och ute på sjön öfver grunden Siilinkari och Koukkuniemenkari voro jättelika iskummel upptornade, blänkande i vårsolen. Ingen aning sade mig då, att jag i närmare tjugu år skulle komma att vistas och verka i trakten och mången ljus och härlig sommarnatt kring stränder och grund fånga stora, vackra foreller, glupska gäddor och duktiga, svarta abborrar samt ströfva i skogarna vidt omkring. Det intryck denna storartade omgifning gjorde på mig motsvarades föga af den lilla idylliska landsortsstaden. Det enda, som ögat vid annalkandet fäste sig vid, var bomullsfabrikens stora, nybyggda skorsten och dess flere våningar höga stenhus, som reste sig högt öfver den endast af en vånings trähus bestående lilla staden, hvars gulmålade lilla träkyrka, med sin ensam stående gul- och hvitmålade klockstapel, såg ganska obetydlig ut. Staden började då vid nuvarande esplanadens östra sida och kvarteren därintill voro glest bebyggda. Västerut fram till kyrkogården syntes endast odlade åkertäppor och därbakom vidtog skogen sträckande sig upp efter åsen. Då mitt åkdon skramlande rullade längs stadens hufvudgata, den på hvardagseftermiddagen hälgdagslikt tomma och tysta Köpmangatan, skrämde det ovanliga bullret en af stadens större affärsmän, handlanden Orell, ur hans eftermiddagsslummer. Då vagnen stannade nära intill, lockade nyfikenheten honom ut på hans åt gatan utbyggda, storartade bodtrappa af järn, hvilken var en af stadens få sevärdheter. Där stod han barhufvad och med handen skylande ögonen för eftermiddagssolen, granskande den ankommande främlingen. Som den fetlagde, fryntlige, flintskallige gamle herrn med pipan i munnen såg mycket förtroendeväckande ut och var den enda af innevånarna som syntes till, lät jag kusken köra närmare och frågade honom efter ett hotell, som toge emot resande. Till svar frågade han, som tydligen trodde mig vara en s.k. profryttare, hvart jag ämnade mig och hvad mitt ärende i staden vore, och då jag småleende upplyst honom därom, kom han ned från sin trappa för att skaka hand med mig och min följeslagare samt sade, pekande uppåt gatan: "Där är societetshuset, som ni just farit förbi. Men vill ni inte komma in och dricka ett glas punsch?" Så frestande det än var att antaga denna sällsynta gästfrihet, ursäktade vi oss ändå med bristande tid och åkte till societetshuset, hvilket icke tycktes anse nödigt att bestå sig med skylt. Men staden gjorde tillföljd af handelsmannens välvillighet strax ett godt intryck på oss främlingar. Medan min följeslagare var inne att fråga efter lediga rum och måste vänta på värden innan han fick svar, satt jag kvar i vagnen och betraktades fortfarande af den vördige handlanden från hans upphöjda ståndpunkt. Han tycktes dela uppmärksamheten mellan mig och en midt öfver gatan, på enkefru Lindholms bodtrappa sittande hund, som var sysselsatt med att i all vänskaplighet slicka en framför honom stående välfödd gris om trynet. Gubben O. måtte ha tyckt att detta "Stilleben" var ruskigt att åse, ty han spottade mellan kallrökarna oftare än jag senare såg honom göra. Ja, Finlands "Manchester" tedde sig vid början af sextiotalet ganska landtligt idylliskt och lät föga förmoda sin stundande uppblomstring. Kom så min första söndag i Tammerfors med präktigt och varmt vårväder, hvilket tidigt på morgonen lockade mig att öppna fönstret i mitt rum, beläget uti tredje våningen af ett stenhus, innehållande bostäder för linnespinneriets och verkstadens tjänstemän. Den närbelägna forsens brus hördes doft och entonigt, men sedan örat vant sig därvid, förnam jag äfven andra, från motsatta sidan kommande, obekanta, kuttrande läten, af- och tilltagande i styrka allt efter som det sakta ostliga draget medförde dem. Dessa ljud voro mig oförklarliga och väckte mitt intresse, hvarför jag beslöt gå ut att taga reda på ljudkällan. I denna afsikt gick jag att recognoscera terrängen kring den dåvarande masugnens utegor uppe på berghöjden, där senare linnebolagets skolhus för fabriksbarn uppfördes. Där hördes ljudet tydligare, kommande från nordost, hvarför jag fortsatte promenaden ditåt öfver obebyggda, med mariga en- och tallbuskar bevuxna bergbackar. Sedan kom jag till det ställe vid stranden, mellan Saukkalahti och Naistenlahti vikar, där järnvägens lastningsbrygga uppfördes år 1876 midt emot Lappiniemi udde, hvilken udde afstänger båda dessa vikar från fjärden. Dit ledde då ingen väg, ej heller syntes någon enda människoboning på dessa branta och sterila bergstränder, betäckta af väderbiten och nöd vuxen tallskog. Nu äro stora fabriker uppbyggda i denna ödsliga trakt, som då låg oförändrad sedan isperiodens tidehvarf. Jag stod en lång stund och betraktade den öde nejden och det fågellif, som försiggick på andra sidan af viken vid stranden af Lappiniemi. På viken låg det murkna, svartgrå och sönderspruckna istäcket ännu kvar, synbarligen stadt i upplösning, medan utefter stranden var öppet vatten af ett par famnars bredd. Afståndet dit kunde vara omkring tvåhundra steg, och där var lif och rörelse af annat slag än för närvarande och troligen för all framtid. Där funnos orrar i träden, på strandstenarna och längs iskanten, flaxande af och an till ett antal af trettio, fyratio eller än flera, omöjliga att räknas. Tjohii, tjohii, terf — teräräch tjohii dånade det utan afbrott från väl ett halft tjog strupar, liknande vågbruset vid hafsstranden. Fåglarna rusade med hängande vingar och stjärtarna utbredda likt solfjädrar parvis mot hvarandra, flaxande, piruetterande och tumlande om i luften och på marken, men mest på isen, allt under det spelet oafbrutet fortfor med en sådan styrka, som jag icke trott fågelstrupar vara i stånd att åstadkomma. Många tuppar spelade samtidigt såväl på strandens stenar som på isen, där en arena för kämpalek etablerats, på hvilken det gick lifligast till. Tupparna slogos som riktiga ordentliga bondtuppar, utbytande hugg och sparkar med envis uthållighet, allt till nöje för de från träden åskådande hönorna, som icke det ringaste tycktes intressera sig för de om deras gunst kämpande rivalerna. En och annan tupp tycktes få nog och drog sig undan striden, men det dröjde icke länge, innan han åter var med. Det var den första och största orrlek jag sett, ty någon så talrikt besökt lyckades jag icke därefter få vara med om. Där fick jag förklaringen på det okända ljudet. I sanning en intressant vildmarksscen så nära intill en stad, visande att fåglarna däromkring voro både talrika och ostörda. Jag skrämde dem ej heller, men stod länge stilla på öppna stranden, betraktande deras förehafvande, utan att de tycktes låta störa sig af min närvaro. Leken pågick oafbruten, då jag väl en half timme därefter aflägsnade mig lika obemärkt som jag kommit. Huru långt månne man nu får promenera från staden för att vara åskådare vid en orrlek? Denna rikedom på skogsfågel så nära intill staden under sextiotalets första år låter mig tro, att den kringboende allmogen då icke mycket sysslade med jakt och fågelfångst. Till den förra användes lodbössor, emedan hagelskott ansågos för dyra för sådant villebråd. Mötte man de åren en allmogejägare, var han utrustad med en hemgjord, klumpig lodbössa, som vanligen var af ansenlig ålder och förändrad från flintlås till knallhattslås, dock såg jag äfven det förra slaget användas. Bösspipan var lång, tjock, rund eller åttkantig af omkring sex mm kaliber och ibland försedd med fyra refflor. Laddstaken af järn hade uti tjockändan en konisk fördjupning, hvilken tjänade som krutmätt och till att stuka spets på kulan, som bestod af en täljd blybit och utan förladdning hamrades ned på krutet med laddstaken. Ibland kunde ingen utom egaren träffa målet med hans bössa, emedan det var så fiffigt tillställdt, att siktet måste tagas på sidan om kornet, och hade man icke reda på detta blef det godt om bommar till egarens stora förnöjelse, hvilket jag flere gånger varit ögonvittne till. För de riktigt gamla och tunga lodbössorna användes vid skjutning stödgaffel och man måste ha god tid på sig att sikta, men vanligen sköto de utmärkt till och med på 100 till 150 steg. Att med ett så beskaffadt don träffa fågel i flykten var naturligtvis ogörligt, men af en van skytt träffades den nog sittande, oftast på ansenliga håll. Med de billiga och vanligen på något sätt felaktiga, af handlandena i staden mot slutet af nämnda decennium införda tyska hagelbössorna och dessas spridning i trakten blefvo förhållandena snart annorlunda, och orrarna försvunno hastigt ur stadens närmaste omgifning. Detta var till en del äfven en följd af de inträffade nödåren och det därunder mycket allmänt blifna uppsättandet af fågelfällor, hvilka jag förut icke påträffat. Dessförinnan behöfde man icke åt något håll besvära sig långt från hemknutarna för att tillfredsställa sin håg för orrskytte. Vid den tiden funnos få personer i staden, som sysslade med orrjakt, och dessa jagade på längre afstånd därifrån, emedan där sades vara än mera godt om vildt. Af dessa jägare minnes jag Dr. Nils Idman, egaren af Hatanpää gård Gustaf Idman, trädgårdsmästaren Reinthal hos herr von Nottbeck och lektor Stolpe, som dock helst jagade hare. Herrarna I. brukade tillsammans med bruksförvaltaren Gefwert fara i båt öfver Näsijärvi till Reuharisaari eller Keisalo holme vid Ylöjärvi kapells strand och där hälsa på spelorrarna om våren, samt på hösten någon gäng i det närbelägna Niemi hemmans skog idka bulvanjakt. Afståndet dit är från masugnsstranden omkring fyra eller fem kilometer, och om vädret var lugnt hördes skotten öfver sjön. Det minsta antal, som hemfördes från dessa jakter, lär ha varit ett dussin orrar. Den sista af dessa färder företogs i oktober 1863, och då medförde en af herrarne I. en dubbelpipig, damascerad, ytterst tunn och lätt bössa, ett vackert konstverk från den tiden då flintlås användes, hvilken han af pietet icke lät förändra till perkussionsgevär, ehuru han påstod, att de dubbla puftarne skrämde bort fågeln innan haglen hunno fram; men de andra förklarade detta vara hans sätt att gifva skäl för de många bommarna. Dessa jakter var jag icke med om, men jagade ändå ibland vid sådana tillfällen på hösten, då sysslan tillät idkandet af sport och bössan råkade vara med på sjön eller i skogen, för det mesta då utlockad af någon god vän, och detta var ju helt naturligt då man hörde berättas, att rapphöns och orrar hälsade på uti stadens trädgårdar och hararna sprungo längs gatorna. Den första propellerångbåten på tavastländska vatten. Under vintern 1862—63 byggde masugnens verkstad, sedermera Tammerfors mekaniska verkstad, sin första ångbåt af järn. En odäckad propeller-ångslup af vanlig sort om åtta hästkrafter, 42 fot lång, 10 fot bred och 3 fot djupgående, som fick namnet "Ilmarinen". Den tillverkades, på begäran af brukspatron Wasastjerna, hufvudsakligen för att visa att verkstaden var i stånd att åstadkomma något tidsenligare än hjulbåtarna "Ahti" och "Laukko". Vid islossningstiden i maj 63 var båten färdig och dess utskjutning firades på intet sätt, hvilken oväntade försummelse af det vid sådana tillfällen eljes vanliga spritkalaset gaf anledning till vidskepliga spådomar, prat och missnöje hos arbetarena. Detta yttrade sig uti uppresandet af ett par gamla sopkvastar på stäfvarna för- och akterut, i stället för de annars brukliga löfruskorna. Det spåddes att otur städse skulle följa ångbåten, samt olyckor hända dem, som färdades med den. Att båten var byggd af järn ansågs äfven farligt, och sålänge den stod på land, trodde många T:forsbor det vara omöjligt att den kunde flyta på vatten, innan de vid utskjutningen öfvertygades därom. En af stadens äldre fruar, som hört omtalas att båten byggdes af sådant material, kom enkom ned till varfvet och varnade vederbörande för att skjuta ut en sådan båt, samt frågade ifrigt och på fullt allvar, hvem som var nog samvetslös att åtaga sig ansvaret för människors lif, hvilka, okunniga om faran, skulle våga sig ombord. Man bad henne gå hem och göra försök med en tackjärnsgryta, som ju äfven flöt på vattnet, men denna jämförelse lugnade och tillfredsställde henne icke, ty båten var ju mycket större och mycket tyngre än en gryta, och dessutom skulle ju folk medfölja. Något tröstade det henne dock, när hon fick veta, att golfvet, sittbänkarna och relingsskoningen voro af trä. Månne i staden ännu finnas för allmänhetens väl så omtänksamma damer? Båten byggdes af segaste Motala järnplåt, tjockare än för sådan storlek eljes bruklig, till skydd emot alla stenrösen och berghällar, och väl var det, ty den utsattes för många och svåra prof under sina färder på okända vatten både norr och söder om staden. Sedan båten blifvit färdig och hvarken sjunkit af egen vikt eller af last, samt icke ens på profresan haft någon motgång, ehuru den var full af lifvade stadsbor, som riskerat följa med då punschen flöt så ymnigt, fanns för den ingen annan sysselsättning, än att, då "Ahti" gjorde sina turer från staden blott hvarannan dag, på mellandagarna vikariera för honom, d.v.s. fara dit möjligen inträdande passagerare, som hade brådska, önskade "låna" honom. En artighet som båtens redare, herr G., sällan ville neka bekanta och den resande allmänheten. — Ett par af dessa färder voro trefliga nog att motivera efterföljande beskrifningar. En färd till Visuvesi år 1863. I början af juni ofvannämnda år hände det icke ovanliga, att ångbåten "Ahti" af skröplighetsskäl var urståndsatt att uppfylla sina skyldigheter mot allmänheten, hvarför "Ilmarinen" beordrades att för tillfället öfvertaga "Ahtis" turer. "Ahti" brukade lämna staden kl. 8 på morgonen och var, om allt gick enligt önskan, på tio timmar efter tillryggalagda 5 mil framme vid Ruhala i Ruovesi. Kvicka voro "Ahtis" resor således icke, men allmänheten var under denna insjökommunikationens ungdomstid nöjd med sådan hastighet, påstående det vara allt som behöfdes och mångfaldt angenämare än att med skjuts fara de långa backiga omvägarna kring vattendragen. Någon större trafik hade denna led dock icke förmått draga till sig, och resande norrut valde vanligen ångbåtslägenhetema på saltsjön. Under höstens mörka dagar hade dessa korta resor öfver de af grund och trånga sund uppfyllda vattendragen äfven sina små äfventyr, och "Ahtis" starktimrade skrof bar många spår efter sådana. Vid nu ifrågavarande tillfälle väntades, på resa från Österbotten, den ena af T:fors Linne- och Järnmanufaktur-Aktiebolags båda grundläggare, dåvarande disponenten, brukspatronen G. Wasastjerna, och skulle "Ilmarinen", som förmodades hinna till Ruhala åtminstone tre timmar tidigare än "Ahti", därför fortsätta längre norrut till Visuvesi gästgifveri och där invänta W. för att bereda honom möjligheten att välja den angenämare sjöresan framför landsvägsfärden. Då jag städse varit beundrare af tavastländsk natur, hvilken då ännu stod oberörd af människohand i all sin vilda fägring, samt vädret var härligt, beslöt jag att själf föra båten på denna dess första resa så långt norrut och valde den vidtbereste Öster till lots samt en yngling vid namn Boman till eldare, själf åtagande mig maskinistsysslan. Passande på "Ahtis" vanliga afgångstid, infunno sig som passagerare professor Z. Topelius med två döttrar och possessionaten A. Aminoff från Pekkala fideikomiss. Då de erfarit att "Ahti" reparerades, voro de mycket nöjda att få medfölja "Ilmarinen" och sålunda undgå den eljes oundvikliga landsvägsfärden på "rapphöna". Professorn hade för första gången valt denna kommunikationsled för sin årliga färd till sommarbostaden i Österbotten, och medan "Ilmarinen" i största hast iordningställdes för den sent beslutna färden, inbjödos de resande af bruksförvaltaren Gefwert med känd gästfrihet till kaffefrukost, ty ombord på båtarna begagnades endast matsäck. Den som icke försett sig därmed, fick draga åt svältremmen. Ledsamt nog hindrades jag af min öfvertagna maskinistsyssla att bevista frukosten, hvilket jag längre fram på dagen nog så kännbart påmindes om. Vid pass kl. 9 på f.m. lämnade "Ilmarinen" den s.k. masugnsstranden, hvarifrån den tidens ångbåtar anträdde färden, och ehuru nu snart 40 år förgått sedan dess, är minnet af densamma ännu tydligt och ett af de angenämaste från den tiden. Det härliga vädret, den nyvaknade naturens friska och idylliska fägring, färden på de natursköna vattendragen, det trefliga ressällskapet och professorns älskvärda sätt att umgås och underhålla sig med mig, som den tiden var ung och nykommen till orten, om en mängd för mig nya och intressanta förhållanden angående Finland, dess folk och natur, äfvensom hans stora intresse för det mekaniska yrket och dess tekniska framsteg i landet, allt detta gjorde att resans timmar för mig snabbt förgingo och att jag med saknad fann, att de trefliga stunderna tagit slut, då vi vid tretiden på eftermiddagen lade till vid Ruhala landningsbrygga. Professorn ville icke riskera att med "Ilmarinen" fortsätta färden norrut på okända vatten, emedan han per post uppbådat gästgifvarskjuts att möta på bestämda tider och fruktade att möjligen påkommande sjöäfventyr skulle åstadkomma uppehåll och oreda uti skjutsningen. Under vägen hade vi aflämnat hr. A. vid Pekkala, och efter en i hast ombord intagen matsäcksmiddag afreste professorn med de anlända skjutsarna. Sedan vi försett ångbåten med bränsle, fortsattes färden omedelbart genom den upprensade strömfåran under Kauttu bro, där dessförinnan ingen ångbåt farit fram, och så vidare norrut, endast vägledda af Östers ovanliga lokalsinne. Han hade nämligen blott engång förut färdats där i roddbåt; men lyckligt gick det, om ock ibland för sakta maskin. Vi tillryggalade utan äfventyr den 2 1/2 mil långa vägen till Visuvesi by, dit vi anlände kl. 7 på aftonen, och lade till strax nedanom den nyanlagda kanalen, som afskurit det förra näset, på hvilket gårdarna ligga, och hvilken nydanade holme landsvägen når öfver tvänne broar. Otur var att ingen af oss på båten försett sig med matförråd vid den brådskande afresan från staden. Dock borde mina båda följeslagare bättre än jag hafva känt till förplägningssvårigheterna utefter landsvägarna och på gästgifverierna där i trakten på den tiden. Det var dåligt nog i den vägen, redan innan de svåra nödåren efter midten af 60-talet inträffade. På backen omkring en half km från Ruhala landningsbrygga låg en liten bondgård, där vi visserligen fingo köpa något hårdt, surt bröd, litet sur mjölk och några bitar salt braxen, otillräckliga för tre man, men detta förtärdes före afresan därifrån och utgjorde vårt enda mål efter morgonkaffet i staden. Intet bebodt ställe, ingen odling syntes till längs de på eftermiddagen befarna vattnen; där var öfverallt vackra, af kultur oberörda ödemarker, sådana jag föreställt mig Nordamerikas urskogar, då de första nybyggarna slogo sig ned där. Då vi ankommo till Visuvesi och läto hvisselpipan ljuda, sprang folk ned till stranden, i synbar förvåning öfver att se en ångbåt glida fram utan hjul, sådana som "Ahti" var utrustad med, och flere bondgubbar lade sig ned på magen vid stranden för att se, hvad det var som bullrade i vattnet bakom båten. Då vi lade till, kastade Öster en tågända åt dem och bad dem hålla uti, hvilket ock genast flere karlar gjorde. Stranden var emellertid stenig och vi ville därför jämka båten längre fram. Karlarna, som ej tycktes uppfatta detta eller ville göra oss litet förtret, höllo båten fast med den påföljd, att aktern kom för nära land. Öster, som såg att de af spjufveri ej ville fira efter på den långa trossändan, bad mig ge full fart, hvilken order utfördes med den effekt, att den främsta af gubbarna damp i sjön och flere andra kommo på näsan i backen. Nu var det vår tur att skratta, och våra vederparter gjorde detsamma. Så fort som möjligt begåfvo Öster och jag oss till gästgifveriet för att skaffa förplägning, och mat fingo vi. Men denna bestod utom nyssnämnda artiklar af salt, härsket och stekt fläsk, som borde tuggats med maskineri, ty våra tänder voro icke i stånd att få sönder det; då man är svulten, som vi voro, äter man slutligen hvad som helst. Men att dricka sur kalja därpå, ja, sådant är icke bra för den som är ovan därvid! Vi lämnade Boman som vakt på båten och kröpo till kojs i ett rum innanför gästgifvarsalen. Detta rum låg mot söder, innanfönstren sutto här liksom mångenstädes kvar året rundt, solen hade därför eldat ganska varmt åt oss och till råga på otrefnaden funnos legio af både hoppande och krälande spekulanter på god förplägning på den resandes bekostnad. Sådant kan väcka den sömnigaste och jag höll icke ut längre än till kl. 4 på morgonen, då jag skyndsamt anträdde reträtten därifrån. Öster hade rymt fältet före mig, och kommen ned till båten fann jag honom ifrigt sysselsatt med arbete. På min fråga hvad han hölle på med, sade han sig ha kommit till den öfvertygelsen, att om det blefve så illa, att vi måste ligga där och vänta längre på brukspatron, vore fara värdt att, om vi rent af icke ville svälta ihjäl, vi dock säkert skulle fördärfva våra magar med den salta och sura maten och det af sältan påkallade, ymniga förtärandet af den vämjeliga, kalja benämnda dåliga ättikan. Till förekommande af denna hotande kalamitet, hade han fattat beslutet att bli fiskare och att till matsedelns upphjälpande försöka skaffa fisk. Kokt eller stekt skulle vi hafva den, icke saltad, ty däraf hade vi fått mer än nog, och att det var godt om fisk i sjön, därom var han öfvertygad, det gällde således blott att få tag i den. Öster var ledsen öfver att han tvärtemot gammal vana denna gång glömt att medtaga fiskedon af något slag. Han redde sig ändå; en bra fiskare hjälper sig nog på något sätt, och nu höll Öster på med att tillverka ett drag; skada blott att inga krokar funnos. Boman skickades till gårdarna att försöka anskaffa sådana men återkom efter någon tid med oförrättadt ärende. Draget åstadkoms på följande sätt: af professorns matsäck hade Öster tillvaratagit en bortkastad, tömd konservdosa, som innehållit af den världsbekanta skinn- & benfria Fjällbacka ansjovisen, och på denna bleckask grundade sig hans plan att förse oss med färsk fisk. Öster var, utom i en mängd andra konster, äfven skicklig uti bleckslageri, dock ville det icke lyckas för honom att af askens tunna och hårda material uthamra ett skeddrag, som han först ämnade göra, hvarför han måste gifva draget en annan form, och denna uppgift löste han utmärkt. Draget spann i vattnet oklanderligt och såg grant ut, då den ena sidan var rent silfverhvit och den andra guldlackerad med sin obligata vy af Fjällbacka med tillhörande inskriptioner. Detta drag var i all sin enkelhet mycket lockande för fisken och blef för oss ett räddningsankare undan svält och magsjuka, hvarför jag vågar tillråda läsaren att vid liknande, brydsamma förhållanden icke bortkasta den sista konservdosan, utan försöka att däraf åstadkomma ett liknande instrument, som tager fisk mer än nog för tre à fyra personer. Dragets plåtdel blef snart färdig, men värre var det att få en passande krok. Dock visste Öster äfven råd därför. Omedelbart före vår afresa från staden hade han varit sysselsatt med förfärdigandet af ett soltält af segelduk öfver ångslupen, ty som gammal sjögast var han äfven segelsömmare, och hans därvid använda redskap, segelsömmarenålar, en säcknål, garn och snöre m.m. funnos kvar ombord. Häraf tog han säcknålen, tände eld under ångpannan och glödgade nålen mjuk, hamrade den därpå flat nära spetsen och filade in en hulling, hvarpå den böjdes i skrufstycket till en välformad krok samt härdades och anlöptes efter alla konstens regler. Därpå fästades kroken med glödgad mässingstråd vid svirfvelbladet och uti nålsögat en stropp af tvinnad sådan tråd, som tillika fasthöll plåtbladet, hvilket ansågs vara för svagt att allena motstå de väntade nappens påfrestningar. Klockan 8 var draget färdigt, och sedan vi på gästgifveriet intagit frukost, bestående af kaffe, (osaltadt) hårdt bröd och smör (starkt saltadt), begåfvo vi oss ut på fiske uti den ångslupen medföljande lätta roddbåten. Långt kommo vi dock icke den gången, ty det visade sig snart att hvarken segelsömmargarnet eller det eljes tillgängliga snöret kunde motstå dragets tvinnande egenskap. Det blef trassel och snörpor af alltihop. Vi måste således återvända till ångbåten för att försöka reda detta trassliga förhållande och på ett eller annat sätt få draget att leka. Denna kinkiga uppgift löste Öster sålunda, att han offrade en mindre behöflig byxknapp och borrade med en segelsömmarnål ett femte hål i dess midt, utöfver de fyra, som funnos i knappen förut. Uti det nya hålet stacks en i sylådan hittad öfver två tum lång och motsvarande grof knappnål af mässing försedd med stor knopp, som sedan veks ihop liksom en s.k. patentnål för att därvid fästa draget. Sedan därpå fyra korta, glödgade mässingstrådar dragits åt andra sidan af knappen genom de gamla hålen, samt tvinnats och försetts med ögla för refvens fästande, var hjälpredan färdig och förenades med draget medelst en lång, snodd mässingstafs. Därpå tvinnades för hand en ny ref af segelsömmargarn, och allt detta drog ut till fram emot middagstiden, då vi åter voro färdiga att gå till sjös. Visuvesi by har genom den nya kanalen kommit att ligga på en holme och vattnet har tagit genvägen genom den korta gräfningen, lämnande det gamla, kring den af naturen danade udden rinnande flodloppet krokigt, grundt och stenfylldt. Den däröfver ledande träbron är ganska låg och dess stenkistor voro då ganska förfallna. Ditåt rodde Öster mig och jag handskades med draget. Detta nöje hade äfven nu sina obehag, ty draget lekte trögte och alltemellanåt måste jag härfva upp refven, hvilken liksom den första tvinnade sig, fastän icke så hastigt som den. Till refvens uppvindande använde jag en klen gren med tvänne kvarsittande, afskurna kvistar, kring hvilka refven lades, då fnurrorna löpte ut. Detta bråk förstörde mycket tid och nöje. Sysselsätt med detta elände hade jag låtit draget släpa efter i vattenytan tätt akter om båten och Öster hade saktat farten, då plötsligt ett ljudeligt plaskande hördes och jag såg refven med hvinande fart glida öfver båtsuden. Refhärfveln var på väg att ryckas ur min hand af den följande häftiga knycken, men med det samma slaknade refven åter och därefter upprepades samma spel flere gånger, då fisken tycktes söka skydd bakom än det ena, än det andra af de öfver vattenytan synliga stenblocken. Så snart jag drog in af refven, vände fisken i väg till någon annan sten och stannade där till nästa "spurt". Ganska mycken ref måste vid dessa manövrer vara tillgänglig, och då det var för omständligt att vira upp deri på trägrenen och få den därifrån kvickt nog, lade jag det inlöpande på båtbottnen framför fötterna. För mig var det något alldeles nytt att idka dragfiske och jag var naturligtvis icke litet spänd på huru utgången skulle bli, om jag skulle lyckas få fisken i båten. Stör var han, det förstod jag af knyckarna i refven, och att jag icke kunde riskera lyfta mitt byte ur vattnet hängande i denna, det insåg jag äfven. Jag meddelade åt Öster mina farhågor, och då jag fått fisken nära nog till båten, vände han denna med ena åran, så att fisken kom föröfver intill suden, drog in den andra åran och grep med den fria handen fisken öfver nacken bakom gälarna samt lyfte in honom. Det var en vacker gädda, som Öster påstod väga dryga tio skålpund. Vi voro icke litet nöjda med den lyckade fångsten och foro ofördröjligen tillbaka till ångslupen, där Öster rensade fisken och sedan förde upp till gården för att bestyra om tillredningen och kontrollera saltanvändningen därvid, ty vi hade grundligen ledsnat vid den salta födan. Nog kom den fisken kvickt i grytan! Boman hade under tiden lyckats komma öfver några potäter, kvarblifna efter utsädet och visst väl mycket grodda samt icke vidare välsmakliga, men ett lukulliskt mål blef det ändock åt oss tre utsvultna pionierer för öppnandet af en ny kommunikationsled i mellersta Tavastlands natursköna vildmarker. Under måltiden öfverlades om fiskets fortsättande, och emedan den andra dragrefven ej heller längre kunde motsvara ändamålet, gick Öster för att söka bättre material till en tredje och lyckades tillhandla sig en härfva hemspunnet nätgarn. Häraf tvinnades och snoddes nu en stark ref, som lyckades bra, men under denna förberedelse hade klockan blifvit 4 på eftermiddagen, innan vi åter begåfvo oss ut på långfärd, lämnande Boman i ångslupen som vakt och utkik efter den väntade brukspatronen. Vi rodde åter till gamla strömmen under bron och så utåt viken norr om byn, där vi träffade på stora lerbankar med stenar och grumligt vatten. Allt som oftast kände jag knyckar i refven och förmodade att draget tog i botten eller sjögräs, ty någon fisk blef det icke af. Men Öster påstod: "dä bara små dj——na, som int' orka gap' öfver stora kroken, å di må gärna vara där!" Öster hade för att göra draget grannare borrat små hål uti bleckstjärten och däri fäst några röda garntåtar, skurna af yllehalsduken, hvilka kanske voro väl långa, ty de hängde efter som en ett par tum lång svans, hvari de små abborrarna troligen nafsade utan att komma åt kroken. Då garnet aflägsnats upphörde knyckandet och stadiga napp följde. Jag tror därför att dylika prydnader på metallfiskar icke medföra åsyftad verkan. Fiskarna tycktes midt på dagen icke vara hågade att hugga efter drag, men emot kvällen blef det bättre och ute på fjärdens lerbankar fångade vi fiere stora abborrar och några medelstora gäddor. Då vi vid sjutiden voro på återfärd till ångslupen och nalkades kanalen i den djupare, dit ledande bottenrännan, kändes ett väldigt napp, starkare än något föregående. Öster menade att det vore bättre icke taga upp den fisken i båten med handen och landsatte mig därför på den ganska långgrunda stranden ett stycke ofvan kanalen, sedan vi väl fått fisken spak efter åtskilliga våldsamma rusningar. Jag lyckades där släpa den på det torra, dock var den mindre bråkig än jag väntat af en gädda med sådana dimensioner. Den uppmättes sedan med tumstock och befanns totallängden utgöra jämnt 36 tum engelskt mått. Vikten hade vi intet medel att utröna. Vi mätte äfven den största abborren som var 14 1/2 tum, och jag hade aldrig förr sett en sådan bjässe, ty tjock var han i proportion och vackert grön. Kanske skulle vi icke så snart ha tröttnat på fisket, eftersom det varit så gifvande, om icke hvilan föregående natt varit så dålig. Vår fångst uppskattades af Öster till minst 2 1/2 lispund, dock menade han, att vi uti den vackra aftonskymningen borde försöka i den gamla strömfåran, där möjligen någon forell funnes hugad för napp. Där sväfvade stora svärmar mygg och dagsländor, hvilka i längden blefvo mycket otrefliga, då man ej hade händerna fria att värna sig med; dock var jag gärna med om förslaget, då det för mig som nybörjare syntes frestande att fånga en forell på drag. Vi rodde således af och an, kors och tvärs i den föga strida strömmen, hvars högvattenstånd då var inne, försökande att få draget intill de större stenarna. Ett par napp kändes, men det blef intet vidare af nedom bron, hvarför vi ämnade oss ofvanom densamma. Komna så långt, att det eftersläpande draget kunde vara i jämnhöjd med den östra brokistan, fick jag ett starkt napp med ihållande påfrestning i refven, som däraf snärjde så svårt in i handen, att jag måste tillsäga Öster att afbryta rodden, troende draget vara fast i någon stock i den trasiga brokistan. Detta var dock icke fallet, ty strömmen och napparen förde båten med god fart utför, och ett ögonblick varsnade jag ett glänsande svart föremål på vattenytan. Strax därpå släknade dock refven, och vi hade kommit några famnar nedanför bron, då jag med fart halande in den alldeles lösa refven fann att värt byte vändt om uppåt strömmen och förbi båten in i brokistan. Ty dit ledde refven, som i kistans hål kom upp öfver vattnet och någonstädes därinne satt stadigt fast. Detta förvånade oss icke litet, helst ett starkare spännande af refven icke medförde någon verkan, hvarför jag förmodade att draget ändock af någon fisk förts in i kistans inre och fastnat i en stock. Därför lät jag nu refven hänga slak. Med ena åran stakade Öster båten tätt intill brokistan och försökte se dit in nära vattnet, dock sade han sig icke se annat än stockväggarna och begärde refven för att se hvart den ledde. Jag räckte den åt honom med styråran, men innan han hunnit fresta på den hördes ett litet plaskande och med detsamma blef ett svartbrunt djur, liknande en katt, synligt vid båtsidan nedanför kisthörnet nära mig. Det var således en utter, som, lurande efter byte, huggit draget i förbifarten vid kistan. Öster drog kvickt in på refven, hvarigenom djuret kom inom räckhåll för mig och jag slog ett väldigt slag med styråran, som träffade hufvudet så att kräket domnade af. Öster lyfte det nu i båten, där jag gaf det ett slag till, hvilket var nog att döda det. Dragkroken satt säkert i halsskinnet framför bogen. Så slutade vårt fiske vid Visuvesi. Vi samtalade ännu därom, då brukspatronen vid midnattstiden anlände. Han hade på vägen mött professor Topelius och af honom erfarit, att vi troligen ännu väntade honom, hvarför han fortsatt resan till ångbåten. Tidigt följande morgon anträddes återfärden, och då brukspatron medförde endast obetydlig reskost, var det ju särdeles bra att vi hade stekt fisk i öfverflöd. Uttern behöfde vi icke smaka på. Utan vidare äfventyr anlände vi på aftonen hem till Tammerfors, och Östers förträffliga uppfinning, draget, användes, sedan det blifvit bättre utrustadt, af honom och mig under sommarens lopp vid flere fiskefärder på Näsijärvi, tills det där togs af en stor fisk. Det visade sig vara ett af fisken omtyckt lockbete. En annan färd till Visuvesi samma år. Några dagar efter förut beskrifna färd "lånades" Ilmarinen åt Dr. Hirn och possessionaten Aminoff för en resa till Pekkala och Ruhala, hvarifrån den följande morgon återvände. Vid återkomsten till staden väntades båten på stranden af distriktsingeniören Knut Pipping och kaptenlöjtnanten L. Jägerschjöld, hvilka herrar i fråga om köp af båten för ryska kronans räkning önskade bese och profva den. Villkoret för denna affärs afslutande var att båten skulle visa sig lämplig för trafik mellan städerna T:fors och T:hus samt levereras å sistnämnda ort, efter att "med egen kraft" ha tillryggalagt hela sträckan dit. På vägen mellan dessa städer finnes nämligen, som förut omnämnts, i Lempäälä socken vid Kuokkala by en ganska ansenlig efter byn benämnd fors, hvilken förbinder Vanajavesi med Vesilahti-sjösystemet och på en rak längd af omkring femhundra steg har sju fots fall. Frågan gällde således ångslupens förmåga att öfvervinna detta hinder. Alltså förestod här ett nytt forceringsproblem. För utrönande af båtens hastighet gjordes under dagens lopp på Näsijärvi en serie proffärder utefter af mig under föregående vinter på isen uppmätta distanser. Först gjordes en tur mellan Siilinkari grund och Harvasalo holme fram och tillbaka, en våglängd af nitton km på fem kvart och därefter tre färder af och an från forsnacken till Keisaloholme under Ylöjärvistranden, hvilket afstånd är fyra km. På alla turer observerades tiden noga af båda herrarna och resultatet blef, att ångslupen vid 75 skålpunds ångtryck, således vid normal gång, gjorde en hastighet af 13,3 eng. fot i sekunden. Hr P. hade några dagar förut låtit uppmäta strömhastigheten i Kuokkala fors, där det då var högvatten, och befanns att vattenhastigheten under den öfver strömmen liggande landsvägsbron uppgick till 14 à 15 fot. Då nu båtens fart icke så litet understeg vattnets hastighet i forsen, ansåg P., som visste att propellrar arbeta ganska dåligt i rinnande vatten, det vara nära nog lönlöst att under så ogynnsamma omständigheter göra ett försök. Men J. var af motsatt mening och jag styrkte honom däri, ty jag hade ju varit i tillfälle att nyligen i strömmarna samla praktisk erfarenhet i amerikansk båtforcering ombord på "Ahti" i forsnacken och i Jämminki ström i Ruovesi samt hoppades nu få tillgodogöra densamma. Jag visste äfven, att "Ilmarinens" ångpanna, som var af s.k. lokomotivfason, tillverkad af Motalaplåt och profvad med 200 skålpunds vattentryck, enkom byggts för sådan behandling. Efter mycket diskuterande för och emot beslöts slutligen: att verkstaden, så snart den därtill erhållit order af J., som därförinnan för definitivt afgörande å högre ort angående köpet af båten ämnade resa till H:fors, skulle föra båten ned på Pyhäjärvi, samt därefter på egen risk låta företaga färden till T:hus. Äfven bestämdes att J. och P. skulle följa med på hela resan, för att se hvem af dem som skulle få rätt och tillika kontrollera tillgången, d.v.s. se efter att båten icke drogs öfver land eller uppför Kuokkala. P. anhöll sedan att, medan det väntades på närmare order, få låna "Ilmarinen" på några dagar för en inspektionsresa norrut uppefter vattendraget till de där utförda strömrensningsarbetena, och då denna begäran naturligtvis bifölls bestämdes att afresan från staden skulle tima följande dag klockan åtta på morgonen. Om denna färd är hvad dess egentliga ändamål angår intet att säga som kan roa, men därvid inträffade några oväntade och muntra episoder, som lifligt bibehållit sig i minnet, hvarför det kan låta försvara sig att här berätta dem. För det glada sällskapets skull och äfven för att återse trakter, som han åtta år förut varit med om att uppmäta och kartlägga, beslöt herr J. i sista stund att uppskjuta H:forsresan på några dagar för att följa med oss på "Ilmarinen". Vi afreste från staden på utsatt tid och anlände till Muurola kl. 11 f.m. Där besågos de å kanalen verkställda reparationerna och dracks s.k. förmiddagskaffe hos ingeniörlöjtnanten C.G. Sanmark, som med sitt biträde, ingeniör Ullner, vid ångslupens ankomst var sin chef hr P. till mötes. Dessa båda herrar medföljde sedan båten på hela färden. En af dem medförde en karta öfver vattendraget, hvilken var utförd uti väl liten skala, men dock visade en utprickad farled med på fjärdarna och i sunden utsatta djupmått. I präktigt väder och utrustade med briljant humör ångade vårt sällskap därifrån vidare norrut och anlände vid ettiden till Pekkala, där man var underrättad om vår ankomst och där vi bjödos på middag af egaren herr Aminoff, hvilken som gammal vän till de flesta af oss beslutat följa med på färden. Middagen var god, lifvad och lång, hvarför vi först sent på natten anlände till Visuvesi. Fram på e.m. passerades ett vackert sund i Ruovesi, kalladt Neitsysalmi, där med några raska tag af en tjärkast en jättekvinna en face och i helfigur var afbildad på en lodrät berghäll babord om oss. Herr U., som af egen maktfullkomlighet åtagit sig att efter kartan hålla reda på och kritisera den kurs Öster styrde, hade snart genom oskäliga anmärkningar fått honom smått förargad, hvilket jag, som väl kände vår styrman, tydligt såg, men hvilket Öster ändå var sansad nog att icke låta U. märka. Vid inloppet i det nämnda sundet frågade han mig: "Ska' ja' hålla midt i sundet som insenören säjer?" Då U. usurperat kommandot ombord, hade jag lust att säga "nej", men för sämjans skull och af höflighet mot en gäst ombord svarade jag undvikande: "hvarför inte?" Östers bestämda svar ljöd: "De' duger int'! Där ä' sten!" Jag vände mig nu frågande till U., men han svarade tvärsäkert: "Kartan visar här midt i sundet 114 fots djup och den är säker!" Jag menade visst att Öster var lika säker, men därpå svarade U. intet vidare, hvarpå jag äfven litet förtretad sade åt Öster: "Styr som ingeniören vill". Öster vände sig därpå till U. med frågan: "Går det rätt så?" Hvartiil U. högljudt svarade: "Ja". — Några ögonblick därefter törnade vi på under full fart så starkt, att hela skrofvet fjädrade och liksom elastiskt studsade bakut. Flere af de bakom oss stående herrarna stupade omkull likt käglor och bland dem U. med kartan. Eldaren, som satt på kanten af fördjupningen framför pannan, brände händerna på eldstadsluckan, och Öster fick af styrrattspinnarna en puff mot magen, just som han lutade sig åt mig för att, som han sedan påstod, be mig stoppa maskinen för att därefter kunna visa stenarna åt U. Denne kräflade sig kvickt på fötter igen och fick af Öster höra: "Jaha, herr insenör, tjugu steg styrbord ut ä' tjugu famnar vatten, men här i midten ä' sten". Vid törnen råkade jag hålla i gångsättningshäfstången, därför stupade jag icke med de andra, men drog stången med mig för "back", hvilken manöver således ofrivilligt fastän för sent utfördes; den förorsakade dock att båten icke fastnade på grundet. Så snart häpnaden lagt sig, undersöktes ångslupen och befanns icke hafva lidit synlig skada. Ingeniören tycktes vara något stukad och afsattes af herr J. från den själftagna lotsbefattningen med den spefulla anmärkningen, att landråttor till sjös icke få ha någon talan och att han för undvikande af dylika missöden som gammal sjöman själf ämnade öfvertaga kommandot ombord; dock skulle U., till straff för usurpationen, så snart J. önskade, stå bredvid rodret beredd att visa sjökortet åt honom. Med denna rättvisa dom voro alla utom U. nöjda, och glada öfver att ingen skada skett foro vi vidare. J. brydde sig icke mycket om kartan och följden var, att Öster fick hålla sin egen kurs. Häradshöfding Törngren hade före afresan från staden försett oss med ett rikt förråd af torrt och vått, ty jag hade med delat honom, att vi på förra resan lidit nöd och fått försörja oss med fiske; därför voro vi nu i tillfälle att lefva som salig Lucullus, samt dyrkade både Bacchus och sånggudinnorna. Följden var att vi blefvo ett lifvadt följe och att tiden förgick angenämt och raskt, tills vi mot kl. 11 på aftonen voro i närheten af målet, Visuvesi. Omkring två km innan man från söder kommer fram till byn, delas vattendraget af en holme i tvänne sund, det högra smalare, grundare och stenfylldt, det vänstra bredare och djupt, samt finnes i båda blott ringa ström. Förrän vi kommo dit, hade J., för att unna Öster, som hela dagen stått vid rodret, någon ledighet, själf ställt sig som styrman och tillkallade U. med sjökortet. Emellertid hade Öster gått förut och sysslade där med den matsäck han varskodd af förra färdens händelser och umbäranden, medtagit och egnade för tillfället ingen uppmärksamhet åt den kurs, vi med full fart följde. Plötsligen saktade farten, det kändes som om båten lyftes och ehuru maskinen snurrade på som förut, afstannade farten småningom alldeles. Öster sprang upp, grep en bärling och pejlade vattendjupet, samt ropade därefter: "Lera ä' int' så hård som sten, men släpper int' så lätt taget heller!" Det utröntes att vi åkt upp på en mjuk lerbank, hvarunder på ringa djup fanns fast grusbotten, som här och där var belagd med större och mindre flyttblock, hvaraf en del synliga ofvan vattenytan. Så snart jag varsnade det hända, drogs maskinhäfstången öfver för "back", men båten var så hårdt klibbad i leran, att den ej rörde sig ur fläcken. Där sutto vi stadigt fast och för att befordra lostagandet flyttades till förens lättande hela brännvedsförrådet ut på båtens yttersta akter, hvarpå backningen upprepades med samma negativa resultat. Nu arrangerade J. att vi alla ställde oss på sittbänkarna längs båtens ena sida och vid kommando på en gång kvickt sprungo tvärs öfver till den andra och upp på bänkarna där, för att på detta sätt få båten i vaggning, medan maskinen samtidigt backade loss från grundet. Nog lyckades vi med denna motionering försätta båten i rullning ganska bra, men detta var ock allt; leran släppte icke. Därpå försöktes att med hvisselpipan locka folk till hjälp från byn, men äfven detta förgäfves; gubbarna sofvo nog så sent på natten. Där stodo vi nu hjälplösa i dyn så nära målet, och sågo alla bra långa ut i synen, ty vi hade inga utsikter att ens kunna komma i land från ångbåten, emedan roddbåten kvarlämnats i staden såsom obehöflig och utgörande ett hinder för farten. Då Öster såg att ingen tycktes veta råd i vår kinkiga belägenhet, klef han fram och sade: "Nu blir int' bättre än att herra' går i sjön allihopa å' Boman (eldaren) å' ja' me', de lättar båten, å' om vi sen skjuta på bra med ryggen, när masin ä' i gång, så går båten loss!" Och tröstande tillade han: "Värre blir de nog int' än lite näsablido (snufva)!" Det fanns ingen som visste bättre utväg ur lerbanken och så antogs Östers förslag med acklamation, hvarpå vi med godt kurage gingo till verket, ehuru nog enhvar kände en rysning vid tanken på det kalla vattnet, hvilket sommarsolen knappast ännu hunnit värma något. Jag slapp dock helt oförmodadt undan det kalla fotbadet, då J. förklarade, att jag för det första vägde mindre och var klenare än någon af de öfriga och för det andra måste en stanna kvar ombord för att stoppa maskinen, då båten lossnade, ty eljes skulle den rymma ifrån oss. De öfriga ställdes upp i rad akterut, på J:s kommando: "stöflar bort, byxor bort, strumpor bort," etc. afkläddes det ena plagget efter det andra och vid det sista hoppade alla öfverbord ned i den sega dyn, där fötterna fastnade. Då båten satte sig i leran, hade jag spänt säkerhetsventilernas belastningsfjädrar och därigenom fått ångtrycket från 75 upp till 100 skålpund. När sedan allt var klart i sjön och J. kommenderade: "skjut på, full maskin" sattes denna med full fart i gång för "back". Båtens akter hoppade och skälfde, liksom skakad af en häftig jordbäfning, så att denna rörelse kändes i hela skrofvet, hvarvid det leriga, af propellern uppkastade vattnet yrde vida omkring. Gubbarna hojtade i jämna tag och sköto på, så att benen klämdes ned i dyn ända upp till knäet. Plötsligt ropade någon: "Nu går han!" Ingen af de andra påstod sig dock ha märkt, att båten rörde på sig, men då försöket några gånger upprepats, medan maskinen ömsom stoppats och satts i gäng, åkte båten slutligen sakta men jämnt ut ur den sega smörjan, hälsad af ett väldigt "hurra!" Då båten blifvit flott, fick strömmen makt med den, och ensam ombord hade jag båda händer fulla med att samtidigt sköta maskinen och roderratten, hvilka lyckligtvis voro placerade alldeles bredvid hvarandra. Med "sakta framåt" och rodret tätt om styrbord kom dock båtens förstäf intill ett större stenblock och dit måste "sjömännen" i den mjuka bottnen älta sig fram, för att en i sänder klifva upp på stenen och därifrån äntra ombord. Natten var klar och kylig, hvarför de som varit i sjön huttrade och froso erbarmligt. För att få dem varma, ställde J. till gymnastiköfningar, och blef det ett ifrigt hoppande, fäktande och skrattande ombord. Med tillhjälp af det heta vattnet i ångpannan bryggde Aminoff åt alla öfver lag efter behag varma toddar eller groggar, hvilka blott på färgen kunde skiljas åt, och snart kom skämtet öfver mellanspelet i gång. Då vi efter detta äfventyr foro vidare, styrde Öster, som påstod sig icke känt till sundet hvaruti vi fastnat, på andra sidan af holmen in i rätta farleden. Medan påklädningen pågick, frågade P. af J.. huru det var möjligt att styra så galet och förorsaka allt detta bråk. Till svar påstod denne, att han styrt rätt efter kartan och att om något icke vore riktigt, så vore det nog den, ty naturligtvis kunde endast de ha skuld, som mätt upp och ritat en så oriktig karta. Kartan måste således afgöra tvisten. Den togs fram och befanns "horribile dictu" vara fullt tillförlitlig, ty Öster styrde den därpå utmärkta farleden. "Men hur i all världen kunde du då hitta in i det där förb—de hålet!" utropade P., "det är icke möjligt annat, än att U. hållit kartan upp- och nedvänd och du har styrt därefter!" Så måste det ock antagligen ha tillgått och P. fortsatte: "Hvad ska vi undra på det! Du har så länge fört fregatten 'Svjetlana' i kinesiska farvatten, att du är van vid det som är bakvändt!" Så skämtades godmodigt öfver äfventyret, ingen tog humör och alla hade roligt däråt. Öster fick nu ensam styra den återstående delen af vägen och förde oss lyckligt till den vid förra resan använda landningsplatsen nedanför kanalen. Allt hvad ombord fanns ät- och drickbart fördes upp till gästgifveriet, där vi inkvarterade oss i salen och båda sidokamrarna, hvarefter på det ovanligt stora, midt i salen stående fällbordet kvällsvarden uppdukades af resterna som funnos i matkorgen, tillökade med sura hårdkakor, smör och mjölk, som erhölls på stället. Medan måltiden förtärdes, meddelade jag åt de andra min sista erfarenhet beträffande lägerställena så målande och vältaligt, att de påstodo sig redan hafva krälande och stickande förkänningar, och J. utropade: "Då sofver jag på bordet här!" Detta gjorde han äfven. En respläd lades därpå, i skjortan klef han dit upp och bredde ett medfördt lakan öfver sig. Något täcke behöfdes icke, ty ännu sutto innanfönstren kvar och solen hade eldat varmt på eftermiddagen. J. var en storväxt och fet karl, hvarför han, upplagd på bordet i hvit svepning, såg hemsk ut, ty lakanet hängde i långa veck ned från högsta höjden af hans väldiga mage. De andra herrarna fördelade sig efter de där befintliga sängarnas antal två i hvarje kammare. Då jag kände till pinorummen och hoppades få det lugnare i salen, lade jag mig där på locket af en träsoffa, som stod mot rummets smalvägg bakom J:s hufvudända. Jag tog af mig stöflarna, rocken och västen, samt bredde den förra som täcke öfver mig. Ganska trött somnade jag snart, trots J:s ljudeliga snarkningar. Länge kunde det icke ha varit, som jag fått sofva i ro, då jag i sömnen tyckte mig höra sång och småningom vaknade däraf. Till en början fick jag i sömnyran icke klart för mig hvad som var på färde och tyckte mig höra en välbekant högtidlig mässa. Men då jag slutligen blef fullt vaken och fick ögonen upp, stod jag ock af häpnad ögonblickligen på golfvet. Där vid bordsändan framför J:s fötter syntes fyra spöklika, hvitklädda figurer. Sjungande och ideligen bugande sig i takt för den på bordet liggande gigantiska kroppen, liknade de den föreställning man gör sig af de gamla germanernas druidpräster eller mager i hvita, fotsida talarer och försedda med hvita hufvudbonader kransade med löf. Två af skepnaderna buro ett tändt ljus i hvardera handen och den ena af de två mellan dem stående bar ett kärl, hvaruti blåaktiga lågor flämtade. Den andra och resligaste gestalten, som i vänstra handen höll ett stort blankt och cylindriskt föremål, steg fram och gjorde i takt med sången med den högra signande åtbörder öfver J:s ansenliga piedestaler. Denne låg sofvande orörlig på ryggen i samma ställning han intagit kvällen förut, liknande ett lik. Den dämpade, flerstämmiga, högtidliga sängen, den matta, flämtande belysningen och de hvita, allvarliga, bugande skepnaderna, allt detta gjorde till en början på mig ett obehagligt och hemskt intryck, sådant jag haft vid läsning om någon hemlighetsfull begrafning under medeltiden. De spöklika gestalterna flyttade sig sakta och ljudlöst till J:s högra sida; de sjöngo och bugade sig där likaså, återvände sedan kring fotändan till vänstra sidan, för att ånyo upprepa samma ceremoni. På detta ställe kommo figurerna uti bättre belysning af det genom fönsterna inträngande morgonljuset och jag igenkände i hufvudfiguren med bleckburken den glada P. och i lyktgubbarna hans båda assistenter, äfvensom A. försedd med ett brinnande spritkök hvarpå stod en skål, innehållande en äfvenledes lågande vätska. Det var icke så lätt att känna igen herrarna, då de med sotad kork anbringat på hvarandra väldiga skägg och mustascher, samt mera liknade Camorra-banditer än hyggliga finska tjänstemän, utstyrda i långa nattskjortor och med i de fyra hörnen sammanknutna näsduksmössor på hufvudet. Då jag väl kommit underfund med, hvem de uppträdande skådespelarena voro, och såg deras obegripligt högtidliga allvar, hade jag bra svårt att icke brista ut i skratt, men vågade dock ej väcka J., som trots sången alltjämnt sof lugnt. Tyvärr var jag icke vid handlingens början så vaken, att jag fäste mig vid orden till hymnens båda första verser, som af P. författats, men till den tredje förstod jag dem. De fastnade i minnet, ända tills jag flere år senare var i tillfälle att skrifva upp dem med en del andra episoder af dessa "gamla minnen", som här skildras. Så här ljöd fortsättningen: "Raljeri — mena vi — skall här bli! — Af brylå — som vi få, — ska vi dricka — tills vi hicka, — hälla i — raljeri!" Därpå flyttade sig öfverdruiden — han var klädd i en hög spetsig, hvit nattmössa ensam bakom J:s flintskalle, medan hans följe begaf sig till andra ändan af bordet midt emot honom, A. med brylåskålen stannade vid J:s fötter och de båda fackelbärarena på sidorna om honom, hvarpå ljudeligen uppstämdes: "Kultani — du skall bli — glad som vi. — Af brylå — skall du få. — Du skall dricka — du skall hicka — liksom vi! — Kultani". Medan denna uppbyggliga mässa under ideliga bugningar föredrogs, observerade jag, att öfverdruiden för hvarje strof strödde öfver den sofvande ett dammande pulver, som han tog ur den väl ett par liter rymmande bleckdosan, och slutligen, sedan äfven flintskallen erhållit sin beskärda del, öste en portion under J:s näsa. Denna närgångenhet var dock för retsam för J. Ur sömnen for han upp i sittande ställning; vrålande, nysande och yrvaken såg han mäkta förvånad från den ena till den andra af sällskapet omkring honom. Medan hans medvetande klarnade, kilade öfversteprästen snabbt kring bordet och ställde sig hos de andra, bugande och sjungande framför den på bordet tronande J., som nu först, medan den sista strofen af sången upprepades, småningom begrep situationen och kände igen aktörerna. Öfverväldigad af skrattlust kastade han sig med sådan fart bakåt i liggande ställning, att lyktgubbarna och jag kvickt måste gripa tag i det rankiga fällbordet för att motverka dess undergång. Men P. bibehöll ett orubbligt lugn, och ånyo uppstämmande den sistsjungna versen tog han ur sin blanka burk ytterligare en nypa persiskt insektpulver och fördelade det i magiska cirklar öfver den liggande J:s mest framstående del, hans af skratt skälfvande mage. Därvid kunde dock allvaret omöjligt längre bibehållas, äfven P. skrattade högljudt och alla instämde i korus. Mest hejdlöst skrattade dock J., hvarvid tårarna runno i strömmar. Han skyllde visst på insektpulvrets retande verkan, som nödgat honom att gråta, nysa och spotta, emedan han fått däraf i ögon, näsa och mun, men vi trodde, att det var mera af inre rörelse öfver det lyckade upptåget. "Nå", mente P., "du har naturligtvis fått pulver i halsen också och därför skall det sköljas ned med den här brylån, som A. har bryggt; ty hvarför skall du ensam få njuta af sömnens gudagåfva och med dragandet af långa timmerstockar håna och störa oss alla andra, som inte få hvila, trots allt slöseri med prima persiskt pulver". Väl förtrogen med beskaffenheten af gästgifverierna inom sitt distrikt samt snyggheten i sängar och väggar, brukade P. alltid på resor medföra ett större förråd af denna nödvändighetsartikel, hvilken likväl här enligt hans påstående visade sig vara maktlös. J. kom nu ned från sitt upphöjda läger, den tjänande brodern ställde den ännu brinnande brylåbålen dit i stället och med tvänne små tennmuggar serverades innehållet laget rundt i den tidiga morgonväkten. Därvid berättades, att ingen af herrarna i smårummen kunnat somna för värme och ohyra, icke ens P., som slösat med pulvret i alla sängar och mest i sin egen, emedan den sofvande J:s omelodiska strupljud varit allt för nervretande. P. hade ansett att vi i salen icke borde få sofva mera än han och de andra, och därför påhittat och författat verserna till denna mystiska väckningsceremoni, samt under förberedelsen till upptåget instruerat de andra. Medan detta försiggick och bålen tömdes, hade det blifvit ljusan dag. Klockan visade på fyra och således var snart tid att tänka på hemfärd. Öster och Boman hade legat i ångslupens förpik, där de haft otäckt kallt, hvarför de kommit upp till gården för att få sig något varmt till lifs. Värdinnan väcktes, osaltadt kaffe beställdes och sedan det erhållits, gingo vi ned för att göra båten klar till resan, medan våra passagerare synade kanalen och den nya bron däröfver. Då alla voro trötta och sömninga efter den oroliga natten, var till en början åtminstone föga trefnad att vänta och därför tyckte jag det blefve lugnast ombord, om alla för båtens skötsel obehöfliga finge sofva. Jag lät knyta loss soltältet öfver båtens akter samt fästa segelduken utefter relingskanten vid öfversta listen af sittbänkarnas ryggstöd. Härigenom förvandlades hela ångslupens akter till ett rymligt tält. Därpå skickades båda karlarna till en närbelägen björkhage, hvarifrån så mycket björklöf hämtades, att golfvet i tältet tjockt betäcktes samt hela båten vackert dekorerades. Då herrarna anlände, inbjödos de att uti den improviserade sängkammaren hvila på den doftande bädden, där hvarken hetta eller ohyra generade, ja icke ens solen tittade in, och där maskinens entoniga buller snart verkade söfvande på alla. Vi ångade bort från Visuvesi efter kl. 5 och foro till Pekkala, där vi, som på det för oss ökända ställe vi nu lämnat återigen icke kunnat få annat njutbart än kaffe, visste att riklig undfägnad väntade. Då vi passerade Neitysalmi, kunde jag icke underlåta att väcka U. med orden: "Här ha vi jungfrun igen, stig upp och tacka för sist!" Han svarade med ett grymtande och fick sofva bort förtreten. På Pekkala åto vi frukost och togo strax därpå afsked af det vänliga herrskapet, tackande för all älskvärdhet mot kringstrykande sjöfarande och för öfverflödig välfägnad. På Muurola öfvergåfvo L. och U. oss och vi andra anlände till staden strax efter middagen, särdeles nöjda med vår händelserika och trefliga färd. Ångslupen "Ilmarinens" färd genom staden Tammerfors. Sista dagen af juni 1863 återvände kaptenlöjtnant L. Jägerschjöld från H:fors till T:fors, medförande officiel bekräftelse på att ryska kronan beslutat inköpa ångslupen "Ilmarinen" på det nämnda villkoret, att den utan hjälp af något slag med egen kraft tillryggalade den hittills af hvarken segelfartyg eller ångbåt trafikerade sjövägen mellan städerna T:fors och T:hus samt levererades i oskadadt skick å sistnämnda ort. Det blef nu brådt för verkstaden att flytta ångslupen från Näsijärvi till Pyhäjärvi, och då transporten måste ske den genaste och bästa vägen genom staden, anhölls hos borgmästar Zacklén om tillstånd att med ångare befara stadens gator, hvilket tillstaddes mot utlofvad omedelbar reparation af alla å stenläggningen eller på annat sätt åstadkomna skador. Den 1:sta juli användes till förberedelser för ångslupens upptagande på land. Upphalningsbädd och kälke placerades på stadssidan å lämpligaste ställe, där Konungsgatans fortsättning norrut förbi von Nottbeckska parken slutar mot strömmen ofvanom inloppen till bomullsfabrikens vattenrännor och den tvärsöfver strömmen liggande stockbommen. På stället finnes en liten vik, där stadsborna hämtade vatten med kärror. Där är stranden låg och botten långgrund, hvilket betydligt underlättade företagets utförande. Det ansågs onödigt att för transportens skull minska vikten genom att ur skrofvet uttaga ångpannan och maskineriet, i synnerhet som detta arbete skulle ha fördröjt leveransen, och så varpades ångslupen fullt utrustad från masugnsstranden tvärs öfver strömmen till upphalningsplatsen. Där väntade den af samma material, som användts för båtens utskjutning, förfärdigade bädden och den under skrofvet begagnade kälken, hvilken nu sänktes i vattnet under detsamma och med kettingar fästades vid fören, aktern och sidopollarne. Af långa, smala spiror, som förenats med tvärslåar och med stenar sänkts på den sluttande strömbottnen, var där byggdt ett lutande plan till upphalningsbädd och på detta sköts kälken med ångslupen så långt den flöt fram. Sedan vippades förändan upp så mycket, att långa, af jämntjocka, barkade stockändar fabricerade rullar kunde stickas under kälkmedarna. Ett par kraftiga vinschar förankrades ett stycke uppåt gatan på högsta punkten af hela sträckningen mellan sjöarna och till detta ställe skulle båten spelas upp med block, men därifrån bar det sedan obetydligt och jämnt sluttande utför den raka gatan nästan fram till strömmen långt nedanför fallen, omkring 250 m från dess utlopp i Pyhäjärvi. Vid middagstiden den 2:dra juli hade alla förberedelserna undanstökats och vindspelen sattes i gång, hvarefter ångslupen sakta och jämnt kröp upp på det torra. En bana af 5 à 6 plankor i bredd hade lagts framför upphalningsbädden och därpå löpte rullarna, hvilka, liksom plankorna, alltefter som båten avancerade af manskapet flyttades förut och ordnades för färden vidare. Med dessa rullar, hvilka af timmermännens klubbslag mot ändarna jämkades efter behof för eller akteröfver, bestämdes kälkens rörelseriktning, så att den väldiga foran något så när följde utefter gatans midt. Denna manövrering fordrade både urskillning och påpasslighet samt var svår nog att sköta i den hast och ifver, hvarmed arbetet gick undan. Kl 4 på e.m. samma dag stod ångslupen på högsta stället mellan sjöarna, nära inkörsporten till von Nottbeckska parken och början af Konungsgatan. Tvärs öfver denna gata, där Bomullsspinnerigatan vid parkhörnet skär densamma, stod då en af stolpar och bräder åstadkommen hvit- och blåmålad äreport, ett minne sedan kejsarbesöket vid pass ett decennium tidigare. Detta arkitektoniska konstverk var med sina trenne i halfcirkel hvälfda portar och sin i trappafsatser uppstigande öfverbyggnad visserligen ingen prydnad för staden och af ålder nästan fallfärdigt, men det måste äras och aktas af respekt för det ändamål det en gäng tjänat och fick därför hvarken rifvas ned eller skadas af så profan anledning som en ångbåtstransport. Då mellersta portöppningen endast var några tum bredare än ångslupen, gällde det således att med den svårstyrda farkosten fara varligt fram genom monumentet, i synnerhet som gatan något sluttade och foran därför var benägen att på de lättrörliga rullarna söka sig väg på egen hand. Till förekommande af sådant själfsvåld å båtens sida anbringades en lång och stadig tross vid kälkens akterända och pålitliga karlar ställdes längs denna, för att, i fall af behof, hålla emot och verka bromsande på kolossen. Det råkade vara torgdag i staden, så att tillgången på frivilliga hjälpare och dragare vid arbetet var öfverflödande, och den nyfikna allmogen visade sig både intresserad och tjänstvillig. För att på detta svårt passabla ställe öfvervaka att rätta kursen styrdes, klef J. ombord på fören, hvarifrån han på tre språk kommenderade folkmängden, som det passade, med både "framåt" och "stopp", "styrbord" och "babord" samt motsvarande gester. Därunder sjöng han med väldig röst till allmän munterhet "Rule Britannia" samt andra engelska och ryska sjömansvisor och bidrog på detta sätt betydligt till arhetarenas nöje och arbetets raska fortgång. Under dånande hurrarop passerades och klarerades äreporten elegant, om man frånser en mindre under hvalfvet afspjälkt list, som omedelbart åter fastspikades. J. var nog den enda sjöman på sin tid, som på landbacken i ångslup passerat en äreport. Så färdades man under sång och skrål med god fart gatan utför; visserligen här och där litet kors och tvärs, ned- och medtagande någon allt for långt framskjutande firmaskylt eller öfverdel af takränna, men husknutarna och bodtrapporna skonades bra nog och den åstadkomna åverkan reparerades innan vederbörande hunno klaga. Arbetet fortgick så ett godt stycke utför gatan lyckligt och raskt under J:s uppmuntrande ledning, men de frivilliga hjälparena tröttnade småningom och försvunno slutligen alldeles, hvilket ju ej var att undra på. Med endast eget folk gick arbetet ej så raskt undan, men vid sjutiden på aftonen, då bomullsfabrikens arbetare strömmade hemåt, kom häradshöfding Törngren på den idén att vid nästa gathörn låta uppställa ett kärl öl och såsnart båten hunnit så långt tappa därur åt dem bland folket, som hjälpt till. Detta lockbete hade önskad verkan, hvarför på det sättet fortsattes hela gatan fram, med den påföljd att flere hjälpare erhöllos, än som önskades och behöfdes, så att befälet hade största möda att förekomma haveri och att något minska farten. Vid pass kl. 11 på kvällen framkom man till Hamngatan, i jämnhöjd med Laukko torgs öfra ända. Då det vid undersökning befunnits, att den lämpligaste plats för ångslupens utskjutning var belägen vid torgets nedra ända, måste foran, för att komma dit, vändas kring ett gathörn. Denna manöver var svår att utföra med det af ymnigt ölflöde oregerliga folket, och det gick som det kunde på bekostnad af en husknut, ett plankhörn med åtskilliga ruttna stolpar och en af stadens lyktpelare; lyckligtvis fanns dock talgljuslyktan icke där, och den medföljande nattvaktens vaknade ämbetsifver lugnades af en riklig, extra ölskvätt. Närmare kl. 2 på morgonen den 3 juli anlände båten slutligen välbehållen till strömkanten, till stor lättnad för dem, som haft på sin lott att öfvervaka transporten, hvarför vi alla voro nöjda med färden, fastän uttröttade af bråket. Timmermännen hade arbetat hela föregående dygn och det under denna natt så rikligt flödande ölet hade gjort dem trötta och bråkiga. De ville att ångslupen med samma fart skulle skjutas ut, så att de därefter finge gå hem och hvila sig. Under tiden hade på utskjutningsplatsen, af samma virke som användts för upphalningen, iordningställts en mycket provisorisk slip, hvilken var färdig att begagnas, och ehuru befälet var emot att med sådant folk och ganska bräckliga tillrustningar riskera omedelbar utskjutning, envisades timmermännen att så skulle ske, och i en handvändning hade de skjutit båten på det lutande planet, endast fasthållen med den i kälkens bakända fästade trossen. Några djärfva karlar placerade rullar, som de fasthöllo med händerna, tvärs öfver på några ställen, fördelade utefter bäddens längd, och då allt var klart, släppte alla som höllo uti på kommando loss trossen, hvarpå ångslupen med svindlande fart rullade ned i sitt element. Allt gick lyckligt och båten stjälpte icke, hvilket flere hade förutsagt. Den enda malören som hände var att två man, som stodo akterut på båten och troligen voro något för tunga i skallen för att kunna bibehålla jämvikten samt oförberedda på hastigheten, spolades öfver bord af vågen, som rullade in öfver den djupt neddykande relingskanten. Våta voro de förut af träget arbete och påstodo de sedan, att det svala badet kändes rätt uppfriskande efter två genomvakade nätter, hvilket icke kan betviflas. Timmermännen hade väntat sig den vid fartygsutskjutningar vanliga trakteringen och voro icke belåtna då det befanns, att hela kalaset i brådskan åter en gång bortglömts; redan förra gången hade ångslupen gått af stapeln utan traktering. Hungriga och grälsjuka gingo de hem, men det hindrade icke att de vid åttatiden åter voro krya och raska vid arbetet. Sådana voro den tidens österbottniska timmermän och äro väl likadana ännu: "Ett dugligt folk, men bråkigt." "Ilmarinen" var den första ångbåt som färdades på staden Tammerfors gator. Efter honom kommo flere rullande både uppför och utför. Båtens färd hade varit gynnad af godt väder, men omedelbart efter det den blifvit flott blef det annorlunda. Ett fint och kyligt duggregn, sådant eljes endast på hösten förekommer och som genom sin uthållighet kan göra en människa förtviflad, vidtog mot morgonen. Emedan båten under transporten blifvit betydligt skamfilad, önskade hr T., att den ånyo skulle målas, ty, mente han, den första ångbåten som visar sig i T:hus efter att ha utfört ett så viktigt värf som att öppna sjöförbindelsen mellan tvänne städer, bör vara snygg och fin. Såsnart ångslupen var befriad från kälken och förhalad till ångbåten "Laukkos" brygga, klefvo därför målare ombord med pytsar och penslar, trotsande duggregnet; ty afresan brådskade och det skulle till en början målas akterut under det föga skyddgifvande soltältet. Följden af denna försköningsverksamhet blef, att fram mot aftonen ingen kunde gå, stå eller sitta ombord utan att bli märkt någonstädes på sina persedlar med en eller flere af de vackra kulörerna, svart, hvitt, rödt eller ekfärg, ty oljefärgen stod öfverallt lika färsk på kvällen, som den varit på morgonen, lurande och klibbig under vattenpärlorna. Order hade utfärdats att ångslupen vid 7-tiden på kvällen skulle vara i sjömässigt skick, färdig att begifva sig på väg för att försöka sjöledes uppnå staden T:hus, och åsikterna voro mycket delade om huruvida detta försök skulle lyckas eller stranda; ty det fanns godt om strömmar, stenar och grund dem ingen kände till, icke ens den anställda lotsen. Då det nu blifvit så fint allestädes ombord, var det ingen annan råd än att fram mot afgångstiden skicka efter väf och mattor för att därmed göra golf och sittbänkar användbara för sitt ändamål, och sålunda draperade lågo vi färdiga på bestämdt klockslag, väntande på hvad komma skulle. Till en början kom dock intet, blott ytterligare regn, fint och tätt, af den sort som långsamt men säkert tränger till märgen. Detta gjorde vistelsen ombord föga angenäm, ty sur blef man slutligen själf och allt annat var fuktigt, vått och klibbigt. Från undersidan af den otäta soltältsväfven kilade kylande droppar ned i nackskarfven och längs ryggen. Tröttnade man slutligen af att stå, fick man med resignation finna sig uti att sittbänkarnas genomdränkta lakanbetäckning lade sig som en i början kylande kompress mot ryggradens nedersta ända. Detta blef olidligt i längden, hvarför man ur bränsleförrådet sökte en torr och någorlunda slät vedklabb att sitta på, tills äfven detta blef pinsamt. Efter åtskilliga ihållande, af resignerande förtviflan framkallade missljud, åstadkomna med den skärande, ostämda ånghvisslan, anlände slutligen vid 9-tiden en andfådd stafett, afsänd från Hatanpää gård, och meddelade att ångslupen skulle förflyttas till gårdens landningsbrygga och där invänta vidare besked. Den stackars stupfärdiga snabblöparen togo vi ombord och ångade sakta i väg till "Ilmarinens" första station vid Pyhäjärvi på färden till Tavastehus. Ångslupen "Ilmarinens" färd till Tavastehus. Första dygnet. Samma regniga dag, den 3 juli 1863, hade Wasa infanteribataljon anländt till T:fors på väg till Parola malm vid T:hus, dit en mängd militär sammandrogs för manövrer, till hvilka kejsaren väntades. Bataljonens befäl jämte stadens honoratiores inbjödos af egaren "att passera aftonen på Hatanpää gård samt därstädes intaga supé och dansa". Nöjet var i full gång, då "Ilmarinen" enligt order lade till där vid 9-tiden i regndugget, och regementsmusikens toner hördes ned till båtbryggan. Vi fingo höra att ångslupens leverantör, emottagare och passagerare för färden: distriktschefen, öfverstelöjtnanten Knut Pipping, kaptenlöjtnanten Leo Jägerschjöld samt linnebolagets och verkstadens disponent, häradshöfding Adolf Törngren befunno sig på kalaset, äfvensom att de snart voro att förvänta ombord, hvarefter afresan omedelbart skulle försiggå. Ordet "snart" är dock ibland ett mycket osäkert och tänjbart begrepp, allt eftersom omständigheterna foga, men för oss på båten blef det den gången längre än vanligt. Under det oafbrutna regnet i ett ogenomträngligt mörker, som ovanligt nog för årets ljusaste tid föll på närmare midnatt, var vårt tidsfördrif att lyssna till dansmusiken, hvars toner, till stor del absorberade af parkens lummiga, drypande trädkronor, blott stötvis trängde ned till oss. Detta öronspännande nöje blef dock snart tröttsamt, och oss återstod slutligen ingen annan utväg än att med våld göra vederbörande uppmärksamma på vår obehagliga och bortglömda tillvaro. Vi anlitade ånghvisslans skärande missljud för öfverröstande af dansmusiken. Efter några upprepade signaler hade detta helt annan påföljd, än vi väntat. Ur parkens mörker nalkades nämligen tvänne lyktgubbar, lysande vägen för en behandskad och befrackad individ, som medförde en jättebricka, fullsatt med ett rikt förråd af artiklar, hörande till människans nödtorft gränsande till öfverflöd, såväl i torrt som vått, särdeles välkomna och tjänliga att tillfredsställa vår syndiga lekamens längesedan vaknade kraf efter föda. Denna oväntade och frikostiga traktering verkade både mättande och lifvande på "Ilmarinens" besättning, hvars tillstånd hastigt förvandlades från våtkalla rysningar till behaglig kroppsvärme med åtföljande upppiggadt lynne. Med den återvändande brickan sändes "stor tack" till god gåfvas gifvare, isynnerhet som den rundligt donerade punschen kvarblef ombord. Nu fick hvisselpipan, som troligen förhjälpt oss till traktamentet, tiga, och manskapet öfverlämnade sig, hvad förplägning under färden beträffade, med resignation åt framtidens skickelser. Så väntades vidare, men nu med nytt och ökadt förtroende och utan att vi den kvällen vidare hädade ödet, som icke funnit för godt att bjuda alla på supé med dans. Gubbarnas lyktor lånade vi tills vidare mot löfte att återsända dem med ångaren "Laukko", ty ljus ökar trefnaden, och vid dess sken kunde man iakttaga huru snabbt punschen minskades och nöjet ökades, tills det slutligen äfven dansades ombord. Ändtligen fram mot kl. 1/2 12 ljödo fanfarer åtföljda af hurrarop, hvarefter musiken i det fria spelade upp en lifvad marsch och ned till oss tågade ett stort sällskap, företrädt af fackelbärare och följdt af musiken. Så fördes våra upptäcktsresande ombord, hvarpå vi startade, åtföljda af lefverop och välönskningar för expeditionen, samt omedelbart efter affärden försvunno uti ogenomträngligt mörker. Mörkt var det äfven ombord, ty ljusen i lyktorna hade brunnit ut och den enda tillgängliga upplysningen var tändstickor, som brunno lugnt i den stilla och kvafva natten. Trots den ljusa årstiden var det så mörkt, att man icke förmådde skönja skillnad mellan himmel och jord, vatten eller land vid horisonten, och i detta mörker foro vi framåt med god fart, utan att veta hvart det bar och utan någon om farleden kunnig specialist ombord. T. påstod sig visst som passagerare å hjulbåten "Laukko" ha paddlat den stråten så många gånger, att han äfven om natten borde kunna hitta vägen, men menade dock, att det för tillfället påliggande mörkret var alldeles "för mycket mörkt" och fritog sig från följderna af sin lotsning med orden: "Låt gå, törna vi, så bottna vi." Följaktligen ansågs säkrast att alltmer sakta båtens fart, så att maskinen slutligen jämnt opp icke stannade; ty hvarken kompass eller sjökort medfördes och skulle under dåvarande förhållanden icke varit till någon nytta. Vi flöto långsamt framåt och hade snart ingen aning om hvar vi voro. Ibland tyckte än den ena, än den andra sig se en skymt af ljusning eller land, som ingen annan varsnade, emedan man icke ens var i stånd att upptäcka hvartåt han pekade. Det egyptiska mörkret kunde icke ha varit svartare än det vi råkat ut för. Lyckligtvis slutade regnet vid spöktimmens inträde och med detsamma upptäcktes ljus på babord sida föröfver. Ljuset förklarades vara på Pardola hemman och efter denna fyrbåk styrdes nu med något ökad fart och god tur att icke träffa på grunden, tilldess vi något längre fram fingo sikte på en lampa på Haikka gård, glada öfver att där fanns folk, som, liksom för vår skull, sutto uppe midt i natten. Regnmolnen lättade småningom något och snart varsnades äfven på styrbord ljus å egendomen Vik, tillhörande kaptenlöjtnant Brackell och belägen vid Kumoelfs utlopp ur Pyhäjärvi. Nu voro vi bärgade för faran att drifva ned i älfven, hamna i Nokia fors eller sluta vår upptäcktsfärd i Björneborg och styrde med godt kurage åt det håll, där Törngren förmodade att Sotkaströmmens inlopp i sjön, ett par km från älfven, borde finnas. Visst hade det för en timme sedan slutat regna, men mörkt var det dock ännu så pass, att man blott med möda kunde skönja hvar himlahvalfvet vidtog ofvanom skogens träd. Därför sökte vi oss sakta fram utefter styrbordsstrand, alltemellanåt stoppande och stirrande förgäfves ut i mörkret. Spöktimmen kunde vara slut och J. försökte just, vid en strykstickas sken, ta reda på huru långt natten lidit, då vi med ett sakta skrapande körde upp och stannade. Man sprang förut för att taga reda på hvar vi hamnat, och vid tändstickseklarering upptäcktes, att båten stannat mot en skogbeväxt strand, nära nog för att man skulle kunna hoppa i land. Detta gjorde äfven T. och en annan våghals, hvarpå de avancerade längs stranden, lysande sig med tändstickor. Då de efter en god stund återvände, erforo vi, att vi strandat ett stycke från den Kaivanto benämnda kanal, hvilken i tiden gräfts för att minska vårflodens höjd i de ofvanför Sotka ström belägna Vesilahti-sjöarna och öka den afbörd, som Sotka ström icke hastigt nog mäktade undanskaffa. Nu visste man ock att vi i mörkret oförmärkt passerat förbi denna ström och måste vända tillbaka såsnart båten kommit loss. Flott blefvo vi snart med maskinens hjälp, sedan de starkaste ombord, anförda af J., dragit af sig stöflarna och klifvit i sjön för att skjuta ut fören, medan vi andra krupit akterut så långt båten räckte. Emellertid hade det, då vi kommo fram till Sotka, så pass dagats, att T. trodde sig kunna utan risk hitta rätt i farleden uppför strömmen. Men medan båten var utsatt för landkänningen, hade eldaren låtit elden under ångpannan brinna ned, hvarför det, då vi kommo in i strömmen, knappast återstod tillräckligt ånga att pina båten upp mot densamma. Visst eldades ofördröjligen duktigt, men den dåliga farten förorsakade dock, att de olika åsikter herrarna hade om färden uppför Kuokkala åter sammandrabbade. "Ilmarinens" förmåga att öfvervinna denna ström, hvilken utgjorde det största hinder, som skulle besegras på resan, blef föremål för liflig dispyt; framgången af färden både troddes och betviflades. P. ansåg det, efter hvad han nu sett, icke löna mödan att fara vidare. Sedan vi slutligen uppkommit i lugnvattnet mellan öfra och nedra strömmarna i Sotka, lade vi till vid landningsbryggan under Viinikka hemmans byggnader. Där eldades ifrigt på med den af regnet genomblötta veden, och då manometern snart åter visade de vanliga 5 atmf., kastades loss, hvarefter "Ilmarinen" med en elegant lof löpte in i den af högvattnet svällda strömfaran. De tvistande hade, troligen för att bättre se huru båten skulle gå uppför, krupit upp på ruffen i ångslupens för, ehuru de anmodats att uppehålla sig akterut, för att den då djupare nedtryckta propellern skulle verka fördelaktigare i det mindre hastigt rinnande vattnet utefter strömmens botten. Likväl arbetade sig den lilla "Ilmarinen" med god fart uppför midt i den starkaste strömmen. Vattnets af strömhastigheten minskade motstånd mot propellern gjorde dock, att maskinen roterade betydligt fortare än eljes. Däraf ökades afloppsångans rusning uti skorstenen, det sålunda förstärkta draget befordrade ångbildningen och det stigande trycket påskyndade ytterligare båtens fart. Öfre Sotka passerades således med glans, utan forcering och vida lättare än man väntat. Detta resultat orsakade stor förnöjelse hos dem, som höllo på båten, men motparten tröstade sig med att Kuokkala fors dock är mycket högre, längre och stridare än Sotka. Då vi kommit upp på Vesilahti-vattnen, voro mera än tre timmar gångna, sedan vi lämnade Hatanpää, och den uppgående solen förjagade mörkret med de ovanligt tunga regnmolnen. Det blef ljust och klart, hvarför återstoden af vägen till Laukko gård tillryggalades i vackert väder under nöjsammare omständigheter. Klockan var nära 1/2 4, då vi lade till och vandrade ett godt stycke väg upp till den äldre karaktärsbyggnaden, som kallades "gamla Laukko", där vi rätt uttröttade af nattens mödor voro i tillfälle att krypa till kojs och hvila ut oss för det stundande kraftprofvet. P., J. och jag hystes uti ett stort rum försedt med förträffliga sängar. Andra dygnet. Ödet fogade dock annorlunda än jag väntat och önskat. Mina rumkamrater somnade såsnart de voro i bäddarna och J. stämde omedelbart därefter upp ett dundrande bassolo, hvars egendomliga, gurglande modulationer voro nervskakande nog att jaga sömnen på flykt för mig. Morgonsolen sken tillika in genom lokalens tre fönster, som saknade rullgardiner, så intensivt eldande upp de svällande fjäderdynorna och bolstrarna af samma för våra nordiska vintrar förträffliga, men för somrarna olämpliga material, att jag, ovan vid sådan veklighet, snart befann mig i samma tillstånd som på lafven uti en väleldad finsk bastu. Till råga på eländet hade, troligen emedan fönstren under dagens lopp stått öppna, en myriad flugor, hemma från den närbelägna ladugården, sökt sig härberge i rummet undan den regniga väderleken. Lifvade af den ljus och värme alstrande morgonsolen började dessa plågoandar surra omkring, envist profvande skallarna mot det slätspända papperstaket, så att det ljöd som ett aldrig slutande regn af ärter på en bastrumma, däremellan görande oförskämdt närgångna påhälsningar i mitt hårfäste och på min svettiga panna. Man bör ha varit med på ett godt kalas aftonen förut eller af naturen eljes gynnsamt disponerad för sömn för att oaktadt sådana hinder kunna njuta däraf; men ehuru jag, enligt gammal sed på främmande ställe, räknade rutorna otaliga gånger och försökte andas så lugnt, djupt och jämnt som mina plågoandar medgåfvo, flydde sömnen från mitt läger. Det blef omöjligt, jag stod icke ut längre. Ut måste jag ur det kvafva idet, och innan klockan var fem, klef jag åter i mina fuktiga persedlar. Kamraterna hade, innan de lade sig, skickat sina kläder att torka i badstugan, men jag underlät detta, emedan jag ville tidigt ut för att purra upp folket, som sof ombord i den lilla förruffen. Visst var där utrymme blott för två man, men nu hyste den trenne, mera liggande på än bredvid hvarandra; "sämja ger rum", sägs det. De hade ej sofvit mera än jag, och vid min ankomst voro de i sjön bredvid ångbåten. Dit skyndade äfven jag och blef i tillfälle att känna den uppfriskande verkan ett svalt bad har på både kropp och själ efter en natt utan hvila. Häradshöfdingskan Törngren var nog ämabel och omtänksam att så tidigt skicka ned kaffefrukost åt manskapet, och denna ankom just, då badet var undanstökadt. De våta lakanen, som klibbat fast vid oljefärgen på bänkarna, utbyttes mot andra, allt ombord torkades och städades; med anledning af det viktiga företaget fästades björkruskor vid tältstolparna och på andra lämpliga ställen, så att vår ångslup, då herrarna kl. 8 kommo ned, var fint och festligt utpyntad, ångan uppe och allt klart för upptäcktsresans fortsättande. Farleden från Laukko till Lempäälä kyrka var såtillvida känd, att man färdats där i roddbåt, men då båtarna äro små och ligga föga djupt i vattnet, var den kunskap som folket i trakten hade om djupet i sjöarna intet att rätta sig efter för en ångare, som behöfde tre och en half fots djup. Vattendraget tycktes vara ganska grundt och på flere ställen stenfylldt, men vi kommo dock fram med en lindrig bottenskrapning och ankrade snedt emot kyrkan utanför Henäri gård, på andra sidan viken. Gården egdes den tiden af äldre kommissionslandtmätaren Bror Sven Lindh, en hvitluggig herre uppe i 60-talet, som förordnats att utpricka farled åt "Ilmarinen" därifrån upp till Vanajavesi sjö och nu erbjöd sig att lotsa oss dit. Sedan vi fatt gubben ombord, ställde sig T. åter till roders och Henäri lämnades med kurs på Kuokkala fors. Ett stycke nedanom forsens utlopp i sjön ligget midt för detsamma ett stengrund som för tillfället var utmärkt med tvänne långa störar, hvilka af L. kallades "ledprickar", ehuru ingendera var försedd med den till sjös så välbekanta kvasttofsen. Törngren påstod visserligen, att landtmätare liksom flugorna sätta prickar öfverallt, men gubben svarade, att han ofta brukat meta abborrar på det stället och därför fanns där sten, hvilket logiska bevis Törngren accepterade och med en svängning åt styrbord väjde han för störarna. Därifrån styrdes rätt uppför strömmen mot den högra af de båda broöppningarna, hvilken skulle vara den djupare. Några vidare ledprickar syntes icke till, och på framställd fråga angående djupet i forsen svarade L.: "Denna tid på året, då högvattnet ännu ligger på, är strömmen öfverallt mer än djup nog åt er båt", tilläggande: "men uppför den kommer ni inte ändå med denhär!" Således var gubben äfven pessimist liksom P., och sedan de båda kommit underfund med att de hade samma åsikter, stärkte de hvarandra i sin öfvertygelse och gjorde spe af oss optimister. Det såg verkligen ut, som om de skulle få rätt och vi icke komma uppför Kuokkala, till en början åtminstone. Ty antingen hade T. girat af från rätta kursen eller den på stället redan mycket starka strömmen trängt båten åt babord bort från riktningen mot midten af brohålet, nog af, just som L. yttrat sin spådom, rände vi upp på ett långsträckt grusgrund, liggande rakt nedanför den mellan brons båda öppningar befintliga stenkistan vid pass 50 m därifrån. Där stannade båten uti stark ström något lutande åt styrbord med två fots vatten vid babords- och öfver fyra fot vid styrbordsidan, således på den ganska branta sluttningen af grundet. Hade vi blott gått någon meter åt sidan, skulle båten kommit förbi och L:s utsago hade icke, som det nu tycktes, blifvit så omedelbart bekräftad. Försmädligt var emellertid att detta hände, men säkert bra för oss, ty af efterföljande framgår tydligt, att vi ändå icke den gången skulle ha orkat uppför forsen med det ångtryck som för tillfället fanns. Därtill behöfdes andra förberedelser. Emellertid påstod T. att om någonstädes behöfts en ledprick, så hade det säkert varit på detta ställe, och L. blef honom svaret skyldig. Hvad var nu att göra? T. vinkade och ropade åt det i mängd på stränderna stående folket, men det dröjde förrän den klokaste i hopen begrep och begaf sig i den enda nedanför strömmen liggande ekstocken, för att i denna med den enda däri befintliga åran paddla sig till oss. Detta var ett drygt arbete, som tog lång tid för dem som väntade. Då han slutligen kom fram, anmodades han att skaffa en bättre båt med två åror, för att därmed föra en för dylika händelser ombord befintlig gröfre tross i land, hvilket med ekstocken varit omöjligt. Han for af, och efter ännu en rundlig timmes väntan anlände den begärda båten, äfven den liten, läck och utan sittbänk, som ersattes af ett i båten liggande tomt strömmingskärl. "Där kommer själfva Bacchus oss till hjälp", påstod J. Hälften af tågrullen skaffades ned i roddbåten och en af båtens besättning for med. Medan båten avancerade åt land, firades trossen ut från ångslupen, men ett styft arbete var det för dem som rodde att bogsera kabeln i strömmen och de drefvo allt längre utför, tills de slutligen nådde land på de sista stenarna nere vid sjöstranden. Dit kommo några frivilliga hjälpare, hvarefter trossen halades in så långt man kunde. Ombord rådslogs just om att uppbåda allmoge för att draga båten från grundet, då förtruppen af Vasa bataljon helt oförmodadt blef synlig på bron. "Där få vi hjälp", utropade T. Han vinkade roddbåten tillbaka och skyndade i land. Underhandlingarna om bistånd måtte ha gått mycket raskt, ty i ett nu sågo vi soldater skynda ned till stranden och fatta tag i trossen, så många som rymdes vid den. Nu tillfrågades vi om allt var klart på båten, och då härtill jakades gaf befälet kommando att hala. Detta fullföljdes med sådant eftertryck, att femtums-trossen, där den var fast vid ett litet ankarspel på förruffen, brast som ett bastrep, hvilket hade den påföljd att en del af soldaterna, oförberedda på sådant, stupade ikull af knycken. Trossen var således för klen att enkel motstå påkänningen. Därför togs den åter ombord, skarfvades ihop och fästes dubbel vid pollarne på båtens båda sidor, hvarefter ändarna ånyo fördes till land. Dessa förberedelser togo betydlig tid och det led mot kl. 11 på förmiddagen. Denna gång halades i sakta mak, båten lade sig ytterligare något öfver ät styrbord och åkte långsamt loss från grusbanken, ledsagad af bataljonens sång och hurrarop. Soldaterna, nu riktigt komna i farten, skulle med samma ha släpat oss tvärs öfver strömmen och upp på stranden, ty våra rop från båten hördes icke i deras jubel, om icke befälet varit klokt nog att ställa sig i vägen för dem. Nu skreks ifrån båten, att de skulle kasta loss trossen. Detta verkställdes och ångslupen dref redlös utför strömmen, släpande trossarna efter sig. Ja, hjälplösa voro vi i ordets fulla bemärkelse, ty, för att lätta båten så mycket som möjligt, hade elden under pannan släckts och vattnet blåsts ut, således saknades all rörelseförmåga. Då vi drifvit ned nära grundet, där L:s störar stodo, kastades vårt lilla ankare i sjön och så blefvo vi liggande bär efter detta vått första misslyckade försök. För verkstadens skull var jag naturligtvis särdeles intresserad af att "Ilmarinen" skulle lyckas öfvervinna Kuokkala och hade styrkt andra i tron att så skulle ske. Det var således rätt obehagligt för mig att från grusbanken där vi lågo och där mina ögon voro på en höjd af minst sju fot öfver vattenytan samt kunde se ut efter forsens hela längd, observera att vattenytan ofvanom fallet icke kunde öfverskådas. Detta visade tydligt att fallets höjd var större än nämnda mått, kanske ett par fot mera eftersom det ej ens hjälpte att stiga upp på relingen och försöka därifrån se nivån. Kusligt var att tänka sig, att båten skulle uppför denna backe, d.v.s. öfvervinna den en sådan fallhöjd motsvarande strömhastigheten. Denna hastighet hade P. några dagar tidigare låtit uppmäta och befanns den då som förut nämnts nedom bron uppgå till 15 fot i sekunden. Då jag visste att "Ilmarinens" fart enligt profven på Näsijärvi vid vanlig gång uppgick till endast 13 och 14 fot på samma tidmått, måste således skillnaden åstadkommas genom maskineriets forcering utöfver det vanliga arbetsångtrycket af 5 atmf. Att nu uppnå önskadt resultat med den i staden och på Laukko ombordtagna af regnet genomblötta björkveden ansåg jag vara omöjligt, och då jag meddelade T. mina farhågor, åtog han sig att skaffa bättre bränsle från byn. Roddbåten tillkallades därför åter och T. begaf sig ut på vedhandel. Under tiden rengjordes maskineriet och gjordes redo för den förestående ansträngningen. Tuberna i pannan sotades och denna fylldes med vatten, hvarefter eldningen ånyo börjades. T. återkom snart med prof af blandad tall och björkved i korta klabbar, som legat under tak sedan förra sommaren och således var det bästa man kunde få. Såsnart ångtrycket stigit så högt, att båten kunde manövreras i strömmen, flyttade vi oss till vänstra stranden nedanför densamma och intogo där så mycket som rymdes ombord af den goda brännveden, till utbyte hifvande den våta på land. Säkerhetsventilernas fjäderbelastningar nedskrufvades så att skalan visade 10 atmf., och därefter eldades skarpt. Då manometern visade 9 atmf., rapporterade jag åt T., som åter stod vid styrratten, att det var klart i maskinen, väl vetande att ångan under gång ytterligare skulle stiga. T. befallde att kasta loss från stranden och sade till mig: "Sätt i gång sakta". Härigenom fick ångslupen endast obetydlig fart vid svängningen in i strömmen, som därför pressade förstäfven utåt, och inom några ögonblick voro vi på väg tvärs öfver forsen, med dess fulla hastighet drifvande utför med sidan förut. Om vi hållit denna kurs några famnar längre, skulle vi ovillkorligen ha strandat på motsatt sida af samma grund, hvarifrån båten just blifvit befriad. Observerande detta sprang J. fram till rodret ropande: "Det här bär åt f—rs, här duger ingen landkrabba, här behöfs sjömän!" Knuffande T. från styrratten sade han till mig: "Släpp på allt som finns i pannan!" Detta skedde i sista ögonblicket. Ångslupen reste sig upp som en häst, då han känner sporrarna, och rusade till följd af den så plötsligt ökade maskinkraften uppåt mot strömmen likt ett "skenande lokomotiv", som J. sade. Genom denna manöver och rodret tätt om babord fick han båten vänd med stäfven mot bron och vi sluppo ifrån den hotande strandningen med en lång skrapning utefter bottnen strax ofvanom grundet. Maskinen rasade, skrofvet skälfde af maskinkraften och gungade på svallvågorna allt högre, ju närmare vi nalkades bron. På denna hade en mängd åskådare samlats för att åse vågstyckets utförande; ryktet därom hade spridt sig vida. Där var staden T:fors borgmästare herr Zacklén, brukspatron von Nottbeck, herr Idman från Hatanpää och brodern doktorn, apotekarena Serlachius och Granberg, bataljonens befäl, häradshöfdingskan Törngren och många andra damer och herrar från staden. På det mest kritiska stället i starkaste strömmen strax nedanom brohvalfvet, där båten blott tum för tum krälade uppför och vi i spänd förväntan på utgången högtidligt tego, där stämde åskådarena på bron olämpligt nog upp ett ljudeligt "hurra". Förargad öfver den malplacerade hyllningen, ropade J. med stentorsstämma upp åt dem: "Håll mun, tills vi väl äro genom bron!" I samma ögonblick lyfte en väldig svallvåg ångslupen högre än förut och satte honom med en så stark duns på grusbottnen, att det skakade i skrofvet. Där var det för några ögonblick totalt stopp med farten, tills nästa våg åter lyfte båten, som då med ny fart rusade några fot framåt, för att af följande våg åter släppas ned på botten. På detta sätt och med korta skutt hoppade "Ilmarinen" i ordets fulla bemärkelse in under bron och genom densamma, tills den ofvanför kommen uti lugnare och djupare vatten ökade farten. Det värsta profvet var därmed lyckligt öfverståndet. Nu vände sig J. åt folket på bron och ropade: "Hurra nu så mycket ni orkar!" Men däruppe blef tyst. Alla tycktes så häpna öfver utgången, att ingen kom sig för att svara på uppmaningen. Det första intrycket, då båten stannade på botten, var att strömmen icke var djup nog för honom, som likt en lefvande varelse försökte att hoppande komma framåt på de djupa vågorna, och huru nöjda voro vi icke då detta lyckades, ehuru hvarje bottenkänning totalt gjorde slut på farten. Hela tiden hade ångtrycket stadigt stigit och säkerhetsventilerna stodo snart båda öppna, så att ångan under hela färden rusade ut med väldigt dån. Den vidpass trehundra meter långa vägen ofvanom bron uppför slutet af den fruktade forsen tillryggalades på åtta minuter, hvilket måste anses vara ett vackert arbete af en så liten ångslup. Denna fors hade förr drifvit flere mjölkvarnar, hvilka nedrefvos på femtiotalet, då den och strömmen ofvanom upprensades af kronan för att fortare afleda de i ofvanför belägna vattendrag skadligt högt stigande vårfloderna. Egendomligt var att ingen af de medfarande tycktes fästa sig vid eller yttrade sig om det medel, som användts för att uppnå detta resultat och tvinga ångslupen uppför fallet. Det förekom mig, som om ingen fäst sig vid eller reflekterat öfver mina åtgöranden, hvilka de kanske ansågo för en själfklar sak. T. var nog van vid forceringen på "Laukko", J. förstod att den behöfdes och gillade den därför, medan P. redan förut yttrat att den intet tjänade till. Han hade fullkomligt rätt, ty man behöfde blott från den höga bron betrakta strömmens vattenhastighet för att tydligt se, att en reguliär trafik upp och ned för Kuokkala var en absolut omöjlighet och för att komma till denna öfvertygelse behöfdes alldeles icke att som vi kräla uppför den i ångslup. Att färdas uppför en sådan ström går nog an, därom hade tvistats och det hade "Ilmarinen" visat vara möjligt, men att fara nedför var värre, ty för att båten skulle lyda roder, måste den gå med större hastighet än strömmen. Man tänker sig en ångare, söm fullsatt med folk kommer utför med den behöfliga svindlande farten och törnar emot någon af brokistorna eller på strömbotten, stenar eller den grusbank där vi suttit, och följderna behöfva icke utmålas. Men uppför gick vår lilla båt med heder och detta var allt som för tillfället önskades och behöfdes. Inom några minuter anlända till det raka fallets öfra början, där strömmen i en oregelbunden halfcirkel flyter fram ifrån höger och därför en ganska skarp vändning åt det hållet måste utföras, upptäckte vi omkring trettio meter framför båten åter ett par stänger, stående med cirka fem m mellanrum tvärs öfver floden midt i densamma. "Hur skall här styras?" frågade J. af L. och svaret blef: "Styr midt emellan störarna". Denna order utfördes prompt och ångslupen rusade med i det här betydligt lugnare vattnet ansenligt ökad hastighet uppför ett långsluttande grund, så att gruset skramlade under bottnen, småningom saktande farten, men så pass långsamt att J. därunder hann ropa åt mig, som sedan färdens början stått vid maskinen med ångventilens handtag uti ena handen och omkastningsspaken i den andra: "Låt gå, låt gå, han åker öfver!" Ja, nog åkte vi flere famnar, så att det kullrade och gnisslade i stenröset medan fören höjde sig väl en fot närmare himmelen, men öfver kommo vi tyvärr icke. Detta var den längsta åkning i ångbåt jag varit med om; det blef stopp så precis midt emellan störarna, att man med händerna kunde taga i båda, och mera än tillräckligt vattendjup, fulla fem fot, fanns dock strax på hinsidan om dem, förargligt nog. På detta sätt måste vi förlora allt förtroende för herr L. "Landtmäterikåren borde nu hit och hala oss loss", menade T. Stackars gubben tog illa vid sig af denna otur och under resten af hans vistelse ombord märkte vi bra litet att han var med. Emellertid vinkades nu åter efter en båt, som sägs ligga litet längre uppför floden under prästgårdsstranden, men ehuru där fanns folk tillstädes, dröjde det en evighet innan båten kom, ty den fick först tagas sedan herr pastorn gifvit tillstånd och han måste sökas en god stund. T. hoppade i den och rodde till land, sprang sedan till byn och lyckades i hast få åkdon samt for i traf för att upphinna Vasa bataljon, som fortsätt marschen omedelbart efter att ha halat oss loss nedanom bron. Vi ombord voro öfvertygade om att T:s företag icke skulle medföra önskadt resultat, ty bataljonen hade på de tre sedan dess förflutna timmarna säkert marscherat ett godt stycke. Men han hade tur. Soldaterna hade icke kommit långt, han fann dem lägrade för middagsskaffning ett par km bortom kyrkan och det tyckte befälhafvaren, hvars namn jag ledsamt nog glömt, icke vara för långt för att återvända till vår hjälp. Lifvade för det goda ändamålet anlände manskapet i ilmarsch. Under tiden hade vi ställt trossarna och allt annat i ordning för bogseringen. Ångslupen låg så illa till, att den icke kunde dragas akterut, emedan stranden åt det hållet icke räckte till innan forsen, hvars lopp låg i rät vinkel mot båtens läge, vidtog; därför måste den halas styrbord öfver snedt förut. Detta gjorde arbetet tyngre än förra gången, ty utom att båten rännt högt upp, hade den äfven kört djupt in i gruset. Då trossarna spändes hårdt, lade den sig betydligt öfver åt styrbord och åkte sedan vid första försöket lyckligtvis utan att stjälpa ned från den ganska branta banken. Soldaterna drogo oss intill stranden, där vi med ångbåtens medförda landgång lyckades komma i land och omedelbart började att åter pumpa in i ångpannan det för andra gången utblåsta vattnet samt elda på. Sedan T. aftackat den hyggliga militären, påstod han denna ofrivilliga hvila vara särdeles lämplig till middagsrast, hvarpå framtogs ur förruffen en pärtkorg af ansenliga dimensioner, innehållande den från Laukko gård medförda reskosten. Vi voro hungriga som vargar, ty det var redan rätt länge sedan det tidiga morgonkaffet, men trots korgens storlek återstod väl litet för fem hungriga kroppar sedan ur densamma plockats bordduk, servietter, tallrikar etc. — allt välbehöfligt till en fin middag, men rätt öfverfiödigt under dåvarande omständigheter. Välkommet och godt var dock det som fanns. Till förstärkande af provianten för den återstående delen af resan, hvilkens längd väl var bekant, men hvars tidsutdräkt ingen kunde uppskatta, skickades en karl till Kuokkala by för uppköp, dock återvände han med klent resultat. Utom smör och hårda rågskorpor öfverlämnades resten, bestående af siiniäisiä och palvadt fårkött, åt besättningen, som enligt aftal provianterade sig själf. Framtida utsikter på förplägning voro således rätt skrala, men utom denna matkorg fanns en lika stor, innehållande ett ansenligt förråd fluidum, dryckesvaror af flere sorter, till att börja med det oskyldigaste: selters, soda och limonad i långa banor, förutom en omväxlande profsamling skyldigare vätskor, såsom partals af rhenskt, portvin och sherry, därtill en ensam cognac, en aqua vitae och en munklikör; således öfverflödigt nog för fem man, äfven om resan skulle räcka längre än som förmodats. Under middagen dryftades dagens händelser, och höga rådet beslöt att, då äldre kommissionslandtmätaren ingeniören herr Bror Sven Lindh icke motsvarat det honom meddelade förtroendet att vara lots ombord på ångslupen "Ilmarinen", hvilket bestyrktes däraf, att han tvänne gånger årad lotsat båten rakt på grund, ehuru ingen skada däraf vållats, så dock emedan däraf uppstått stor förlust af dyrbar tid, han, honom till näpst och androm till varnagel, skulle omedelbart afsättas från den innehafda hedersplatsen. Beslutet antogs och stadfästes med en liten "munk" utan kaffe; ty det var först dagen efter som vi uppfunno konsten att af det i pärtkorgen ymnigt påträffade malade kaffet tillreda läskedrycken, för hvilket ändamål likvisst ingen panna medskickats. På. P:s förslag sändes bud till byn för att där efterhöra en man vid namn Grandin, som varit med om de af kronan där i nejden utförda strömrensningsarbetena och således borde ha reda på djupet och stenarna i sunden. Mannen infann sig snart och anställdes som Lindhs efterträdare. Denne Grandin var en spjufver, som senare, då L. öfvergifvit vårt sällskap, visste berätta att gubben alldeles icke besvärat sig med att närvara vid vattendragets utprickning, utan öfverlämnat uppdraget åt tvänne yngre biträden, som placerade störarna efter sitt förstånd. Därför hade L. ingen reda på huru farleden märkts och på hvilken sida om störarna grunden lågo. Det är så mycket underligare, att han ej sände ett af biträdena, utan lotsade själf. Under tiden hade ångan stigit så högt, att vi med sakta fart åter kunde begifva oss i väg och annat blef det icke vidare fråga om på den dagen. Klockan hade nu lidit till öfver fem på eftermiddagen och vi hade förgäfves hoppats att under dagens lopp komma långt. Grandin försåg sig med en båtshake, som han graderade med kritstreck efter fotmått, och ställde sig därmed längst fram på fören, ehuru han varnades. Vår väg från detta olycksställe och en km längre fram liknade en mycket krokig flod med stark ström på trånga ställen, där bottnen för det mesta utgjordes af stenrösen eller berg, således var stor försiktighet af nöden, hvarför vi måste färdas så sakta som möjligt. Denna fart, nästan lika god som ingen, benämndes af J. "påstötningsfart", hvilken nu uppfunna sjöterm han såsom ångslupskapten för resan sedan gärna använde. Redan ett kort stycke ofvan prästgården kommo vi in i ett strömmigt sund, som blifvit fördjupadt med sprängning. Grandin pejlade med sin båtshake och skrek än tre än fyra fot, men all försiktighet till trots stannade vi med kölen på någon skarp stenkant och stodo där rätt hårdt fast. Nu backades med maskinen och stakades från fören, men loss sluppo vi dock icke, förrän alle man i takt börjat springa akterut och tvärs öfver båten; då kom han i rullning och vi åkte sakta bakut. Dylik manöver måste ytterligare upprepas, förrän vi vid tredje försöket lyckades staka oss fram mellan stenarna. Innan vi närmare Lembois by kommo ut i friare vatten, voro vi utsatta för flere slag bottenkänningar, än mjuka, än hårda, och Grandins pejlingar med båtshaken tjänade ej till mycket, ty stenarna träffade han sällan på och leran var så blöt, att vi vanligen åkt fast däri, innan han varskodde. Påstötningarna och åkningarna blefvo slutligen så många, att jag, för bättre minnes skull, började bokföra dem. På detta sätt jämkade sig Ilmarinen småningom till den långa, låga bron vid Lembois och under denna åt styrbord fram till stranden nedanom byn. Städse betänkt på att föröka proviantförrådet, skickade T. äfven här ut i gårdarna och lyckades för 50 kopek erhålla ett tjog ägg samt ett kvantum sötmjölksost, hvilken rätt lär vara en delikatess för folk som intet bättre har och tycker om den. Med användning af resterna ur pärtkorgen uppdukades kvällsvard ombord på den mellan relingarna lagda landgången, fint och ordentligt med nystruken bordduk och servietter. Den något knappa måltiden afåts under färden, sedan vi lämnat byn. Efter att ha snuddat vid ett par för höga stenar och åter i förbigående antecknat några dykänningar vid passerandet af ett strömstarkt sund, anlände vi närmare kl. 11 på natten till Konho gård. Detta ställe hade Törngren, som påstod sig vara bekant med egarinnorna, tvänne icke längre farliga fröknar, utsett till nattkvarter i den förhoppning, att husrum och förplägning där skulle fås. Ödet hade dock den gången till en del beslutat annorlunda. T. och J. gingo det korta stycket till karaktärsbyggnaden för att rekognoscera terrängen, och då allt befanns öde och tyst bultades på dörren. Efter flerfaldigt förnyadt och förstärkt alarm, åtföljdt af lång bidan, syntes skymten af en kvinnofigur i ett af andra våningens fönster för att lika hastigt försvinna. Då vidare försök att komma in blefvo resultatlösa, gingo de till gårdsfolkets bostad och där bultades en karl fram till fönstret, som sedan han öfvertygat sig att ingen fara var samt sett hvad slags folk vi voro, riskerade komma ut. Han var gårdsfogden och påstod att hans fröknar redan länge sedan krupit till kojs och troligen icke ville taga emot någon. Då T. dock försäkrade, att han hade äran vara känd af fröknarna och envisades att vilja tala med någondera, satte fogden sig i förbindelse med sina härskarinnor på följande enkla sätt. Han hämtade en lång stång, gick med den ensam till andra sidan af byggningen och slog tre slag mot väggen vid öfra våningen. Detta var nog en öfverenskommen signal, ty strax därefter öppnades ett fönster och en skarp kvinnoröst frågade: "Hvad vill de där landsstrykarne midt i natten?" Därpå meddelade fogden hvem de anlända voro och deras begäran, samt fick efter väl lång väntan det besked, att något främmande icke togs emot vid den tiden på dygnet, att kvarter för natten kunde fås i salen på nedra botten, men förplägning af någon sort icke funnes att tillgå i huset. Det var således skralt ställdt med gästfriheten hos damerna, och våra förväntningar fingo jämka med sig. Strax därpå hördes samma stämma skrika: "Människa, laga sig opp och öppna därnere, men hör hon, bara till salen!" Och ned för trappan kom människan i bara pajtan, öppnade och neg i förstugan, neg i salen och försvann utan att yttra ett ord. Medan dessa underhandlingar pågingo, hade vi andra tre infunnit oss på stället. Salen var ett ganska stort rum, men tyvärr tomt som världen före skapelsen. Ingen möbel fanns i rummet, men innanfönstren sutto kvar och luften var instängd, het, unken, ja outhärdlig. Där hade nog icke vädrats sedan damernas ungdomstid och den var, enligt T:s påstående, längesedan gången. Vi stodo där tittande kring väggarna och sågo troligen alla mycket tankspridda och något dumma ut, utom T. som var smått förargad öfver sina besvikna förhoppningar. Hvad stod att göra så här midt i natten? Litet bjöds oss af hvad vi väntat, men tacksamma för tak öfver hufvudet under natten måste vi dock vara, ty ute i båten var kyligt och alla voro för trötta att fara vidare. Vi fingo således, då ingen utsikt till förplägning fanns, vara tillfreds med det mål vi fått på båten och för resten draga till svältremmen; ty fogden ville icke åtaga sig att ytterligare förmedla mellan T. och fröknarna. Han påstod att de bestämdt voro mycket uppskrämda öfver det oanmälda besöket, och ehuru T. försäkrade sig nöjaktigt vilja för dem förklara anledningen till vårt intrång i huset, blef han obeveklig; dock åtog han sig ansvaret för att låta oss taga halm för att göra bäddar åt oss på salsgolfvet. Fogden gick därpå förut och vi vandrade i gåsmarsch efter honom till ladan, hämtade halm enhvar åt sig och till hufvudkuddar vedträn, som stuckos under halmen. Trötta och hungriga lade vi oss, bredande rockarna som täcken öfver dessa våra anspråkslösa läger. Någon vidare garderob än den man bar på sig medförde ingen, utom T. som i en väska hade näsdukar, löskragar och strumpor, ett par af hvarje sort. Den instängda luften i rummet var dock så motbjudande, att T. snart steg upp för att på vid gafvel öppna både sals- och förstugudörren. Uttröttade somnade vi genast, knappast bättre hysta än under fri himmel, ty kylan trängde utifrån in längs golfvet. Tredje dygnet. Utkyld och öm i kroppen af det dåliga lägret vaknade jag mot kl. 5, då solen, skinande snedt genom fönstret, stack mig i ansiktet. De andra sofvo ännu. Jag såg Linds bädd tom, men fäste mig icke vidare därvid och gick ned till båten. På gården var allt tyst. Jag väckte manskapet ombord och tillsade om omedelbar uppeldning, ty bort från detta otrefliga ställe var lösen. Då jag återvände möttes jag i förstugudörren af skrattsalfvor. Alla voro vakna och skämtade öfver ingeniör Linds rymning under natten. På fönsterkarmen hittades en af honom skrifven lapp, hvarpå han meddelade, att då vi afsatt honom från innehafd befattning ombord, ehuru han enligt egen mening fullgjort sitt åliggande, eftersom båten kommit så långt, ansåge han sig numera öfverflödig och ville icke vidare göra intrång på värt klena matförråd, hvilket beslut vi därför borde vara nöjda med. Då han dessutom icke kunnat få sömn på en så dålig bädd som bestods, fann han för godt att begifva sig i väg utan att störa oss andra. Gubben var således både spefull och omtänksam om vårt bästa. Senare fingo vi höra, att han vandrat till nästa bondgård och därifrån åkt hem. Där skyllde han på att han haft kallt på golfvet och fruktat förkyla sig, om han stannat. Mycket möjligt, ty äfven vi andra funno det både kyligt och obekvämt, men hvad stod att göra för bekvämligheten på ett så ogästvänligt ställe, där man måste vara nöjd med det som bestods. Man må icke undra öfver att Konho gård gjorde ett mycket otrefligt intryck på oss. "Lasciate ogni speránza, voi ch'entrate." Utan grannskap ligga de gamla byggningarna, gråa och förfallna, i en slät, lågländ och ful trakt, där intet träd synes på nära nejder samt både himmel och sjö se lika gråa, öde och tråkiga ut. Lika tomt och öfvergifvet som det tog sig ut då vi kommo på natten, föreföll det oss då vi vid sextiden på morgonen öfvergåfvo det. Ingen människa syntes och fröknarna nändes vi icke skrämma upp en gång till, men lämnade, upphängd på en spik på väggen, en af alla undertecknad skriftlig, ironiskt affattad tacksägelse för välvilligt bemötande. Om fröknarna lefva, hänger den kanske där ännu. Nedkomna till ångbåten kände vi oss alla ruskiga och omornade. Törngren bjöd därför strax efter afresan på seltersvatten och cognac, som nog var något uppkryande, men efter den långa fastan kräfde magen dock reelare föda. Då jag uti proviantkorgen observerat rikedomen af malet kaffe och socker, som ingen användning funnit i brist på kaffepanna, funderade jag på huru vi i denna vår brydsamma belägenhet skulle få någon nytta af upptäckten, "in der Not frisst der Teufel Flugen", säger ordspråket, och hvarför skulle man icke kunna koka kaffe utan kaffepanna, om det ock blefve första gången jag sysslade med sådant bestyr. Ombord bland maskineriets tillbehör fanns en s.k. tälgpanna, som, då maskincylindern behöfde smörjas, användes att smälta talg uti. Vänligen hade den sin plats på ångpannans varma fodral, och talgpannans botten var formad kupig därefter. Kärlet var gjordt af koppar, smalare upptill än vid botten och invändigt väl förtennt, hade lock och på ena sidan ett långt träskaft; det var således äfven till formen ganska likt en välskapad gammaldags kaffepanna. Hvarför skulle det icke nu trots sin profana bestämmelse kunna användas för detta nya ändamål? Pannan befriades från det smälta innehållet. Aska togs ur eldstaden, vatten hälldes i kärlet däröfver och så lutades och kokades detsamma väl rent, hvarpå det till påseende fick cirkulera hos herrarna, att de icke måtte förlora aptiten för den blifvande läskedrycken. Panna hade så anskaffats, men hvar få en påse att koka det malade kaffet uti? Någon ren tyglapp kunde icke öfverkommas ombord och T. hade redan beslutit att offra en af reservnäsdukarna för det allmänna bästa, då jag i hans resväska upptäckte det nya paret strumpor och utropade: "häraf få vi den bästa kaffepåse i världen" och anammade det ena af plaggen. Nu kapades skaftet af ena strumpan och två stickor stuckos igenom fotändan, nedanom det klippta stället. Den så åstadkomna påsen fylldes med kaffe och hängdes ned i pannan. Locket lades på sin plats och apparaten ställdes på glöden i eldstaden. Det blef kaffe af! Alla voro förtjusta och fulla af beröm öfver den rara drycken, utom Pipping, som ironiskt påstod att den smakade "härsket", men så fint utbildad smak hade ingen af oss andra, och ehuru drycken var ganska grumlig och grädde saknades, bevisade den stora åtgången bäst dekoktens förträfflighet. Alltså "hony soit qui mal y pense" säger jag. Förutom kaffet bestods till frukosten sura rågskorpor, smör och något sötmjölksost, som nu äfven kom till heder jämte ett rått ägg per man, och alla voro nog så belåtna med trakteringen, så landtlig och enkel den än var, isynnerhet som en cognac eller munk fanns att allt efter tycke och smak sätta ofvanpå. Sedan Konho öfvergifvits hade vi icke vidare observerat någon af Linds störar. De voro försvunna med honom och saknades nu. De hade icke skyddat oss från att törna, men kunde åtminstone tjäna till att utvisa, åt hvilket håll på vattendraget vi borde taga vägen. Nu sågo vi sunden och fjärdarna öfverallt fulla med stenar, utan en aning om hvartåt styras skulle. Ingen ombord hade förut färdats i dessa trakter längs de enformiga och öde stränderna. Ingen människoboning syntes till och ingen lots kunde således fås; men Grandin, som åter stod på fören med båtshaken, pekade än hit än dit. Under så brydsamma omständigheter fick båten naturligtvis hela morgonen gå med s.k. "påstötningsfart". Långt hunno vi på det sättet icke, men kommo omsider till en nejd, där vattendraget liknade en tämligen bred och grund flod. Törngren, som stod vid rodret, yttrade då till mig: "Som synes, växer här tät säf om babord utefter hela den långa stranden, och där den trifves brukar alltid vara minst två alnar djupt, därför tycker jag att vi kunna låta båten få bättre fart". Jag lydde order och öppnade ångventilen för "full maskin". Det var roligt att åter engång få fara undan med god hastighet och ha utsikt att snabbare hinna målet. Alla ombord sågo därför strax gladare ut, blott Pipping sade: "Eile mit Weile." "Akta er, skynda ni nu, så få ni vänta sedan." Detta var fult sagdt, men tyvärr fullt berättigadt. Ty som det står i Frithjofs saga, under oss lurade den falska Ran; hon stötte visserligen icke "ett hål i sitt silfvertak", men hon lade ett stort flyttblock i vägen för oss. Stöten var mycket häftig. Ångslupen rände med stäfven emot den sockertoppspetsiga, i halfannan meter djupt vatten liggande stenen. Skakande och sviktande utefter hela längden studsade båten tillbaka för att vid en girning åt styrbord med sidan skrubba längs stenen en stor del af sin längd. Oförberedd på törnen raglade jag mot maskinen och brände händerna på cylindern samt kom mig icke strax för att stoppa. Följden af denna törn blef åtskilligt haveri ombord. Grandin for som en simmagister hufvudstupa öfver stäfven ned i sjön med båtshaken. T., som stod vid styrinrättningen, fick en duktig puff mot magen af den horisontalt liggande styrrattens handtag och segnade däraf ned på golfvet; men värre gick det för J. Han hade ögonblicket förut af eldaren låtit räcka sig en skyffel innehållande några glödande kol ur eldstaden, för att, då det var ondt om tändstickor, därmed tända den papyross han stuckit mellan läpparna. Stöten stjälpte honom ned mellan ångpannan och den längs båtsidan löpande bänken, där passagen var så smal, att J:s respektabla rundning endast af en så försvarlig knyck kunde klämmas ned genom mellanrummet och, då utrymmet nedanom bänkens kant var fritt, fjädrade magen ut däri. Han låg därför så fastklämd, att han med egen kraft icke kunde röra sig ur fläcken. T. kraflade sig nog upp omedelbart därefter, men höll händerna öfver magen, hvarför P. påstod, att han straffats på den delen, som syndat mest. Ingen annan hade dock tid och lust att skämta, då kamraten låg så illa i klämman och våndades högljudt. Han måste hjälpas och för att kunna göra detta fingo några för utrymmets skull hala i benen, medan de andra sköto på axlarna, och så släpa honom akterut längs golfvet. Vid ångpannans slut, där öppningen var större mellan maskinen och sittbänken, kom han åt att hjälpa upp sig själf. Han var vid dåligt lynne och påstod sig se ut som en gris. "Stor är han och duktigt fet" menade P. I den hvita uniformsrocken, där nu lera, kol, olja och annan smuts lämnat sina märken under halningen, såg han allt annat än läcker ut. Bäst redde sig Pipping vid törnandet, emedan han oskadad satt kvar på bänken och därför kunde göra sig lustig på de andras bekostnad. Emellertid hade Grandin bärgat sig själf. Då han fann att fötterna bottnade vandrade han i dyn till stötestenen och satte sig gränsle på den tills vi åter hade makt med ångslupen och afhämtade honom. Därvid fingo vi ock reda på stenens storlek och form. Af den ännu på det improviserade landgångsbordet befintliga frukostservisen återfunnos lämningarna på däcket därunder; den tog slut samtidigt med matförrådet, hvaraf blott kaffe fanns kvar att lefva på. Brännvinsflaskan, sherry- och portvinsflaskorna slogo sorgligt nog, i korgen sönder hvarandra, blott munkflaskan redde sig, troligtvis för det tjocka glasets skull; men i den fanns kvar blott en liten skvätt. En sorglig stämning bemäktigade sig oss vid åsynen af all denna förstörelse i vårt spirituela förråd, och då den ökade hastigheten visat sig medföra så bedröfliga följder, nödgades vi att åter fara varligt fram. "Det är så dags nu", anmärkte P. Så hade det långsamt och långtrådigt lidit långt fram på förmiddagen och en glödande sommarsol utgöt sin strålande fägring på och framför båten öfver den spegelblanka vattenytan af en större fjärd, öfversållad med på vattnet synliga större och mindre stenar. Att döma af väderstrecket, ty vi styrde söderut mot solen, som var det enda man hade att rätta sig efter, skulle vi färdas tvärsöfver denna öfversvämmade stenöken. Att vi där åter skulle råka ut för äfventyr, var att förutse. Ögonen värkte af glansen, som låg öfver vattenytan, solen brände skinnet genom skjortärmarna, ty mera än två plagg hade snart ingen på sig; till och med Grandin svettades, där han i paradisdräkt vände sina på ångpannan och utefter bänkarna till torkning i solskenet utbredda kläder. Så snart han fick byxorna användbara, kommenderades han åter på sin plats förut, med anmodan att bättre än tillförene känna sig för och hålla ögonen öppna. Han påstod dock, att ögonen rakt ingenting tjänade till, ty den lervälling vi färdades uti, vore tjock nog att mura upp kakelugnar med. Båtshaken vore dessutom till ingen nytta, emedan sjöbottnen var så blöt, att han icke kunde känna när den tog vid. Uti sådan smörja och hetta krälade vi med "påstötningsfart" framåt, på måfå, knotande öfver vägens längd och det härliga höbärgningsvädret. Hungriga, dåsiga och apatiska sutto och lågo vi hvar det för tillfället i skuggan af soltältet bäst passade och ingen hade på länge yttrat ett ord, då T., som åter styrde, svagt liksom för sig själf framstönade ordet "kaffe." Han visste att intet vidare drickbart fanns att tillgå ombord, äfven läskedryckerna hade, trots sin i början så imponerande myckenhet, ledsamt nog tagit slut och sjövattnet var onjutbart i annan form än som kaffe; det var därför en lycka att sådant fanns. Däruti såg man åtminstone icke, huru simmigt och motbjudande det använda vattnet varit, man fägnade sig åt att det blifvit kokt. Jag visade det åt alla. "Man behöfver endast tänka på de milliarder baciller, bakterier, coccer och andra mikroorganismer, som vimla däri, för att, trots den tropiska hettan, känna en kall kåre kila utefter ryggraden", sade T. Härtill svarade P. sarkastiskt: "Du bör således tänka mycket därpå i den här hettan så får du svalt!" Men rätt hade T., ty endast i form af kaffe kunde man få det i sig. Vi hade dessa dagar gjort den iakttagelsen, att seltersvatten är en mycket olämplig dryck att släcka törsten med i varmt väder, emedan man efter en kort stund blir törstigare däraf än förut. Sodavatten är något bättre, men har i längden samma verkan, blott limonaden är bra vid sådant tillfälle och läskar för längre tid. Den har dock oftast det felet att vara fabricerad med för mycket socker och för litet saft eller syra och är då äcklig. För sin verkligt läskande egenskaps skull var limonaden förr slut ombord än de andra vattnen. Jag hade undervisat eldaren i kaffeberedningskonsten och framförde T:s önskan till honom, hvarefter jag somnade på bänken och väcktes väl en halftimme senare, då han, som han sade, bjöd "den sista koppen kaffe i det sista glaset." Därefter voro vi således prisgifna åt ödemarkens alla umbäranden, om vi icke snart lyckades komma ur dessa ogästvänliga trakters okända farvatten. Det fanns dock fortfarande ringa utsikt härtill. Jag drack ut glaset och lade mig åter att fundera en stund på alla motigheter, som vi under färden råkat ut för, men steg snart upp att se efter kamraterna, då jag märkte att det var så ovanligt tyst ombord. Som förut pustade maskinen långsamt och propellern plaskade sakta sin vana gång. På bänkarna akterut, vid hvar sin sida, lågo P. och J., de sofvo synbarligen de rättfärdigas sömn. T. mera hängde än stod lutad öfver styrratten, med ögonen slutna och nickande i enformig takt som en kinesisk porslinsdocka. Jag har sett honom stå sofvande bakom dörren i sin egen tambur och rest med honom i vagn mellan T:fors och T:hus, då han låg på knä på vagnsbotten och sof med hufvudet på sittdynan bredvid mig under flere skjutshåll. Han kunde sofva i alla ställningar och gjorde så äfven här. Grandin och maskinisten hade krupit in i förruffen för att finna skugga och sömn. Äfven eldaren hade efter kaffeserveringen satt sig på sin plats framför eldstaden; med armbågarna stödda på knäna, och händerna under käkarna sof äfven han, ehuru han nog hade det varmast af oss alla, ty pannan hade han framför sig och middagssolen gassade på ryggen. I ångpannan fanns vatten öfverfullt, men fyren i eldstaden var utbrunnen och flämtande, medan manometern endast visade halfannan atmf. Det hela utmärkte ett af den tropiska hettan framkalladt, sorgligt afdomnadt tillstånd hos expeditionen. Jag såg mig omkring utombords. Samma solblanka lergrå fjärd, som vi ett par timmar redan befarit. På närmare och längre häll samma stenar på vattnet och längst borta samma horisont, som syntes då jag förmer än en timme sedan lade mig och somnade. Jag gned ögonen, det var ingen synvilla. Det var samma tafla som då och dock gick maskinen ännu som förut. Besynnerligt! Jag vände mig just för att med en knuff påminna eldaren om hans plikter, då jag varsnade en hopskrynklad papperslapp på vattnet om styrbord. Det var sannerligen samma påse, som jag såg honom kasta i sjön, då han hällt ut det sista kaffet. Hur var det möjligt? Eldaren fick nu en stöt, så han vaknade, och åtspord om han kände igen det ifrågavarande pappret, svarade han tvärsäkert: "Det är påsen som kaffet var i, behöfs den?" "Nej bevars", mente jag, "men hur är det fatt att den drifver här bredvid båten ännu?" "Jo", svarade karlen, "jag har hela tiden sett att här finns medström." "Medström här midt på fjärden, det vore något besynnerligt", utropade jag. Nu purrade jag ut Grandin. Han hade äfven sett påsen där innan han kröp i ruffen och pratade liksom eldaren om ström. "Tag hit båtshaken och känn efter djupet." Ja, det gjorde han, och båtshaken, som sjönk djupt redan af egen tyngd, kunde med händerna köras ned huru långt som helst. Men se, upp ur dyn var nästan omöjligt att få honom, han stod som fastlimmad i leran, tydligt utvisande att ångslupen satt lika fast som han och icke flyttade sig ur fläcken. Efter detta rön alarmerade jag de sofvande. De två långa bärlingarna, som voro försedda med svarfvade trissor på tjockändan, togos ned från sin plats ofvan soltältet, maskinen slogs om för back och alla man togo uti för att staka båten akteröfver. Meningen var god, bärlingarna kördes djupt ned i dyn; där blefvo de och detta var allt som uppnåddes, ty vi orkade icke åter draga upp dem. Repsnaror fästes därför på ändarna för att kvarhålla dem och därmed bundos de vid pollarna, hvarigenom vi således lågo väl förtöjda midt på fjärden, liksom om vi icke redan stode säkert nog på lerbanken. Det kunde nu intet annat göras än att elda friskt på och låta ångtrycket stiga. Då detta var uppnådt, kommenderade oss J., såsom han förut gjort, att akterut i takt springa af och an från ena sidan till den andra, medan maskinen för full kraft gick "back." Båten vaggades med ifver och vi svettades värre af ansträngningen, mest den feta J., men "det var lika fåfängt som att vinka åt lik", ångslupen flyttade sig icke en tum akteröfver. Vi ältade den blott djupare in i jäsleran, så att bottendyn hvirflades upp och sjön mera än förut liknade ett lerhaf. T. som alltid var färdig att skämta, påstod att det var Ran, Ahti eller andra sjötroll, som gaddat sig samman medan vi sofvo för att hindra oss från att färdas vidare. Då, påstod han, hade de begagnat sig af rätta ögonblicket, för att få makt med båten, men nu fanns inte ens en "munk" kvar att bjuda dem som offer. P. frågade honom, om han trodde, att trollen äfven voro gjorda af lera, ty efter hvad han förstod, var det sådan som höll båten. Så skämtades ändå, fast vi hade en kväfvande hetta och alla voro matta däraf; men loss kommo vi icke på det viset. Värst af allt var, att intet drickbart för de torra struparna fanns ombord; detta verkade deprimerande äfven på ett så muntert sällskap. Efter en stunds rådplägning sade J: "Det vore väl f—n om 'Ilmarinen', efter att med heder ha krälat uppför Kuokkala, skulle stanna för evigt på denna lerbank. Jag röstar för att vi forcera den. Det är blott dumt, att vi ingen roddbåt ha för att kunna pejla vattendjupet längre förut. Nu få vi gå framåt på måfå." Förslaget vann T:s bifall, det var ju ock det enda försöket som återstod, om vi ej ville stanna på stället för obestämd tid, d.v.s. tills någon strandbo händelsevis upptäckte oss och af nyfikenhet drefs att komma ut i båt, ty det var för långt till land att ropa dit. Jag fick således order af T. att förbereda till forcering och tänkte: "hvad som skall ske är alltid bäst att göra ordentligt" samt tog upp nio atmf:s ångtryck. Då jag sedan sade åt J. att det var klart, kommenderade han; "alle man längst akterut", hvarigenom fören något höjdes, och därpå: "framåt, full maskin." Ångslupens akter hoppade och skakade af maskinkraften, tjock lervälling yrde som en smutsfontän omkring den, men framfart blef det icke nu heller. Då kommenderade J: "vaggan i gång" och alla kröpo vi upp på babords relings kant, hållande fötterna på bänkarna och färdiga att på en gång springa öfver till styrbord. Af den ensidiga belastningen krängde ångslupen betydligt först åt det ena sedan åt det andra hållet, och se, då denna manöver några gånger upprepats, lossnade båten. Helt sakta började han hasande på sidan krypa framåt, småningom höjande fören ytterligare och ökande farten, allteftersom leran släppte taget. Med stum häpnad observerade vi fenomenet utan att våga röra oss ur fläcken af farhåga att båten skulle stanna. Man brukar säga att "en sten faller från hjärtat" då en oförutsedd händelse lyckligt förlupit, och om så verkligen sker måste från våra hjärtan ett helt stenrös ha ramlat i sjön, medan vi i spänd väntan sutto på relingskanten afvaktande huru båten sakta gled öfver lerbanken, därvid märkbart sänkande förstäfven, hvilket tydligt visade, att vi åkte ned därifrån. Utan kommando och trots torra strupar utbrusto vi i ett ljudeligt hurra, då ångslupen med samma började skjuta god fart. För försiktighetens skull måste hastigheten dock omedelbart minskas, men lyckligt nog sluppo vi utan vidare äfventyr öfver denna förtrollade fjärd ut på Vanajavesis vidsträcktare vatten. Där hade T. någorlunda reda på trakten och satte kurs på Voipala gård, hvarest vi ökade vedförrådet och fingo kalja, god kalja, en läskedryck förmer än champagne under förevarande omständigheter. En mängd af de tomma flaskorna fylldes med denna tavastländska national nektar, som aldrig, hvarken förr eller senare, smakat mig bättre än då. Från Voipala foro vi till Lahdentaka gård, vid södra ändan af Vanajavesi, hvilken egdes af enke-bergsrådinnan I., T:s svärmor. Vi lade till vid båtbryggan kl. 5 på e.m. och hoppades att nu ha utstått resans besvärligheter. Från bryggan för en lång, snörrät allé upp till karaktärsbyggningen, omkring hvilken allt var mycket fint och städadt. Herrarna snyggade upp sig så godt möjligt var efter resans medfart och gingo fram till gården i förväntan att bli väl förplägade, men jag föredrog att stanna ombord, då jag på intet sätt kunde få min nedsmorda maskinistkostym presentabel. Sedan vi en hel timme förgäfves väntat herrarnas återkomst, började det bli tråkigt ombord och jag tyckte visiten hos svärmor varit lång nog. Det var bra länge sedan kaffefrukosten på morgonen, och kaljaskvimpet förtog icke hungern, som redan kändes pinsam, i synnerhet som den af T. förmodade sändningen från gården till oss ombord uteblef. Då man intet har att göra och väntar, kännes hungern så mycket intensivare, och jag funderade att på något sätt göra slut på den sugande känslan. Kom så ihåg vägkostkorgen från Laukko och tog fram den, för att se efter om icke några brödstycken gömt sig undan däri. Sedan jag plockat ut det som fanns helt af porslinet, knifvar och gafflar, bordslinnet etc., syntes en handduk utbredd öfver hela korgbottnen och mycket väl nedstoppad utefter sidorna, hvarför en flyktig granskare icke kunde förmoda annat än att handduken utgjort ett underlag för innehållet och att korgen var tom därunder. Händelsevis lyfte jag korgen och tyckte mig märka att den var något för tung, som tom pärtkorg betraktad. Anande oråd, tog jag uti handduken och lyfte upp ena hörnet. Bedöm min glada öfverraskning, där låg en stor vacker fyrkantig kaka på en järnplåt, lika stor som hela korgens inre. Jag skrattade för mig själf, icke litet belåten öfver denna lyckliga upptäckt i rätta ögonblicket, och en skadeglad hämndkänsla fick makt med mig. Denna skatt hade T. icke kommit öfver, då han flere gånger plockade ut matförrådet, och nu voro de alla däruppe, hade det trefligt, mådde godt och läto traktera sig, medan jag var prisgifven åt ledsnad och hunger. Behöfde de kakan i öfverflödet? Nej! men jag behöfde den och jag hade hittat den, annars skulle den nog oäten ha rest tillbaka till Laukko. Hämnden är ljuf, helst då det är fråga om att den skall utöfvas mot en god kaka, tänkte jag, tog fram knif, gaffel och tallrik samt kapade åt mig några försvarliga stycken. Den smakade utomordentligt bra och bestod af flere på hvarandra lagda hvarf med hallonsylt emellan. Jag skar flitigt af kakan, men småningom blefvo bitarna mindre, min förmåga att utrota dem aftog och jag slutade äta, innan ens en fjärdedel gått åt. Resten packades åter på sin plats och korgen ställdes på synligt ställe akterut i båten. Nu hade jag fått nytt kurage, då magen var mätt, och beslöt påminna herrarna om deras löfte, hvarför jag lät hvisselpipan ljuda tre långa gånger. Detta hjälpte och efter en stund kommo de, men glada och belåtna sågo de märkvärdigt nog icke ut och T. yttrade: "Vi kommo för sent till middagen och svärmor bjöd oss bara på kaffe. Det var klen föda för utsvultna sjöbussar, isynnerhet som vi generade oss att tömma skorpkorgen." Nu hade jag svårt att tiga längre och sade: "Kanske det då passar, att jag kan bjuda på dessert?" och med detsamma tog jag handduken från korgen. Alla sågo mäkta förvånade ut och T. utbrast: "'Warum in die Ferne schweifen, wenn das Gute liegt so nah?' Emellertid var det ju utmärkt bra, att jag icke hittade kakan förut och nu ska vi hålla tillgodo, liksom vår ingeniör redan grundligt gjort; han har haft bättre tur än vi". De togo enhvar sin duktiga bit och mumsade som bäst, då bergsrådinnan med flere andra damer kom ned till båten. Fruntimren skrattade i smyg åt att se alla herrarna tuggande, med stora stycken af kakan i händerna. De fingo nog en alldeles oriktig föreställning om kosthållningen ombord. Emellertid hade ångslupen blifvit klar för affärden, som ock omedelbart företogs. Ett par hundra steg från landningsstället faller Tavastehus vattendrag, här liknande en smal, tämligen sakta ström af kanske en half km bredd, in i Vanajavesi, och på östra stranden ligga gårdarna Lahdentaka och Stjärnsund. Denna ström har i tiden upprensats för att sänka vattendragen ofvanom och kunde därför passeras med ångbåt. Då sådan dock icke dittills trafikerat där, hade strandägarena stängt den med fiskebragder. Uti strömmynningen stodo fyra stycken s.k. "katschor" i sicksack utöfver midten och med till stränderna löpande armar, totalt afstängande strömmen. Dessa katschor förfärdigas af träpärtor, hvilka på flere ställen af sin längd tätt hopfästas till långa allt efter vattendjupet ända till två meter breda mattor. Mattans ena ända fästes upprätt vid bottnen nära land och dess längd sedan utåt i vinkel mot stranden, så långt som djupet medgifver för att pärtornas öfre ända skall räcka ofvan vattenytan. Yttersta delen af mattan är dubbel, och den ena ändan vikes åt höger, den andra åt vänster tillbaka mot den långa, från land kommande armen. Sålunda bildas tvänne ovala kamrar omkring fyra eller fem fot långa och två fot breda, uti hvilka fiskarna, som följt stranden och den därifrån löpande katscharmen, inkomma genom tvänne (en uti hvar kammare) mellan mattornas ända och landarmen lämnade ett par tum breda vertikala springor. Genom dessa hitta fiskarna icke tillbaka ut och tagas vid vittjandet af fiskaren med håf. Dessa fiskeinrättningar äro ganska arbetsdryga och bli farliga äfven för sjöfågelungar, som simma in i labyrinten och fångas liksom fisken eller svälta ihjäl och bli kråkornas rof. Vi foro med sakta fart in på den första katschan, och T., som stod vid rodret, var rådvill hvartåt han skulle styra, då bergsrådinnans röst hördes ropa: "Atte, Atte, styr bara rätt genom katschorna!" T. smålog och befallde "full maskin" med: den effekt, att ångslupen körde midt genom katschorna, så att det brakade i pärtstickorna och propellern malde sönder det som båten icke krossade. Det blef en hiskelig förstörelse efter oss och T. sade: "Svärmor trodde bestämdt icke, att vi skulle göra så rent hus, det här är gårdens bästa fiske." Utan hinder färdades vi sedan genom den upprensade strömmen förbi gärden Stjärnsund och den längre fram högt på östra stranden liggande nya Hattula kyrka. Nedanom landsvägsbron öfver Mierula sund snuddade vi visst vid bottnen och ofvanom i kröken hade vi känning af en sten, som föranledde P. att säga: "Det är bra att få veta hvar de finnas, så kan man taga bort dem." Men vid sådant voro vi redan vana och ingen fäste sig vidare därvid, ej ens då ångslupen i sundet nära Karlberg fick en stadig duns, som blef den sista på denna färd. Nu nalkades det efterlängtade målet för vår expedition; staden T:hus syntes. Då vi passerade slottet sade T.: "Nu ska vi imponera på T:hus-borna och göra dem uppmärksamma på den stora tilldragelsen att första ångbåten anländer till skråköpingen." "Säkert har ingen där drömt om att en sådan skulle kunna komma till dem från T:fors. Jag skall väcka dem, så att de komma ned till stranden och taga emot oss ordentligt, värdigt en sådan händelse", menade J. Därpå gick han åstad och vred upp hvisselpipan med sådan kläm, att han fick det afbrutna kikhandtaget i handen och pipan stannade öppen. Med god fart och under öronslitande oljud, som icke i hast kunde stoppas, nalkades vi staden. T. styrde och sade sig vilja lägga till elegant nära bron, vid en af stadens båda bykflottar, såsom enda lämpliga stället vid styrbordsstrand. Han styrde därför icke midt på vattendraget, utan höll närmare åt babordsstranden, för att, då han lade till vid målet, med en gentil sväng visa sin skicklighet som styrman. "Göra sig till för bykkäringarna", sade P. Han borde icke ha hållit den kursen, ty innan han kom sig för att börja lofven åt styrbord, råkade vi för nära inpå det långgrunda s.k. järnvägslandet och åkte med full fart in i dyn. Då var det för sent att vända utåt. Småningom men säkert tog leran bort farten och så stannade vi midt för målet, ur stånd att tillsvidare nå det, till förtret och skam för oss samt häpnad och åtlöje för menigheten, som i mängd samlade sig på bron och utefter stranden, ditkallad af den ännu alltjämt tjutande hvisselpipans förskräckliga alarm. Sedan båten fastnat stoppade jag maskinen utan kommando af T., samt skyndade att söka fram nödigt verktyg för att göra slut på oväsendet. Så snart detta var gjordt, kunde man åter höra hvad som sades och med lättnad andas ut. Den första som yttrade något var åter P., som frågade T. hvad han hade här att göra, då bykflottarna ju lågo bakom oss på andra sidan af sjön. Hvartill T. svarade: "Man skall ej undra på om det 'tar fast' vid Tafast-hus." Det återstod äfven denna gång intet annat än elda upp för forcering och enligt gammal vana försöka med våld komma ur detta fatala, för publikens ögon och kritik utsatta läge. Medan det väntades på att ångan steg och vi, vid dåligt humör öfver att ännu i sista stund ha råkat ut för otur samt att den tillämnade imponerande ankomsten förvandlats till ett grundligt fiasko, resonnerade om huru vi snabbast skulle slippa ifrån stället, ifall vi icke lyckades bli flott med maskinkraft, föreslog jag att alla herrarna, för att lätta ångslupen något, skulle bege sig i land med båt. Men det ville ingen veta af och T. förklarade: "Ha vi kommit så långt, så fara vi enligt öfverenskommelse ända fram med 'Ilmarinen'." Liksom på begäran nalkades en båt. Det var en ekstock, som roddes af en ensam herreman. Troligtvis för att tillfredsställa sin nyfikenhet på hvem vi voro, rodde han inom hörhåll ett hvarf omkring ångslupen och tycktes därefter ämna sig tillbaka, då han anropades af T., som sade sig känna honom: "Kamrern är god och kommer ombord och dricker ett glas vin med oss!" Svaret kom ordagrant som följer: "Det ska' hin komma till er! Man ser ju på långt håll huru ni lefver!" Saken var nämligen den, att vi, för att blifva af med de undan för undan tömda många läskedrycksflaskorna, radat upp dem på öfversta listen af sittbänkarne, där de lågo som en garnering omkring hela aktern. Flaskorna af annat innehåll voro icke många efter haveriet, men kanske kamrerarns skarpa blick upptäckt äfven dem. T. svarade: "Kamrern ska' inte vara rädd för flaskorna, de äro alla tomma!" Men kamrern fortsatte: "Hvad ska' man tänka om er? Hvarenda skolpojke i sta'n vet, att här är grundt längs järnvägslandet; hvad hade ni här att göra? Antingen äro ni galna eller fulla, och hvem tror ni har lust att komma till er, som först föra bud och sen såhär skämma ut er för hela stan". Så sade han, vände sin ekstock och for samma väg han kommit. Det var "ord och inga visor" vi fingo höra. Vi återfunno vårt glada lynne vid denna straffpredikan, och på min fråga hvem den barske herrn var svarade T.: "Det är ölbryggar Nordanwehr — som kallas kamrer — rolig karl som man ser." Under denna muntration hade ångtrycket stigit tillräckligt, och då allt var klart kommenderade J.: "vaggan i gång!" och vi voro så väl inexcercerade i denna manöver, att den genast hade önskad verkan och båten efter några vaggningar, vid första attacken för full maskin framåt, klarerade lerbanken och fortsatte upp till bron. T. fick ändock utföra den tillämnade eleganta svängen och lade till vid bykflotten, till stor förfäran för käringarna, som fingo brådt att bärga undan sina paltor. Men intet jubel, intet hurrarop mottog den första ångbåten, som anlöpte T:hus. T. påstod: "T:hus-borna tyckas icke vara på höjden af sin tid och fatta tilldragelsens vikt". Men de bevisade motsatsen senare under den följande vackra sommarnatten, då vi voro inbjudna till en mycket animerad och fin tillställning på restaurationen i parken. Sedan vi efter ankomsten, så godt sig göra lät, snyggat upp oss i P:s bostad, vandrade vi till fots ut till parken, ty åkarnes skramlande och nyttiga följe hade mig veterligt på den tiden ännu icke inkräktat detta samhälle. Festen i parken. Därute i parkens restaurationslokals stora sal hade till firande af första ångbåtens ankomst till staden samlats nästan allt hvad samhället egde af lärdom och anseende. Vid supén höllos, med anledning af dagens händelse, många, långa och stämningsfulla tal. Häradshöfding T. hyllades personligt dels för sin för landet och särskildt för staden Tammerfors nyttiga, storartade industriela företagsamhet, dels emedan man hört att han ämnade utsträcka densamma till T:hus, åstadkommande reguliär ångbåtsförbindelse mellan dessa städer på den nya sjöväg, som ångslupen Ilmarinen genom sin lyckliga färd visat vara farbar. T. svarade därpå, att han vore fast öfvertygad, att den nya farleden, sedan den blifvit utprickad samt af kronan på behöfliga ställen upprensad och fördjupad, skulle bli trafikabel äfven för större fartyg än Ilmarinen, äfvensom att det vore hans ifriga önskan, att den ångbåtsförbindelse mellan städerna, som länge varit ett trängande behof, snart måtte blifva verklighet. Han omnämnde den stora mängd varor, som sändes till och från T:fors med foror, hvilket beröfvade landtbruket arbetskraft under hela sommaren; att ett dylikt företag ovillkorligen måste bli lönande, samt att han hoppades de närvarande ville intressera sig för och deltaga i detsamma. Detta tal hälsades med allmänt bifall och gaf första uppslaget till grundandet af Vanaja ångbåtsbolag. Det nya bolaget arrenderade till en början kronans ångbåtar "Udatscha" och "Strela" (denna senare inköptes från Crichtonska verkstaden i Åbo) och de till dem hörande små lastpråmarna. Dessa båtar skötte trafiken till år 1865, då hjulångbåten "Elias Lönnrot" och följande året den liknande "Vanaja" blefvo färdiga, till hvilka äfven anskaffades större pråmar i mängd. Detta bolag, hvars ångbåtar byggdes af T:fors mek. verkstad, skötte trafiken sålunda, att den ena ångbåten, "Vanaja", bogserade fraktgodset i pråmar till Lembois by, hvarest det lossades och transporterades på foror öfver det omkring en och en half km breda näset, för att därpå åter lastas i andra pråmar, hvilka af ångaren "Elias Lönnrot" i sin tur drogos fram till T:fors. Passagerarena promenerade vanligen den korta vägen öfver näset. Denna trafik var således något omständlig, men utgjorde dock ett stort steg framåt, och bolaget gjorde goda affärer ända till hösten 1876, då järnvägsförbindelsen mellan städerna öppnades och gjorde slut på ångbåtstrafiken. Något befarande af Kuokkala ström blef likvisst aldrig af, emedan det ansågs vara förbundet med för stor risk att fara utför densamma. För att kringgå nämnda ström byggdes under nödåren 1866-67 Lembois kanal, som är försedd med en sluss, till stor lättnad för trafiken, då den gör omlastningen obehöflig. Efter denna korta historik öfver det vid festen preliminärt grundade bolagets existens återgår jag till själfva festen. Där hade stämningen under småtimmarna blifvit allt mera lifvad och det ena högstämda talet aflöste det andra under flitigt skålande och drickande. De föregående nätternas korta och oroliga hvila samt färdens besvärligheter hade dock småningom så pass uttröttat mig, att jag drog mig undan festandet ut på den mot staden vettande balkongen för att få litet ro och vederkvickas af nattens svalka. Den vackra utsikten öfver det gamla slottet och staden, som jag första gången såg, fängslade intresset för en stund, men den ljumma sommarnatten och tröttheten söfde mig snart trots surrandet och hurrandet från festsalen hvilket ljöd som ett aflägset äskdån. Vid tretiden på morgonen saknade T. mig och ställde till ett allmänt sökande, som snart ledde till målet. Inga protester hjälpte, jag förklarades vara rymmare och halades med våld tillbaka in. Därinne lyftes T. ännu en gång af de närvarande på axlarna, samt bars vid hurrarop och sång flere hvarf kring det stora bordet. Detta var åter uppdukadt för morgonkaffet och välförsedt med glöggar, solstrålar, munkar, sängfösare, "grundstötar", och kanske än flera goda och farliga saker i förfärande ymnighet. Därmed afslutades denna lifvade tillställning i allsköns sämja och allmän förbrödring, dock må mina då erhållna många nya bröder icke misstycka, art jag under årens lopp glömt dem alla utom rektor Eurén, lektor Gadd och lektor Sucksdorff. Dessa herrar kommer jag ihåg, emedan den förra år och dag efter festen påminde mig därom och jag ofta haft affärer med de två sistnämnda, då de turvis skötte Vanaja ångbåtsbolags angelägenheter. Sommardagens sol stod redan högt på sin bana, då vi slutligen i tre skilda grupper vandrade tillbaka till staden. Vi resande njöto i P:s gästfria hem den efterlängtade och välbehöfliga hvilan till långt fram på förmiddagen. Så slutade tredje dygnet af vår händelserika färd. Ångslupen "Ilmarinens" afleverering. Samma dag vid tolftiden samlades vi, "Ilmarinens" befäl och besättning, än en gång ombord för verkställande af ångslupens leverans till kronan. Såsom T:fors Linne- & Järnmanufaktur-Aktiebolags och således äfven verkstadens disponent, verkställde häradshöfding T. öfverlämnandet å dess vägnar, och kaptenlöjtnanten J. var enligt fullmakt emottagare. Han yttrade, att eftersom maskinen och ångpannan på den äfventyrliga färden mellan städerna flere gånger blifvit profvade med dubbelt så högt ångtryck som vanligt och därvid hvarken olycka inträffat eller felaktighet uppstått, ansåge han maskineriet väl och ändamålsenligt utfördt samt motsvarande sin bestämmelse, hvarför han afstode från anställande af ytterligare försök därmed. Men då det uttryckligen var stadgadt i köpebrefvet, att båten skulle befinna sig i "oskadadt skick", samt dess skrof under färden varit utsatt för en mängd törnar och stötar, andra påkänningar obeaktade, ansåge han sig som samvetsgrann emottagare skyldig att noggrannare undersöka dettas beskaffenhet. En ytlig besiktning visade genast, att målningen farit mycket illa och att alla de vanliga färgerna ombord, svart, hvitt, grått, rödt och ekfärg med sällsynt konsekvens öfverallt blifvit bortskrapade och nedsmutsade af sot, sand och dy, hvarför han å kronans vägnar ansåg sig böra anmärka därom. Resultatet af nymålningen i duggregnet före affärden från T:fors var, som man kunde förutse, att såväl ångslupen som dess besättning sågo hemska ut, mycket påminnande om lärlingar i målareyrket och deras arbete. Luckorna i trägolfvet upplyftades för undersökning af båtbottnen inifrån, men där hittades inga tecken till skador. Det på kölen stående vattnet, som samlat sig från maskineriet, östes bort och märken gjordes för att utröna om det skulle komma nytt från någon läcka i skrofvet. Bottenplåtarna under ångpannan och maskinen kunde dock icke granskas inifrån och mycket möjligt var ju, att där fanns både bucklor och läckor. J. menade därför, att han på annat satt måste forvissa sig om dessa plåtars beskaffenhet. T. påstod, att man i sådant fall blefve tvungen att bygga upphalningsbädd för att dra båten på land eller ock förskrifva dykare från H:fors. Intetdera förslaget godkändes af J., som visste bättre råd. Trots stadspolisens och tvättmadammernas protester mot intrång på stadens bykflotte, halades båten med sidan intill denna och där anordnade J. följande tillställning. Hela besättningen och därtill så många af åskådarena, som hade lust att vara med och funno plats, kommenderades att ställa och sätta sig på den flotten motsatta relingen och sittbänksraden, medan den andra sidan lämnades tom. Genom denna ensidiga belastning krängde båten så mycket, att en del af botten höjdes öfver vattenytan. Vattnet befanns dock vara alltför tjockt och grumligt för att man skulle kunna se djupare ned åt kölen till. Men J. var ej heller nu rådlös. Han afklädde sig uniformsrocken, kaflade upp skjortärmarna till axlarna, lät lägga en hopviken pressenning på kanten af flotten och där lade han sig till allmän förlustelse ned på ryggen, famlande med handen så långt han räckte under båten. Båten halades därvid långsamt för- och akteröfver samt vändes sedan äfven med andra sidan mot land, allt under det att J. med största lugn och allvar fortsatte att känna sig för under den. T. påstod visst, att han med sina stora händer icke hittade in i de små hålen och bucklorna, men J. försäkrade skämtsamt, att om det ock funnes hål så stora att en stor punschbål och ett duktigt kålhufvud kunde tappas bort i dem, ämnade han ej fästa sig därvid efter sådana pröfningar som båten bestått, blott T. skaffade bålen tillrätta; kålhufvudet skulle han då få behålla för besväret. Lika noggrann och omständlig undersökning utfördes därefter med tillhjälp af en båtshake lägre ned mot kölen, samt eftersågs att under tiden intet vatten inträngt i kölrummet. Till slut meddelade J. efter denna besiktning, att äfven ångslupens skrof befunnits i oskadadt och sjömässigt skick, men att han ändå icke strax kunde emottaga det, emedan det såge så ohyfsadt ut. T. utfäste sig därför att ofördröjligen låta nymåla båten, hvilket arbete äfven samma dag påbörjades. Detta var tredje gången som båten målades inom tre veckor. J. fortsatte, att då som köpevlllkor vidare var stipuleradt, att ångslupen utan bistånd af något slag med egen kraft skulle färdas emellan städerna och alla närvarande kunde intyga, att ingen hade hjälpt båten framåt, men väl ett par gånger en hel bataljon soldater behöfts för att förhjälpa den bakut, ansåge han alla vid leveransen fästade villkor vara mer än uppfyllda och således intet hinder möta att han på kronans vägnar toge emot ångslupen, hvars förra namn "Ilmarinen" nu på högre befallning utbyttes mot "Udatscha". Detta namn lofvade T. omedelbart anbringa på ångbåten, och sedan därpå köpebrefvet undertecknats och protokoll uppsatts öfver leveransen, afslöts förrättningen med en munter och splendid frukostmiddag, hvarefter senare på kvällen den af J. vid besiktningen omnämnda och af T. tillrättaskaffade punschbålen afprofvades. "Udatscha" uppsnyggades i största hast, målades utom- och inombords i hvitt och ekfärg, pryddes här och där med förgyllningar, samt försågs akterut med röda schaggdynor på sittbänkama. Sålunda utstyrd såg den nätt och fin ut, då några dagar senare Hans Majestät Kejsaren, kommen från mönstringen af de på Parola malm sammandragna trupperna till landningsbryggan vid parken, där ångslupen låg, gick ombord och med densamma gjorde en färd till egendomen Karlberg och åter, därmed invigande den nya kommunikationsleden. En färd med ångbåten "Laukko". Då jag på sommaren gjorde "Laukkos" bekantskap, var jag i tillfälle att bese den både ut- och invändigt; äfven såg jag en marknadsdag från Pyynikkeåsens höjd "Laukko" full proppad med allmoge i sakta mak plöja sin fara på Pyhäjärvi. Tungt lastad hade den hvad man kan kalla kronisk slagsida och krängde åt sidorna så djupt, att hjulhusens ytterkant släpade längs vattenytan. Hemskt var det att åse, och dock hörde jag, att kapten Bastman på sådana resor brukade stoppa fullt med bondgummor under däck och att de gärna höllos där, smickrade öfver att af kaptenen bjudas ned i den fina salongen och utan aning om att de endast hade båtens ostadighet att tacka för äran. En närmare bekantskap med båten inledde jag dock först ett år senare på en resa under förhållanden så egendomliga för denna första ångare på Pyhäjärvi och den tidens tekniska insikter hos egare, befäl och manskap, att jag icke kan underlåta att här berätta något därom. Herr T. hade som nämnts från början icke varit nöjd med sin båt och funderade på att skaffa sig en annan, hvarför han i augusti 1863 vidtalade mig därom, och då jag för att kunna bestämma, hvilka dimensioner en lämplig ångare på dessa vatten borde få, önskade förut undersöka den farled båten skulle trafikera, inbjöd han mig att i sällskap med honom och några andra herrar följande dag göra en lustresa med "Laukko" till hans egendom i Vesilaks. Klockan 8 på morgonen lämnade vi vid vackert solskensväder det s.k. Laukko torg i T:fors för att fara till Laukko gård. De medresande voro utom båtens egare ingeniörlöjtnant Fridolin Stjernvall och possessionaten Adolf Aminoff från Pekkala, ett muntert sällskap. Från Laukko ämnade jag sedan i roddbåt fortsätta till Lembois by i Lempäälä socken för att genom mätning undersöka Kuokkala fors angående möjligheten att fara upp där med större ångbåt än "Ilmarinen". Herr Stjernvall påstod att sådant kunde utföras, emedan denna fors endast en månad tidigare blifvit rensad för sjöfällning och ytterligare samma år befarits. Han var dock ensam om denna åsikt, men hr T. önskade undersökningen för att utröna om en större ångare i fall af behof kunde föras den vägen upp till ofvanliggande vattendrag. Utom oss fyra funnos inga passagerare. Vi satte oss på den med sidofönster försedda salongsruffen och beställde kaffe. I väntan därpå resonnerades om den blifvande trafiken till Tavastehus och svårigheten att vid sjöarnas varierande vattenstånd befara dem, i synnerhet med en ångbåt lik "Laukko", som låg nära sju fot djupt. Därför hade ock "Laukko" haft bottenkänning på flere ställen, bland hvilka ett låg strax utanför Haikka egendom. Detta grunds läge ville T. visa mig och vi gingo därför förut till babords hjulhus. Både S. och A. följde med oss, och denna sidoförskjutning af den rörliga lasten verkade så betydligt, att ångbåten, hvilken för det låga vattenståndets skull blifvit befriad från tackjärnsbarlasten, krängde så djupt åt vår sida, att styrbords hjulskoflar lyftades upp i vattenytan. Strax var kaptenen tillstädes, sägande: "Herrarna äro så goda och skingra sig, ty båten lyder icke roder i den här ställningen." Naturligtvis åtlydde vi gärna kaptenens befallning, och skämtande öfver båtens rankhet fördelade vi vår vikt så jämnt som möjligt, placerande oss en vid hvart hjulhushörn, samt läto den just med kaffet kommande restauratrisen till allas vår synnerliga förnöjelse gå rundt däcket för att servera hvar och en särskildt. Kaptenen påstod visserligen, att han icke ålagt oss att "stå i knuten", men att det dock vore lämpligare för jämviktens bibehållande, om vi antingen höllo oss där eller iakttogo ett visst system vid våra förflyttningar. Om den ena ginge åt babord eller styrbord, borde samtidigt en annan begifva sig lika långt åt motsatt håll, och till allmän förlustelse och förströelse utfördes under resten af färden flere sådana manövrer med militärisk noggrannhet. "Nu se vi tydligt", yttrade A. "att det redan för en gemytlig kaffetrefnads skull behöfs en ny båt, ty fruntimren torde icke gå in på att få sin kaffetår i hvar sitt hörn och kapten skulle säkert icke få dem till att marschera efter kommando, därtill är han bestämdt för artig karl." "Svårt blir det", mente äfven kaptenen, "men fruntimren fara ej gärna med 'Laukko', ty här ha förekommit flere fall af sjösjuka tillföljd af de ständiga rullningarna, som äro svårast då det blåser sidavind och det finnes mycket folk på däck." Under samtal och skämt kommo vi till Sotka, krälade med möda uppför den nedra strömmen och lade till vid Viinikka brobänk, enkom för att göra allt klart för den förestående stora ansträngningen vid forcerandet af den öfra strömmen. Då ingen s.k. ångbläster var inrättad för att när båten låg stilla öka draget i skorstenen, åtgick närmare en halftimme, innan manometern visade 90 skålpunds tryck, hvilket i anseende till pannans konstruktion och den tunna plåten måste anses vara väl högt. Därför frågade jag maskinisten, om detta icke redan vore nog för ändamålet. Han svarade att man måste rätta ångtrycket efter vattenhöjden i sjön; ju högre den var, desto starkare var strömmen, och vid midsommartiden hade 100 skålpund behöfts; men då sjöarna sedan midten af juli börjat falla, kunde man nu med svårighet komma upp med 90 skålpund, dock ansåg han säkrare att börja med 95 skålpund. Jag sporde då om han förstode risken af att så starkt anstränga en ångpanna, synbarligen ej byggd för sådana experiment; han tycktes ta saken lugnt och menade att sådant skett förrän han kommit på båten, hvarför det väl icke vore så farligt, eftersom dittills ingen läcka uppkommit i nitskarfvarna; han trodde att ångpannan "blifvit van" vid denna behandling. Litet förvånad öfver denna egendomliga logik frågade jag vidare till huru högt tryck pannan vore profvad och hvilket det högsta tillåtna trycket vore. Härpå fick jag svaret att han aldrig sett att någon profning af pannan verkställts på hans tid och att trycket väl måste få vara så högt att båten kom fram. Denna amerikanskt oförskämda dristighet och af okunnighet alstrade liknöjdhet för fara, som gjorde att man i en ångpanna, tillverkad af på den tiden ganska illa känd engelsk puddelplåt med otillräcklig tjocklek, riskerade använda ett säkert dubbelt så högt ångtryck, som den från början blifvit byggd för, gjorde mig häpen. Jag gick upp på däck för att interviewa egaren, om han var medveten om förhållandena där nere. Ganska oväntadt fick jag höra, att han hade reda på tillgången, men bra litet på de möjliga följderna; ty då jag gjorde honom uppmärksam på att en olycka lätt kunde hända, emedan ångpannan icke vore gjord för så stor påfrestning, som den dagligen utsattes för, svarade han: "Hvad kan då hända vidare, än att vattenståndsglaset springer sönder, som det gjort åtskilliga gånger förut?" "Åhjo", menade jag, "det kan en gång äfven behaga ångpannan att springa och då bär det till väders för oss och allt annat häruppe också." "Håhå", utropade han, "uppåt ska' vi ju alla sträfva att komma, det är meningen med jordelifvet." "Ganska riktigt", invände jag, "och det är bra om ni är beredd därpå, men jag och troligen alla andra här äro det icke och därför" — Här afbröt han mig, själf fortsättande: "anmodar jag er att ofördröjligen företaga alla försiktighetsmått, som kunna anses behöfliga till åstadkommande af mera säkerhet för de oförberedda, tills jag hinner få en annan ångbåt, ty då slopas den här." Nu blef maskinisten synlig i däcksluckan och rapporterade till kaptenen, att allt var klart, hvarför jag åter begaf mig under däck för att iakttaga huru maskineriet arbetade under det förstärkta ångtrycket. Vid kommando "framåt" rasade de rörliga maskindelarna i väg med en mot vanligheten svindlande fart; det fräste, dängde, stötte och slog i hvarje lager, vid hvarje ledgång och glidyta, så att det var hemskt att höra och se. Det lät som om allt hvart ögonblick skulle flyga i stycken. Med förvåning observerade jag, att pannstommen, på hvilken maskineriet utan underliggande ram var direkt fastskrufvadt, synbart sviktade af att plåtarna utefter pannans hela längd fjädrade in och ut mellan nitskarfvarna. Jag gjorde maskinisten uppmärksam därpå. Han sade lugnt: "Detta är väl inte så illa, ty när vi börja elda, är framgafveln öfver eldstaden slät, men när det är 60 skålpunds tryck kupar den utåt 1/2 tum och stiger trycket till 100 skålpund, blir plåten utböjd fullt 1 tum." Därpå visade han med sin öfver bucklan lagda tumstock att han sagt sant. Det var mycket obehagligt att se pannplåtarna liksom lefva. Ett utomordentligt starkt och segt material måste det dock ha varit, ehuru jag förut så ringaktande yttrat mig om det. En god stund stod jag tyst med ögonen fästade på manometern, inom mig önskande ett snabbt slut på äfventyret och att ångtrycket snart skulle sjunka till normal höjd. Småningom jämkade sig visarn nedåt skalan och hade kommit till 80 skålpund, då jag ropades upp på däck. Där såg jag att båten just befann sig i starkaste strömmen, strax nedanom utloppet från sjön, och T. visade mig, huru ringa fart båten gjorde, då han blott tum för tum kröp framåt, ehuru hjulen snurrade kring med stor hastighet. Här syntes tydligt, att den för tillfället så starkt uppdrifna maskinkraften jämt och nätt orkade besegra hindret, samt att det höga begynnelsetrycket vid affärden från bron var oundvikligen nödvändigt för att på detta ställe ha de behöfliga 80 skålpund kvar. Därefter sjönk trycket snabbt till de normala 60 skålpund. Mera orkade pannan vid vanlig gång icke hålla uppe. Det svåra profvet hade den åter med heder bestått, men huru länge kunde detta fortsättas? Uppkomna ur Sotka på Vesilakssjöarnas lugna vatten fortsattes resan utan vidare äfventyr till Laukko egendom, där vi stannade öfver natten. Under tiden talades mycket om ångbåtstrafiken och nya ångbåtar för person- och godstransportens upphjälpande mellan städerna, då ingen järnvägsbyggnad från Tavastehus norrut tillsvidare tycktes bli af. Alla voro mycket intresserade för detta företag, hvilket T. äfven två år därefter fick bättre i gång, innan den ifrigt önskade kanalanläggningen genom näset vid Lembois kom till stånd, hvilken staten först under nödåren 1867-69 utförde som undsättningsarbete. Den påtänkta forceringen af Kuokkala fors, hvarifrån jag efter undersökningen på stället ytterligare afrådde honom, behöfdes ej heller. Följande morgon fortsatte jag färden i roddbåt, alltjämt pejlande djupet i sunden, till Lembois by, där äfven höjden och bredden under den låga landsvägsbron mättes för möjligtvis ifrågakommande genomfart al hjulångbåt. I Kuokkala fors befanns det vara omöjligt att i roddbåt komma uppför, fastän båten var lätt och två starka karlar sutto vid årorna. Mig veterligt ha endast tvänne gånger ångbåtar med egen kraft farit uppför denna ström, men aldrig utför. Det experimentet har ingen vågat sig på; man har föredragit att fira sig ned. Hela dagen förgick under sådan sysselsättning, och först fram på natten återkom jag till Laukko, hvarifrån jag följande dag på eftermiddagen i roddbåt anträdde återfärden till staden. Detta fortskaffningsmedel valde jag för att icke behöfva invänta ångbåtens afresa morgonen därpå och tillika på vägen kunna närmare undersöka Sotkaströmmarna, hvilket vid uppresan icke kunde utföras från ångbåten. Någon timme efter affärden borde jag möta ångbåten, men den syntes icke till. Först långt senare, då Laukkofjärden och en holme passerats, syntes den på långt afstånd. Efter åter en stunds rodd föreföll det mig besynnerligt att ångaren icke nalkades snabbare och synbarligen ej förändrade läge. Jag gjorde roddarena uppmärksamma därpå och en af dem mente: "Där bland grunden står han nog säkert, ty han är långt efter tiden." Så förhöll det sig äfven. Då vi kommit närmare, såg jag att ångbåten låg med fören så högt på ett osynligt grund att ett par fot mer än vanligt syntes af den rödmålade botten och aktern hade sänkt sig. Ytterst på förstäfven sutto, med benen hängande utom bords, kaptenen och eldaren makligt rökande sina pipsnuggor och fördrifvande tiden med abborrmete, hvilket nöje synbarligen intresserade dem, ty de sågo, då vi nalkades, mycket muntra och alldeles icke i sjönöd stadda ut. På min fråga hur det tillgått att de så illa kört på grund, svarade kaptenen, att han nog sedan förra besöket på stället kände till den berghäll han hamnat på och att han haft en kvastprick där, men att de fördömda stockflottorna ständigt sopade bort pricken för honom, och bonden, som han anmodat att återföra den till rätta platsen, hade icke gjort detta. Därför var det icke hans fel att han styrt på grundet, utan prickens eller bondens. Han hade helt varligt åkt ett godt stycke upp på släta berghällen utan ringaste skada för båten. Jag kom ihåg Pihls starka byggnadssätt, som här åter bestått profvet, och tänkte: "Hälla ä' gammal å' skuta ä' ny!" Slutligen frågade jag den muntra skepparen huru länge han ämnade hålla på med metet där. Han sade att han skickat maskinisten och rorgängaren till staden i slupen för att som förut skett hämta undsättning från verkstaden, varpankare, trossar och manskap, samt att han hoppades senast följande afton vara i staden, ty så "hade det gått förut". Han tycktes således vara van vid dylika haverier, och det förklarade tillräckligt det glada humöret han bestod sig. Då där intet stod att göra för oss, tog jag afsked, utan att antaga den erbjudna toddyn, men önskade honom i utbyte god fiskelycka. Sedan jag ankommit till staden, anordnades vid verkstaden allt till arbetet för stärkande af "Laukkos" ångpanna, och då båten, såsom kaptenen förutsagt, följande dag på kvällen anlände, afbrötos dess turer tillsvidare för reparationens verkställande. Detta arbete utfördes på så sätt, att inuti pannan utefter hela längden under hvardera maskinen fastnitades två par grofva vinkeljärn, för att motverka plåtarnas sviktning. Pannbottnarna fästades äfven vid den cylindriska plåtstommen med starka knän, gjorda af plåt. Då dessa förbättringar utförts, försvunno de nämnda sviktningarna och man kunde, något lugnad för allmänhetens säkerhet, låta "Laukko" åter upptaga sina turer, hvilka ock lyckligt fortsattes till följande årets slut, då han för alltid lades upp och våren år 1865 efterträddes af hjulångaren "Elias Lönnrot". Propellerångbåten "Storfurst Wladimir" på Näsijärvi. Vid samma tid då ångslupen "Ilmarinen" utförde sin upptäcktsfärd till T:hus, hade ryska kronan förfrågat sig angående byggandet af ångbåtar å Päijänne och Näsijärvi vattendrag, och det blef öfverenskommet, att W. Crichtons verkstad i Åbo skulle bygga en båt för den förstnämnda och T:fors verkstad en annan för den senare sjön. Denna erhöll ofvanstående namn och byggdes af järnplåt, 90 fot lång, 15 fot bred och 5 fot djupgående olastad. Båten däckades utefter hela längden sålunda att ett s.k. halfdäck, något högre än relingskanten, vidtog akterom maskinrummet, hvarifrån några trappsteg ledde ned till däcket förut, som var omgifvet af en tre fot hög reling. Inredningen under däck bestod förom maskineriet af lastrum och rymlig skans för besättningen samt akterut under halfdäcket af salong och tvänne hytter. På däcket förom ångpannan var köket inrymdt i en liten fristående byggning och längre förut fanns en signalmast och ankarspel. Ångmaskinen var en s.k. Carlsunds vinkelmaskin, så benämnd efter dess konstruktör och liknande dem, som under 50- och 60-talen mycket utfördes vid Motala verkstad i Sverige. Den arbetade med medelhögt ångtryck, expansion och ångans kondensering, drifvande en fyrbladig propeller. För att med säkerhet utröna båtens fart, hvilken i kontraktet var bestämd att uppgå till minst 8 engelska knop, uppmätte landtmätaren Klingstedt och jag den 11 april 1864 följande distanser: från Myllysaari udde vid forsnacken till Siilinkari grund ute på Näsijärvi till 4,300 fot och därifrån till Harvasalo holme vid sjöns norra ända till 33,180 fot gammalt mått, hvarefter båtens hastighet visade sig vara något öfver 15 km i timmen. I fören uppsattes en liten refflad bronskanon af äldre framladdningstyp, hvilken dock, då båten på hösten lades upp, aflägsnades och de följande åren ej mera kom ombord. Prof- och leveransresan den 6:te juni samma år utföll till emottagarens belåtenhet, och verkstaden inhöstade en premie af 1,000 rubel för hastighet utöfver den kontraherade. Underhandlingarna om detta arbete hade gått genom kaptenlöjtnanten Leo Jägerschjöld, som ock var med vid leveransen och sedan alltjämt kvarstod som öfverbefäl för kaptenen på båten. Dess kapten var under första seglationstiden löjtnanten vid marinen Fr. v. Sch., finne till härkomsten och en gladlynt man, som gärna såg goda vänner ombord. Strax efter båtens emottagande började den kampanjen för sommaren och skulle därunder minst en gång i veckan trafikera den öfver 100 km långa farleden från Mustalahti hamn i T:fors stad till hamnen med samma namn i Virdois, där landningsbrygga och en ny väg till denna byggts. På dessa färder tog kaptenen ibland bekanta med sig för att något skingra enformigheten ombord, och alla som hade tid följde gärna med, då den gladlynte vännen bjöd. Han påstod, att sådana färder i sällskap alltid aflöpte utan de små missöden, som eljes brukade inträffa, då han ensam med sitt manskap, utan lots, vägledd endast af sjökorten och de på grund och stränder uppförda hvitmenade sjömärkena, måste söka sig fram utefter delvis okända, krokiga, grunda och trånga farleder, där det var omöjligt att strax från kampanjens början vara hemmastadd. Så hände på hans allra första färd, då utom fiere andra äfven jag farit med för att öfvervaka maskinen och maskinisten, ett för honom personligen förargligt missöde. På färd från staden hade vi kommit till krökningen vid inloppet till Muurola kana!, där strömmen nedanom vattenfallet under högvattentid ligger hårdt från styrbord och, om båten ej far fram med stark fart, pressar honom inpå stengrundet vid stranden. Kaptenen trodde väl att båten vid långsam gång bättre skulle utföra den skarpa vändningen åt babord, hvarför han kommenderade "sakta fart". Strax fick strömmen makt med båten och skulle lagt den mot stenarna, om icke ankaret varit klart och i grefvens tid släppts till botten. Då ankaret stoppat farten, skyndade sig kapten akterut, för att se om båten låg fri från stenarna. Då han lutade sig djupt Öfver sittbänkens ryggstöd gled fickuret, som var instucket mellan knapparna i uniformsrocken, ned i sjön, tagande kedjan med sig i djupet. Då allt var af guld, blef förlusten stor nog för kaptenen, som sade: "Strunt i det, bara båten är oskadd." Det kunde nog vara riktigt, men oriktig var hela manövern, som vittnade om ovana att navigera på strömt vatten. Detta var ett af de många tillfällen under sommarns lopp, då oturen var framme, och klockan ligger där ännu på fiere famnars djup, ehuru den söktes äfven af andra än kaptenen. Då jag i det föregående berättat ett och annat om båtarnas färder och öden, vill jag här ock omnämna en annan färd med ångaren "Storfurst Wladimir", rolig och ödesdiger i mer än ett afseende. En lustresa till Muurola kanal midsommarafton 1864. Till denna färd hade kapten v. Sch. och de vid remonten af Muurola kanal sysselsatta väg- & vattenbyggnadsingeniörerna Sanmark och Ullner inbjudit allt som till stadens societet hörde. Det skulle dansas på Muurola och återfärden skulle ske om natten. Vädret var präktigt och båten välfylld med passagerare, då den kl. 4 på eftermiddagen lämnade staden. Stadsmusiken, de fem bröderna Scharlin, spelade upp, det bjöds kaffe och punsch, stämningen var lifvad. Bänkarna på halfdäckets båda sidor voro upptagna af damer i ljusa sommartoaletter, och då intet luftdrag förde röken åt sidan, hände det, som ju är rätt vanligt å ångbåtar eldade med ved, att sotpartiklar från skorstenen föllo ned på dem. De flesta af fruntimren retirerade därpå förut. Kapten v. Sch. var, liksom många af hans gelikar till sjös, en artig kavaljer; han lät därför borttaga större delen af sittsofforna på halfdäck och flytta dem förut, där fruntimren voro. Det blef blott en bänk kvar på hvardera sidan af båten och dessa voro upptagna af unga damer som icke nåddes af sotregnet. Längre akterut fanns intet skydd mot sjön och om båten kom i rullning var det således ganska farligt att uppehålla sig där för den, som icke stod säkert på fötterna eller ej var sjövan. Under resan öfvervakade kaptenen själf sina på halfdäck vid roderratten stående två marinsoldater, ty lots fanns icke ombord. Framför ratten var uppställdt ett högt, med glaslock försedt kartbord, och däruti lågo sjökorten, på hvilka farleden var utmärkt med röda streck samt alla prickar och sjömärken funnos upptagna. Därför borde allt hafva aflupit lyckligt under färden, om blott kaptenen dessutom låtit öfvertala sig att som lots medtaga verkstadens f.d. skutskeppare Öster, ty denne kände från mångåriga kryssfärder bättre än andra till alla vattendragets stötestenar. Men kaptenen påstod sig hitta vägen själf, ehuru hans rorgängare icke förstodo att rätta sig efter sjökorten och endast visste styra från det ena hvitmålade sjömärket till det andra. Med god fart hade vi passerat Näsijärvi och Koljonselkä samt snabbt kommit 27 km från staden norr om Runsas och Rantala gårdar på västra stranden af Teisko kapell. Ångbåten hade svängt åt styrbord, förbi det på en låg klippa uppförda sjömärket n:o 6 på kortet, och hade rätt kurs. Ute på fjärden, där rodret icke behöfde taga kaptenens uppmärksamhet i anspråk, hade han jämte andra af herrarna varit med om sången och vid det laget just slutat den bekanta visan: "Pelle var så ung och glad, till de vackra flickors rad" etc. då han, observerande att båten kommit in i trängre farvatten, åter egnade sin uppmärksamhet åt sjökortet. Tyvärr hade han dock icke ännu hunnit orientera sig därpå, då båten törnade svårt. Från märket n:o 6 borde kursen satts i nordost på märket n:o 7, ett stenkummel uppfördt på stranden af Myrysniemi udde, men detta märke måste ha förbisetts af karlarna vid rodret, ty de styrde rätt mot norr på märket n:o 8 vid Unekivisalmi. Detta ödesdigra misstag gjorde att ångbåtens väg kom att ligga öfver yttersta östra ändan af ett vidsträckt undervattensgrund, bestående af stora stenar, långt utskjutande från en midt emot Myrysniemi under västra stranden belägen medelstor holme. Vid stöten lyftes babordssidan högt upp och styrbordssidan krängde mycket djupt ned, hvarpå båten rullade tillbaka åt babord och åter törnade svårt. Detta upprepades gång på gång utan att båten dock satte på eller saktade farten. Vi som stodo på halfdäck akterom roderställningen, hade svårt att hålla oss på fötterna. En del af ungdomarna på sittsofforna föllo framstupa på däck, och andra, som i skrämseln sprungit upp, förlorade jämvikten och stupade ikull raklånga, bokstafligen rullande utefter däcket. Det såg hemskt ut, ty däcket saknade stängsel och var öppet mot sjön. Alla som varsnade olyckan rusade till och lyckades få tag i damerna, innan det var för sent. Man grep tag i hvad man fick fatt, kjolar, ben eller armar. Jag minns att jag gjorde bekantskap med ett litet nätt smalben, hvars egarinna redan låg med armarna utöfver däckskanten, och andra påstodo sig ha varit lika närgångna i hastigheten. Det blef nog förlåtet, tror jag. Voro de unga på däck handfallna och redlösa, så var det ju ej att undra på, att några af de äldre fruntimren i salongen skreko till och svimmade af skrämsel. Medan detta pågick, kom kaptenen sig icke för att stoppa eller sakta farten, men då båten fortsatte färden, lät han den fara vidare som om intet passerat och det kunde ju vara lika så godt, eftersom rätt förut var rent farvatten. Tur var det att propellern icke råkat på någon af stenarna och att maskineriet blef oskadt. Då intet tycktes ha händt båten, lugnade sig större delen af passagerarena snart och vi voro redan i farten med att lifligt diskutera anledningen till denna olycka, hvilken lätteligen kunde ha blifvit mycket större och som vi alla trodde vara lyckligt öfverstånden, då plötsligt en gäll röst förifrån hördes ropa: "Hjälp oss upp härifrån, här kommer vatten!" Ny uppståndelse ombord. Kaptenlöjtnant J. och jag skyndade till lastrummet, hvarifrån nödropet kommit och där restaurationen för resan blifvit instufvad. De därnere sysslande fruntimren stodo redan till fotlederna i vattnet, som stigit upp på det lågt liggande golfvet. De bärgades i hast därifrån, liksom mat och dryckesvaror, hvarpå timmermansförman Karlsson, hvilken utfört träarbetet ombord och lyckligtvis medtagits, gick ned med ett par marinsoldater, som voro träarbetare. De lyftade upp golfluckorna och bröto loss bräder, så att läckorna blefvo åtkomliga. Maskinisten tillsades att öppna afstängningsventilen i den vattentäta plåtvägg, som förom ångpannan på tvären afdelade fartyget samt att sätta maskinens länspump i gång. Som väl var, visade det sig snart att vattnet i lastrummet småningom minskades och att pumpen således var stor nog att hålla båten flott, så länge dess maskin var i gång. Då kölrummet blifvit mera fritt från vatten fick man reda på, att det på babordssidan närmast kölen sittande plåtstråket skadats af stötarna, starkt bucklats mellan spanten, men icke bräckts. Skarfven med nästa plåtrad var på flere ställen inböjd och läckte mellan nitarne, så att vattnet forsade in i båten som en hel mängd små fotshöga springkällor. Väl var att de af plåtväggen förstärkta spanten förhindrat läckans vidare utsträckning akterut under ångpannan och maskinen, ty där hade vi varit ur stånd att med tillhands varande medel komma åt att göra något. Då inga naglar voro bräckta, tätade vi läckan provisionelt, på så sätt att blår, mönjekitt och smala, torra träkilar med försiktighet indrefvos under plåtskarfvens växelskena. Härvid biträddes vi af soldaterna, och detta arbete utfördes så bra, att då vi anlände till Muurola, maskinpumpen kunde undvaras och läckvattnet aflägsnas i pytsar. Kaptenen blef rätt nöjd, då han fick höra, att båten för läckans skull hvarken skulle sjunka eller behöfde köras på grund, och i det hela sluppo vi ju relativt lyckligt undan. Hos oss andra karlar återkom den glada stämningen snart nog, men vår unga kapten lämnade icke mera kartbordet samt såg litet blek och svårmodig ut under resten af färden. Han visste nog hvad honom förestod, sedan sjöförklaring öfver händelsen inlämnats. Huru uppskrämda en del af fruntimren blifvit framgår bäst däraf, att en äldre välfödd handelsmansfru O., hvilken jag endast till namnet kände, lät genom bud anmoda mig, då jag som bäst höll på att med träkilar drifva mönja och blår i läckorna och såg ut därefter, att komma ner i salongen för att lugna henne, ty hon hade hört att båten höll på att sjunka. Jag bad budet svara, att så gärna jag eljes skulle komma, vore jag för tillfället strängt upptagen och icke presentabel i aktersalongen, men så snart vi kommit i land, skulle jag stå till tjänst. Med detta svar hade jag hoppats slippa ifrån gumman, men jag misstog mig, ty väl på landbacken fick hon fatt mig och jag måste höra många granna och vänliga ord. Först för det glada budskapet att vi skulle "komma på land", hvilket ingifvit henne nytt mod, och sedan för att jag "räddat" hennes dotter, sedermera friherinnan C—n, från att drunkna. Hon var således den unga damen, som jag grep i smalbenet. Allt var nog mycket vackert tänkt och sagdt af den goda frun, men hon betänkte icke, att hon därmed gjorde en yngling helt "skamsen" inför en stor del af sällskapet, och då den unga damen därtill på skämt började kalla mig sin "räddare", fick jag till råga på nöjet en tid bortåt höra det som öknamn bland mina kamrater. Till svar bad jag henne tacka försynen och vår kapten, för det han undvikit allt för skarpa stenar. Det lär hon nog ha gjort, ty talför var gumman. Framkommen till kanalen i Muurola, lade ångbåten till nedanom slussen. Där gingo passagerarena i land. Båten slussades uppåt för att vända och sedan åter nedåt för att på samma ställe ligga färdig för återfärden. På östra kanalstranden stod ett större af bräder uppfördt lider, som användts till förvaring af redskap vid kanalbyggandet, men för tillfället var tomt. Lidret hade af ingeniörerna blifvit uppfiffadt till fest- och danslokal och prydts med löfruskor, girlander och flaggor. Dit tågades i rad och ordning, med musiken i spetsen för sällskapet, som mottogs af värdarna med välkomsttal och inbjudning till te, smörgåsar, mjöd och annat njutbart. Medan därpå serveringen undanskaffades vandrade man ut i den vackra aftonen och besåg kanalen, Muurola ström och närmaste natursköna omgifning, till dess musikens toner kallade tillbaka till dans. Upptagen af den ännu pågående reparationen ombord, kunde jag icke egna mig åt dansnöjet, men en liten episod därifrån har stannat kvar i minnet och då den är rätt illustrerande för de sociala förhållandena inom den tidens sällskapskretsar i T:fors, vill jag omtala den. Jag stod och samtalade i balsalen, då jag hörde possessionaten Aminoff från Pekkala, hvilken som god vän till kaptenen af honom inbjudits till festen, i min närhet till dans uppbjuda en ung dam, dotter till en rik fabrikant i staden. Med högdragen min svarade hon honom: "Hvad heter man och hvad är man?" Härtill svarade A.: "Jag är från landet och heter Aminoff", hvarefter han med en bugning aflägsnade sig. Ja ja! Stick icke näsan dit, när man icke är ceremonielt presenterad! Sådant störde dock icke nöjet. Man höll sig inom kretsen af närmaste bekanta och hade mycket trefligt. Mången märkte kanske ej ens att, trots allt fejande och skurande i lokalen, lerdammet stod högt i tak upphvirfladt af de dansandes vimmel. Damernas glada ansikten sågo snart tämligen randiga ut och jag må undra hurudana de dagen efter funno sina ljusa klädningar och underkläder, ty på den tiden härskade krinolinerna och damerna liknade sväfvande ballonger; men hvad betydde det, då man hade roligt. Senare på kvällen serverades supén i det fria och därefter dansades åter på allmän begäran, tills slutligen, då himmelens ljusning bådade morgonsolens snara uppgång, ångbåtens hvisselpipa påminte om att alla nöjen måste taga slut. Uppställda i led och arm i arm vandrade man efter musikens toner ned till båten, hvarefter ock affärden strax försiggick. Det var en härlig, klar och något kylig morgon, sådan den blott förekommer i norden, då naturen leende vaknar ur sin slummer och trastens enkla stämningsfulla morgonsång ljuder öfver nejden. Ombord bjöds kaffe och likörer, som nog behöfdes, ty ute på Kurunselkä började det blåsa vid soluppgången. De äldre damerna och herrarna drogo sig undan ned i salong och hytter, så många där rymdes, resten, mest ungdom, måste stanna på däck och söka skydd hvar sådant kunde fås i lä bakom skorstenen och köksruffen. Det var synd om de unga flickorna i de tunna sommarklädningarna och snäfva jackorna. De hade nyss dansat sig varma och sutto nu tätt hopkrupna, huttrande af kylan. Det rörde ynglingens känsliga hjärta, men hvad kunde göras däråt. Då jag var ur stånd att värma dem alla, men ändock efter bästa förmåga ville hjälpa, fattade jag mod och erbjöd en sextonårig ungmö bland mina bekanta att med mig dela den värme min stora, tjocka doffelkappa kunde bestå, med villkor att jag fick behålla ett hörn för eget behof. Småleende antogs anbudet och oförkylda kommo vi båda hem; ja värmen blef så ihållande, att den räcker till för oss ännu, den dag som är och kommer. Vid ankomsten till staden flaggade alla vedskutor i hamnen och salut dånade från Myllysaari med ångbåtarna "Ahtis" och "Laukkos" nickhakor, hvilka högtiden till ära framsökts ur magasinen. Mycket festligt var det i staden och ehuru så tidigt på midsommardagen var en mängd folk i rörelse. Vid tonerna af Björneborgarnes marsch lämnade vi "Wladimir", sedan vi vid glasens klang utbragt ett lefve för båten och dess befäl. En del af sällskapet begaf sig hem från hamnen, de andra tågade med musik till torget och spredos därifrån åt alla håll: Det var en i allo lyckad lustfärd, oafsedt haveriet, och kanske någon af deltagarena minnes den ännu, men säkert gör ingen det så väl och så gärna som skrifvaren af dessa rader. Följderna af lustresan. Under den på lustresan följande veckan reparerades ångbåten af verkstaden för kaptenens skull utan ersättning och återställdes dess botten i så godt skick som möjligt var, utan att hala den upp på land; den blef ock absolut tät. Detta resultat måste tillskrifvas det utmärkta material, Motala fartygsplåt, som användts till skrofvet. Visst hade stenarna buktat plåtarna flera tum inåt utefter en hel rad af spanten och böjt skarfvarna mellan plåtarna, så att skarfskenorna gapade, men ingen plåt var spräckt och ingen nagel bräckt, ehuru en mängd nagelhål dragits ovala. Skrofvets buk hade på detta sätt skråmats på en längd af närmare tio meter. Därvid hade de många stötarna och rullningarna uppstått, båten hade fått läcka blott i lastrummet, där den lyckligtvis varit åtkomlig under färden. Kaptenen var illa däran, ty han måste naturligtvis afgifva sjöförklaring öfver haveriet. Detta kunde icke undvikas, då hans öfverbefäl kapt.löjtn. Jägerschjöld var närvarande vid olyckan, men han hoppades att det kunde anses som en förmildrande omständighet, att båten kostnadsfritt reparerats. Jag fick ock höra hvarför kaptenen var obenägen att som lots medtaga Öster. Denne hade i sådan egenskap några gånger förut medföljt ångbåten och var mindre nöjd med sin vistelse ombord. Skälet därtill var att han städse påkallats oförberedd till denna tjänstgöring så att han, som var enkling, icke fick tid att förse sig med matförråd för färden, såsom maskinisten gjorde. Dessa båda kunde och ville nämligen icke hålla till godo med den kost, som bestods marinsoldaterna och detta hade Öster meddelat kaptenen, som å sin sida tyckte att maten kunde vara god nog åt dem. Detta spända förhållande dem emellan ledde snart till en liten katastrof, hvarom längre fram skall berättas. Några dagar efter det båten åter var i sjömässigt skick, erhöll kaptenen meddelande om, att honom för fel i tjänsten och den skada därigenom uppstått skulle af förman tilldelas offentlig skrapa, hvilken akt skulle försiggå, innan han fortsatte kampanjen. För detta ändamål inträffade ock några dagar därpå kapt.löjtn. J. i staden och bestämde, att "skrapningen" skulle ske ombord söndagen därpå efter gudstjänstens slut. För offentlighetens skull inbjödos såsom vittnen, jämte mig, några andra bekanta till kaptenen, hvaribland bruksförvaltaren Gefwert, kontoristerna vid linnefabriken Wallberg och Wasenius samt några flera, och anmodades vi att vid nämnda tid infinna oss ombord. Då söndagen var kommen och alla bjudna infunnit sig ombord, kommenderades båtens femton man marinsoldater upp på halfdäcket och uppställdes där i en halfcirkel akterut. J. tog plats framför dem med ryggen vänd mot rodderratten och kaptenen ställde sig framför honom. Vi, publiken, fördelade oss på båda sidor om roderställningen bakom J. och hade sålunda kaptenen och soldaterna midt emot. Sedan allas hufvud blottats, uppläste J. några papper och höll därefter ett tal på ryska, hvilket tyvärr ingen af oss vittnen förstod, men vi sågo verkan däraf alltför tydligt på kaptenen och manskapet. Den förra såg mycket blek och olycklig ut och af manskapet voro flere rörda till tårar. Det var minsann icke svårt för oss att hälla oss allvarsamma, man behöfde blott se huru stukad kaptenen såg ut för att bli bedröfvad. Efter detta med uttrycksfulla åtbörder framsagda tal yttrade J. med hög röst ytterligare några ryska ord, som af manskapet besvarades med ett utrop. Därmed var den officiella delen af ceremonin slut. Efter en kort paus vände sig J. till oss, som han bad stiga fram, och talade till kaptenen och oss på svenska, alltjämt lika högtidligt och salvelsefullt. Tyvärr har jag nu glömt det mesta af hvad han sade, men slutet lät ungefär så här: "Om ni hr kapten med båten törnat uti den på sjökortet utmärkta farleden och därigenom inom denna upptäckt ett nytt, okändt grund, skulle det varit förtjänstfullt gjordt, jag skulle med förtjusning ha omfamnat och kysst er, jag skulle ha föreslagit er till en utmärkelse, men — att så där utan anledning, midt på ljusan dag, afvika från på kortet markerad och på sjön utprickad farled, ditåt där ni intet hade att uträtta, för att med full fart törna mot ett på kortet utsatt stenröse, det (stor gest) var ett stort tjänstefel, en oförsvarlig oförsiktighet, som nu af gunst och nåd med denna rättvisa och milda skrapa försonas. Var nöjd och tacksam, unge man, att det för er aflupit för så godt pris och styr hädanefter ej mera dit. Hvad hade min son på galejan, d.v.s. på grundet att göra?" För oss var det vida svårare att, medan han föredrog denna harang, hålla styr på smilbandet och detta visste nog J., som var en stor spjufver och säkert hade rätt roligt af att litet pina både kaptenen och oss. Likvisst föll ingen ur rollen, sålänge vi voro på däck. Men allting har ju sin öfvergång och då J. efter välförrättadt värf bjöd oss till en liten i salongen uppdukad frukost, tinade de stelnade nunorna snart upp och munterheten tog ut sin rätt. Kapten var den gladaste af alla och han hade anledning, ty J. försäkrade, att han icke skulle ha något men i tjänsten af skrapan, hvilket ock gladde oss andra att höra. En ledsam färd under kampanjetiden. Några dagar efter ofvan skildrade tilldragelse skulle "Wladimir" företaga en af de för kampanjen föreskrifna färderna från staden till Virdois och tillbaka. Kaptenen, som blifvit försiktigare efter haveriet, försökte värfva Öster till lots för resan och skall enligt dennes utsago ha lofvat honom önskad förändring i den öfverklagade mathållningen ombord. Denne var dock icke hågad att fara med och det behöfdes å min sida mycken öfvertalning, innan jag fick honom att begifva sig ombord. Sedan ångrade jag nog att ha användt mitt inflytande. Jag var icke med på denna färd och följande beskrifning af densamma stöder sig på kaptenens, Östers och maskinistens utsagor. Den senare var anställd af verkstaden sålänge dess ansvarstid för maskineriet räckte. Han var en tillförlitlig person och svensk till börden. Öster fick bud klockan 8 på morgonen att genast infinna sig ombord, och då båten skulle afgå klockan 9, måste han skynda sig att från verkstaden hinna till hamnen, där ångbåten hade egen landningsbrygga. Det berättades sedan att färden gått bra till Muurola, hvarest båten låg öfver middagen. När alla ombord ätit, var Öster dock blifven utan mat. Förmodligen hade kaptenen glömt att gifva order angående honom, och han var, liksom en del folk i hans ställning, för stolt att påminna och så fick han vara fastande. Då båten anlände till Visuvesi, begaf sig Öster i land och ut i byn, där han var bekant sedan gammalt; dock lyckades han icke där i brådskan få något ätbart, men brännvin fick han mer än tjänligt var för hans fastande mage; ty brännerier funnos den tiden öfverallt, dock mest i skogen. Kaptenen var arg, ty ovan vid disciplin hade Öster icke sagt till, då han lämnade båten, och sedan lät han vänta på sig. Då han slutligen återvände, visade han sig osäker på benen, hvarför kaptenen icke släppte honom till rodret, men befallde honom gå till kojs och ställde sig själf vid ratten under färden fram till Virdois. Det bar nu så illa till för kaptenen, att båten, kommen endast ett stycke ut på nästa fjärd, med full maskin rände upp på en lerbank och stannade där på betydligt afstånd från land. För att få båten loss bråkades sedan till fram mot kvällen. Ankaret fördes med slupen långt akterut, brännveden upptogs ur boxarna och uppradades så långt som möjligt ute på aktern för att lätta fören, och sedan varpades och backades med full maskinkraft. Men alla ansträngningar voro förgäfves, den sega leran släppte icke taget. Under tiden hade maskinisten förbarmat sig öfver den utsvultna Öster och gifvit honom något af sitt matförråd. Därigenom hade han nyktrat till så pass, att han åter började intressera sig för det som försiggick ombord. En god stund åsåg han det fåfänga backandet, skakande på hufvudet däråt, klef därpå fram till kaptenen, tog af sig mössan och sade: "Vagga båten, herr kapten. Sätt vaggan i gång, så lossnar skutan ur smörjan." Kaptenen svarade intet. Han tyckte säkert icke om att ta emot råd och hade troligen icke följt detta af välmening gifna, om han vetat något bättre. För tillfället fanns dock ingen annan utväg ur dyn än att följa den anvisning som gafs. Manskapet kommenderades att i takt springa tvärskepps, från den ena relingen till den andra; därigenom kom båten i rullning och hasade, till en början endast tum för tum, men därpå snabbare ned från lerbanken. Kaptenen sade icke så mycket som tack för hjälpen åt Öster. Fram på natten anlände båten till landningsbryggan vid Mustalahti vik i Virdois. Inga gårdar funnos i närheten och Öster kom således icke heller här i tillfälle att skaffa sig något ätbart. I denna hamn hade kaptenen aldrig annat att göra än att lägga till för natten och följande morgon åter begifva sig af därifrån. Då båten som vanligt afgick tidigt på morgonen, stod Öster åter vid rodret, som om intet hade förefallit. Kaptenen tycktes alldeles ha glömt sitt åt Öster gifna löfte och ignorerade honom totalt. Då Öster icke ville begära något af maskinistens ringa förråd, blef han således äfven på morgonen utan föda. Följden häraf var att han, för att om möjligt stilla hungern eller törsten, i Visuvesi åter försvann från båten och återvände dit lika litet nykter som dagen förut. Detta var naturligtvis mycket förargligt för kaptenen, men icke blef det bättre för någondera af dem för det, ty de förstodo icke hvarandra. Nu måste kaptenen åter ställa sig vid rodret och än mer förargad öfver detta skickade han Öster under däck att sofva utan att fråga efter om han förtärt något eller icke. Öster var en så beskedlig karl, att han lydde och gick. Det vore intet att undra på, om missnöjet öfver den behandling han rönte och öfver kaptenens svikande af gifvet löfte skulle hos honom ha väckt tankar på hämnd, men jag kan icke misstänka honom därför, ty under de många år jag känt honom, har han visat en oförvitlig karaktär. Han hade dock den egenheten, att han alltid skaffade sig ett rus, då han blef förnärmad eller tyckte illa vara. Att kaptenen icke trodde honom om ondt, syntes bäst däraf, att han begick den oförsiktigheten att sedan Öster sofvit några timmar, åter ställa honom vid roderratten. Men Öster var säker lots och den enda som fanns att tillgå, därför borde han dock blifvit bättre behandlad. Då båten lämnat Muurola kanal och Öster styrt lyckligt kring samma steniga udde, där kaptenen ett par veckor tidigare lagt klockan på botten, måste denne dock af något skäl börjat betvifla, att han nyktrat till tillräckligt för att sköta rodret, ty han frågade honom: "Vet ni säkert hvar stenarna ligga där längre fram i sundet?" "Ja, herr kapten", svarade Öster. "Men ni styr inte på märket därborta på stranden." "Nej, herr kapten." "Hvarför inte?" "Ditåt äro stenarna, kapten." "Stenarna ligga ej i farleden." "Visst inte, men märket där leder ut på fjärden. Märkena för sundet äro akterut nu." (Dessa märken utgjordes af en på holmen i sundets norra del i skogen uthuggen rågång, försedd med ett hvitmenadt stenröse vid hvardera ändan. Dessa rösen måste vid fart genom sundet hållas i linje efter hvarandra). Kaptenen, som troligen "partout" ville ha sin vilja fram, fortsatte: "Håll på märket förut. Det är långt till stenarna än." Öster lydde och höll ditåt, men frågade ändå för att förvissa sig: "Är det rätt så, kapten?" Härtill svarade denne: "Rätt så." Några ögonblick därefter varskodde Öster honom dock, sägande: "Kapten, nu äro vi strax på stenarna." "Nå, så visa dem då", lydde svaret från den vresiga kaptenen, som troligen icke hade reda på hvar stengrundet i verkligheten fanns, eljes var hans envishet obegriplig. I samma ögonblick svängde Öster hastigt om ratten, båten girade tvärt åt styrbord, åt det håll Öster förut styrt, en häftig duns skakade hela akterskeppet och Öster ropade: "Där äro stenarna, kapten!" Var denna manöver nu utförd af illvilja, som kaptenen sedan påstod? Jag tror det icke. Hade så varit fallet, kunde ju Öster ha styrt enligt kaptenens kommando och lugnt låtit båten ränna upp på stenröset, men det gjorde han icke. I sista ögonblicket ändrade han kursen och förebyggde därmed en olycka, som säkert blifvit större än den föregående på lustresan, ty utom maskinkraften ökade strömmen farten och det skulle ha burit af rätt upp bland stenarna i stället för längs kanten af grundet som nu. Hellre tror jag, att Öster ville gifva kaptenen en minnesbeta och visa honom, huru väl han hade reda på hvar stenarna lågo, hvilket han ju kort förut begärt af honom. Därför gjorde han svängningen i sista ögonblicket och lämnade tre af propellerns fyra blad som minnen på platsen. Samtalet mellan kaptenen och Öster meddelades mig af maskinisten, som sade sig ha åhört detsamma, stående i nedgången till maskineriet, hvilket ock af Östers utsago bekräftades. Maskinisten påstod äfven, att kaptenen efter stöten var ursinnig och blott af hans afrådande och förböner hindrades ifrån att låta binda Öster och ge honom en bastonad, hvilket var klokt gjordt af maskinisten. Båten kraflade sig med det enda kvarblifna propellerbladet till verkstadens strand. Där insattes ofördröjligen en färdig reservpropeller, äfven kostnadsfritt, för undvikande af vidare trassel. Öster satte aldrig mer sin fot på den båten, men kaptenens otur var därför icke slut. * * * * * Under sommaren, sålänge kampanjen räckte, gaf kaptenen ytterligare flere gånger vänner och bekanta tillfälle att roa sig ombord å "Storfurst Wladimir". Då han gjorde sina turer utefter vattendraget, följde de honom till Muurola, Pekkala, Ruovesi, ja upp till "världens ända" i Mustalahti. Själf gladlynt såg han gärna trefligt sällskap ombord. Jag minnes särskildt en mycket rolig färd från staden till Teiskola gård med en hel bröllopsskara ombord och återfärden sent påföljande dag. Men dessa nöjen togo slut med kampanjetiden. Ångbåten lades upp och dess glade kapten återvände till marinen. De följande åren uthyrdes båten åt privata personer; en af dessa var källarmästaren Juselin i T:fors. Den vidmakthöll person- och godstrafiken mellan staden och Visuvesi, hvilken stråt hade stor nytta däraf. Båten fördes dessa somrar af kapten Boucht, tills den på vintern 1867-68 halades upp på land och söndertogs för att skickas till H:fors och där åter sammansättas. Hvart den sedan tog vägen, har jag ej fått veta. Forellmete i Tammerfors ström. Fiske med metspö idkades förr ganska litet i strömmen, till en del därför att stränderna för det mesta voro och äro svåråtkomliga samt de bättre metställena belägna inom fabriksområdena och där stängda af de långa vattenrännorna, på hvilka platser därför endast få hade tillfälle att fiska. Vid andra ställen var djupet nära stranden, under den tid fisken uppehåller sig i forsen, obetydligt, och forellen som söker de djupare och stridare platserna påträffades icke där. Mest förekom denna fisk i vattenhvirflarna bakom här och där i strömmen liggande större flyttblock och nedanför den öfra branta delen af fallet. Midt i sommaren fanns förr i strömmen ganska mycket yngel om fem till åtta tums längd. Sällan såg man någon större fisk hoppa, och sådana af mer än tio tums längd, som togos på mete, voro icke många. Stora foreller förekommo där under sensommaren, vid den i september och oktober inträffande lektiden, då de dock sällan voro hågade att nappa på flugor. Ofvanför forsen togos de dock ibland redan i juli och augusti med drag från roddbåt, då naturligt agn eller konstgjordt bete användes. Ynglet hölls i strömmen mest ofvanför den s.k. "lilla bron", en smal gångbro af trä ledande från linnefabrikens nedra ända öfver strömmen och utefter pappersbrukets vattenränna till Nygatan. Ofvanför denna bro voro båda stränderna alldeles afstängda af byggnader och vattenrännor, hvarför mete där endast kunde ske på få ställen från de höga rännorna. Sällan såg man någon meta i forsen på fabrikernas områden, och var det då vanligen en af de engelska mästarena. Vid lilla bron och på holmarna nedanför denna vid kvarnen och på stenarna i strömmen syntes någon gång under sommaren en fabriksarbetare eller pojke meta med dåliga don och mask på kroken, men dessa metare utgjorde sällsynta undantag. Det enda rationella metande efter forell bedrefs af den ena eller andra bland nyssnämnda engelsmän, och den flitigaste af dessa var på sextiotalet remontmästaren vid linnefabriken Mr. Edwin Dawson. Han metade mycket och mest mindre fiskar, ehuru han själf ej förtärde något af sin fångst. Det var nöjet af sporten och den förströelse metandet medförde i det för en utlänning så enformiga lifvet i en sådan småstad som Tammerfors, hvilket gjorde honom till metare, och så var förhållandet äfven med andra. Sommarkvällarne var han rätt flitig, sedan fabriken stannat, och om det nappade bra, höll han ut till långt fram på de ljusa nätterna; då såg man honom ofta vandra hemåt, medförande den under vänstra armen hängande lärftspåsen, väl fylld med fem till åtta tum långa foreller. Lyckades han någon gång fånga en något större fisk, brukade han omtala det; därför vet jag att sådant sällan hände. Mr. D. använde goda engelska redskap, spö, ref och flugor, utom de minsta sådana, ty dem förfärdigade han helst själf, emedan han påstod, att det finska ynglet icke förstod sig på engelska flugor, men att större fiskar höggo efter hvad beten som helst, utom det som för tillfället bjöds åt dem. Jag tror dock, att strömmens svagt kaffebruna vatten icke var utan inflytande därpå. För att meta forell använde han samtidigt tre eller fyra mycket små, grå eller brungula flugor, hvilka med korta guttafsar voro fästade efter hvarandra vid en lång sådan tafs, som var försedd med ett litet sänke vid ändan. Med spöet kastade han denna flughärfva på stora afstånd midt i strömmen och emellanåt nappade två små fiskar samtidigt därpå. Märkte han att en större fisk fanns i närheten, utbyttes den sista flugan mot en större engelsk, som då fick spela vid refändan. Han tyckte icke om sällskap vid metet, men tålde min närvaro, om jag blott icke uppehöll mig alldeles under hans ögon; därför brukade jag, då han metade från den höga spinnerirännan, sätta mig i hans närhet under denna, för att se huru han bar sig åt, tills jag slutligen själf för tidsfördrifvets skull på sommarkvällarna började meta. Klädd som alla engelsmän vid arbetet i en hvit beckskinnströja och mörka benkläder af samma material, mössa af sammet med liten skärm och en brokig halsduk, var han med sitt långa rullspö på långt häll igenkännlig, trägen och fåordig. Hände det att en större fisk nappade på hans skenbart så klena don, då var det intressant att iakttaga med hvilken skicklighet, varsamhet och tålamod han manövrerade, tills fisken var matt och kom så nära, att han på passande ställe vid stranden kunde taga den med handen, ty undertagshåf eller krok användes aldrig. Vid mete från den ett par våningar höga vattenrännan brukade han med rullen vinda upp fångade mindre fiskar, och var jag därvid nära till hands, hjälpte jag honom taga dem af kroken, men större fiskar gjorde honom mycket besvär, innan han lyckades leda dem till något af de få för upptagandet lämpliga ställena; sällan lyckades dock någon rymma. Af Mr. D. lärde jag mig sålunda forellfisket och han skaffade mig redskap därtill, äfvensom de flugor han funnit vara bäst, ty ingen kände så väl till fisken i strömmen och kunde taga den så bra som han. Dock blef jag aldrig någon riktigt intresserad forellmetare, emedan det för mig endast var ett tillfälligt tidsfördrif utan synnerligt nöje. Att kasta flugrefven och dragga den af och an öfver strömmen till förfång för de små kvicka fiskarna och att timtals snärja efter någon större som icke behagade nappa kunde väl ibland på lediga stunder vara roligt nog, men blef dock enformigt i längden. Därför var det endast i brist på annan sport, som jag försökte mig på forellmete; hellre satt jag i en båt vid något grund ute på sjön och drog upp stora, vackra, svartgröna abborrar. En vacker sommarnatt år 1864 under spöktimmen kom jag gående öfver lilla bron på väg hemåt. Redan på långt håll varsnade jag Mr. D. vid nedre ändan af linnefabriksbyggnaden, där strömmen rinner utefter en låg tillandning, kantad af en alnshög stenmur. D. bar sig besynnerligt åt, han skuttade gestikulerande hit och dit, svängde med armarna och svor sina kraftigaste engelska eder så det hördes på långt afstånd, allt emellanåt stickande knytnäfven under näsan på den framför honom stående häpna fabriksvakten, som synbarligen icke begrep ett ord af D:s föredrag lika litet som denne af hans finska. Framkommen till broändan fick jag, som aldrig förr sett den lugne D. så häftig, sedan han något behärskat sig höra följande: D. hade fångat en ovanligt stor forell, som han ansåg väga minst femton skålpund och fick fisken efter oändliga ansträngningar lyckligt halad in i det grunda vattnet invid stenmuren. Vakten hade varit intresserad åskådare, och då hade D., som icke ville lägga metspöet ifrån sig och ej kunde komma åt fisken, försökt att med tecken göra för vakten begripligt att han skulle klifva ned i vattnet och taga den uttröttade fisken med händerna samt hifva honom upp på land. Efter åtskilligt tecknande och tydande hade vakten också ganska riktigt klifvit ned från stenmuren och närmat sig fisken, men i stället för att gripa tag uti den med händerna, höjde han hastigt sin tunga påk och måttade ett dråpslag åt fiskens hufvud. Olyckan ville dock, att han i stället för fisken träffade refven framför dess gap och slog af denna, då fisken naturligtvis med detsamma var sin kos. När Mr. D. sedan för andra berättade denna fatala händelse, menade han att vakten nog förstått hans pantomimer, men varit rädd att taga i den stora fisken och därför ämnat slå ihjäl honom först. Fiskare och jägare skarfva och skryta ibland något, som kändt är. Under årtiondets senare hälft minskades forellynglet i strömmen och därtill bidrog nog i sin mån att alla de större stenarna uti dess öfra lopp borttogos till fundament under nya vattenrännor. Sedan sköljde vårfloderna undan all sand, grus och småsten långt nedanom lilla bron, hvarigenom strömbottnen blef lik en stenlagd gata, utan skydd för de små och utan lekplatser för de stora fiskarna. Längre nedåt strömmen brukade fisken icke vistas eller leka, troligen emedan vattnet där redan var förorenadt af fabrikerna ofvanför. Genom den undan för undan af fabrikerna vid öfra fallets båda stränder betydligt ökade vattenkonsumtionen blef kungsådran under sommar- och höstetid mycket vattenfattig, mot hvad den förr varit, hvarför forellerna småningom alldeles slutade att leka där. Samtidigt blef det nästan omöjligt för fisken att stiga uppåt, sedan de provisionella fördämningarna af kungsådran tidtals tillätos, hvilka, så länge de stodo, höllo kungsådran nästan torr och blott lämnade en liten öppning för fiskens vandring, hvilken oftast var anbringad på olämpligt ställe. Med de små och halfvuxna fiskarna minskades samtidigt äfven de större, som förr fångades med nät i sjön ofvanför strömmen. Dock härom längre fram. En jakt i Ruovesi. Vid ett af de tillfällen då hjulångbåten "Ahti" af medfödd skröplighet var urståndsatt att hvarannan dag under sommarn gå fram eller tillbaka mellan staden och Ruhala i Ruovesi och därför ställföreträddes af min lilla ångslup "Svea", blef jag bekant med possessionaten A. Aminoff å Pekkala fideikommiss, och följden blef en inbjudning från hans sida att jämte några vänner till honom deltaga i en jaktfärd där i trakten. I brist på tid måste jag ett par gånger afsäga mig nöjet och uppskjuta det, tills jag kunde hörsamma kallelsen den tredje lördagen i augusti 1864. Med Öster ombord som lots och eldare lämnade "Svea" staden vid fyratiden på e.m., medförande som passagerare de öfriga till jakten inbjudna gästerna, apotekaren G.A. Serlachius, sedermera egare af Mänttä bruk, och hans provisor herr Const. Hakulin, äfven han senare kommerseråd. Vid härligt väder hade vi en snabb färd öfver de stora fjärdarna och passerade mot solnedgången Muurola kanal samt vid tilltagande skymning de trånga och krokiga farlederna längre norrut. Det var ej så lätt att då hitta vägen där, fastän en del sjömärken funnos uppsatta af kronan för dess ångare "Storfurst Wladimir" ty den öfverallt orörda skogen stod som en grön vägg jämnhög på alla stränder, hvarför smala sund och under stranden liggande holmar, för den som icke kände trakten, voro svåra att skilja från fastlandet. Men Öster hade färdats där några gånger förut och det var nog för honom för att utan sjökort lotsa i mörker. Ibland kunde man tycka att den angifna kursen bar rätt till skogs och rakt mot ett hvitmenadt kummel på stranden. Men då båten kommit alldeles inpå detta, upptäcktes, just innan man törnade, ett smalt sund åt någondera sidan vid hvars slut ett liknande märke skymtade. Där måste således en hastig och tvär vändning utföras för att vid framkomsten till det andra märket ånyo upprepas, då åter något annat sund visade sig ledande ut till rymligare vatten. Krångliga men vackra farleder. Flere sådana passager funnos, hvilka till och med vid full dager fordrade lokalkännedom och påpasslighet hos den som stod vid rodret. Det var redan mörkt då vi lade till vid Pekkala och mottogos af vår gästfria värd. Han presenterade doktor Hirn från Ruovesi, som blef den femte deltagaren i det stundande jaktnöjet. Emedan vi på färden förbi holmarna vid Kirnusalmi och Jäminki ström sett flere flygande tjäderkullar som vid inträdande skymning där uppsökte sina nattkvarter, föreslog Aminoff att vi tidigt på morgonen skulle fara dit med ångslupen, helst man kunde vara ganska säker att äfven träffa på harar där. För harjakten funnos fyra stöfvare, hvaraf ett par tillhörde apotekarn och de öfriga Aminoff; alla voro vackra djur. Följande morgon var lugn och klar. Före soluppgången lågo lätta, kyliga dimmor som ett täcke öfver vattendraget och långt inpå land, hvarför affärden måste uppskjutas, tills solvärmen skingrat tjockan. Redan tidigt nedkommen till ångslupen, fann jag Öster, som var särdeles mån om maskineriet, syssla med hopfilande af ett lager, hvilket bultat något under gårdagens färd. Denna lilla reparation var icke behöfligare, än att den gärna kunnat uppskjutas till lägligare tillfälle, och bättre hade det varit, om han den gången visat sig mindre nitisk, ty nu hände att han fjäskade vid sammansättningen, hvarför lagret, då vi åter voro på väg, starkt värmde sig. Vid framkomsten till målet beslöt jag, därtill af omständigheterna nödd och tvungen, att icke likt jaktkamraterna lämna ångslupen, utan hellre stanna ombord hos Öster tills vi åter fått maskinen i gångbart skick. Mellan sju och åtta kilometer från Pekkala åt staden till vid Kirnusalmi västra inlopp ligga två större och en hel flock mindre holmar i Velhonselkä mellan Kondoniemi strand i norr och Velhonniemi i söder. Utom denna grupp finns i samma vatten på något längre afstånd en mängd andra öar, som alla den tiden voro rika på villebråd. Den holme vi lagt till vid kallas Möyrysaari, är omkring en half km lång och en tredjedels bred samt belägen vid pass en km nordost från gården å Mommo hemman, hvilken dock undanskymmes af en mellanliggande större holme. I söder och väster nära Möyrysaari ligga ytterligare åtskilliga små öar, hvaraf Romusaari är försedd med sjömärke vid segelleden. Det inre af holmen var då beväxt med reslig tallblandad granskog och dess stränder voro, som vanligt i trakten öfverallt där ej låga berghällar eller öppna ställen funnos, snårlikt kantade med täta gamla albuskar. Norra delen är några meter högre, eljes har holmen jämn mark, här och där gräsbevuxen och betäckt af större och mindre flyttblock, mellan hvilka jättelika tallar reste sig högt öfver ganska tät, medelåldrig skog, hvilken knappt nådde tredjedelen af dessa gamla väderbitna fornlämningar. Där ångslupen låg, fanns mellan de präktiga timmerträden en rätt in i skogen ledande öppning liknande en naturlig allé och som, erbjudande en ståtlig inblick i urskogen, kanske var en rågång eller vinterväg. Kamraterna begåfvo sig på tjäderskytte och hundarna bundos vid några buskar nära ångslupen, där de snällt lägrade sig. Medan de andra söka tjädrar och Öster plockar loss maskinen hinner jag ladda min bössa och tala något om den, ty det tjänar till förklaring af mina oftast ganska anmärkningsvärda skott. Den var en dubbelpipig äldre framladdare tillverkad af den bekanta firman "Sauer et Sohn in Suhl", kaliber 16 med pipor af ovanlig längd, mätande 92 cm, trångborrad och försedd med knallhattslås. Ett ovanligt tungt instrument och därför icke särdeles trefligt att hela dagen släpa på i skogen. Därmed kunde jag på ansenligt håll skjuta sittande och flygande fågel eller en högt kretsande hök, uppöfvad genom att begagna hvarje passande tillfälle att till måls skjuta på sakta framstrykande kråkor. Den som förstod sig på kunde med denna bössa på femtio steg sätta hela hagelsvärmen i ett nummer af Helsingfors Dagblad, som ju icke var särdeles stort på den tiden. Men att på nära håll träffa flygande fågel eller hare i språng var mera kinkigt, ty tiden medgaf då icke att sikta tillräckligt noga och därför hade jag af fruktan att blottställa mitt jägarrenommé respekt för jakter, vid hvilka man kom nära villebrådet, såsom vid rapphöns- och harjakt på holmar. Jag stannade således gärna ombord denna gång. Medan jag sedan hjälpte Öster vid maskineriets söndertagande, hade jag lagt bössan på sittbänken bredvid mig, i förhoppning att få något tillfälle att skjuta, och denna önskan blef snart uppfylld. Sedan kamraterna varit borta en stund, hördes skott, och då jag såg upp åt land, kommo ett par tjädrar surrande utefter allén rätt mot mig. Att få tag i bössan gick nog fort, men då jag hade den i skjutläge, skyggade fåglarna för ångslupen och togo af mellan träden samt flögo snedt förbi öfver det smala sundet till en helt liten holme, där de satte sig i en tall vid stranden. Afståndet dit var närmare hundra steg, men de sutto så väl till att det var frestande att försöka träffa på så långt håll, och jag sköt på vinst och förlust. Den tjäder jag måttat på föll som en sten på strandkanten medan den andra flög tillbaka samma väg som han kommit. Äfven den kunde jag ha skjutit på öfver vattnet, men då hade han gått till botten. Han råkade dock strax ut för doktorn, som snart kom med honom till ångslupen. Under tiden hade flere skott hörts och doktorn sade att han egentligen kommit för att hämta den lilla roddbåten vi från Pekkala medfört, för att med provisorn fara till en annan åt sydost belägen holme, kallad Mommosaari, till hvilken fåglarna retirerat. Han tog båten och därför fick min fågel tillsvidare ligga kvar; dock anmodade jag honom att försöka drifva fåglarna tillbaka åt mitt håll och detta lyckades för honom. Efter en god stund smällde ett par skott på Mommosaari och uppskrämd däraf kom en hel flock tjädrar strykande lågt öfver sundet inpå holmen mot de mig närmast stående höga träden. Äfven denna gång sköt jag på mycket långt håll midt i flocken, och en tjäder föll nära stranden. Apotekarn och possessionaten hade äfven väntat de återvändande fåglarna samt mottogo dem med en hel salva, så att flere stupade. Efter detta bombardemang spredo sig de uppskrämda fåglarna åt flere håll och kunde icke mer anträffas på Möyrysaari, hvarför alla jägare kommo till ångslupen, medförande sitt jaktbyte. De båtfarande hade en fågel med sig och jag hämtade mina, hvarefter alla räknades och befunnos vara tio stycken. Jag var mycket nöjd med min jakt, ty jag hade två fåglar, ehuru jag icke varit från ångbåten. Kamraterna ville icke tro att jag skjutit den ena fågeln tvärs öfver sundet, påstående det vara ett omöjligt afstånd för en vanlig bössa, men då jag visade dem att den sistskjutna tjädern fallit på föga kortare håll, fingo de stor respekt för mitt långa och ovanliga muskedunder. Då nu tjäderjakten måste anses afslutad och klockan redan visade närmare sju, togos de från Pekkala medtagna smörgåsarna fram och en välbehöflig frukost afåts, hvartill Öster kokade kaffet. Frukostar i skogen bruka icke vara långvariga, och då kamraterna påstodo sig på flere ställen ha sett spår efter hare, hade de brådt att få reda på dem. Två af hundarna släpptes och fingo upp alldeles invid ångslupen, hvaröfver det andra stöfvarparet blef rätt illa till mods och ställde till ett hemskt oväsen, som jag hade stor möda att tysta. Efter den dimmiga morgonen var marken fuktig och hararna måtte ha varit flitigt i rörelse eller ock fanns det godt om dem på holmen, ty hundarna skildes genast för att drifva åt olika håll. I den förhoppning att någon jösse skulle hitta på att springa längs rågången, ställde jag mig vid dess kant ett stycke från ångslupen, men under en lång stund behagade ingen välja den vägen. Däremot började de snart med god fart skymta tvärs öfver öppningen än från den ena än från den andra sidan och på ganska nära håll. De voro så uppskrämda och kvicka, att jag knappast hann varsna dem och långt mindre skjuta. Slutligen tyckte jag dock att något annat borde ske än att blott med häpnad betrakta detta lefverne, hvarför jag, då åter en kom sättande, försökte peka åt honom med bössan och sköt — en bom naturligtvis och så — en till. Sedan jag flere gånger hört de andra jägarne skjuta och skrika "alles tot" samt småningom ledsnat vid bombardemanget, hvarför jag naturligtvis skyllde geväret och icke mig själf, tog jag min Matts ur skolan och återvände till ångslupen. Detta föredrog jag af fruktan att skada någon af de andra, då det i den täta skogen var omöjligt att hålla reda på hvarandra och se hvart man sköt. Öster var ännu icke klar med maskineriet, då jag återkom, men sade till mig: "Insenörn ska var' kvar ombord, så bli harorna snart lik' mång' som fågla, men håll öga efter vattubryn". Detta visade sig genast vara ett godt råd, ty då jag några minuter spejat längs strandkanten, där den sjunkande vårfloden nedanför albuskarna lämnat en några famnar bred af sten och grus täckt remsa torr, kom redan på långt håll en hare skuttande mot mig. Strandkanten var på några ställen mycket bråtig, belagd med stora flyttblock jämte massor af större och mindre kullersten, hvilka bildade små rösen; därför avancerade jösse antingen med jämnt lunk eller stora skutt öfver hindren. Fruktande att, om jag dröjde, någon af hundarna skulle komma i skottlinjen efter haren, sköt jag på långt håll, då han guppade öfver ett jämnare ställe. Därvid gjorde han ett långt språng och försvann i den oländiga terrängen. Det blef dock icke tid för mig att strax taga reda på honom, emedan i samma ögonblick en annan jösse kom sättande samma väg med värre fart än den första och en hund tätt efter. Detta var olämpligt, ty hunden ville jag icke skadskjuta. Därför stod jag med färdigt gevär väntande på ett gynnsamt ögonblick, då afståndet mellan djuren blefve större. Haren gnodde undan för lifvet, tätt utefter vattenbrynet, och hunden, som höll sig åt landsidan för att hindra haren från sidosprång inåt holmen, blef småningom efter på den ojämnare marken närmare alhäcken. Så kom han till stället där den skjutna haren borde ligga, och där stannade han, medan haren n:o 2 kilade undan. Då sköt jag, just innan hunden åter kom fram bakom ett röse bärande haren n:o 1, hvilken han väl ämnade apportera. Nu visste jag säkert att jag hade två harar och började åter ladda. Detta var med en sådan bössa som min ett ganska omständligt göra och under tiden hann hunden bära sin hare dit den andra låg och då han troligen icke ansåg sig i stånd att på en gång framskaffa två, satte han sig som vakt bredvid dem båda. På mitt håll ifrigt sysselsatt hade jag icke gifvit akt på kamraternas skjutande, men gick nu och hämtade hararna, hvarpå hunden åter sprang till skogs. Sedan jag suttit en stund i ångslupen, spejande åt alla håll, hördes drefvet komma närmare från andra sidan. Åt detta håll var den af albuskar kantade stranden mycket kortare och tog tvärt slut vid en stor jordfast sten, som höjde sig på midten omkring fyra fot öfver marken och sluttade mot sjön som en takås. Innan hundarna hunnit nära, hördes ett skott tätt inpå, och strax därefter rusade en hare ur albuskarna vid udden upp på stenen och med ett ofantligt språng ned i sjön. Jag hade knappast hunnit uppfatta denna ovanliga företeelse, då jag såg possessionaten lika fort komma samma väg och som haren med ett långt språng fortsätta ut i det våta. Lyckligtvis var där endast ett par fot djupt, och då han kunde stå på sina fötter samt med samma varsnade haren längre ut på väg till nästa land, sköt han honom. Hela tilldragelsen försiggick så hastigt och såg så löjlig ut, att jag icke kunde låta bli att ropa till A.: "Gå efter haren med samma, då du ändå är våt." Men han hade icke lust till det och så måste Öster fara efter den med båt. Haren hade sjunkit som en sten på fyra fots vatten och var icke lätt hittad och upptagen, ehuru vattnet var klart. Öster fick med ångbåtens båtshake icke tag i haren, hvarför han uppställde den som märke och hämtade en stör och ett snöre till en snara hvarmed han fiskade upp jössen, påstående att det var första gången han metat hare. Aminoff berättade sedan att han skjutit bom på samma hare, som kommit alldeles inpå honom, och då han för de täta albuskarnas skull ej märkte att landet så plötsligt tog slut, rusade han efter honom för att få skjuta andra skottet. När han så kom upp på stenen, fick han intet säkert fotfäste utan måste hoppa ned i sjön för att icke falla framstupa. Aldrig förr hade jag sett eller hört omtalas att hararna i skrämseln gingo till sjös och hade ej ens reda på att de kunna simma, hvarför jag var så förvånad, att jag glömde använda bössan, ehuru jag ju kunnat skjuta haren lika väl som Aminoff. Vi hade alla mycket roligt åt detta mellanspel, utom A. som påstod sig ha otrefligt i byxorna och tog dem af sig. Obehaget att vara sans culotte blef dock lätt afhjälpt af den aldrig rådlöse Öster. Denne var nämligen städse och särskildt om söndagarna mån om ett snyggt och reputerligt utseende, och ehuru han under sommaren vanligen brukade tillbringa dessa dagar med mig till sjös, medförde han dock helgdagskostymen i sin ruff ombord. Därifrån hämtades ett par oklanderliga svarta, ett par strumpor och nya gummigaloscher, fullt tillräckligt att hos A. förjaga alla tankar på omedelbar hemfärd och lifva honom för jaktens fortsättande. De våta plaggen placerades ofvanpå ångpannan, där denna och solen snart verkställde torkningen. Men under tiden såg possessionaten enligt Östers påstående ut som en illa tacklad skuta, ty Öster var kort och knubbig, hvarför hans plagg på den längre och smalare A. såg ganska vidt och urväxt ut. Då nu inalles fem harar stupat på Möyrysaari och osäkert var om flere funnos, beslöto kamraterna att med de två andra hundarna fara öfver till Mommosaari och där fortsätta jakten, medan ångslupen eldades upp för hemfärden. För att se efter huru Östers arbete med maskinen lyckats, stannade jag ombord. Medan jag väntade, observerade jag en stor roffågel sväfvande i större och mindre kretsar öfver holmarna, så klart belyst af solen att det tycktes möjligt att räkna fjädrarna i hans vingar och stjärt, ehuru han var så högt uppe, att jag icke ens närmelsevis kunde taxera afståndet. Utan egentlig mening att skjuta honom, följde jag, då han kom nästan rätt öfver mig, hans rörelser med bössmynningen och fastän jag ansåg honom vara alldeles utom skotthåll, roade det mig att skjuta för att skrämma honom. Fågeln gjorde dock helt oväntadt en kullerbytta, slog ett par häftiga slag med vingarna och föll som en sten nära ångslupen i vattnet, hvarpå Öster skyndade ut med båten att taga upp honom. Det var en fullvuxen fiskgjuse. Min långa bössa hade åter hedrat sig på denna färd. Vid pass en timme senare återvände de andra efter att på Mommosaari ha skjutit tvänne harar. Det fanns således nu sju stycken. Detta ansågs vara ett nöjaktigt resultat af jakten, och då allt var klart ombord, anträddes återfärden till Pekkala, dit vi anlände vid tolftiden. Vi hade således god tid att något snygga upp oss till middagen, till hvilken vi vid ankomsten inbjödos af gårdens ämabla värdinna. Under den muntra middagen fick A. höra åtskilligt skämt öfver den stora jaktifvern, som förledde honom att springa efter hararna till och med i sjön; äfven jag måste lida för min bekvämlighets skull och det besvär kamraterna haft att stryka kring och drifva villebrådet att söka upp mig ombord, på det att äfven jag måtte få skjuta. Hvarpå jag, tackande dem för ospard möda, påstod att idén att jaga hare och fågel med ångslup var Östers, hvilket gaf anledning till att vår värd kom ihåg att skicka byxorna ned till Öster, som kallades upp, aftackades och firades. Vid toddydags togo vi afsked af vårt vänliga värdfolk, tackande dem för jaktnöjet, en glad dag och öfverflödig välfägnad samt återvände till staden, dit vi intågade vid midnatt. Vårt första försök att jaga orrar med bulvaner. Ett och annat kan jag berätta om fågeljakter i nejden kring Tammerfors, där det på 1860-talet fanns godt om vildt af denna sort. Men då söndagsmorgonen var den enda för sådant nöje disponibla tiden, måste det vara bra vackert väder och behöfdes stor öfvertalningsförmåga af vännen L:k (Fredrik Lundmark, kassör vid T:fors Linne- & Järn-Manufakturaktiebolag), om det någon gång skulle bli allvar af. Jakter uteslutande för orrskytte företogo vi icke förrän hösten 1864, emedan hans håg mest stod till harjakt och därvid sköts fågel blott tillfälligtvis, d.v.s. om en sådan var så god eller rättare var så dum att sitta kvar tills man kom inom håll eller oförsiktig nog att flyga förbi på lämpligt afstånd. Vid sådana tillfällen hade jag med min ovanligt långskjutande och föga spridande bössa bättre chanser än han och sköt fågel på håll, på hvilka han bestämdt nekade att, som han uttryckte sig, "kasta bort krut och hagel." Han hade en mycket nervös och hetsig karaktär, hvarför ett sådant lyckadt skott var nog att göra honom misslynt och afundsjuk, icke för villebrådets men för jaktlyckans skull. Vid sådana tillfällen vankades ovett, antingen jag sköt träff eller bom. I förra fallet påstod han, att jag var "sniken efter skott" och föga tänkte på kamratens nöje samt i det senare att jag åter ej brytt mig om att lyda hans råd att icke skjuta på för långt afstånd, eller att jag icke låtit honom, som var närmare, få tid att skjuta. Denna hans oundvikliga fallenhet för att gräla och klandra blef man snart van vid och hade roligt åt, i synnerhet som den ju icke berodde på afundsjuka, utan snarare på en medfödd åtrå att alltid och i alla afseenden vilja ha rätt och veta allt bättre än andra. Detta var ett utmärkande drag i hans karaktär. Eljes var han en hjärtegod människa och blef snart på godt humör igen, blott han obehindradt fick ge luft åt sina känslor, men motsade man honom, då var han länge vred tills jaktlusten åter kom försonande öfver honom. Vanligen skänkte jag, som icke hade eget hushåll, en del af det hemburna jaktbytet ät honom och då var allt glömdt och försonadt. Hade han icke lockat mig ut, hade det icke blifvit mycket jakt af för mig. Vid denna tid hade kassören kommit på den tanken, att vi borde skjuta orrar för bulvaner, då dessa fåglar, efter hvad vi sett på våra harjakter, tycktes vara mycket talrika i trakten. Han kände till detta jaktsätt, som var alldeles nytt för mig, hvarför jag gärna ville vara med därom. Därtill måste vi skaffa oss bulvaner, och då sådana hvarken funnos att köpa eller låna i staden, beslöto vi att tillverka dem själfva. Detta var lättare sagdt än gjordt, men vi voro ihärdiga och under de följande kvällarna ritades och konstruerades artificiella orrar i flere ställningar, till dess vi slutligen tyckte oss skäligen bra ha härmat naturen. Visserligen voro våra fabrikat inga mästerverk, men erfarenheten visade snart, att de utom orrar äfven lurade hökar och — hundar och således icke voro alltför otympliga. Till en början täljdes stommar af trä, som på vederbörligt ställe försågos med styfva, väl glödgade järntrådar af halsens längd och form samt därpå fästade träskallar, hvarefter allt lindades med blår till rätt tjocklek. Kassören sömmade påsar af foderlärft som träddes öfver kropparna och på nödiga ställen stoppades väl stinna med skofvor från linnefabriken, så att de fingo riktig form. Det visade sig dock snart, att skofvor äro ett mycket olämpligt material för sådant ändamål. Sedan fåglarna efter åtskilliga ändringar slutligen lyckats något så när, öfverkläddes fabrikatet med svart kläde, för hvilket ändamål kassören efter mycken tvekan spenderade ett par af sina inexpressibles. Detta öfverdrag tillklippte, fasonerade och fastsydde han själf, ty det öfversteg min kunskap och förmåga, men han hade från sin ungdom erfarenhet i beklädnadskonsten och fick rockarna att sitta som pågjutna utan skrynklor och veck. Därefter fästes på vederbörliga ställen granna röda eller hvita klädeslappar och mästerverken voro färdiga till icke ringa stolthet för kassören, som ju ock däraf haft det vida större besväret. Af detta skäl påstod han det vara min oafvisliga skyldighet att forsla fåglarna till jaktmarkerna. Denna mig sålunda påtrugade syssla som bulvanbärare var jag naturligtvis föga nöjd med och hade strax från början utan eget förvållande förargelse nog däraf. Vi hade förfärdigat tre bulvaner, emedan L., som var en liten smula skrockfull, trodde på tretalets lyckobringande egenskap, men att hvarken slaghöken eller hans harhund Moppe därför skonade dem, fingo vi tyvärr snart erfara. Kassören var otålig att snart få profva sina "egna flitiga händers verk", och då vi råkade vara nära löffallningstidens slut beslöts det, att konstverken skulle användas nästföljande söndag. Dagen kom gråkall och regndisig. Före dagningen väckte mig den ifriga kamraten, som hade sin bostad ofvanom min, och skyndade på mig, ty kaffet stod redan på bordet. Efter dess inmundigande måste jag med en djup och aningsfull suck åtaga mig det ansvarsfulla görat att utom egen utrustning transportera de tre lockfåglarna. Detta visade sig vara lättare lofvadt än gjordt och kassören borde hellre bjudit till att inpränta hofsamhet och varsamhet hos sin förträffliga stöfvare Moppe, ty kräket hade snart kommit underfund med att husbonden ämnade sig till skogs, och då han naturligtvis ansåg sig vara själfskrifven deltagare i nöjet, blef han utom sig af förtjusning och rasade värre, trotsande all dressyr. Innan vi ännu hunnit ur huset, rusade hunden i väg och nafsade efter både sin herre och mig, döf för hvarje lugnande kommando. Medveten om min ansvarsfulla syssla och rädd om den dyrbara bördan, protesterade jag mot harhundens medtagande på fågeljakten för att bli befriad från hans närgångenhet. Bulvanerna hade jag hängt en öfver hvardera axeln nedåt ryggen och bar den tredje framför mig, dock var all försiktighet förgäfves, ty då jag böjde mig något framåt för att lyfta klinkan å den låga trädgårdsgrinden, passade Moppe på tillfället att för sin egare visa sina anlag för fågeljakt, hoppade upp bakom min rygg och bet halsen af den ena lockfågeln. Ett moln af skofvor och dam spred sig kring mig och hundkräket, som skakade om den lösrifna delen. Naturligtvis var denna olycka enligt kassörens åsikt icke en följd af Moppes dåliga uppfostran och okynne, men väl kunde jag ha varit varsammare, ty han skulle nog ha öppnat grinden om jag låtit bli. Efteråt är man ju alltid klokare. Emellertid ansåg han detta missöde som ett dåligt förebud för dagens jakt och skulle nog ha stannat hemma, om icke nyfikenheten hvad orrarna skulle tycka om bulvanerna varit öfvervägande. Till mitt försvar påstod jag, att det synbarligen varit skört kläde i de gamla pantalongerna, eftersom hela halsen så lätt afrifvits, men han försvarade sina byxor med, att de i många år tjänat honom oklanderligt. Felet var och förblef till största delen mitt; Moppe kunde träffa på någon hare och därför vara bra att ha med, därvid blef det. Denna motgång grumlade nöjet från början, men då för tillfället intet kunde göras till skadans afhjälpande, begåfvo vi oss på väg med de två oskadade lockfåglarna, och var jag i tysthet ganska belåten med att min börda blifvit minskad, så var kassören i stället vresig och tystlåten. För att få honom på bättre humör, framkastade jag det påståendet, att Moppe med sitt attentat på bulvanen tydligen visat, att de voro utmärkt utförda, eftersom han trott dem vara naturliga fåglar. Men detta smicker tog icke skruf den gången, och då jag råkade yttra, att bulvanen säkert varit hel om Moppe fått stanna inomhus, eftersom han icke ändå kunde taga fåglarna i träden, fick jag veta, att Moppe genom sin blotta åsyn kunde få orrarna i rörelse, hvilket vore nödvändigt för att få dem till bulvanerna. Samstämmighet i åsikterna kunde icke åstadkommas. I Ala-Erkkilä gård afhämtades en med yxa och bössa försedd karl, som skulle hjälpa att bygga skjutkoja och att köra upp fåglarna; åt honom anförtrodde jag att bära den ena bulvanen. Vandrande genom Huhtimäki till Järvensivu utmarker, hvilka trakter f.n. lära vara tätt bebyggda, kommo vi in i Takahuhti skog, där vi på sista harjakten söndagen förut sett de många orrarna. Medan vi båda gingo tysta bredvid hvarandra och karlen följde ett stycke efter, hade Moppe sin vana trogen dragit sig in i småskogen till vänster om oss och gaf plötsligt ifrån sig ett par korta gläfs, som kommo oss att tvärstanna. Jag såg åt det hållet hvarifrån ljudet kom och varsnade intet, men kassören, som stod på min högra sida, röt i det samma åt mig; "stå stilla", slängde upp bössan alldeles midtför näsan på mig och sköt haren. Detta försiggick så plötsligt, att jag af tillropet och det nära inpå mig affyrade skottet blef så bestört, att jag icke ens såg haren stupa eller tog vidare notis om honom, innan kassören triumferande lyfte den döda vid bakbenen, sägande: "Var inte Moppe bra att ha med?" "Men bättre är att inte jag fick del af hagelsvärmen", blef mitt svar; hvaråt han blott hade mycket roligt, ty helt plötsligt hade han blifvit vid bästa lynne. Nära detta, enligt kassörens påstående, lyckobringande ställe upprestes i hast en skjutkoja af några nedhuggna unga tallar lutade mot en större och däri anbringades af ett stycke gärdsel en sittbänk, ty en sådan förklarade kassören vara nödvändig. Det var den äfven. Vi hade öfverenskommit att oss emellan draga lott om platsen i kojan och då jag råkade få det längre strået, blef jag således den lycklige och afundade. Nu tröstade kassören sig åter med, att han redan vid utmarschen sagt, att det skulle bli en "tykobrahedag" för honom. Inom skotthåll från kojan stod ett snår af klena, höga björkar; öfver ett par af dessa kastades ett rep, hvarmed topparna böjdes ned och afskuros så att spetsarna kunde stickas in uti motsvarande hål i buken på bulvanerna, hvilka dessutom fastbundos med snören. Då allt sålunda var väl förberedt, förmanades jag som var nybörjare på sådan jakt, att icke visa mig utom kojan, att icke skjuta innan fåglarna satt sig, att icke af misstag skjuta bulvaner i stället för orrar samt slutligen att först skjuta den närmaste orren och därefter undan for undan de andra, som i sådant fall nog sutto kvar. Då jag vågade yttra tvifvel om att fåglarna voro så dumma, försäkrade han, att det förhöll sig så, men hvarifrån hän fått den vissheten, sade han icke. Det måtte ha varit i den s.k. gamla goda tiden som fåglarna voro så oerfarna, tyckte jag, ty på min tid ha orrarna städse flyttat vid första smällen och karl den som hinner skicka ett bra riktadt skott efter dem, men detta låtsade han icke höra. Sedan jag därefter som lydig lärjunge för bättre minnes skull repeterat de erhållna orderna, aftågade kassören med karlen och Moppe för att "sätta orrarna i rörelse". Emellertid hade klockan blifvit närmare 8 och vädret var än otrefligare. Nästan för tunnklädd satt jag i rishögen med skallrande tänder, och för att vidmakthålla blodcirkulationen stampade jag med fötterna som fröso. Jag blef snart utledsen vid hela nöjet och ångrade att jag icke afstått den föga afundsvärda platsen åt kassören, som under vandringen kunde hålla sin lekamen varm. Klockan blef slutligen öfver 10 och jag hade icke fått se ens en talgmes, långt mindre någon orre. Bäst jag dock på fullt allvar ämnade öfverträda förbudet n:o 1 och krypa ur kojan för att räta på de stelnade lemmarna, susade det i luften öfver mig och en stor roffågel slog ned på den mest aflägsna bulvanen. Han högg klorna i den och försökte med häftiga vingslag att rycka loss lockfågeln. Under hela tiden hade jag hållit bössan framför mig i riktning ditåt och då höken under sina ansträngningar böjde björktoppen åt mitt håll, sköt jag. Detta borde jag icke ha gjort, ty i den ställningen fick bulvanen en del af skottet. Men äfven höken hade fått nog, han gjorde några matta vingslag och blef hängande med hufvudet nedåt vid den än djupare neddragna lockfågeln. I denna ställning med vidt utbredda vingar såg höken ut som en upp- och nedvänd fläkterörn och ett moln af damm ur bulvanens upprifna sidor spred sig för vinden. Det var en fullvuxen jaktfalk, nästan hvit, tecknad med svartbruna prickar öfver hela kroppen och ett band af samma färg öfver stjärten, mätande mer än fyra fot mellan vingspetsarna. En stund betraktade jag det sålunda förenade egendomliga paret, som sakta gungade för vinden, och beslöt att låta det hänga, tills kassören återkom. Då en sådan röfvare vistats i trakten, var jag öfvertygad, att den dagen intet bulvanskytte vidare skulle bli af och ämnade därför till hemfärdens förberedande nedtaga den tredje bulvanen. Det var dock för mig ensam omöjligt att böja ned trädet hvaruti den satt, och ehuru jag hade yxan där, ville jag dock icke göra ytterligare skogsåverkan genom att hugga ned björken, utan företog mig att skjuta utaf björktoppen nedanför lockfågeln. Skottet skulle troligtvis äfven locka tillbaka kassören som icke lät höra af sig. Allt gick efter önskan, haglen krossade björkens toppkvist och den tunga bulvanen ref den med sig ned till marken, där lockfågeln hamnade oskadad. Strax efter skottet hördes enligt förmodan kassörens hornsignal ganska nära. Några ögonblick därefter rusade Moppe förbi mig, nafsade tag uti bulvanen och skakade den ohejdbart, på samma satt som hundar bruka taga lifvet af en fångad katt eller räfunge. Den oundvikliga följden af en sådan hänsynslös behandling var att äfven den sista lockfågelns innanmäte spriddes vida omkring och då trots allt mitt lockande och hotande odjuret icke ville släppa sitt rof, apporterade han det i stället åt den just anländande husbonden. Häpen stannade kassören vid de söndersargade lämningarna af sina flitiga händers verk, som hunden ånyo ville taga itu med. Men kassören bärgade trasorna undan hundens raseri och räckte dem mot mig utbristande: "Kunde nog tro, att det var den du sköt". Till svar på denna förnärmelse pekade jag endast på den åt sidan om oss hängande höken, hvilken han då först varsnade. Han var dock för mycket förargad för att bevärdiga den med mera än ett flyktigt ögonkast och sade spefullt: "Det var just lönt att öda skott på en sådan där." Ja, att otack är världens lön, det lät han mig rätt ofta erfara, och ändå svor han, när det passade, öfver räfvar, kattor, hökar och andra skadedjur som förgöra villebrådet. Medan vi därefter nedtogo höken, sade kassören sig icke begripa, huru Moppe fått tag uti den andra bulvanen. Af detta yttrande förstod jag, att han icke hört mitt första skott och då jag icke var hågad att erkänna att jag skjutit ned den, svarade jag, att den troligen fallit ned af skrämsel då höken kom. Om han ännu var för ond att bry sig om att svara härpå, lämnar jag osagdt, men med detsamma observerade han, huru illa höken söndersargat hans bulvan, hvars sidor alldeles uppfläkts af klorna och som såg föga bättre ut än den af Moppe sist behandlade. Kassören dundrade och svor öfver den fullständiga ödeläggelsen af hans händers verk och den gemena otur, som i grund förstört dagens nöje. Allt detta skulle icke ha inträffat, om han fått sitta i skjutkojan, han skulle icke ha skjutit höken och Moppe bestämt icke fött förstöra bulvanen, det var alldeles tvärsäkert det. Jag hade hoppats att han icke skulle komma underfund med, att jag samtidigt med höken äfven träffat bulvanen, men haglet hade rifvit blär och skofvor med sig halfvägs ut genom tyget, hvilket alltför tydligt förrådde attentatet, och detta blef ett välkommet skäl för att utom höken och Moppe äfven låta mig få del af det utbrytande åskvädret. Då kassören var riktigt ond, såg han hemsk ut, han grinade så fult som möjligt och sprattlade med händer och fötter, hvarför man hade mycket svårt att hålla sig allvarsam. Hans ovett sköt därför alltid förbi målet och var det med bästa vilja omöjligt att känna sig förnärmad, helst det aldrig var så illa menadt som sagdt. Mest roade mig hans påstående, att ifall jag icke skjutit, hade höken nog märkt misstaget och skulle för att icke fastna i försätet försiktigt ha dragit klorna ur bulvanen, utan att skada den så illa som han nu i dödskampen gjort. Medgifvas måste ju, att kassören hade orsak att vara misslynt, och som jag vid sådana tillfällen brukade göra, bjöd jag till att blidka hans vrede, genom att, som bot för den skada mitt skott åstadkommit, till nytt öfvertåg på fåglarna lofva honom ett par af mina gamla svarta samt all den hjälp jag var i stånd till vid tillverkning af en ny uppsättning lockfåglar, men ändå mullrade åskan länge. Med sådant lirkande blef ovädret dock slutligen lugnadt och vi beslöto under hemmarschen, att arbetet skulle vidtaga samma dag på aftonen och i möjligaste mån påskyndas. Till besegling af detta fredsslut oss emellan bjöd kassören en stadig klunk ur den medförda pluntan, hvilken verkade mycket välgörande på mina af väta och kyla stelnade lemmar. Ja kassören gick snart så långt i medgifvande, att, emedan han och karlen på sin vandring hvarken sett fågel eller hare, förklara det vara bra att höken blef afdagatagen och hans jaktmark befriad från ett skadedjur. Belåten med rehabiliteringen af min jägareära hängde jag höken på ryggen och bar honom hem, där han väckte mycken beundran för sin storlek och fjäderskrudens vackra teckning. Så slutade vår jakt på denna tykobrahedag dock med en berömlig gärning och med återvunnen sämja. Den hade bevisat att tretalet icke alltid är lyckobringande. En lojakt. Första gången jag såg lo i trakten af Tammerfors var i början af maj 1864 vid följande tillfälle. För att på lediga stunder kunna befara de vackra trakterna utefter sjöarna norrut hade jag byggt en liten ångslup som blef färdig vid nämnda tid och fick namnet "Svea". Näsijärvi hade ännu icke afkastat istäcket, men båten var redo och jag mycket intresserad att få försöka den, således måste pröfningen försiggå längs stränderna, där ett smalt öppet vatten uppstått. Ombord voro blott Öster och jag, då vi med sakta fart ångade från ströminloppet österut. Vid stränderna såg det ännu mångenstädes ganska vinterlikt ut. Bortom Lappiniemi, där reslig skog stod ända ned till vattenkanten, låg snö kvar i stora massor på sådana ställen, där sol och vind icke kommit åt. Medan vi följde iskanten nära nyodlingarna vid nuvarande fattiggården, observerade jag ett större djur liknande en hund, som satt i solskenet på en slät bergklack vid vattenkanten och lugnt betraktade den på tolf till femton famnars afstånd förbifarande ångbåten. Jag trodde till en början, att det var en hund från det ett par bosshåll därifrån belägna enstaka torpet, men gjorde dock Öster uppmärksam därpå. Han sade strax: "Det är ingen hund, det är en lo och sådana finns godt om i Takahuhti- skogen." För att öfvertyga mig härom och se effekten däraf, lät jag hvisselpipan ljuda. Det verkade som ett skott; lon försvann med jättelika språng in åt skogen, tätt följd af en annan, som vi förut ej observerat. Öster hade rätt, det fanns många loar i trakterna österut till och med nära staden, och vid våra harjakter träffade kassör Lundmark och jag om hösten, då snön fallit, ofta på lospår och sågo äfven djuren. Därigenom hände, att af en samma år på hösten tillämnad harjakt blef den lojakt som nu skall omtalas. Så snart den första snön låg, brukade kassören bli orolig och ständigt prata om att man försummade jakttillfället, och dock måste vi båda alltid vänta till helgen, innan det kunde bli något jagande utaf; men den sista söndagen i oktober tidigt på morgonen blef det allvar af. Vädret var lugnt och gråmulet. Under natten hade ytterligare något snö fallit, så att snötäcket blifvit närmare sex tum tjockt, löst och passande för spårning, ehuru något tungt att gå uti. Vår väg gick österut till de skogsmarker som ännu orörda af yxan sträckte sig längs bergåsen bortåt Aitolahti. Söder om åsen ungefär fem km från staden och tre från sjön ligger i en bred dalsänka Takahuhti by med tillhörande odlad mark, men norr och öster därom fanns då grof skog, samt på några få ställen närmare byn igenväxta skogsängar kantade af småskog och videbuskar. Dessa trakter voro vår vanliga jaktmark och här voro vi väl orienterade, men längre österut mot Teisko kapells gräns hade vi blott färdats på landsvägen. Sedan vi gått närmare ett par timmar utan att hitta spår och kommit till en skogsäng om minst tio tunnlands areal, påträffades vid kanten däraf en bred spårgång med stora här och där upplöjda fotspår, liksom om djuret burit något som på dessa ställen släpat i snön. Jag antog spåren vara efter hund, men kassören påstod dem vara efter varg eller lo. Häruti styrktes han af sin Moppe, som visade en sådan rädsla, att han icke kunde fås bort från husbondens hälar och skälfde så att pälsen på ryggen stod rak. Samtalande om hundens beteende och om spåret, gingo vi sakta framåt öfver den af stora videbuskar kantade ängen, kassören förut och jag något efter honom, båda bärande bössan skottfärdig. Jag trodde icke att denna spårning skulle leda till någonting, allra minst till en lojakt, och då en flock orrar kom strykande från sidan lågt framför oss, kunde jag icke motstå frestelsen att fyra af, hvarefter en fågel föll. Omedelbart efter skottet skrek kassören: "Se lon!" och sköt med detsamma bom. Den af oss spårade lon hade haft sin lega vid ängskanten tjugu steg framför oss i ett tätt snår af videbuskar och små tallar; därifrån rusade han med ofantliga språng tvärs öfver ängen och upp i en stor grenig tall vid skogsbrynet. Där sågo vi honom ligga på en gren tre famnar öfver marken. Afståndet dit kunde vara tvåhundra steg. Varskodd af kassörens utrop såg jag lon ett stycke ut på ängen och kassören på väg att följa efter, men hejdade honom med orden: "Han släpper dig icke inom håll." Skulle vi nu istället för Moppe haft en hund med kurage, så hade han följt lon och hållit honom kvar i trädet, tills vi hunnit fram, men så väl var det icke. Visst tog kassören fatt hunden, kopplade honom, ledde honom på spåret och tryckte ned hans hufvud i några af fotspåren, men detta tjänade till intet. Moppe såg ännu ömkligare ut än förut, drog svansen mellan benen och skakade som ett asplöf till sin herres stora förargelse. För att komma åt lon föreslog jag, att vi från skilda håll skulle försöka smyga oss på honom, men detta gillade icke kassören. I stället fäste han kopplet högt på en videgren vid kanten af busksnåret och tjudrade där sin Moppe i lons åsyn; han påstod att denna säkert skulle anfalla hunden, så snart vi aflägsnat oss. Därför ämnade han lägga sig i bakhåll i närheten för att invänta attacken och tillrådde mig att göra detsamma. Jag fann detta förslag ganska problematiskt, men ansåg det lönlöst att disputera med honom därom, helst han genast med ifver började tillreda sig en gömma bakom några afskurna tall- och granruskor, som han helt hastigt ställde i snön. Möjligtvis hade hans plan i längden kunnat lyckas, ty hunden bjöd till att efter bästa förmåga vara en frestande ögonfägnad för vilddjuret, och då hans herre för sina tillrustningars skull aflägsnade sig, började Moppe agera värre; tjutande hoppade han på bakfötterna och slet på kopplet, som om han ämnat strypa sig. Kassören var mycket nöjd med dessa hundens åthäfvor, som han var säker skulle locka lon till anfall, och kröp förtröstansfullt bakom sin färdiga skjutskärm, än en gång uppmanande mig att göra sammaledes. Härför var jag icke hågad. Att kanske i timtal ligga på några granruskor i snön och vänta på lon, som troligtvis inte behagade komma, föll mig icke i smaken, men då lon fortfarande satt kvar i tallen, var det så mycket mera frestande att försöka smyga sig på honom. Kanske skulle det lyckas, då lon hade något så intressant att fördrifva tiden med, som iakttagandet af Moppes ursinniga försök att komma lös. Jag lämnade kassören och Moppe åt sitt öde och gick bort från ängen för att osedd af lon kringgå honom på stort afstånd och kom snart in i en tät småskog af snöklädda tallar. Där var jag säker att icke synas och stannade för att ladda om bössan. På kassörens råd medförde jag alltid några små paket grofva hagel, som nu sedan harhaglen utkratsats stoppades i piporna. Därpå smög jag vidare, försiktigt begagnande mig af det skydd tallarna erbjödo. Lyckligtvis kändes luftdraget ungefär från det håll där lon fanns och allt gick efter önskan, tills jag kommit ungefär två tredjedelar omkring ängen, men där blef skogen högre och glesare. Därför måste jag draga mig bakom några vid ängskanten växande videbuskar; dessa voro dock icke höga nog att dölja mig så att intet annat återstod än att avancera krypande och det var föga angenämt. Hvilka besvärligheter underkastar man sig dock icke i jaktifvern! Lyckligtvis hade jag ett par yllevanter i jaktväskan. Dessa påtogos, bössremmen stacks mellan tänderna och sedan bar det af på alla fyra. Svårt och långsamt gick det framåt. Öfver en timme hade säkert förflutit sedan jag lämnade kassören, då jag slutligen uppnådde den sista videbusken hvarefter detta skydd tog slut. Vantarna slöto nog tätt till handlederna, men hade blifvit genomblötta så att fingrarna stelnade i dem. Jag märkte att krypandet snart måste bli slut, helst äfven byxorna icke höllo tätt ofvanom de långa stöflarna. Närmare lon kunde jag icke komma, vid försöket skulle han säkert observera mig och kvickare vara nere ur trädet än jag blef skjutfärdig. Hållet var långt, säkert sextio, kanske sjuttio eller flere steg. Då lon fortfarande tycktes vara intresserad af Moppe, hvilken dock lugnat sig och viftande med svansen stod och bligade åt det håll, där hans herre låg på lur, hade jag tid nog att öfverväga hvad som vore bäst att göra. Säkert var att kassören skulle bli vild, om jag sköt utan att fälla lon och sålunda skrämde honom på flykten, men lika tydligt var att jag omöjligt kunde återvända utan att skjuta, då jag nu engång med mycken möda kommit något sånär inom häll. Ännu engång spejade jag omkring, profvande möjligheten att osedd komma närmare, men då sådant visade sig omöjligt, beslöt jag att med ett välriktadt skott göra slut på detta krypskytte. Den skyddande busken var en famn i diameter och mycket tät. Jag stack min bössa igenom den och siktade omsorgsfullt på lon som vände hela högra sidan åt mig och låg mycket väl till. Ett kulgevär skulle varit mycket bra att ha, men det återstod nu intet annat än att förlitande mig på min långa bössas träffsäkerhet hålla högt för det långa afståndets skull, sikta omsorgsfullt och klämma till. Jag sköt dock icke genast, hvarför är svårt att säga, kanske emedan jag tyckte mig göra orätt emot kamraten. Alla betänkligheter måste dock vika, ty jag kunde icke ligga så längre, jag frös. Än en gång siktade jag så godt jag kunde och sköt. I krutröken såg jag att lön kom ned ur trädet, som jag tyckte, mera ramlande än hoppande, men då jag kom fram till stället var han borta. I snön syntes märke efter halfva bakkroppens längd och sidan, han hade således icke som katten kommit ned på fötterna; spåren visade först några korta ojämna hopp, hvarefter han sprungit sin kos lämnande några få bloddroppar i snön. Innan jag hann fram till trädet, hörde jag redan kassörens dundrande röst och han fortsatte hojtandet, medan han rusade öfver ängen. Jag brydde mig dock icke om att höra eller svara något på hans tillvitelser, visade endast på bloddropparna, påstående att han på så långt håll säkert icke gjort ifrån sig bättre med ett hagelskott. Detta lugnade honom något och jag fick sedan beskrifva, huru jag burit mig åt. Sedan han hört hvad jag hade att säga, ville han att, då lon säkert blifvit sårad, han ock omedelbart skulle förföljas; men våt och frusen som jag var, motsatte jag mig detta för min del, förklarande att jag var för våt att fortsätta och därför genast ämnade mig hem. Vi gingo under denna dispyt tillbaka öfver ängen, ty kassören måste i alla fall hämta hunden, som nog trodde att han blifvit öfvergifven och tjöt erbarmligen. Medan kassören sysslade med hunden, undersökte jag snåret, hvarifrån lon rusade ut och fann blod och skinnslamsor efter en hare i legan. Detta fynd förklarade de först observerade släpningsmärkena i lons spårgång samt väl äfven hans korta flykt och lugna kvar liggande i tallen. Lon var således icke hungrig och vännen kassören skulle nog fått vänta bra länge, innan odjuret fått aptit på Moppe. Han hade ock valt gömman utom synhåll från tallen; lon kunde därför visserligen icke se honom, men han ej heller lon, som således kunde ha sprungit sin väg, medan kassören höll vakt huru länge som helst. Då jag efteråt frågade honom, huru länge han tänkt hålla ut där ifall jag icke skjutit, svarade han, att lon nog kommit, om jag aflägsnat mig på längre håll. Således var det nog af artighet mot mig som lon så länge låg kvar i tallen, kan jag tro. Sedan äfven kassören besett resterna efter haren, skiljdes vi, han för att med sin hund förfölja lon och jag för att skynda hemåt. Ganska trött efter den halfannan timme långa hemmarschen hade jag just jämt hunnit byta kläder och äta frukost, då kort före kl. 12 på dagen bjällerklang hördes utanför och jag såg kassören åtföljd af hunden stiga ur släden. Förmodande att han fått nog af promenaden efter lon och ämnade sig hem, fäste jag mig icke vidare vid hans ankomst, men blef ganska häpen då han utan att gå upp till sitt rusade in till mig sägande: "Du måste ovillkorligen komma ut med, ty lon lägger sig allt oftare." Skrattande svarade jag: "Då skulle jag i ditt ställe ha följt honom litet längre och skjutit honom, det hade varit mindre besvär." Han hade dock ansett det vara oriktigt att fortsätta jakten ensam, emedan jag sårat lon och därför äfven borde komma i tillfälle att skjuta ihjäl honom. Det var visst lika vackert tänkt som sagdt, och hade han icke i samma vefva meddelat, att han ansåg det bättre att två förföljde en sårad lo, så hade jag säkert funnit hans tänkesätt mycket grannlaga och kamratlikt, men nu fick jag smått misstankar, att han var litet rädd för besten. Sant var ju att han ingen hjälp hade att påräkna af Moppe, och om han i förskräckelsen skjutit illa kunde ju mötet med lon blifvit oangenämt nog. Trots alla invändningar gaf han icke tappt och så fick han mig med i släden, sedan jag förut fått honom att gå upp efter mat, som han förtärde på vägen. Under färden fick jag veta att lon i en stor bukt gått omkring Takahuhti bys utmarker och sedan fortsatt mot nordost, allt som oftast läggande sig i snön, hvarför kassören, ehuru han icke vidare sett blod, trodde honom vara svårt sårad. Han hade så följt lon till det ställe, där denna gått öfver den till Teisko kapell förande landsvägen, men då han tröttnat att dra Moppe efter sig, hade han återvändt till byn och där skaffat sig åkdon, med afsikt att så fort som möjligt afhämta mig. Efter en timmes färd på landsvägen kommo vi till det ställe där kassören öfvergifvit lospåret, hvilket vi nu tigande följde så snabbt som sig göra lät. Lon höll alltjämt rak kurs mot nordost till de vidsträckta skogarna mellan Messuby och Kangasala socknar samt Teisko kapell, hvarest på flere mils afstånd inga odlade byggder funnos och där björnen nyligen kunnat påträffas. Därför hade vi ock före affärden hemifrån i brist på varghagel laddat med flere små, runda revolverkulor. Jag hade laddat sex kulor i hvardera pipan, passande precis till två hvarf, men kassören om alltid skulle ligga öfver, hade i sin kaliber tolf stoppat sju sådana snärpor. Ganska snart träffade vi i spåret på ett ställe där lon åter hvilat; detta ansågo vi naturligtvis vara ett godt tecken och fortsatte ifrigt förföljandet. Men jakten tycktes vilja bli långvarig och tröttsam; småningom hade vi passerat fyra eller fem dylika legor, utan att FÅ syn på den förföljde eller märka att afståndet mellan hviloställena minskades. Det såg tvifvelaktigt ut, om vi med vår sakta fart skulle kunna så trötta ut lon, att han lät oss komma nog nära inpå sig. Vi hade nu redan i ett par timmar följt spåren utan att märka någon förändring, då vi kommo till ett stort kärr, som vanligt beväxt med gleststående små tallar, mellan hvilka snön låg djupare än i skogen. Här gingo spåren midt öfver det minst femhundra steg breda kärret, hvilket icke var så fruset under snön, att det bar oss. Hur skulle vi nu bete oss för att fortsätta? Under den långa marschen kom jag att tänka på, att då lon tydligt visade behof af hvila och därför lade sig, så låg han nog kvar så länge tills han vädrade eller hörde oss förfölja för att först då åter begifva sig undan. Därför föreslog jag, att vi borde försöka genskjuta eller ringa honom, medan han hvilade, och mig föreföll platsen här vid kärret gynnsam för ett sådant försök, ty där var snön djupare och mera tröttande för lon än i skogen. Kassören var med härom och då jag erbjöd mig att utföra ringandet, lade han sig i bakhåll vid spåret, där vi stannat och dit jag hoppades att lon skulle återvända, om jag lyckades ringa honom och ensam drifva honom tillbaka på inspåret. Jag begaf mig således med god fart på väg kring kärret, hållande mig på så pass afstånd därifrån, att jag från motsatt sida icke kunde varsnas; men kärret var mycket längre än jag förutsett och sedan jag vadat öfver en ditflytande bäck och gått omkring mer än en half timme, hade jag hvarken reda på väderstrecken eller hvar jag befann mig med hänsyn till utgångspunkten, ty himmelen var jämnmulen. Klockan visade fyra och det började skymma, hvarför jag fortsatte vandringen fortare med afsikt att alldeles kringgå kärret. Efter ytterligare en god stund kom jag utan att ha träffat på spårgången åter till en bäck, hvilken dock flöt ur kärret. Då bäcken var för bred för att jag skulle kunna hoppa öfver den och mina fötter redan voro våta, var jag ohågad blöta dem ytterligare och sökte vadställe närmare kärret, följande bäckens lopp så nära albuskarna och annan växtlighet medgaf, hvarvid torra kvistar alltsomoftast afbrötos och brakade under fötterna. Jag kunde ha gått omkring trettio steg, då längre fram hördes ett obestämdt knäppande ljud, som jag trodde åstadkommet af en uppskrämd fågel. Men den gången var det ingen fågel som blef uppjagad, ty då jag trängt kanske tjugu steg längre fram på den där med små granar tätt bevuxna sluttningen mot bäcken, kom jag till stället där spåren slutade och lon tydligt haft sin lega, utvisande att han uppskrämd af mig därifrån gått ut på inspåret. Jag var icke litet nöjd öfver att det mödosamma ringandet tycktes ha lyckats så till vida, att jag träffat på lon, samt skyndade efter honom fram till kärrkanten så fort som den oländiga marken medgaf; men där måste det bli slut på förföljandet, hvarför jag uppstämde ett ljudeligt "hallo", för att därmed påskynda lons reträtt och hindra honom att vika från spårgången samt om möjligt för afståndets skull varsko kamraten i bakhållet. Att denna afsikt lyckats, bevisade kassören några ögonblick därefter med ett skott och omedelbart därpå med ett till, hvarefter ett dånande "alles tot" följde, för att fortsättas af en oändlig samlingssignal på det städse medförda valthornet. Allt trefliga ljud för en uttröttad jägare. Att nu återvända den långa vägen kring kärret kunde icke komma i fråga, hellre trotsade jag bäckens djup och kom lyckligt öfver med något tillskott af iskallt vatten i stöflarna. Snart var jag framme hos kassören på en betydligt kortare väg kring andra ändan af kärret. Han var idel förtjusning öfver den stora, stupade lohanen som var så vackert grå på ryggen och hvit under buken, visande blott några bruna fläckar på benen. Flere gånger fick jag veta hvar lon fått det första skottet och hvar det andra, ehuru det första varit nog att döda honom, och att han efter det gjort en riktig kullerbytta. Då jag tyckte att i sådant fall det andra skottet varit onödigt slöseri som endast skadat skinnet, fick jag höra, att det händer med lon liksom med katten, att han blott domnar af vid första skottet och sedan kan bli oangenäm, om han råkar komma till sig. Då vårt syfte sålunda nåtts, tyckte jag det blef brådt att komma därifrån, ty det skymde på starkt och ingen af oss hade reda på, hvar vi egentligen voro. Kompassen hade glömts hemma och äfven kassörens lilla yxa, hvarmed vi kunnat hugga en stadig stör för att därpå bära villebrådet. Hans slöa jaktknif och min lilla puukko voro för dåliga därtill, därför kapade vi unga björkar så grofva som våra bösspipor, stucko dem in i dessa, därigenom förenande dem och lade sedan en stadig gren öfver skarfven samt surrade det hela fast ihop med bössremmarna. Lons fötter sammanknötos med valthornssnöret, bössorna stuckos under surrningarna och bösskolfvarna lyftes af oss båda på axlarna. Visserligen var detta en nödfallsutväg för transporten och jag fick lons bakända tämligen nära, men bra gick det att på detta vis bära både bössor och lo. Sålunda lastade anträdde vi återvägen, kassören förut och jag efter, följande den af oss upptrampade vägen. Det skymde på alltmera och återvägen till byn var lång, åtminstone tolf eller femton kilometer, att döma af tiden som vi varit i rörelse. Vi voro trötta och lon var tung, hvarför jag föreslog, att en af oss borde bestiga någon höjd för att om möjligt få öfverblick af trakten, ty ingen bondgård var nära. Därför, då vi efter en stunds vandring på höger sida varsnade en något glesare skogvuxen bergås, begaf jag mig dit upp. Uppkommen på höjden såg jag dock intet annat än skogbevuxna åsar utom mot den i väster klarnande aftonhimmeln, där en större och ljusare yta på långt afstånd låg vid horisonten. Där måste Näsijärvi och Aitolahti vara. Därifrån sträckte sig lägre trakter österut och uti denna dalsänka måste den å flyta, som mynnar ut i förenämnda vik och på hvars norra sida en bondgård med namnet Kulkas ligger, hvars egare med samma namn senare var socknens representant på flere landtdagar. Afståndet fågelvägen dit kunde vara fem kilometer, och hittade vi den, var det mycket lämpligare att gå dit än välja den långa vägen till Takahuhti by. Nedkommen från berget föreslog jag denna utväg åt kassören, som var med därom, blott man slapp "speta i bergen", som han uttryckte sig. Vi måste således att börja med kringgå den höjd jag bestigit, och hade lyckan icke fogat, att det vid synranden alltmer ljusnade och att vår väg låg åt det hållet, så hade vi säkert fått bivuakera i skogen öfver natten, utan tändstickor och utan yxa att därmed anskaffa en värmande brasa. Varskodda af denna dags erfarenhet begåfvo vi oss sedan aldrig till skogs utan dessa nödvändiga artiklar. Emellertid vandrade vi svettiga och trötta långsamt framåt, den ene eller andre stupande öfver rötter och tufvor, hvarför jag som var säker på vägen och väderstrecket snart måste gå i spetsen, och fast ingen af oss yttrade det, tror jag dock att vi, trots den lyckade jakten, slutligen båda tyckte det varit bättre om vi icke gifvit oss ut på detta äfventyr. Men som det var, måste vi hålla ut och kommo så slutligen vägledda af himmelens stjärnor och lysta af den hvita snön i halfmörkret till ån, samt hade den särdeles goda turen att snart träffa på en spång däröfver och en gångstig på andra sidan. Sedan gick det bättre framåt och vid niotiden voro vi illa medtagna af ansträngningen framme vid Kulkas gård. Då värden redan förut kände kassören, mottogos vi med största välvilja och trakterades med allt godt som fanns i huset och detta var likaså välbehöfligt som hvilan. Han ville äfven ha oss kvar öfver natten, hvilket anbud vi dock afslogo, för att icke genom så lång bortavaro för mycket oroa de hemmavarande, som visste hvad vi förehade. Gubben påstod dock, att eftersom vi genom lons afdagatagande säkert åt honom räddat åtskilliga får, han af tacksamhet åtminstone ville skjutsa oss hem och det gjorde han så raskt, att vi efter denna händelserika dag vid midnatt åter voro under eget tak. Hjulångbåten "Elias Lönnrot" på Pyhäjärvi. Det visade sig redan under sommaren 1864 att de små ångsluparna "Udatscha" och "Strela" icke voro vuxna den allt lifligare trafiken mellan T:fors och T:hus. Visserligen hade under föregående vinter nya pråmar anskaffats, men båtarna saknade tillräcklig maskinkraft att släpa fram dem så fort som önskligt var. Äfven fördröjde landtransporten öfver näset vid Lembois varutrafiken, och det hände därvid att regn åstadkom skada. Passagerare begagnade sig endast sällan af båtarna, emedan dessa, som städse bogserade en eller två pråmar, gingo mycket långsamt, hade obestämda afgångstider och voro öppna för alla väder. Då bolaget icke var hågadt att, så fort som af flere trafikanter önskades, tillmötesgå fordringarna på snabbare trafik, beslöt häradshöfding Törngren, hvars skötebarn ju denna kommunikationsled var, att göra slag i saken. T., som då var Linne- & Järn-M. A.B:s disponent, infann sig en dag i augusti nämnda år på verkstadens kontor, vände sig till mig och yttrade: "Är det icke f—n att man måste tvinga folk till deras eget bästa! Bolaget i T:hus har icke reda på och bryr sig ej om hvad vi här i T:fors behöfva. De tycka att det går bra nog med transporten, mena att man icke skall fjäska och se hvarken på sin egen eller trafikanternas nytta, som ovillkorligen fordrar att man följer med sin tid och tar medan man kan få, ty en gång kommer järnvägen ändå och gör slut på alltihop. Men nu har jag definitivt beslutat att den där båten jag flere gånger talt med er om skall byggas, och då jag icke mäktat öfvertala dem där i T:hus till det, så bygger jag den själf och konkurrerar med dem, om så behöfs. Tag därför strax itu med saken och bygg en båt, som passar för vattendraget och går så kvickt som möjligt." Visst var det ju mycket trefligt att få ha fria händer och efter eget tycke, men då två hufvuden sällan ha samma åsikter, fick T. dock vara så god och närmare specificera hvad han önskade, hvilket sedan sattes på papper och underskrefs. För att bäst motsvara det under sommaren mycket varierande djupet i Pyhäjärvi och Vesilahti, hvilket icke medgaf användandet af en den tillämnade båtens maskinstyrka motsvarande propeller, konstruerades en grundgående hjulångbåt af 100 fots längd, 13 1/2 fots bredd inom och 27 1/2 fot utom hjulhusen, samt på jämn köl utan last 3 fot 4 tum djupgående. För erhållande af den största möjliga hastigheten var önskligt att båten skulle byggas på en gång lätt och stark, därför däckades skrofvet endast midskepps, fören och aktern lämnades öppna och utrustades, som vanligt, med sittsoffor utefter sidorna. Det något förhöjda halfdäcket var desslikes för- och akterom hjulhusen försedt med bänkar. Under detta inreddes förom maskineriet kök, hytter för restauratrisen och maskinisten samt s.k. rundhus; akterut var nedgång till salong och en fruntimmershytt jämte kaptenens hytt. Från halfdäcket ledde yttre nedgångstrappor till fören och aktern och i förpiken anbringades en ruff för besättningen, hvarpå ankarspelet blef uppställdt. Ångmaskinen byggdes enligt s.k. compound-system med tvänne dubbla ångcylindrar i en maskinvinkel af 1200, placerade långskepps för att jämnare fördela vikten i skrofvet. Den arbetade med kondensation och var den första hjulbåtsmaskin, som enligt nämnda system byggts af någon verkstad i Finland. Maskinens styrka var 75-80 effektiva hästkrafter och framdref båten med en hastighet af dryga 10 knop. På högra stranden af Ratina udde vid strömmens utlopp i Pyhäjärvi uppfördes af verkstaden ett stort skjul, hvaruti båten byggdes och utrustades, så att den fullfärdig gick af stapeln den 6:te juni 1865. Med spänd förväntan emotsågs i staden denna ångbåts fulländning, hvarför kan jag icke säga, men mest otålig var nog båtens beställare, som vid utskjutningen lär ha yttrat: "Går båten inte fort som själfva f—n, så tar jag inte emot den." Då denna hotelse meddelades mig, kunde jag endast svara, att ehuru jag icke hade mig bekant, huru snabbt den nämnda storheten kilar i väg, vore jag dock vid godt hopp, att båten ej skulle bli långt efter. Halfva staden stod på stranden, då båten sakta och lyckligt gled ned i strömmen och af beställaren fick namnet "Elias Lönnrot". Då den nya båtens proffärd följande dag icke aflöpte utan äfventyr, må äfven dessa här bevaras åt minnet. Ångbåten "Elias Lönnrots" proffärd den 7:de juni 1865. Som nämnts, hade ångbåten föregående dag på förmiddagen kommit i vattnet och under eftermiddagens lopp förhalats till stranden af Laukko torg, emedan den där låg bättre till både för verkstaden och allmänheten. Vattnet vid Ratina udde är mycket strömt. Vid utskjutningen var båten ej så komplett färdig, att icke ett och annat uti maskineriet återstod att göras, innan första affärden kunde företagas. Men häradshöfding Törngren var otålig att få se hvad båten dugde till och ville icke höra talas om att före profresan låta maskinen nöta in sig en liten tid under gång vid stranden utan bestämde af egen maktfullkomlighet afresan från staden till sagda dag kl. 10 på förmiddagen. Eljes vill ju den, som fått ett så pass kompliceradt arbete som en ångbåt färdigt att aflämnas, helst förut långsamt och försiktigt koka upp ånga och sedan sakta värma och sätta i gång maskinen, för att i ro öfvertyga sig om att alla skarfvar och packningar äro täta och att intet är för trångt eller tager emot. Nu blef den till sådana försök återstående tiden ytterst knapp, helst dessförinnan äfven annat sammansättningsarbete skulle utföras. Hela natten måste tagas till hjälp och därunder kom han så långt, att på utsatt klockslag ångan var uppe och maskinen varm, dock hade man icke ännu sett den göra ett helt omlopp och således kunde ingen med full säkerhet veta om den var i gångbart skick, då de af T. ur stadens societet inbjudna deltagarena i färden redan började infinna sig. Maskinen gick de första hvarfven, då T. kom ombord, och genast frågade han om det var klart till afresa. "Ja", svarade jag, men tillade: "Om man börjar försiktigt, så far man säkrast och längst". Detta fäste han sig dock synbarligen icke vid utan sade till den vid roderratten stående kaptenen: "Alla som jag har bjudit äro här, kapten är därför god och far." Kapten A.G. Steen, som antagits att föra båten och sedan gjorde det alla de tolf somrar den trafikerade dessa farvatten, var hemma från någon af Österbottens kuststäder och hade i många år fört segelfartyg på utrikes ort, farit mest till Spanien efter salt och, som ryktet påstod, äfven förlist några gånger på dessa färder. "Elias Lönnrot" skulle nu bli den första ångbåt han förde, och de trånga, grunda och strida farvatten han hade att navigera voro nya för honom. Detta gjorde att han, van vid godt svängrum till sjös, till en början icke tycktes kunna följa med en snabbgående ångbåts kvicka rörelser. Men som rådig karl och pröfvad i alla väder, fann han sig snart i de förändrade förhållandena och blef en djärf manövrerare, som helst själf skötte rodret och gärna, för att visa sin och maskinistens skicklighet, gick för full maskin så tätt inpå landningsbryggorna, att man hisnade för följderna af ett för sent utfördt kommando. Han infann sig på platsen ett par veckor innan ångbåten blef färdig och studerade i roddbåt den blifvande farleden, pejlade djupet och satte prickar litet hvarstädes; äfven han var sålunda, som det tycktes, efter bästa förmåga förberedd på sin sak. På kaptenens kommando kastades förtöjningarna loss, och jag begaf mig ned i maskinrummet, för att ifall af behof hjälpa maskinisten. Ur språkröret ljöd med detsamma kaptenens kommando helt enkelt "framåt", hvarför jag vänd åt maskinisten fortsatte "helt sakta", ty jag önskade att, då ångtrycket under tiden stigit högt, en ny och oförsökt maskin icke från början skulle forceras och möjligen därvid några trångt eller illa passande stycken värma sig och skära ihop. Därför är den allmänna praktiken att först gå sakta en stund och först sedan småningom öka farten. Men däraf blef intet, ty ångbåten hade icke hunnit ur strömmen ut på sjön, då T:s röst hördes i språkröret: "Det här är tarfligt, båten går icke stort bättre än gamla Laukko." Förargad häröfver svarade jag upp genom maskinkappen: "Går det icke för sig att vänta en stund, så svara själf för följderna." Därpå befallde jag maskinisten: "Gif full fart och spara inte på oljan." Ångtrycket var ganska högt, då båten lämnade stranden, och hade ytterligare stigit under den sakta gången, hvarför, då den nu plötsligt med fulltryck rusade in i maskinen, denna började surra rundt med sådan fart, att båten liksom började lefva och skofvelhjulen piskade vattnet med betydligt ökad hastighet. Sedan jag en stund öfvertygat mig om att allt i maskinrummet gick som det borde, klef jag uppför trappsteget för att från däck se huru båtens fart tog sig ut. I maskinluckan mötte mig T., som ämnade sig dit ned. Han räckte handen åt mig och sade "tack" samt gick att se på maskineriet. Mer var icke behöfligt för att blåsa bort det misshumör, som fått makt med mig efter hans föregående försmädliga yttrande, men ändå kunde jag ej underlåta att, medan han klef ned i luckan, säga: "Om det skär ihop där nere, så skyll er själf. Man bör inte springa, förrän man är säker att man kan gå." Hvartill han sarkastiskt småleende svarade: "Vi springa ej, vi flyga, och det är ju ni som byggt maskinen." Ja, ja, T. var icke god att munhuggas med. Därefter såg jag mig omkring, såg den just akterut snabbt förbiilande Viksholmen och återvände belåten ned till maskineriet. Där hörde jag af maskinisten, att T. frågat, om ångan räckte till för så snabb fart, och då härtill svarats jakande, hade han förnöjdt gnuggande händerna sagt: "Nu ska' T:husborna bestå champagnen." Därnere slösades med talg och olja, så att det rann i bäckar öfverallt, och tack vare denna ymnighet, löpte alla rörliga delar sin gifna gång som på en gammal maskin. Mina farhågor visade sig således, som väl var, onödiga. Så gick det en dryg halftimme raskt undan och båten nalkades Sotka ström. Jag varskodde maskinisten att passa på kommando och stod bredvid honom vid gångsättningen, drypande olja på dess rörliga tappar och byglar, då på däck hördes ropet: "Stopp, back, stopp, back," flere gånger om hvartannat. Omedelbart därpå följde ett skramlande, skråmande och gnisslande under botten förut, något liknande det buller, som uppstår då det rasar i en stor grusgrop; därvid kändes det att båten åkte uppför, tills det småningom utan stöt blef stopp, men dock så tvärt att vi just jämt höllos på fötter. Medan allt detta rammel pågick, hördes intet kommando från däck, men då vi tydligt märkte, att det bar på tok, blef det både "stopp" och "back", just som båten fastnade, således försent. Jag skyndade upp i maskinluckan och fick på min fråga, hvad som händt, af T. det lugna svaret: "Kapten tänkte bara gina här öfver näset, men tallen där förut stod i vägen." Jag säg ditåt och fann att båten rännt högt upp på babords strand ungefär vid halfva vägen uppför nedra Sotkaströmmen och ganska riktigt stannat med fören inpå en gammal tjock tall, som växte vid strandkanten. Då det under sådana förhållanden var lönlöst att vidare skvalpa med de högt i vattenytan upplyftade hjulskoflarne, bad jag maskinisten stoppa, samt gick till T. och kaptenen, som höllo på att diskutera om huru detta burit till. Orsaken till missödet var följande: Kaptenen hade på sin pejlingsfärd alldeles riktigt med tvänne kvastprickar utmärkt ett strax nedanom strömmen befintligt osynligt stengrund och visste att det fanns djupare vatten på båda sidor därom. I stället för att gå med båten på babordssida förbi grundet och i en långsträckt båge skära sig uppåt i den krokiga strömmen, styrde han på andra sidan om detsamma och blef därigenom tvungen att utföra en hastig och tvär vändning vid inloppet i strömfåran. Där skulle vändningen ske, just då den strida strömmen tryckte hårdt mot fören från styrbord, men innan båten under sådan påfrestning från sidan och i den snabba farten kunde lyda roder, hann den tvärs öfver strömmen och upp på land. Möjligt är att manövern kunnat lyckas, om kaptenen kommit sig för att i tid sakta farten, men ovan vid navigering i strid ström, hade han icke fått situationen klar för sig, innan det var för sent. Det påstods att han i det kritiska ögonblicket utropat: "Båten går för fort", men detta är troligen ett af T:s ironiska infall. Eljes aflöpte det hela så snabbt och lugnt, att icke ens fruntimren ombord hunno bli skrämda. Varskodd af erfarenheten från lustresan med "Storfust Wladimir" sommaren förut hade man på denna färd medtagit förmannen Karlsson och en timmerman. Dessa synade båten invändigt och befanns den vara tät, men vid undersökning af dess läge upptäcktes, att man haft god tur vid detta missöde, ty ett stort röse af skarpa sprängstenar låg tätt utefter styrbords sida af skeppet, så nära inpå att handen knappast rymdes emellan. Dessa voro under strömrensningsarbetet vid lågvatten upplagda och nu öfversköljda af vårfloden. Hade båten hamnat därpå, skulle det nog blifvit godt om hål i de tunna plåtarna. Nu var båtens läge på en långsluttande, jämn grusstrand så fördelaktigt som under dylika omständigheter är möjligt. Från det lilla Viinikka hemman, beläget på västra stranden emellan båda strömmarna, var ingen hjälp att påräkna. Andra gårdar funnos icke i närheten. Således voro vi anvisade till egna krafter för att komma loss. Ångbåtens landgång utlades från fören och damerna gingo i land, där de som vid en picknickfärd gynnad af vackert sommarväder slogo sig ned i gröngräset, medan alla herrar hjälpte till vid lostagningsarbetet, så godt de kunde. För att hålla passagerarena vid godt lynne, förklarade T., att om kaptenen varit så god och före afresan från staden meddelat honom, att han ämnade anlöpa denna hållpunkt, skulle han säkert ha sörjt för att nödigt tillbehör till kaffeservering i det gröna funnits med, men nu vore han ur stånd att anskaffa något till sina gästers förplägande och detta var naturligtvis kaptenen skuld till. Till minne af detta äfventyr föreslog han, att grundet därnere i strömmen skulle efter kaptenen kallas "Stengrundet." Detta antogs med acklamation och T. lofvade, att skålen som borde åtfölja denna namngifning, skulle drickas på Laukko, så snart man väl kommit dit. Så hölls humöret vid makt och alla de strandsatta hade ganska roligt åt mellanspelet på färden. Medan timmermannen och rorgängaren i ångbåtens slup förde ankaret akterut och ställde till för varpning, tappade maskinisten vatten ur ångpannan och passagerare förde den af eldaren ur vedboxarna kastade brännveden längst på aktern, för att genom dess belastning lätta fartygets för. När detta utförts, varpades och stakades med bärlingar, medan så många af passagerarena som rymdes kring fören med ryggar och händer sköto på, så mycket de orkade. Dessa kraftansträngningar uträttade dock intet, ty båten låg fast som ett berg. Vid därpå företagen rådplägning öfver hvad vidare försökas skulle, föreslog förman Karlsson att med långa lyftbommar vippa loss båten. Förslaget gillades och T. åtog sig ansvaret för därtill behöflig skogsåverkan. Ett par stenkast från båten fälldes tvänne långa och raka tallar och däraf tillyxades två fyra à fem famnar långa häfstänger grofva som klena timmerstockar. De omnämnda sprängstenarna kommo nu väl till pass vid anläggandet af stadiga brytpallar; häfstängerna försågos med draglinor vid smaländan och deras tjockändar skötos öfver brytpallarna ned under båtens köl. Sedan dessa förberedelser utförts, sammankallades alla man, ja äfven de yngre af damerna infunno sig för att hala vid vippverket. Med raska tag efter kommando halades, vippades, sjöngs och spelades — uti ankarspelet förstås — sköts på och skämtades, hvarvid damerna voro de ifrigaste medhjälparna vid arbetet, och därför kunde "Elias Lönnrot" naturligtvis icke i längden förbli omedgörlig. Till en början gaf han tum för tum med sig och sedan brytpallarna några gånger flyttats ut från land, så att de närmast arbetande redan stodo i vattnet, flöt han loss, hälsad af arbetskårens ljudeliga hurrarop. Strömmen förde båten utför, tills den hölls af ankaret och en tross som kaptenen för ändamålet anbringat, och så låg den åter till allmän belåtenhet midt i strömfåran. Tre timmar hade detta oväntade mellanspel tagit, men tillfredsställelsen var stor öfver att det krönts af framgång och man icke behöft skicka ångbåten "Laukko" till staden efter hjälp åt konkurrenten. Passagerarena fördes med slupen ombord, ångpannan fylldes ånyo med vatten och eldades upp, hvarefter ångbåten vid 3-tiden på eftermiddagen åter var redo att efter denna improviserade mellanakt fortsätta färden till Laukko gård dit T. bjudit sällskapet på frukost. Denna traktering blef således ganska sen och alla ombord voro efter arbetet vid god aptit. Slutligen anmälde maskinisten, att det var klart i maskinen, hvarpå kaptenen ropade: "Sakta framåt", vinkande åt Viinikka husbonden, att han skulle kasta trossen loss från land. Kaptenen hade således redan lärt sig vara försiktig. Med "sakta framåt" kommo vi ledigt uppför nedra Sotka och till och med i den öfre högre och stridare strömmen gick båten med samma fart stadigt uppför, men därvid brast T:s tålamod, hvarför han yttrade till kaptenen: "Om vi länge hålla på att paddla på det här viset så svälter nog någon ombord ihjäl innan vi hinna fram". Han hade rätt, hungriga voro vi alla, men mest vi som hållit på hela natten och på morgonen icke fått så mycket som en kopp kaffe till lifs. Men ännu värre blef det för oss, ty då vi fyratiden lyckligt anlände till bryggan vid Laukko och alla andra gått upp till gården, kom T. till kaptenen och mig sägande: "Nu är det så illa ställdt, att champagnen blifvit glömd i staden och utan den kan efter en resa som denna ingen fest firas, som vore värdig min nya förträffliga båt och allas vår räddning från svält på en obebodd ö. Därför måste herrarne allt vara så goda och fara tillbaka till staden efter det glömda och återvända så fort möjligt." Om det varit mindre långt från båten upp till gården, hade jag nog anmodat honom att skicka oss något ätbart, men nu voro vi långt till sjös, innan han hann dit. Inom 3 3/4 timme voro vi tillbaka, och om man afräknar de tjugu minuter, som åtgingo att i staden skaffa fraktgodset ombord, måste man erkänna, att denna champagneresa på dryga 50 km tillryggalades med god fart. Det eldades på i proportion till aptiten. De främmande undfägnades genast vid ankomsten till gården och då äfven vi slutligen anlände med champagnen, hämtades vi från båten jämte denna med häst. Vi kommo i grefvens tid, ty alla sutto redan vid middagsbordet. En härlig. sak för oss utsvultna vinresande. Klockan var nu öfver sju på aftonen. Den försummade frukosten blef en treflig middag, hvartill T. och hans älskvärda fru på allt sätt bidrogo. Han höll därvid åtskilliga muntra tal, hvari han bland annat försäkrade, att det nödvändigtvis måste sörjas för en välförsedd restauration ombord på ångbåten för sådana fall, då kaptenen behagar landsätta folk vid obebodda öar. Ja, kaptenen fick nog sitta emellan den dagen, men han var klok nog att lugn som en gammal skutskeppare hålla till godo med skämtet. Äfven manskapet trakterades rundligt på det gästfria Laukko och vid återfärden till staden sent på natten fanns öfverflödig förplägning ombord äfven utan restauration och stämningen var lifvad, liksom under hela denna ovanligt lyckade och trefliga profresa, hvarvid äfven oturen på sitt sätt bidrog till nöjet. Några dagar därefter vidtog "Elias Lönnrot" sin tjänstgöring i det den öfvertog trafiken mellan staden och Lembois och de båda ångsluparna Udatscha och Strela fingo gå däremellan och T:hus. Mellan städerna åstadkoms på detta sätt dagligen en snabbare passagerare- och långsammare frakttrafik, hvilket var ett betydligt framsteg. Ångbåtsförbindelsen pågick under hela denna sommar på detta sätt. Bolaget insåg fördelen däraf och öfvertog ångbåten "Lönnrot" af hr T., samt beställde på hösten vid T:fors verkstad ännu en båt att levereras följande vår. Första jakten på Otavasalo. Tolf km norrut från T:fors afstänges Näsijärvi från sin Koljonselkä benämnda fortsättning utaf en större ö kallad Otavasalo och en väster om denna belägen betydligt mindre holme. Mellan öarna finnes ett kort och rakt sund med sju till åtta fots djup, som vid stormigt väder ibland trafikerades af ångbåtar och vedskutor, om befälhafvaren kände till farleden där. Det andra sundet, mellan den mindre holmen och fastlandet, är däremot krokigt och grundt. Otavasalos längsta utsträckning ligger från öster till väster och utgör 2 1/4 km, bredden är mycket olika, vid västra ändan omkring 0,1, på midten 0,5 och längre österut 0,75 km, sedan hastigt aftagande. Holmens södra sida är bergig och brant uppstigande ur sjön samt beväxt med gles och marig tallskog. Norra delen är mera slät och lågland samt hade på 60-talet tät blandad tall- och granskog, hvari här och där förekommo gamla skogsängar omgifna af ungskog och delvis igenvuxna. Sommartid användes holmen af egaren till betesmark för boskap, hvarför starkt upptrampade kreatursvägar ledde åt alla håll. Dess aflägsna läge midt ute i sjön gjorde att den sällan besöktes af annat folk än stockflötare, och t.o.m. dessa villebrådsödare förekommo vid tiden för denna berättelse ännu icke så ofta där som några år senare. Under sommaren 1865 hade jag, stadd på återfärd från Muurola till staden, med ångslupen "Svea" landat på Otavasalo och observerat det där synnerligen rika fågellifvet. Denna upptäckt omnämnde jag för mina förut omtalade jaktvänner kapten Steen och kassör Lundmark, hvilka naturligtvis voro lika villiga som skyldiga att engång följa mig dit på jakt, då jag på kallelse ofta åtföljt dem. Då vi alla tre af våra sysslor hindrades att fritt disponera vår tid, så jämkades det efter flere inträffade förhinder ihop så, att afresan skulle ske sista lördagen i augusti, så snart kaptenen med sin ångare anländt till staden och per pedes apostolorum hunnit till masugnsstranden där ångslupen låg. Det var klart att kaptenen den dagen skulle komma fram till staden senare än vanligt och det skymde redan, då hamnen lämnades vid sjutiden på aftonen. Då vi en timme senare lade till vid Otavasalo var det ganska mörkt. Vi landade i det nyssnämnda djupare sundet på ett ställe där ångslupen flöt tätt till stranden, ty någon roddbåt medfördes icke. Där fanns en öppning emellan de eljes Öfverallt längs sjökanten växande albuskarna. Äret förut på hösten hade jag vid svårt väder med hjulångbåren "Ahti" passerat sundet och visste genom Öster att vid dess norra ända ett stenröse sträckte sig från Otavasalo långt ut under vattnet. Ett stenkast från land fanns där ett vid sommarvattenstånd synligt större stenblock, hvilket i mörkret, då vi landade, icke var skönjbart, men likvisst ej kunde vara långt afiägset. Under färden hade vi oss emellan fördelat sysslorna ombord sålunda, att jag som ensam kände farleden och kunde handtera maskinen skulle sköta denna och styra båten. Kaptenen degraderades till eldare och kassören åtog sig frivilligt att vara proviantmästare, d.v.s. förvalta den gemensamma vägkosten, inklusive att koka och servera kaffe samt utminutera konjaksförrädet, hvilken syssla han påstod att kaptenen, stor smugglare liksom alla gamla skeppare, icke kunde sköta. Kassören hade för tillämnad harjakt medtagit sin Moppe, hvilken han dock var ensam om att anse för en god stöfvare, och kaptenen hade för färden någonstädes i Lembois by kommit öfver en tik af bondras, som påstods förstå sig på fågel. Det var en sorts spetshund, medelstor, långraggig, gul och ful, men den såg mycket välmenande och intelligent ut och hade ett uppstående, på halfva längden afkapadt svansrudiment, som ständigt var ställdt på vift. Jag kände Moppe tillräckligt och förstod mig icke på att efter utseendet uppskatta tiken Fix's meriter, hvarför jag ansåg det tarfligt ställdt med de fyrfota deltagarena i expeditionen. Men man gör säkert orätt i att dömma hund efter håren; det blef jakt utaf ändå. Vid vår ankomst var det för mörkt att uträtta något på land, hvarför kassören och jag kröpo in i ruffen i ångslupens för, där vi nätt upp rymdes att ligga, öfverlämnande nattvakten åt kaptenen. Mången gång hade han för oss berättat, att han var van vid sådan syssla sedan han i ungdomen seglat som kajutvakt på spaniefararne och i smyg sofvit på saltlasten; hvaraf hans på äldre dagar outsläckliga törst, enligt hans mening, härledde sig. Visst mente kassören, att det för tillfället icke kunde vara så farligt med törsten, då vi ej hade saltlast ombord, men lofvade ändå att, om han samvetsgrant skötte vakten och väckte oss innan tjädertupparna började gala, skulle han få en stadig skeppargrogg, kall men ändå värmande i morgonkylan. För att icke glömma löftet tog han konjaksflaskan med sig i kojen. Den förgångna dagen hade varit lugn och mulen, men under natten klarnade det och blef mot morgonen rätt kyligt, hvarför kaptenen redan vid tretiden purrade oss, påstående att nattvakten brukade vara slut så dags ombord på fartyg, eller ock skulle vaktombyte ske, ty det vore ogörligt att på fastande mage längre hålla ut i kylan, utan att få något värmande i sig. Det var dock icke så farligt som det lät, eftersom gubben hela natten suttit med ryggen lutad mot den varma ångpannan och troligen sofvit bättre än vi som haft det mycket obekvämt. Han fick sin grogg, men icke kall som kassören lofvat, utan lagom varm, påspädd med Näsijärvis dunkla våg som till kaffebrun kulör koncentrerats i ångpannan och serverades från profkranen. Kaptenen begagnade sig af tillfället att skräfla litet, påstående att denna praktiska uppfinning, som gjorde det möjligt att ombord på en ångbåt när som helst inom några ögonblick åstadkomma en het toddy, var gjord af honom, medan han vakade under natten. Vi andra misstänkte dock, att han hittat på den konsten långt förut. Han tinade synbart upp efter klunkarna, ty den oklara något simmiga brygden tycktes smaka gubben förträffligt och bibringade honom ett briljant humör, under hvars inflytande han spådde oss en så utomordentligt lycklig jakt, som han icke varit med om, sedan han senast jagade påfåglar på Gibraltar. Kassören var naturligtvis strax färdig med spörsmålet: "om dessa fåglar möjligtvis varit tama?" Men han var alltid satirisk och kaptenen fäste sig, som väl var, aldrig vid så fina nålstyng, då godt lynne fått makt med honom. Hans förutsägelse slog in, det blef en god jakt. Då vi kommit upp så bittida var det tid nog att i hast koka kaffe för att äfven vi andra, som så tidigt på dagen icke ville veta af skeppareelexir, måtte få i oss något värmande och väckande. Kall och klar var morgonen, och då det ljusnade, steg en tät dimma ur det varmare vattnet upp i den kyliga morgonluften, sträckande sina trasiga flikar långt in mellan träden inåt land, döljande allt inom obestämda konturer. Vi hade dock icke tålamod att vänta länge på tjockans försvinnande, hvarför vi begåfvo oss af inåt land genom gläntan, medtagande Fix, som genast ställde sig i spetsen för tåget. Till en början ämnade vi öfverraska ungtjädrarna i nattkvarteren under grantopparna och först senare skulle Moppe användas till harjakt; därför lämnades han kvar ombord där han högljudt yttrade sin missbelåtenhet. Inåt skogen låg dimman mindre tät, men bidrog dock till att fåglarna i den fuktiga morgonkylan sutto lugnare uti sina nattlogier. Fixen tycktes strax förstå hvad meningen var och då vi kommo till en af medelstora granar tätt kantad skogsäng, sökte han ifrigt under träden. Snart nog fann han visst något färskt som luktade fågel, ty stinnt tittande upp i en gran, gaf han ifrån sig ett svagt gläfs, åtföljdt af sakta morrande och ihärdigt viftande med svansstumpen. Svårt var att i den dimhöljda morgonljusningen upptäcka något, och jag är öfvertygad om att hunden lika litet som vi andra såg något mellan de täta grenarna, men att han ledd af luktsinnet och instinkten förstod att en fågel satt gömd däruppe. Kassören var närmast hunden och smög sig längre fram medan vi andra stannade. Han stod där skjutfärdig och spejade upp i trädet så länge, att Fixen blef otålig och morrande började gå af och an mellan kassören och trädet, och äfven vi voro färdiga att göra kritiska anmärkningar. Slutligen sköt kassören och en tjädertupp ramlade ned från granen, medan en annan flög därifrån. Härpå var kaptenen beredd och sköt fågeln innan den skymdes af tjockan. De båda skotten hindrade icke att hunden ett litet stycke därifrån åter stannade morrande och vinkande med svansstumpen; han hade så brådt vid sökandet, att det, då dimman på sina ställen räckte ända ned till marken, var kinkigt nog att hålla reda på, hvart han tog vägen. Denna gång kom jag åt att skjuta, men ovan att bland de mörka kvistarna upptäcka de svarta tupparna, sköt jag i hastigheten en ung höna medan en gammal höna och en tupp flyttade ur trädet. På sådant var jag icke heller beredd, och därför fick jag af kamraterna, som låtsade vara gamla jägare, höra talas både om ungdomens oerfarenhet och obelefvenhet mot könet, hvilket borde hänsynsfullt behandlas äfven i egenskap af skogshöns. Nog bjödo de till att efter bästa förmåga uppfostra mig till en bra jägare, dock var det icke så mycket deras begabberi som min åsikt, att tre jägare äro för många efter en hund vid sådan jakt, som gjorde att jag drog mig ett stycke ifrån dem för att på egen hand försöka min jaktlycka. En fågel hade jag ju redan att skryta med vid hemkomsten, om det ock blott var en hona. Medan vi gingo vidare, lättade dimman långsamt, och då kamraterna skrämde upp ett par orrar som råkade flyga så nära öfver mig, att de i den tjocka luften kunde skönjas, skickade jag båda skotten efter dem, med den oväntade påföljden att de båda föllo. Ganska svårt hade jag sedan att få reda på hvar de fallit, men dessa lyckoskott återställde min reputation hos de andra och mitt eget själfförtroende efter "hönemordet", som kassören kallade det. Då det sålunda inträffat att kamraterna skrämde upp fågel åt mig, beslöt jag att icke aflägsna mig allt för långt ifrån dem samt att vakta på det af dem uppjagade villebrådet. Detta visade sig ock snart vara den bästa jaktmetoden för mig och min långa bössa; ty ehuru fåglarna så tidigt på morgonen höllos kvar i sina nattliga gömmor af den kallfuktiga dimman, blefvo de dock redan så varsamma, att de då jägarne smögo sig för nära inpå den markerande hunden, flydde bort från träden. Det gällde blott för mig att passa på samt begagna mig af denna gynnsamma omständighet, och snart hade jag ytterligare ett par fåglar på ryggen. Därefter var jag för min del fullt belåten med resultatet af jakten; mera fågel brydde jag mig ej om, och då fågelknippan jämte bössan var tung att bära, gick jag tillbaka till ångslupen för att i kassörens ställe sköta om frukostserveringen, fullt säker på att han i jaktifvern skulle glömma bort, att han åtagit sig detta viktiga bestyr, och att jag, om jag önskade få kaffe, måste koka det själf. Men en än mera trängande orsak var, att kaptenen ovillkorligen måste inträffa i staden kl. 8 på morgonen, emedan hans båt enligt turlistan skulle afgå en timme senare. Därför ansåg jag bäst att öfvergifva jaktnöjet, bestyra om frukosten och elda upp ångpannan, på det att allt blefve färdigt i tid, ty att kassören och kaptenen skulle hålla på till sista stund var säkert. Närmare ångslupen hördes Moppes högljudda klagolåt redan på långt håll. Det stackars kräket hade hört smällarna men fick icke vara med. Då han icke i godo slutade det pinsamma oljudet, och jag ej nändes slå kräket, släppte jag Moppe fri, ty jag tyckte att kamraterna småningom kunde ha fått nog af "mörksens gärningar", som kassören benämnde denna sorts jakt, samt att det småningom kunde vara tid att börja harjakten. Hundens fröjd och tacksamhet voro rörande att åse, och sedan han i sin ifver försökt hoppa högt nog för att slicka mig i ansiktet, sprang han i land och försvann till skogs. Medan jag fyrade på under ångpannan och sökte fram frukosttillbehören, började Moppe redan drifva, och då drefvet kom allt närmare, gick jag akterut efter bössan samt hade den nära till hands på sittbänken. Det brann med full låga i den öppna eldstaden, dit jag ämnade sticka kaffepannan, med hvilken jag just tog upp vatten ur sjön då jag såg en hare komma sättande utefter gläntan i alsnåret och Moppe strax efter. Harens brådska var stor och förföljaren nära, jösse hann säkert icke reflektera öfver hvart det bar och så kom han med ett skutt ombord öfver relingen framför den öppna eldstaden och förmodligen finnande gömstället där föga lämpligt, fortsatte han efter endast ett ögonblicks besinnande öfver den andra relingen burdus i sjön. Hunden följde, men hejdade sig, då framtassarna redan stodo på relingskanten; i sjön gick han icke. Allt detta tilldrog sig på så kort tid, att jag just jämt hann ställa bort kaffepannan och se mig om efter bössan, då haren redan simmande med god fart och öronen tätt utefter nacken syntes styra kosan till motsatta stranden. Jag siktade visst på simmaren, men kom med samma ihåg, att jag sommarn förut sett en i vattnet skjuten hare gå till botten, hvarför jag dröjde med att skjuta tills han simmat öfver det vidpass sextio meter breda sundet. Då han guppade uppför den långgrunda stranden, sköt jag, och trots det långa hållet föll han vid vattenbrynet. Haren simmade ganska fort och hela tiden stod Moppe på bänken, tittade efter den flyende och gaf jämnt skall. Då haren stupat, tystnade hunden och jag stängde in honom i förruffen, trots att han såväl gjort sin skyldighet. Han visade sin tacksamhet för den honom skänkta friheten med att drifva haren åt mig och jag lönade detta illa nog med att åter fängsla honom, men jag kände Moppes egendomlighet att endast drifva en hare åt gången och sedan ge f—n resten. Därför fruktade jag, att kassörens harjakt skulle gå om intet, om hunden, som nog ansåg sig ha gjort sin skyldighet för dagen, efter denna bedrift fick gå lös. Emellertid led klockan mot sex och då tjädrarna icke mer höllos kvar i träden, återvände de andra med tre fåglar till mans. Med mina två orrar och tre tjädrar bestod vårt jaktbyte således af elfva fåglar, och liksom kassören ansåg jag detta vara ett utmärkt resultat, men kaptenen påstod det blott kunde kallas medelmåttigt och på intet vis jämförligt med hvad han i tiden uträttat på Gibraltar. Då vi andra icke varit med, kunde vi gärna kalla detta skepparhistorier, bäst vi ville. Han smålog blott öfverlägset till svar. Kassören hade hört sin Moppes välbekanta ljud och mitt skott och då han vid ankomsten icke varsnade hunden ombord, fick jag veta, att det var obetänksamt gjordt att släppa honom lös, innan han behöfdes och dessutom skämma bort hunden med bomskott. Ehuru morgonen varit så gynnsam för jakten, var kassören egendomligt nog vid knaggligt lynne, troligen emedan jag hade flere fåglar än han, och äfven kaptenen fick en släng med däraf för ett par bommar, som skulle varit ogjorda, om kassören själf fått komma åt att skjuta; men vi båda togo icke illa vid, emedan vi visste, att han snart åter blef "handterlig", blott han fick "vräka ur sig barlasten", som kaptenen kallade detta hans sätt att lätta sitt hjärta. Jag afbröt hans föredrag med frågan om det icke vore smakligare att efter morgonens ansträngning än en gång dricka kaffe, innan harjakten började, och påminte om att det blott var ett par timmar kvar, tills vi borde vara i staden. Detta antogs, men någon tack för att jag med ospard möda skött hans syssla hann kassören ej med, därtill var han ännu för ond. I största hast och under tystnad förtärdes frukosten, men plötsligt sprang kassören upp, drog fram valthornet, hvilket han städse bar på ryggen vid en grön, tjock snodd, och uppstämde ljudeliga fanfarer, den ena mera öronslitande och disharmonisk än den andra. Oljudet var så uthållande, att han icke hörde den instängda Moppes ömkliga ackompanjemang från förruffen. Ögonskenligen hade han plötsligt kommit ihåg sin frånvarande hundracka och ämnade återkalla den, utan aning om att kräket fanns ombord. Situationen var så löjlig, att kaptenen och jag skrattade ohejdadt. Slutligen tappade kamraten andan och Moppe fick sjunga solo. Kassörens snopna minspel, då han hörde hunden och då jag släppte ut den, var sevärdt, hvarför vi båda spefåglar nästan kiknade af skratt. Han sade ej ett ord, därtill var han antingen för häpen eller för arg. Moppe hade lyckligtvis under tiden hvilat ut sig efter den första haren och behagade som väl var ta upp en till, hvilken kassören efter några bukter fick skjuta. Denna bedrift verkade så pass lugnande på honom, att han återvänd till ångslupen förnöjd kastade sin hare framför mina fötter och sade: "En sådan har du inte!" Pekande öfver sundet svarade jag: "Min ligger där". Nu blef kassören för andra gången flat och teg ånyo. Äfven jag fann för godt att låtsa vara förolämpad öfver hans föregående tillvitelser och hade af det skälet icke gått med på harjakten, föredragande att meta abborrar vid båten, där det fanns godt om dem. De andra hade nu äfven fått nog af jaktnöjet; kaptenen sade, att hans hare fick vara kvar till härnäst och så gåfvo vi oss i lagom tid på hemväg. Ångslupen backades ut från land och sedan styrdes sakta åt det håll där min hare låg, ända tills sjöbotten tog emot. Då jag icke kunde lämna maskinen, fick kaptenen vara så god och taga af sig byxorna och klifva ut i det blott en half meter djupa vattnet för att gå efter haren. Detta uträttade han gärna, ty kassören kunde icke anmodas därom, då han ännu var arg och dessutom hade klent bröst. Därefter hölls kurs förbi Pallosaari rakt öfver Näsijärvi och fram kommo vi i lagom tid för kaptenen att hinna ned till sin ångare vid Laukko torg. Vi talade visst därefter flere gånger om att upprepa denna trefliga jaktfärd till Otavasalo, men omständigheterna fogade, att det icke blef af. Vi tre kommo aldrig dit tillsamman. Då jag fjorton år senare än en gång var där, hade jag andra kamrater, och förhållandena på ön voro äfven helt annorlunda. Härom mera längre fram. Huru kassören fick hjälp vid orrskytte. Ett år efter den redan omtalade orrjakten och sedan vi med de nya bulvanerna med bättre framgång än då företagit några andra jakter, voro kassören, jag och den samma karlen åter ute en blid, lugn och klar oktobermorgon. Vi hade för dagens jakt valt en annan något längre från staden belägen trakt invid landsvägen till Lempäälä, där den stigande mot de slätten söderut begränsande skogklädda bergshöjderna lämnar dalsänkningen och där det fanns stora, vidsträckta björkhagar blandade med ung barrskog. Egentligen hade jag föga lust för denna sorts jakt, ty en sådan svekfull metod att ligga i försåt för enfaldiga kräk, utan att unna dem möjlighet att i tid varsna och undgå faran, föreföll mig ohederlig och föga sportmässig. I denna min olust för nöjet hade äfven vännen kassören sin del, emedan han, allt sedan den beskrifna för honom så ogynnsamma lottdragningen om platsen i skjutkojan, ansåg sig ega privilegium exclusivum till förmånen att besitta den, lämnande åt oss andra det oftast rätt tröttsamma och lönlösa görat att likt jakthundar ränna kring trakten för att skrämma upp fåglarna. Lyckades detta icke efter förväntan, var han till råga på nöjet icke njugg med pikar och snubbor, sådana som "att man hvilat sig väl mycket på vägen, icke haft ögonen med sig utan gått förbi fåglarna" etc, etc. Dessa beskyllningar kunde visst ibland, då marken var blöt eller snön djup, vara tämligen berättigade, men det var tråkigt och irriterande att af en kamrat, som man på grund af att han var äldre icke ville käbbla med, ständigt höra samma prat, och af denna orsak beslöt jag att vid passande tillfälle hämnas på honom med något spratt. Omständigheterna fogade, att detta uppsåt denna dag skulle lyckas. Framkomna till platsen byggdes kojan på vanligt vis och någon lottning om platsen däri kom icke i fråga, då kassören utan gensaga tog den i besittning. Vi båda drefkarlar kommo öfverens om att enhvar åt sitt håll genomströfva markerna och att träffas på angifvet ställe, hvarefter vi skildes vid kojan. Han gick åt vänster och jag ät höger, där nejden var mig bättre bekant och där jag visste marken vara högländ och torrare. Kommen förbi björkdungen, i hvilken bulvanerna voro uppsatta, observerade jag, att där vidtog en ung och mycket tätvuxen barrskog, i hvilken enstaka större björkar stodo, och då jag ej hade mycken lust att ströfva långt omkring, kom jag på den idéen att stanna där och försöka skjuta bort orrarna för kassören, för att på detta sätt hämnas samt göra litet förtret åt honom. Osedd från kojan och ganska väl gömd för fåglarna, kunde jag stanna hvar som helst i gransnåret och valde en plats ungefär i linje med kojan och bulvanerna, hvilka jag inom ett håll af ungefär hundra steg tydligt kunde se. På detta afstånd hade jag med min långa, föga spridande bössa lika goda chanser att skjuta fåglarna som kassören, helst jag af honom ofta hört, att man icke bör skjuta, förr än de satt sig i träden, och kunde lita på, att han följde denna regel. Därför ämnade jag nu om möjligt obemärkt göra sammaledes och icke i förtid skrämma bort fåglarna för honom. Jag medförde alltid grofva hagel i skogen för att vara beredd på de den tiden i trakten icke ovanliga mötena med varg eller lo och kratsade för det långa hållets skull ut de fina samt laddade i stället in en duktig sats gröfre. Efter en half timmes väntan lyckades det för den kringstrykande kamraten att få orrar i rörelse och de kommo ganska riktigt till bulvanerna. Min förmodan att kassören, innan han sköt, skulle afvakta ögonblicket då de träade, besannade sig och jag lyckades egendomligt nog klippa till så samtidigt med honom att jag lika litet hörde hans skott som han, efter hvad jag sedan erfor, förnam mitt. Två fåglar ramlade ned ur träden och de andra flyttade åt samma håll hvarifrån de kommit. Då min afsikt att hjälpa kamraten att skjuta fågel lyckats så oförmodadt val, lät jag honom gärna tro att han skjutit båda och han fick afhämta de fallna, medan jag, i förhoppning att få fortsätta skämtet, höll mig stilla. Det dröjde länge innan fåglarna blefvo uppjagade af ett skott, och trött af att stå stilla var jag redan besluten att lämna bakhållet, då de kommo, Nu flögo de i en stor krets högt kring bulvanerna, som det tycktes skygga och obenägna att sätta sig. Då de sväfvade rakt öfver mig, var jag i godt tillfälle att skjuta, men medveten om att jag i det fallet blefve utsatt för aldrig slutande tillvitelser öfver att med afsikt ha skrämt bort fåglarna för honom, dröjde jag något. Då han dock af princip sällan sköt på flygande fågel och orrarna icke sänkte flykten eller tycktes ämna slå sig ned vid lockfåglarna, samt något skott från honom ej heller hördes af, sköt jag slutligen, då fåglarna återvände och i tät flock ströko fram mellan mig och bulvanerna på ganska långt håll från honom. Två fåglar stupade äfven denna gång och blott ett ögonblick efter mitt skott hördes hans. Gärna skulle jag nu ha gått för att taga upp mina fåglar, men säker på att det blifvit en stor strid med kassören om saken samt nyfiken på huru skämtet skulle fortgå och sluta, föredrog jag att i tysthet skyndsamt lämna stället och uppsöka den drifvande; ty kassören måste ju ha hört skottet och ana oråd. På den bestämda mötesplatsen fann jag den sökte och han var mycket road, då jag berättade honom mitt påhitt. Han hade endast hört tre skott utom ett eget ehuru de ju varit fyra, och därför var jag öfvertygad, att ej heller kassören observerat mitt första; själf hade karlen icke träffat den fågel han skjutit på och var föga belåten med denna jakt. Då vi på återvägen kommo till kojan, stod kassören utanför, betraktande de på marken uppradade fyra fåglarna, triumferande uppvisande den ena efter den andra, och frågade om det icke var vackert gjordt med blott två skott. Gratulerande erkände vi detta, framhållande den ovanliga träffsäkerheten och berömmande det utmärkta geväret, men måste väl därvid ha sett något misstänkliga ut, ty han gaf oss en lång spörjande blick och tystnade tvärt. Medan vi därpå vandrade hemåt, teg han envist, men frågade efter en lång stund, om vi sett andra jägare i skogen eller hört skott. Då vi samstämmigt nekade till detta, blef han än mera fundersam. Han anade nog att något hokuspokus försiggått i sammanhang med hans jaktlycka, men fick icke klart för sig huru det förhöll sig och hvilken af oss han skulle misstänka, ty vi sågo väl lika muntra och hemlighetsfulla ut båda. Aldrig fick han heller reda på, huru det hängde ihop med de fyra orrarna i två skott. Så falska kunna jaktkamrater vara mot hvarandra. På vår nästa gemensamma bulvanjakt hade han nog något i sinnet, ty han var mycket angelägen att få mig placerad i kojan, men det lyckades icke och då jag uppräknade mina skäl emot bulvanjakt i allmänhet, var han mäkta förvånad. Jag hade engång suttit i kojan och fått nog. Vinterfiske nedanom Tammerfors ström. Under vintrarna åren 1864-65 och 65-66 medförde min syssla, att jag tidtals dagligen måste gå ned till varfvet på Ratina udde, och så snart isen på strömmens utlopp i Hatanpääviken af Pyhäjärvi blef säker, observerade jag då från tidigt på morgonen till skymningens inbrott alltid flere eller färre mörka, nedhukade gestalter därute. Jag fick veta, att det var stadens handtverkare och borgare, som där brukade roa sig med fiske. Alltid intresserad för fiske af hvilket slag som helst, beslöt jag en dag, då det var vackert väder och flere fiskare än vanligt ute, gå dit för att närmare taga reda på denna borgerliga sport. Redan förut hade jag någon gång under korta stunder från stranden iakttagit detta skenbarligen mer än vanligt enformiga metarenöje, hvarvid alla höllos stilla på sina platser och aldrig tycktes fånga något, åtminstone lyckades jag icke få se någon fisk hifvas upp på isen, och därför gick jag dit för att undersöka huru det förhöll sig med gubbarnas fiskelycka. De sutto för det mesta på en dragkälke, mera sällan på pallar eller låga trästolar utan ryggstöd framför i isen uthuggna hål af omkring en half meters tvärmått, och fiskedonet var ett spö af omkring 3/4 meters längd. Den långa refven, som icke hade flöte, var vid nedre ändan försedd med sänke samt lindades på vid spöet kvarsittande kvistar eller inborrade träpinnar allteftersom djupet fordrade. En eller två små krokar med korta tafsar fästades vid refven, men om tennfisk begagnades, anbringades den alltid vid refändan. Såsom bete användes mest agn, småfisk, s.k. siiniäisiä, långsmala stycken skurna af salt eller färsk strömming och ibland ur den första fisken man lyckats fånga, äfvensom stundom fläskbitar och annat, allt efter metarens åsikt och vana. En och annan bleckarbetare eller gelbgjutare fabricerade och använde s.k. tennkrok eller slantfisk af egen konstruktion. Sådan gjordes af en mindre metkrok omgjuten med tenn, tillskapad någorlunda efter fiskform och snedvriden för att vid slantningen, d.v.s. agnets nedsläppning och uppvippning med spöet, åstadkomma en spinnande rörelse. I denna manövrering och ett godt tålamod bestod hela skickligheten vid fisket. I det iskalla och vid utloppet i sjön något strömmande vattnet brukade fisken hålla till i de djupaste hål och rännor på bottnen och berodde fiskelyckan mest på, om man råkade hugga vaken öfver ett sådant ställe. Så kunde man på en plats få relativt mycket fisk, medan en granne som slantade blott några steg därifrån blef nästan eller alldeles utan. Gubbarna visade icke gärna sin fångst, om den var liten, och täckte vanligen öfver sin fiskkorg, då någon kom dit, eller lade snö på fiskarna, som lågo på isen, hvarför jag vid mina upprepade besök endast fick se obetydligt däraf. Att döma därefter tror jag att fångsten i det hela var ganska medelmåttig, och någon fisk tyngre än ett och ett fjärdedels kilo såg jag icke; dessa voro lakar. Mest fingo de små lakar, sikar och abborrar, sällan andra fiskar, och fångades någon gång en som var något större än vanligt, då bildade de närmaste gubbarna en stående ring kring underdjuret och äfven de mera aflägset sittande vandrade småningom dit för att också de få se och resonnera om den stora ovanliga fångsten. I dagningen på vintermorgnarna såg man gubbarna en efter annan vandra nedåt stranden och ut på isen, åtföljda af en dränggosse eller lärpojke, dragande en kälke, på hvilken utom sittpallen, skinnfällen, isbillen, snöskyffeln och fiskkorgen med redskapen — "last but not least" en välförsedd matkorg fanns, ty om icke något särdeles brådskande bestyr påkallade eller viktigare förhinder inträffade, brukade man hålla ut ända till skymningen. Midt på vintern höll man således på ända till fem à sex timmar, men alltid länge nog för att i kylan framkalla kroppens kraf på något värmande och stärkande. Sedan husbonden märkt ut fiskestället högg pojken upp vaken och rengjorde den från issörjan med skyffeln hvarpå den förra intog sin plats därvid, städse vändande ryggen mot luftdraget, och då detta vintertiden för det mesta kom från nord- eller ostkanten fingo stadsborna sällan se annat än afvigsidan af gubbarna. Småningom infunno sig på isen allt fler likstämda själar, sällande sig till hvarandra efter tycke och sympatier. Var det vackert och lugnt väder, icke kallare än att man försedd med goda vantar kunde hålla i metspöet, så tror jag, att gubbarna hade det nog så bra och trefligt därute. Kom sedan skaffningstiden, lät man metdonet hvila en stund och tog fram korgen med den af en omtänksam husmor instufvade provianten. En och annan förplägade sig stilla för sig i ensamhet, men oftast bildade goda vänner ett konsumtionsbolag, slogo sina förråder tillsamman och lefde kräsligt: ty detta medförde större variation i maträtter och således mera njutning och nöje. Därtill och därefter anlitades de olika pluntorna flitigt, man blef lifvad och "dagen var glad" därute på isen. Vanligen fortsattes fisket efter måltiden. Var vädret alltför ruskigt, svepte man skinnfällen om benen och trotsade naturen. Jag har sett amatörer därute vid femton graders kyla och isande blåst. Frös refven i samma ögonblick den kom ur vattnet, brukade man, då fisken nappat, icke taga i den med händerna, men nystade behändigt upp den med och på snöskyffeln. De voro dock icke många som trotsade svårt väder, ty nöjet kunde då icke vara stort värdt att tala om och fångsten blef, efter hvad som påstods, i jämförelse med den gamla goda tidens fisken för det mesta tarflig nog. Då sedan lärpojken i skymningen återkom för att afhämta redskapen och fångsten, hände stundom, att en eller annan fann sin mästare rätt lifvad och välförplägad samt i behof att, till förekommande af obehag på den hala isen, till allmän munterhet begagna sig af kälken för hemfärden. "Hony soit qui mal y pense." Jag har icke sett sådant själf, men andra kunde berätta därom. Därute på isen fortgick på sextiotalet metandet nästan alla dagar under vintrarna, ända tills vårsolen och strömmen gjorde slut på detta gubbarnas nöje och tidsfördrif. Då det var ondt om tidsfördrif i staden på den tiden var det nog längtan efter förströelse som år efter år lockade gubbarna ut på fiske och för den skull sutto de där väl inhöljda i stora pälsar och skinnmössor från bittida till sent, stirrande ned i den lilla vaken framför fötterna och oafbrutet vickande det korta slantspöet upp och ned, på afstånd till förvånande grad liknande de bekanta kinesiska porslinsdockorna med rörliga hufvuden, händer och tungor. I dessa patriarkaliska tider, då hvarje handtverkare hade sin krets af stadigvarande kunder, som af vana höllos hos honom och dem ingen försökte "locka och tubba" till affall, då tillverkningen gick sin lugna och jämna gång samt åldtgesällen eller ett annat biträde under långa mellantider kunde få sköta verkstaden, lärpojkarna och geschäftet, då hade husbonden och mästaren ledighet nog och tid att, jämte det han vanligen själf på torget skötte inköpen för hushållet, till nöje och nytta idka fiskesport, utan att därför hans yrke led förfång eller försummades. Jag undrar just om någon af stadens handtverkare numera sysslar därute med detta vinternöje eller har håg och tid för sådan förströelse. Eller har den prosaiska "kampen för tillvaron" där som annorstädes gjort slut på en sådan säkert förr mera än nu nöjsam och inbringande plägsed, hvilkens uppkomst troligen ligger rätt långt tillbaka i tiden, tillika utrotande det därför oundgängligt nödiga idylliska tillståndet i yrken och affärer. Då är denna hälsosamma, nöjsamma och nyttiga sport, som hade till mål att hjälpa till att förnöta enformiga vinterdagar, säkert för alltid slut. Tempora mutantur et nos mutantur in illis. En "folkilsken" hare. På östra och södra sidan af förstaden Skyttälä ända fram till strömmen äfvensom i staden T:fors västra utkanter voro hararna denna tid mycket vana att se och sällskapa med folk. I kålgårdarna bakom klädesfabriken på åsen bortåt Ratina udde och utefter sluttningen till Viinikka ås mynning fanns det harar året om och de voro föga skygga, då de dagligen sågo folk röra sig i planteringarna och ingen jagade dem så nära staden. För att komma närmaste väg till ångbåtsvarfvet på Ratina brukade man, under de år Vanaja ångbåtsbolags båtar byggdes, gå öfver klädesfabrikens gård och genom en grind vid dess södra hörn ned till gångstigen som följde vattenkanten. På landssidan af denna omkring ettusen steg långa stig var den 15 till 20 meter höga åsens sluttning så brant, att det på sina ställen var svårt att klifva uppför den, emedan åsen består af lera och grus som lätt rasar undan. Vid högvattenstid kunde man under några veckor på våren icke använda vägen, som då var öfversvämmad, hvarvid vågorna spolade bort sand från branten, så att de där växande buskarna småningom avancerade utför sluttningen. Ett stycke från fabriken kröker stranden sig åt udden till och på detta ställe går ned till strömmen en sakta sluttande dalsänka, hvars odlade tegar nå nästan fram till vägen, hvilken dock där ligger nedanför en låg och mindre brant afsats. I närheten af detta lägre stycke af strandsluttningen hade jag några gånger på mina vandringar till varfvet sett en stor orädd hare. Denna hade till en sådan grad lagt bort sin ärfda rädsla, att han, då man icke skyndade sig allt för mycket, behagade sätta sig på baktassarna och helt fräckt "bliga tillbaka", innan han, då man kom nära, helt makligt guppade undan. Denna tama hare är hjälten i följande sannsaga. Vid verkstaden fanns, under de år nämnda ångbåtar byggdes, en ingeniör vid namn A.J. Lundahl, som hade att öfvervaka arbetenas praktiska utförande. Ar 1866 då detta lustiga äfventyr inträffade, var han vid pass 45 år gammal och hade enligt egen berättelse kort förut i en tidning läst om fall af rabies hos hundar i östra delen af landet. Det förmodades äfven, att hundarna blifvit bitna af med vattuskräck behäftad varg samt befarades att de genom bett kunde öfverföra smittan på människor och djur. Denna lektyr hade gjort ett djupt intryck på den försiktige och om sin personliga säkerhet och hälsa mycket varsamme mannen, helst han under vinterns lopp ofta hört talas om de på den tiden kring staden städse ströfvande vargarna. Han hade aldrig sysslat med jakt och kände troligen bra litet till djurens natur och karaktärsförändring, då de komma i beröring med människor. För sin sysslas skull måste han dagligen gå den beskrifna gångstigen längs strömmen till och från varfvet. Under sådana förhållanden kan man icke mycket undra öfver, att det föreföll honom både besynnerligt och med misstänkliga omständigheter behäftadt, då han en vacker vårmorgon vandrande den välkända vägen och hunnen till nämnda däld fick se en kolossal hare som satt midt på stigen och icke gaf sig på flykten, då han nalkades. Nej tvärtom, haren satt kvar och blängde med de stora stirrande ögonen lugnt på ingeniören, synbarligen besluten att icke vika undan. Detta ovanliga uppförande kunde ju hvem som helst finna underligt, hvarför skulle ingeniören då icke göra det? Han tvärstannade af häpnad öfver att en till sin natur eljes så skygg varelse nu så totalt åsidosatte all omtanke för sin säkerhet. Men än hemskare blef det, då ingeniören efter en stunds ömsesidigt betraktande modigt avancerade. Då reste sig haren raklång på baktassarna och "fixerade" honom med "arga" ögon. Vägen var på detta ställe ganska smal vid brantens fot och strömmen rann längs andra vägkanten, således fanns ingen möjlighet för ingeniören att komma fram utan att passera tätt förbi det hemska djuret. Men det vågade han icke. Djuret kunde ju möjligtvis ha blifvit bitet af en med vattuskräck behäftad kringstrykande varg eller hund och vara "folkilsket", d.v.s. benäget att anfalla folk. Ja, det såg misstänkligt ut. L. stod och funderade ytterligare en stund, i förhoppning att jösse slutligen skulle besinna sig, vända om och begifva sig undan längs vägen. Men haren hade vid det ömsesidiga beskådandet förmodligen märkt, att hans vis à vis icke såg farlig ut och envisades därför att fortsätta sin väg till de kåltäppor, ingeniören just passerat. Därför satte jösse åter lugnt ned framtassarna och riskerade i sin tur ett par skutt ingeniören till mötes. Detta harens dristiga tilltag vardt för mycket för denne. Han gjorde kvickt helt om och tog till harapasset förföljd af jösse, som sålunda hade vägen fri. Andfådd och nervöst uppskakad återkom ingeniören till verkstadskontoret, där han efter att något ha hämtat sig från förskräckelsen för alla närvarande berättade tilldragelsen, hvilken vi knappast trott vara möjlig, om han icke burit syn för sägen. I det ofvanstående har jag återgifvit hans egna ord om äfventyret. Vi hade naturligtvis i smyg mycket roligt åt honom och hans äfventyr, men voro alla för hyggligt folk för att låta honom, som eljes var en bra karl och god vän, märka det. Enhvar har ju sina egendomligheter. Men den dagen gick L. icke ned till Ratina varf och därefter lät han hämta sig med roddbåt tvärs öfver strömmen från stadssidan till varfvet ända tills ungefär en vecka senare, då trakten befriades från detta farliga odjur. Därvid tillgick på följande sätt: Den "folkilskna" harens slut. Det var vid slutet af april samma år, som ingeniör L. råkade ut för detta otrefliga möte, och samtidigt höll kapten Steen på med att för sommarkampanjen utrusta sin "Elias Lönnrot" som låg vid Laukko torg. Han hade därunder god tid och brukade därför, om spårsnö råkade falla, använda ledigheten för idkande af harjakt i stadens närmare omgifning, efter rapport af längre fram omnämnde Kalle, som tidigt uppsökte spåren. Pojken förde kaptenen till stället och bar sedan hem haren, om den blifvit skjuten, hvilket allt försiggick fort och vant; utan att någon af dem därvid brukade yttra ett ord, ty Kalle var väl dresserad. Ombudsmannen för ångbåtsbolaget i T:fors, hr Ferdinand Ullner, var en glad själ och till och med större pratmakare än kaptenen. Han hade kontoret hemma hos sig i en gård nära ångbåtshamnen. Vid pass en vecka efter L:s äfventyr infann jag mig där i bolagets angelägenhet på ombudsmannens anmodan en söndagsmorgon mellan kl. 8 och 9 och fick vänta i kontorsrummet, emedan U. vid min ankomst ännu låg i sin säng i rummet innanför. Han hade den seden att börja hvarje hvilodag med att, hända hvad hända ville, i allsköns ro i sängen förpläga sig med två duktiga koppar kaffe och åtskilligt tilltugg. Först när detta var undanstökadt, steg han upp för att göra sin helgen till ära mycket omständliga toalett. Man måste således ha godt tålamod med honom, ty sade man något därom, fick man höra: "Under hvardagarna är jag såld åt tjänsten, men på söndagen är jag friherre och ingens slaf, därför behöfs intet tjäsk". Medan jag väntade, kom kapten Steen in på kontoret. Denne hade troligen redan så tidigt på dagen råkat ut för något starkt, ty han var genast i farten med att berätta om sin senaste jakt, som han brukade illustrera med ord, miner och åtbörder. Hans historia påminte mig om ingeniörens hare. Sedan kaptenen väl kommit till slutet af sagan, hvilken han som vanligt för bättre förståelses skull i samma fortsättning berättade om 1 1/2 till 2 gånger, fick jag ordrum och öfverbjöd honom med historien om den folkilskna besten till gubbarnas outsläckliga löje. De kände ju båda ingeniören och skrattade därför så, att Ullner förklarade sig icke på länge kunna förtära deri honom räckta första koppen kaffe och kaptenen tryckte händerna mot magen och försäkrade, att han icke orkade skratta mera. Stående i dörren till U:s rum kunde jag njuta af effekten som min historia gjorde. Då kaptenen slutligen något lugnat sig, sade han till U.: "Vet du, jag håller med dig om tre splissade skeppartoddar, att jag nu går och skjuter den haren, innan du hinner få byxorna på dig." U., som alltid var svarsfärdig och hvars outtömliga förråd af glåpord, talesätt och ordstaf vid hvarje anledning öfverflödade, utbrast: "Hvad nu, du gamla saltskeppare, fribytare, lagbrytare och storskrytare, halt opp me trombom, ellerst skenar öket i gatubaugen, å res in i aptekarns pipparladu, ho svarar för hä' då! Men för du ska' få bot för sot och betaldt för skryt, så vräk hit näfven; jag håller och du blir den som betalar kalaset". I den stilen voro U:s yttranden oftast, ibland till lust men snart till leda. Steen visste, att den andra på söndagsmorgonen var svår att få ur sängen, men då det tillbjudna vadet syntes oss båda väl vågadt, antog U. det, utan att därför på något sätt frångå sina vanor. Sedan jag, enligt gammal sed, som vittne med uppslag stadfäst vadhållningen begaf sig kaptenen på harjakten utan att i brådskan dricka det äfven åt honom framsatta kaffet. Gubben förlorade inte gärna en toddy. Sedan han gått, talade vi om den angelägenhet för hvilken jag kommit dit och en del andra saker, utan att vidare komma ihåg hvarken kaptenen, haren eller vadet, hvilket vi båda ansågo omöjligt för Steen att vinna. Men den skrattar häst som skrattar sist, säger ordspråket. Fram mot morgonen hade fallit någon tum djup blöt snö, och det hade nog kaptenen som gammal harspårare lagt märke till på vägen till kontoret. Platsen för tilldragelsen var af mig så noga beskrifven, att han icke kunde misstaga sig, jaktens utgång berodde således på om haren ännu fanns kvar där i närheten och varit i rörelse på morgonen. Detta hoppades naturligtvis kaptenen. Han gick ned till ångbåten, där hans bössa fanns, och for med sin "drefpojke" Kalle i slupen snedt öfver strömmen till stället, där den "folkilskne" grasserade. Slumpen ville att han vid framkomsten genast påträffade harspår emellan fjolårets kålstubbar. Han följde spåren ett kort stycke och sköt haren i dess lega under några brädstumpar, lagda som bro öfver ett dike. Ullner var ännu i underkläderna och höll på med sista tvagningarne under skäggskrapningen, då Steen i full jaktmundering rusade in, hack i häl följd af Kalle. Han ryckte haren från pojken och kastade den på golfvet framför U:s fötter sägande: "Där har du haren, när komma toddarna?" Ullner häpnade icke litet, men i tid och otid redo att använda sina gamla kvickheter, modifierade efter omständigheterna, utbrast han: "Hyggligt och snyggt folk bruka säga: ursäkta att jag kommer in genom dörren med ytterkläderna på! Haren är min, toddarna bli dina. Jag tackar för Ullner och mig, de andra herrarna må tacka för sig. Ingen vet hvar haren har sin gång, utom kapten Steen när det gäller toddar", etc. etc., i samma stil. Haren var ett ansenligt stort exemplar, som troligen alla sina dar mått godt i kållanden, utan att behöfva springa sig mager. Den uppvägdes på ångbåtskontoret och befanns ha en bruttovikt af 14 1/2 skålpund. Kapten Steen hade behöft trettiofem minuter till jakten och var icke litet stolt öfver bedriften, hvilken snart nog halfva staden hade reda på. Tyvärr kan jag icke meddela, huru den ilskne haren smakade. Jag var nog bjuden på dess af U. tillställda graföl, men kom icke dit, dock berättade ingeniör L. som var med, att det var en mycket lifvad och lyckad tillställning, hvaraf jag sluter, att där fanns endast hyggligt folk, eljes hade nog haren "gått igen" för honom. Ångbåten på Ilmajoki älf. Då ångbåtsbyggnaderna för Näsijärvi och Pyhäjärvi slutligen någotsånär lyckats, tyckte brukspatron Wasastjerna, att det äfven kunde vara bra att hafva en ångbåt i närheten af Östermyra bruk, där den var användbar för diverse transporter på Ilmajoki och nedre loppet af dess genom bruket flytande biflod. Han lät därför vid denna å på Rintala hemman af trä bygga skrofvet till en ångslup, samt beställde maskineriet därtill vid verkstaden i T:fors. Den bekanta totala bristen på behöfligt samarbete mellan verkstadens föreståndare Mr. D. och byggmästaren för skrofvet blef dock äfven denna gång ödesdiger för företaget. På våren 1860, då ångslupen var färdig att levereras, utröntes vid profningen att, ehuru maskineriet efter bästa förmåga ansträngdes, det icke förmådde drifva skrofvet uppför den af vårfloden svällda Ilmajoki. Ja, det gick vid verkstaden den sägen, att en halt käring gått om ångaren längs stranden. Detta resultat var en oangenäm surpris för verkstaden, som fick återtaga maskineriet, och följden blef att Mr. D. på sommaren återvände till sitt land. Maskinen togs mot hösten ur båten och blef liggande på Rintala gård. Skrofvet åter flöt på ån, tills nästa års vårflod förde det ett långt stycke upp på de öfversvämmade ängarna närmare byggningarna, där det ovårdadt och utan skydd mot väderleken stannade till 1866 på våren. Dessförinnan hade jag hört detta misslyckade försök någon gång omtalas, men då ingen fanns vid verket, som sett eller närmare kände till ångaren, fick jag ej någon vidare reda därpå förrän under hösten 1865, då W. frågade mig, hvad han skulle företaga med denna sin tillhörighet. Af hans berättelse framgick, att ångslupen i flere afseenden var illa hopkommen och att felet hufvudsakligast låg hos maskineriet, hvilket, utom att det var mycket för tungt för det lilla skrofvet, äfven hade andra konstruktiva egendomligheter samt låg så djupt, att skofvelhjulen ältade i vattnet ända upp till nafven och således arbetade ytterst ofördelaktigt. Till råga på eländet var maskineriet placeradt så långt förut, att ångbåtens akter låg högre öfver vattnet än förstäfven, hvilket måtte ha sett bra galet ut. För att under försöken med båten hålla ångtrycket på största möjliga höjd, hade man eldat med torkade kådiga gran- och tallrötter, som visserligen gåfvo en väldig hetta, men tillika ymnigt med sot och rök. Trots ångblästern i skorstenen sotades härigenom de fina eldrören snart igen och oaktadt de flitigt rensades under färden, sjönk dock ångtrycket småningom så att båten började drifva utför den starka strömmen. Mr. D. bjöd nog till att förbättra båten genom att höja skofvelhjulen medelst under maskineriet lagda träramar. Men härigenom blef båten så rank, att den påstods varit nära att stjälpa, om flere personer på samma gång gingo längs endera sidan på de öfver maskinaxeln förande höga trapporna från fören till aktern. Således var maskineriet påtagligen alldeles olämpligt för det skrof, hvartill det var ämnadt, och därför föreslog jag W. att återsända detsamma till verkstaden samt att åt båten beställa ett nytt och bättre passande, inrättadt för propeller i stället för skofvelhjul. Detta bifölls, och under vinterns lopp anlände det gamla maskineriet, då jag blef i tillfälle att granska detta Mr. D:s sista arbete, hvilket jag icke vill underlåta närmare beskrifva. Han hade ju ändå slutligen lyckats att få ångbåtarna "Ahti" och "Laukko" i gångbart skick, men hvarför han å denna båt icke följt det för de förra maskinerierna utarbetade lokomobilsystemet, är svårt att förstå. Troligen ämnade han tillverka något nytt och bättre. Därför anbringade han de båda maskinerna i vertikalställning på en stor och mycket tung tackjärnsram, fastskrufvad vid ångpannans framgafvel på så sätt, att eldstaden befann sig midt emellan ångcylindrarna och dessa kommo att stå förut i båten. Klumpiga lagerstolar för maskinaxeln och de oscillerande cylindrarna voro fästade vid ramen och voro så inrättade, att cylindertapparnas vaggande rörelse uti de med kanaler för ångan försedda lagren verkställde ångfördelningen. En mycket enkel men föga ändamålsenlig konstruktion, som skall ha haft den påföljd, att man ständigt gick i dimma på båten, emedan lagerskålarna icke kunde fås ångtäta. Hvarken ångpannan eller något af maskinen kunde göras användbart och därför tillverkades ett nytt propellermaskineri med en vertikal ångcylinder af vanlig konstruktion jämte passande ångpanna. Detta blef färdigt på vårvintern. Då vid verkstaden endast en skissartad teckning af skrofvet fanns att tillgå som efterrättelse, beslöt jag att, så snart maskineriet på våren med sista slädföret skulle afsändas, resa upp till Östermyra för att öfvervaka dess placering och uppsättning. Två veckor före påsken i slutet af april nämnda år afreste jag från Tammerfors vid klingande slädföre, medtagande en arbetare vid namn Vilén. Färden gick öfver Orivesi, Ruovesi och Virdois för det mesta längs skogsvägar. Mycket snö låg ännu kvar, då vi i sistnämnda socken färdades genom trakter, där sågtimmer fälldes i skogarna. Stora, präktiga träd, sådana man nuförtiden har svårt att påträffa, stupade i mängd. Man besvärade sig icke vid hygget med att kring träden undanskotta snön för att såga af dem vid roten, å nej, på den meterdjupa snön stod man rak på skidorna och högg ned träden med yxa, lämnande ett par meter höga stubbar. Det fanns godt om skog då, därför var man ej så noga. Emedan karlarna voro sysselsatta vid skogsafverkningen, hade vi ibland gårdsdöttrar som "körsvenner". Dessa jäntor körde nog så duktigt, men företogo sig att på de vid stocksläpningen snedkörda vägarna åtskilliga gånger stjälpa oss i snödrifvorna. Vi blefvo dock snart vana vid denna behandling och krälade, utan att vidare fästa oss vid sådana småsaker, fram ur drifvorna undan den öfverliggande släden. Visst voro vi våta kring halsen och pälsärmarna men nöjda att helskinnade slippa ifrån äfventyren, och belönades med granna småleenden af jäntorna, som voro märkvärdigt färma att hållas på fötterna, då det ohjälpligt bar omkull för oss. Efter en sådan resa i två dagar anlände vi till Östermyra bruk och morgonen därpå till Rintala gård, där vi bosatte oss för arbetstiden. Sedan besiktigades ångbåtsskrofvet, som låg ungefär femhundra steg från gården, på en ett par km bred och många kilometer lång, alldeles slät äng. Den vidsträckta dalgången, som vid horisonten begränsas af några låga kullar, är så långt ögat når betäckt af ängar, hvilka obetydligt slutta mot den genom dem flytande ån, som har många krökningar och hvars lopp på sina ställen utmärkes af vid strandkanten växande videbuskar. Längs ängarnas kilometerlånga tegar stå på reguliära afstånd från hvarandra rader af små hölador, uppförda af klent rundt virke, med stora springor mellan hvarfven. Dessa byggnader äro, för att underlätta regnets afrinnande, närmare en meter bredare under taket än vid marken, och näfvertaken äro belagda med stora stenar, hvarför de se rätt egendomliga ut. Oräkneliga sådana lador finnas mellan de utefter tegarna förekommande raka, oändligt långa gärdesgårdarna och äro dessa, jämte en mängd här och där i marken neddrifna pålar och störar, de enda synliga föremålen mellan de aflägsna dimmiga höjderna på denna enformiga och ödsliga slätt. Båtskrofvet fanns liggande med ena sidan mot marken och något nedsjunket däruti. Under årens lopp hade det på detta ställe blifvit så pass angripet af röta, att det för all framtid behöll en s.k. "slagsida", en ringa lutning åt babord. Det såg vanskött och illa medfaret ut. Det ur nåten utkrupna drefgarnet hängde i festoner under den lutande bottnen. För reparation af båten hade några österbottniska skeppstimmermän anskaffats, hvilka redan voro i full sysselsättning därmed. Då ångpannan tidigare afsändts från verkstaden, stod den vid vår ankomst vid båten och var det särdeles lämpligt att, medan denna låg på sidan, först maka den innanför relingskanten och därefter resa upp båten. Sålunda sluppo vi att lyfta pannan mycket högt för att få den på sin plats inombords. Sedan restes båten på rät köl samt kilades upp på meterhöga stapelblock, för att timmermännen bättre skulle kunna komma åt att drifva och dikta den ganska flata bottnen. Därvid balanserades skrofvet för att utröna tyngdpunktens läge på längden, så att det vägde jämnt för- och akterut, och därefter bestämdes platsen för maskineriet. Härigenom kom båten att ligga riktigt på vattnet och icke på näsan som förut. Därefter borrades hål för propellerhylsan uti akterstäfven; propellern med axeln insattes däruti och den nya propellerstäfven af järn med skyddplåt för propellern äfvensom det nya rodret anbringades på sin plats. Dessa arbeten gingo raskt undan och på påsklördagens eftermiddag voro vi så pass färdiga, att vårfloden gärna för oss kunde infinna sig när som helst. Man räknade på att ängarna skulle öfversvämmas så högt som behöfdes för ångslupen att bli flott och hoppades därigenom slippa att släpa honom en half km ned till ån, hvilket nog blifvit ett långvarigt göra. Då vi på påskaftonen afslutade arbetet, hade vattnet i ån redan ökats så mycket, att dikena mellan tegarna voro bräddfulla ända upp till arbetsplatsen. Detta gaf anledning till ett oväntadt mellanspel. En af karlarna, som gått till närmaste dike för att tvätta händerna, skrek helt plötsligt att där fanns en stor gädda. Alla rusade dit med störar och verktyg. Nu anställdes jakt efter gäddan, som var så pass stor, att den i det smala diket icke kunde vända åt ån till, och under stort hallå slutligen klubbades. Den uppmättes af mig till 37 1/2 engelska tums längd och delades mellan fogden och timmermännen. Följden blef att karlarna idkade gäddfiske i dikena till långt fram på natten och lyckades komma öfver ganska många, men alla mindre än den första. Öfver påskdagarna var jag på Östermyra bruk och fick på andra helgdagen vid återkomsten från den vackra kyrkan, det forna krutmagasinet, höra att vattnet på ängarna vid Rintala stigit ända upp under ångslupen. Då jag tidigt på tisdags morgonen från mitt rum såg ut genom fönstret, var hela dalen en ofantlig sjö, hvarur ladorna tittade upp som reguliärt utlagda fyrkantiga brickor på ett blankt dambräde. Nu förstod jag, hvad de många stenarna på ladtaken skulle uträtta, ty nere vid ån stodo de alla djupt i vattnet, och mot veckans slut räckte detta upp under takkanten; de skulle säkert ha flyttat, om belastningen icke varit tillräcklig. Betydligt försenadt af det dåliga väglaget hade det väntade maskineriet först under helgen anländt till gården, och nu återstod att fort få det ombord, ty vattnet steg snabbt och stod redan öfver stapelblocken under båten. För transporten dit fanns ingen annan roddbåt att tillgå än en af de vanliga små ranka ärtskidorna, och därför erbjöd sig montör Vilén att tillsammans med gårdsfogden framskaffa de båda tyngsta maskinstyckena på en tvåhjulig kärra genom vattnet, och jag lät dem, for att vinna tid, våga försöket. Från gården ledde en snörrät, af tvänne djupa utfallsdiken kantad väg ned till ån och vid ena sidan däraf stod ångslupen på tredje ängstegen. Midt för denna förde en gammal träbro öfver diket, hvilken sex år tidigare användts, då den första ångpannan transporterades från båten. Det gällde således att med maskinforan styra rakt utefter vägen oaktadt vattnet var djupt och grumligt samt att därute på djupet hitta rätt öfver bron, bredvid hvilken en stör blifvit utsatt. Sedan det tyngsta stycket af maskinen, som var fundamentramen, blifvit fastbundet på kärran, klefvo Vilén och fogden upp och denne körde ut till sjös längs den osynliga vägen, som de trodde sig lätt kunna följa. De funno det dock snart vara vida klokare att låta den beskedlige hästen gå hvart han ville, än att själfva bestämma kosan, emedan det var så godt som omöjligt att hålla rätta kursen, då vägen ned till stören var så lång, att denna knappast syntes, och dessutom ovanligt smal. Långsamt och försiktigt trefvande sig fram kommo de sjöfarande dock ned till bron och där skulle nu tagas af från vägen ut på ängen. Vattnet stod upp under hästens buk och då han skulle ned på den något djupare liggande bron samt kände det iskalla vattnet på magen, vägrade han envist att gå längre. Då hästen icke med godo kunde fås framåt, anlitades något strängare medel, hvilket hade till påföljd, att han sköt kärran bakåt, så att det ohjälpligt bar utför ned i det djupa diket. Karlarna sluppo nog undan med ett kallt bad, men sedan man med mycken möda fått hästen, som stod upp till halsen i vatten, ur redet, syntes af hela foran endast främsta ändan af kärrskalmarna. Karlarna bärgades i roddbåten till gården, men för godsets upptagande kunde tillsvidare intet uträttas. Lycka var att maskinramen blifvit så väl fastbunden på kärran och icke glidit ned till botten af diket på tre meters djup. Från en aflägsen bondgård lånades nu en annan, liknande roddbåt och af dessa båda båtar byggdes, som först varit ämnadt, en flotte genom att bräder spikades tvärs öfver båda båtarna. Ett lämpligt hål för godsets upptagande lämnades emellan dem. Med denna tillställning upptogs det havererade maskinstycket ur det iskalla djupet efter en hel dags arbete och med den fördes sedan allt annat gods lyckligt fram till båten, såsom från början borde skett. Under tiden hade vattnet stigit så betydligt, att det stod sex fot högt på ängen och då flöt båten från sin plats, samt måste förtöjas vid närmaste hölada. Där låg båten ett par dagar, hvarunder maskineriet blef färdigt hopsatt, ånga uppkokades och maskinen fick arbeta in sig vid sakta gång. Allt gick efter önskan, men för ladans skull fanns intet utrymme att sätta i gång för full maskin "framåt"; därför försöktes i stället "back" med full kraft, hvilket hade den oförmodade påföljden att vi fingo se ladan följa efter. Månne det förr händt att flytande lador bogserats med ångbåt? Vi hade redan släpat vårt fäste åtskilliga meter bort från raden af de andra ladorna, då flyttningen observerades och det blef brådt att stoppa. Någon vidare profning af maskinen kunde således med den på det sättet förtöjda båten icke företagas, men då allt tycktes vara i skick för en utfärd, sändes bud till brukspatronen, för den händelse att han önskade följa med, hvarpå han ock efter middagen anlände. Intresserade att se hvilket hastighetsresultat båten skulle gifva, ångade vi med sakta maskin ut på den improviserade sjön åt det håll där ån borde finnas. Denna igenkändes äfven på videbuskarnas här och där öfver vattenytan uppstickande toppkvistar. Där voro vi säkra att icke törna på de högt öfversvämmade gärdesgårdarna, hvilkas störar vi fruktade för propellerns skull. Då vi kommit till ån och mellan videkvistarna följde dess bukter, sattes i gång för full fart med det för vanlig gång ämnade trycket af fem atmf. Till allmän häpnad visade sig farten vid detta ångtryck vara betydligt mindre än man väntat. Visst var ångslupens skrof mer än behöfligt starkt och tungt byggdt, samt tillföljd af de vidt uppdrifna nåten mycket skrofligt under botten, men allt detta tycktes dock icke kunna gifva nöjaktig förklaring på den långsamma farten, helst maskinen nystade på med god hastighet. För att möjligen åstadkomma en förändring i detta sorgliga tillstånd, stoppades båten tills ångtrycket nått åtta atmf., då detta släpptes i maskinen. Denna rasade därefter värre och båtens fart ökades visserligen något, men var dock på intet vis nöjaktig. Det tycktes som om en osynlig och obegriplig makt höll emot för att icke släppa båten framåt. De felslagna förhoppningarna gjorde oss allt längre i synen och stämningen ombord var tryckt. Ingen yttrade ett ord, ej ens W., som nog skulle haft anledning till några otrefliga anmärkningar, men var för lugn och välvillig därtill. Det gamla ordspråket, som säger: "äfven den kommer fram som reser med snöplog" rann mig i tankarna; en sådan färd är visst icke särdeles snabb, men kunde säkert vara både kvickare och nöjsammare än vår, och den lilla ångarens för tycktes mig nu till fason och fart ha stor likhet med en snöplog. Då för tillfället intet vidare i saken stod att uträtta och en grundlig undersökning angående orsaken till detta otrefliga förhållande skulle företagas, styrdes snedt öfver ängarna upp emot gården. Lyckligtvis behöfde vi icke länge vara oroliga, ty sedan vi farit ett litet stycke inpå ängarna, kändes en lindrig stöt under båten åtföljdt af ett väldigt brakande, skramlande och skrapande utefter bottnen och sidorna, hvarefter en mängd gärdslen, störar, träblock och stockändar flöto upp akterut. Vi igenkände med förvåning det sistnämnda materialet. Det var delar af ett bland de fem stapelblock, hvarpå ångslupen under arbetet legat. Dessa hade hoptimrats af 2 till 6 fot långa, bilade stockändar, starkt fästade vid kölen samt ytterligare fastlimmade vid denna med det stelnade, för diktningen ymnigt använda becket. Då båten flöt loss, hade dessa block således hållits kvar och följt med på färden. Dessa på tvären under botten fasthäftade hinder utgjorde mycket verksamma bromsar på hastigheten, och den lilla maskinen hade haft tungt arbete vid bogserandet af dessa klabbar. Det var således tur att vi i lagom tid törnade, ehuru ett långt stycke af gärdesgården förstördes, och då jag meddelade brukspatronen, att ytterligare fyra dylika släpskor funnos kvar under båten, tyckte han det vara bäst att resa öfver gärdesgårdarna på flera ställen. För att få se resultatet och på lättaste sätt bli af med påhänget, voro vi naturligtvis lika skyldiga som villiga därtill. Båten styrdes närmare land, där störarnas toppar visade att stängslet orubbadt stod kvar. Ett stycke därifrån sattes i gång för full fart och båten rusade mot hindret. Då stöten kom, stoppades maskinen för att om möjligt akta propellern, och allt aflöpte efter önskan. Sedan denna manöver fyra gånger upprepats med den påföljd att farten undan för undan ökats, voro alla stapelblocken bortskrapade. Visserligen flöt sedan en half kilometer af gärdesgården på vattenytan, men den af dessa attentat åstadkomna lättnaden var särdeles välkommen, icke allenast för båtens skull, men äfven för alla beklämda sinnen ombord. Till och med brukspatronen såg nöjd ut, då ångslupen efter förlossningen kilade undan som den borde. Så kan en småsak oförmodadt vara orsak till bekymmer och förtret. Genom denna lyckade operation fingo både vi och båten liksom nytt lif och det blef ett nöje att fortsätta färden, hvilken nu riktades åt det håll, där sjön på omkring en half mils afstånd var förenad med Ilmajoki. Detta ställe påträffades äfven och befanns mynningen vara ganska trång samt hafva en sned riktning emot strömmen i denna mäktiga flod, hvars af snösmältningen plötsligt stigande vattenmassa förklarar den kringliggande slättens hastiga öfversvämmande till flera meters höjd. I den stora och strida Ilmajoki pröfvades ångslupens förmåga att arbeta sig uppför och befanns att den vid det bestämda ångtrycket af fem atmf. visserligen orkade komma sakta framåt, men ändock icke sköt sådan fart som önskligt var. Vi återvände därför till sjön, på hvars lugna vatten båten fick ligga stilla, tills ångtrycket uppnådde 7 atmf. Därefter upprepades försöket, och då detta utföll till full belåtenhet, voro vi klara för prof- och leveransfärden, hvilken brukspatronen bestämde att följande dag skulle företagas från Ilmola by uppför strömmen. Redan under de föregående dygnen hade på flere ställen på de öfversvämmade ängarna uppstått några långa, smala holmar med mellanliggande vattenfåror och på morgonen syntes nära ångslupen en ny och vidsträckt sådan. Jag fick veta, att sådana holmar årligen på ett eller annat ställe plötsligt uppstå genom att ängarnas grästorf flyter upp. Grästorfven består nämligen af lätt, vegetabilisk kärrmylla, som, då den delvis är frusen, af den däri befintliga isen göres lättare än vattnet, lossnar från den sega lerälfven och flyter upp till vattenytan, ifall den icke är belastad med sand eller hålles nere af de därpå stående ladorna, hvilka vid sådana tillfällen, då den underliggande botten har benägenhet att lyfta dem, ibland äro på väg att stjälpa. Man omtalade äfven, att uppflutna tegar förts af blåst och ström långt från stället och vid vårflodens afrinnande sjunkit ned på grannars mark, kvarlämnande blott den till odling otjänliga lerälfven. Till förekommande af sådana förluster voro en mängd pålar och störar på flere ställen indrifna uti tegarna, till motverkande af myllans benägenhet att begifva sig på drift, och för dessa öbildningars skull måste båten till förfång för gärdesgårdarna göra långa omvägar på eljes djupt och fritt vatten. I sanning rätt egendomliga naturförhållanden. På morgonen infunno sig jämte brukspatronen några inbjudna herrar, som medföljde till Ilmola by, hvarest vi lade till vid den öfver Ilmajoki lagda landsvägsbron, där apotekaren T—d och några gårdsegare från byn inväntade oss. Sedan alla dessa passagerare kommit ombord eldades friskt på, och då ångtrycket stigit till åtta atmf., anträddes färden. Under förberedelserna berättade apotekarn för mig om båtens förra färder och öden, då den misslyckats i försöket att gå uppför älfven, och han trodde att det nu skulle gå på samma sätt. Det enkla skälet för detta påstående var, att han ansåg strömmen för stark att öfvervinnas af någon båt. "Vi få väl se" menade jag, då båten lade ut från land. Affärden skedde under högtidlig tystnad; ingen kom sig för att säga något, emedan alla stodo intresserade och med häpnad observerade båtens fart. Slutligen utbrast apotekarn: "Det var fan!" och efter detta välvalda och förlösande uttryck återfick man målföret. Medan de andra gåfvo uttryck åt sina åsikter, höll jag ögonen riktade på manometern, och då denna visade fallenhet att ytterligare stiga blef jag säker på färdens resultat, d.v.s. att pannan vid jämn eldning med godt bränsle förmådde gifva tillräckligt högt ångtryck för strömmens forcering. Alla ombord voro vid godt humör och lyckönskade båtens egare till att den nu blifvit bättre än förut. Ilmajoki flyter på detta ställe fram i en 15 till 20 m djup, i slätten nedskuren bred flodränna, hvars stränder i närheten af byn äro ganska starkt sluttande. På flodens södra sida går en väg längs strandkanten och vid denna ligga gårdarna i en lång rad. På vägen hade åskådare i mängd samlats, och då ångslupen passerat byn, uppenbarade sig öfver strandkanten till allmän munterhet en haltande gumma, som tydligen försökte ställa till kapplöpning med ångslupen. Det var nog samma käring som gick igen sedan första profresan, då hon segrande afgått ur täflingen. Mot den tomma rymden bakom såg trollpackans linkande figur ovanligt stor och grotesk ut, hvarför hela upptåget väckte så mycket löje, att hon belönades med både handklappningar och hurrarop af löpningens åskådare ombord. Denna uppmuntran mäktade dock icke tillräckligt öka gummans förmåga och, ehuru hon synbarligen på fullt allvar bjöd till, måste hon snart gifva tappt i den ojämna striden. Under tiden märkte jag, att apotekarn, lutad öfver relingskanten, så oförmärkt som möjligt signalerade med sin hvita näsduk och tror mig därför hafva fullt skäl misstänka honom för att ha tillställt både denna och den första kapplöpningen. Till godtgörelse för att han på detta sätt försökt drifva med vår båt, bjöd han på frukost i apoteket, och då vi mangrant infunno oss till denna trakterades vi under munter stämning med s.k. "Johannisbröd" och "Renskt vin vuxet vid Ilmajokis stränder"; detta ansågs vara det enda, som på apoteket kunde "med hälsa förtäras". Fram på eftermiddagen återvände vi i ångslupen till Rintala och jag fortsatte med brukspatronen till Östermyra bruk, hvarifrån återfärden till T:fors följande morgon anträddes. Ångslupen sysselsattes sedan under några somrar med bogsering af några särskildt för dess behof byggda grundgående, lätta och låga pråmar, hvaruti hö, säd och bränsle fraktades på Ilmajoki från utmed denna belägna utegor och skogar. Dess vidare öden äro mig obekanta. Hjulångbåten "Vanaja". Vattendragen kring staden Tavastehus hafva i allmänhet ringa djup och mycket varierande vattenstånd, hvilket under torra somrar betydligt sjunker. Detta förhållande gör sig mest märkbart i steniga sund och på krokiga, strömma ställen. Af dessa skäl byggdes den af Vanaja ångbåtsbolag vid verkstaden i T:fors beställda nya båten kortare, bredare och mera grundgående än "Elias Lönnrot". Den gjordes nära 90 fot lång, 15 fot bred inom och 28 fot utom hjulhusen samt 3 fot djupgående utan last. Maskineriets konstruktion och styrka blef densamma som den andra båtens och hastigheten äfven lika. Men för att, då båten blef betydligt kortare, bibehålla samma utrymme i de odäckade delarna af skrofvet, placerades ångmaskinen och ångpannan tvärskepps i bredd och blef således skofvelhjulaxelns ena del längre än den andra och låg öfver ångpannan. Genom denna sammanställning vanns, att fartygets däckade midteldel kunde göras kortare, utan att utrymmet för inredningen därunder minskades och var densamma likadan som på den andra båten. Denna ovanliga konstruktion, hvilken mig veterligen hvarken förr eller senare utförts å hjulbåt, medförde ingen olägenhet, emedan fartygets skrof för ändamålet förstärktes, motsvarande de däruti på ett ställe sammanförda tyngderna. Det fanns dock personer, som fruktade att om båten också icke skulle kantra hvar gång vattnet tömdes ur ångpannan, så måste den dock därigenom säkert få så betydlig slagsida, att däcket, under den tid pannan var tom, blefve svårt att trafikera. Man trodde äfven att däcket skulle komma att luta alltefter olika vattenstånd i ångpannan. Dessa farhågor och den därmed sammanhängande kritiken af båten under byggnadstiden hade jag mycket obehag utaf och detta räckte ända till den dag, då båten flöt och till mångens häpnad låg alldeles jämnt på vattnet. Hela hemligheten härvid bestod däruti, att då pannan vid utskjutningen måste vara tom, en ankarketting af samma vikt som den saknade vattenmängden blifvit fastsurrad under det ifrågavarande hjulhuset. Att sådana försiktighetsmått vidtagits, visste naturligtvis ingen obehörig och då vatten sedan fylldes i pannan borttogs kettingen, hvarvid det visade sig, att variationerna af vattenhöjden i pannan endast hade ett omärkligt inflytande på båtens horisontala läge. Båten, som fick namnet "Vanaja", gick af stapeln en vecka före pingsten 1866, och profresan gjordes pingstaftonsdagen tidigt på morgonen. Därvid beslöts att båten, som enligt kontrakt skulle levereras i T:hus, borde afgå dit samma dag på förmiddagen. Då Lembois kanal den tiden ännu icke fanns, måste "Vanaja", liksom tre år tidigare "Ilmarinen", fara uppför Kuokkala ström; alla härtill nödiga förberedelser voro utförda före affärden från T:fors. Ett par projekt hade uppgjorts huru vid denna strömforcering skulle tillgå. Högvattnet i sjösystemet hade redan inträffat och strömstyrkan i forsen var därför ansenlig, således måste äfven denna gång ångmaskinens hastighet ökas, hvilket kraftprof ställde stora fordringar på dess konstruktion och styrka. På många håll afråddes från försöket att med maskineriet arbeta sig uppför strömmen och förordades i stället att varpa båten upp. Då jag sedan "Ilmarinens" färd kände till forsen och hade uppmätt afståndet mellan kistorna under den däröfver ledande bron samt funnit detta vara blott ett par fot större än ångbåtens bredd, och då man äfven kunde förmoda, att de på detta ställe mäktiga svallvågorna skulle kasta båten af och an, så att hjulhusen därigenom komme att stöta mot bron, föreslog jag att för säkerhetens skull förena båda sätten, d.v.s. vara beredd på att använda såväl maskinkraft som varpning. Detta godkändes och skulle maskineriet hållas färdigt att under varpningen ingripa för att underlätta denna eller att allena drifva båten uppför, i händelse varptrossen skulle springa utaf. För ändamålet medförde "Vanaja" en sextums tross af tillräcklig längd, som fästes vid ett i inloppet till forsen utlagdt ankare samt firades ned utefter denna och bojades med en stockända omkring femtio meter nedom bron. Då "Vanaja", klar för färden uppåt, anlände till bojen, hissades denna ombord och trossen lades på ankarspelet. Det visade sig dock, att varpning längre nedanför bron icke behöfdes, ty maskinkraften var tillräcklig att rå på strömmen, men just i brohålet vägde det en stund, om den eller naturkraften skulle segra. Under ångpannan fyrades på med torr blandad björk- och tallved, så mycket man förmådde, maskinen formligen rasade, emedan skofvelhjulen hade så ringa motstånd i det snabbt undankilande vattnet, men uppför gick det ändå ehuru blott fot för fot. Af båtens svajningar i svallet bräcktes de utanför hjulhusen hängande frihulten mot brokistorna, men någon vidare skada inträffade icke. Under förloppet af dessa spännande minuter var allt redo att, i samma ögonblick båten skulle sacka bakut, åter lägga trossen öfver varpspelet, men detta blef ej af nöden. Så snart hjulen kommo till det ofvan bron mindre snabbt flytande vattnet, ökades båtens hastighet. Segern var vunnen och man fick andas ut. Trossen hifvades nu öfverbord för att af andra upptagas, och "Vanaja" fortsatte med lätthet uppför den raka sträckan af forsen samt sedan lyckligt vidare, lotsad af samme Grandin, som på "Ilmarinen" studerat vattendjupet, längs det grunda, trånga och krokiga flodloppet, tills ett par km längre fram rymligare vatten vidtog. Samma dag vid sextiden på eftermiddagen ankom båten till landsvägsbron vid Lembois' by, hvilken tillsvidare hindrade färdens fortsättande. Redan hösten förut, sedan båten blifvit beställd, hade jag undersökt denna bro och uppmätt den, för att se efter om den nya båten skulle kunna passera under densamma; ty bron var låg, men ovanligt bred, gammal och rutten. För att komma fram där hade varit påtänkt att bygga ångbåtens hjulhus sådana, att de för tillfället lätt kunde borttagas, samt att genom intagande af vatten i skrofvet sänka båten så mycket som behöfligt för att komma under brolocket. Men då detta brolock uppbars af en hel skog gamla och nya sträfvor, hvilka ovillkorligen måste tagas bort, och de af dem uppburna brobjälkarna voro så ruttna, att alla sträfvornas borttagande ansågs bli vådligt för brons bestånd, var man nödsakad att öfverge tanken på att gå under bron. Det efter passagen nödigblifna iståndsättandet af såväl båten som bron skulle dessutom ha medfört tidsutdräkt för den förra och stor kostnad. Således återstod ingen annan utväg än den att totalt rifva bort det gamla brolocket mellan tvänne kistor och om nödigt uppföra den rifna delen af nytt material. Linne & Järnbolagets disponent, häradshöfding Törngren, var med om detta senare af mig väckta förslag och alla förberedelser för nybygget hade i tid utförts. Det kan visst tyckas vara en enkel sak att rifva ned en gammal träbro och sedan återställa den i godt skick, om man för arbetets utförande har nog tid på sig och icke behöfver sky kostnaden, men trafiken på allmän landsväg får icke stängas efter enskild persons tycke och behof. För den tid som åtgick till rifning af bron, ångbåtens genomfart och nybyggnaden, måste i alla fall trafiken afstanna totalt. Därför skulle till detta företags utförande naturligtvis behöfts vederbörligt tillstånd, lysningar i kyrkorna etc., men de många omgångarna för att erhålla en sådan rättighet och svårigheten att på förhand kunna uppge bestämd tid för vägens afstängning, som i ansökan om tillstånd varit oundvikligt, gjorde att man afsåg därifrån, öfvertygad om att ett dussin dugliga österbottniska timmermän, försedda med allt behöfligt material och lifvade för företaget, på en sommarnatt skulle återställa bron i användbart skick. För detta egenmäktiga företag hade natten mot pingstdagen valts, af det skäl att just före helgen kunde väntas den minsta trafiken på vägen. Dock borde reparationen af bron vara slutförd så tidigt på morgonen, att folket på väg till Lempäälä kyrka obehindradt kunde komma öfver. Under sådana förutsättningar påbörjades brons rifning kl. 10 på aftonen, och då bjälkar, stockar, plankor etc. under föregående dagar ditskaffats från staden, gick arbetet undan med god fart. Ödet gynnade företaget äfven däruti, att under natten ingen enda vägfarande ankom till bron, där äfven for fall af behof en mindre pråm och en spänd tross för färjning öfver strömmen voro anbringade. Vi bodde ombord på ångbåten, och i dess kök lagades mat åt arbetsfolket till ett godt mål under natten. Arbetet fortgick så raskt, att enligt önskan på morgonen kl. 5 redan hälften af den fem famnar breda bron var trafikabel. Fram emot kl. 9 infunno sig brofogden och nämndemannen på arbetsplatsen för att protestera emot vår åverkan på allmän egendom. Då fattades där likväl intet utom handräcket utefter brokanterna och sådant uppfördes tills vidare provisionelt af bräder, emedan passande virke därtill glömts. Gubbarna kunde endast konstatera och rapportera, att omkring en tredjedel af Lembois nedruttna bro utan kostnad för socknen under natten blifvit totalt ny. Sedan hördes aldrig något vidare om detta å vår sida egenmäktiga tilltag; förmodligen voro vederbörande nöjda med reparationen. På pingstdagsafton kom "Vanaja" till T:hus, gjorde annandagen en lustresa till Stjärnsund och började omedelbart därefter sin tjänstgöring. Båten fördes då och några år framåt af kapten Bastman samt sedan af kapten Alroth, tills den flyttades till annan ort. Ångsluparna "Udatscha" och "Strela" återlämnades därpå af bolaget till kronan och flyttades till andra vatten. Om kapten Steen. Då jag nu slutat mina hågkomster om Vanaja ångbåtsbolag, må jag meddela några minnen af G.A. Steen, ångbåten "Elias Lönnrots" kapten. Som förut nämndt hemma från någon af de norra kuststäderna, var han vid emottagandet af båten i midten af fyratio-talet. Till växten under medellängd, bredaxlad och knubbig, hade han ett rundt, väderbitet och skrynkligt ansikte, som var allt annat än vackert, i synnerhet som skäggets vilda växtlighet icke tuktades på annat ställe än öfverläppen. Stod han vid styrratten i regnväder, iklädd oljekappa och sydväst, bredbent som sjömän bruka, liknade han mycket en gammal tomte som gått till sjös eller en österbottnisk strömmingsjägare. Ihärdig i sin syssla, godlynt och pratsam samt ganska bildad till att ha gått så litet i skola, var han omtyckt af passagerarne, som gärna sällskapade med honom och oftast trakterade gubben med mera toddar, än han tålde. Hans skämtsamma lynne och meddelsamma natur gjorde, att han var en vän af skeppare- och jägarehistorier och själf tillverkade sådana, då det passade. Liksom han gärna tålde andras skämt, då det icke blef alltför närgånget, gjorde han ofta nog sina bekanta små oförargliga puts. Han höll sin båt snygg och bidrog mycket till att trafiken mellan städerna gjorde ett efter omständigheterna reputerligt och sjömässigt intryck. Ett af hans många påhitt var: Den grönskande stolen. På sommaren det svåra nödåret 1867 hade till ångbåten anskaffats ett antal stolar af enkel och vanlig fason tillverkade af alldeles färska fingertjocka videkvistar, hvilka till passagerarnes bekvämlighet uppställdes här och där på halfdäck. Materialet i en af dessa stolar tycktes ha bevarat en ovanlig växtkraft, ty efter några dagar började stolen knoppas, slå ut, grönska och växa, liksom videbusken hvaraf kvistarna voro tagna skulle ha gjort, och detta ehuru den hela dagen stod på däck i alla väder. Jag råkade ofta den tiden fara med båten och såg med förvåning den sig allt frodigare utvecklande växtligheten. Hela stolsitsen liknade slutligen en tufva af tättväxande kvarterslånga kvistar, äfven det rätt uppstående ryggstödet grönskade i fullt flor, blott själfva stolbenen och tvärsträfvorna däremellan visade egendomligt nog ingen växtkraft. Detta naturfenomen blef snart allmänt bekant och omtaladt, hvarför stadsborna allt som oftast i flockar vandrade ned till båten för att öfvertyga sig om verkliga förhållandet och beundra miraklet. Vid sådana besök syntes på kaptenen att det var ett särdeles nöje för honom att för nyfikna och vetgiriga förevisa den "växande stolen". Med största allvar i världen förde han de skådelystna upp på halfdäck, demonstrerande naturfenomenet och högtidligt försäkrande, att stolen aldrig vattnades, hvilket klokt folk förmodade. Han påstod att årstidens så ovanligt regniga och kyliga väderlek framkallat den frodiga grönskan och underhöll den med tillräcklig fuktighet. Hvarför endast denna ena och ingen af de andra nära stående och eljes fullkomligt liknande stolarna utvecklat sig på detta sätt, brydde kaptenen sig icke om att förklara, då ingen frågade därefter. Så stod stolen på ångbåten och växte väl en hel månad, mycket beundrad och omtalad, inbringande den fryntlige kaptenen både toddar och annat godt af skådelystna bekanta, tills den slutligen liksom allt nytt och underbart här i världen förlorade intresset, blef gammal och en vacker dag var försvunnen. Kaptenen var elak nog att påstå, att blott få af fenomenets beundrare kommit hemligheten på spåren, och att mängden utan betänkande trott hans förklaring, att den regniga väderleken vidmakthållit växtligheten. Att han sent hvarje kväll band ett rep vid stolen och firade den i sjön invid ångbåten samt tidigt följande morgon åter halade upp den och placerade den på sin plats på däcket, det talade den spjufvern naturligtvis inte om, men log säkert i smyg åt de enfaldiga. De på stolbenen växande kvistarna plockade han slugt nog bort, så att de icke med sitt urblötta och slemmiga utseende skulle kunna röja att stolen legat i vatten, och sin besättning hade han lärt att tiga. Huru kapten Steen trollade fram toddar med potatis. En sensommardag i början af sjuttiotalet kom jag med båtarna från T:hus och bland passagerarne medföljde äfven bagarmästaren i T:förs, herr T., tillika arrendator af Viksholmen och egare af restaurationen därstädes, en företagsam, vänsäll och ingalunda enfaldig herre, hvilken som litet hvar på den tiden var god vän och bror med halfva staden. Vid fyratiden på e.m. lade båten som vanligt till vid Laukko gårds landningsbrygga. Där förde en karl ett par korgar med grönsaker ombord. Han bad kaptenen medtaga dessa till staden, där de följande morgon skulle afhämtas för försäljning på torget. Ångbåten var just klar att afgå, då karlen kom, och kaptenen hjälpte själf till att föra korgarna till en plats på halfdäck bakom styrinrättningen, där han under färden brukade stå bredvid rorgängaren för att vara nära styrratten. Jag fäste mig vid denna korgarnas placering af det skäl, att Steen eljes brukade vara mycket mån om att ha däcket obelamradt af fraktgods. Strax därefter lämnade båten bryggan. Passagerare, som hållit på med kaffedrickande i salongen, kommo upp på däck och en stund senare gick kaptenen ned, som han sade i samma afsikt. Snart återvände han och ställde sig nära rodret för att som vanligt följa med båtens kurs, hvilket dock icke hindrade honom ifrån att samtala med de i närheten sittande passagerarena. Småningom kommo vi ut på den s.k. Laukkofjärden, det större af Vesilahtivattnen, och där började aftonkylan göra sig kännbar, hvarför några af herrarna, bland dem bagarmästaren, gingo ned och försågo sig med paletåer. Då de återkommit och samtalet en tid fortgått, tycktes kaptenen observera och intressera sig för de framför honom stående grönsakskorgarna och, medan han pratade om att de stodo i vägen och borde föras bort, tog han därur tvänne potatisar, med hvilka han ställde sig att kasta boll från den ena handen till den andra. Därunder tappade han snart den ena potatisen som rullade utefter däcket, hvarvid bagarmästaren utbrast: "Jag trodde just den skulle ramla i sjön". "Hvad skulle det ha gjort", invände kaptenen, medan han tog upp potatisen, "nog får jag den upp därifrån om jag vill". Detta påstående tyckte bagarmästaren var kaptenens vanliga prat och då han skrattade däråt, fortsatte kapten: "Jag håller med dig om tre mörka toddar, att den här potatisen kommer tillbaka fortare än du tror, om jag kastar den i sjön nu". Hans motpart var så öfvertygad om orimligheten af detta påstående, att han hånleende räckte fram handen åt kaptenen. Denne tog emot handen och vadet beseglades som brukligt af tredje person. Kaptenen hifvade nu potatisen öfverbord, så långt han orkade, och då den plaskande föll i vattnet, sade bagarmästaren spefullt: "Där är den nu, kapten skall skynda sig efter, förrän den sjunker". "Det behöfs inte", sade denne allvarligt och lugnt, "den är ombord redan". "Nå visa då fram den", menade bagarmästaren med segerviss ironi i röst och blick. "Det kan du göra själf, ty den finns i din ficka", ljöd det lika trygga svaret. Bagarmästaren körde båda händerna i sina fickor och tog helt häpen med den ena fram den alldeles våta potatisen. Tablå. Alla undrade naturligtvis huru detta tillgått och hade roligt åt bagarmästaren, som tycktes tro på trolleriet, men han fann sig skrattande uti att hafva förlorat vadet och beställde toddarna åt kaptenen, hvilka denne hann göra slut på innan vi anlände till staden. Om bagarmästaren fick reda på bedrägeriet vet jag icke. Då vi nästa gång träffades, frågade jag kaptenen, huru han förberedt detta taskspelarekonststycke och fick veta, att han då korgarna togos emot ombord, oförmärkt stoppat en potatis i fickan, med afsikt att därmed spela bagarmästaren ett spratt. Då herrarna kommo upp ur salongen och han snart därefter gick dit ned, hade han stoppat potatisen uti bagarmästarens paletåficka, sedan han först ur salongskaraffinen hällt vatten öfver den, ty potatisen måste ju vara vät då den kom ur sjön. På min vidare fråga om han med detta knep förut vunnit toddar, svarade han finurligt grinande: "Åja, det finns mycket enfaldigt folk i världen, och tiger du med saken, så bli toddarna nog flere." Jag har aldrig berättat hans hemlighet förr och nu är han död för länge sedan. Våra rapphönsjakter. På 1860-talet funnos rapphöns på flere ställen i staden T:fors närmaste omgifning. Talrikast voro de vid början af nämnda decennium, ty de därpå följande nödårens ovanligt kyliga och fuktiga vårar ödelade häckningarna, och hönsen minskades därunder betydligt. Då fåglarna gärna uppehöllo sig på de odlade täpporna, förstördes nog många där liksom annanstädes af de allestädes närvarande roffåglarna och af kringstrykande kattor, af hvilka senare ju hvarje käring roar sig att svältföda minst en. På större afstånd från odlingarna, närmare skogsbrynet, fanns godt om räf, hvars i snön upptrampade gångstigar ringade stadens utkanter. Hvar rapphönsen uppehöllo sig vintertiden vet jag icke, ty jag såg aldrig till dem då, men hela sommarn funnos de på Skyttäläåkrarna, på linnefabrikens blekplan, nedåt klädesfabriken och utefter höjden bortåt Ratina udde. Äfven kring Viinikka å, på Hatanpää, Järvensivu och Messuby åkrar lefde de i fred och ro för människor. På stadens västra sida bortom Pyynikke-åsen trifdes de på Karila, Rahola och Epilä egendomar. Jag påminner mig icke hafva hört att någon af de få stadsbor, som ibland på den tiden roade sig med jakt, ofredade hönsen eller att någon för sådant ändamål användbar hund fanns på orten. De idkade ibland harjakt med hund och orrskytte på spel, men städse på långt afstånd från staden. Bland dem voro trädgårdsmästar Reinthal vid bomullsfabriken och lektor Stolpe de enda mig bekanta. Men äfven kapten Steen var jägare och en stor vän af hönsjakt, hvilken han bedref efter egen metod, som var grundad på, att rapphönorna ej voro rädda för folket som rörde sig på deras marker. Däraf kom det väl äfven, att fåglarna, då man gick genom täpporna, hvarpå de höllo till, sällan besvärade sig med att flyga undan, utan på nära håll myllrade omkring bland växtligheten eller kilade in i någon gömma. Jag såg dem aldrig annat än efter skott flyga upp och begifva sig af längre bort. Som nämndt hade kaptenen dresserat sitt faktotum ombord, den förträfflige Kalle, till att ställföreträda rapphönshund. Då ångbåten lades upp på hösten, brukade han bittida på söndagsmorgnarna skicka ut pojken på ströftåg åt något visst håll, där han förmodade att rapphönorna voro, och begaf sig sedan helt makligt med skjutredskapen ditåt. Kalle var van och hade studerat terrängen, hvarför han ock oftast träffade på fåglarna. Sedan detta lyckats, ställde han sig i närheten på något synligt ställe och höll utkik efter sin förman. Då denne kom, begagnade han sig redan på långt håll af teckenspråk med armar och hufvud, hvilket kaptenen väl förstod och som för den oinvigde var rätt löjligt att åse. Därpå drog Kalle sig försiktigt ditåt fåglarna funnos och kommen inom synhåll, stannade han, stumt bligande åt hönsen till. Denna hundkonst eftergjorde han rätt troget, lyfte till och med för fullständighetens skull på den högra framtassen, som man ser rapphönshundar göra; kanske kaptenen äfven lärt honom detta. Kaptenen sköt helst första skottet medan han sakta avancerade, och de orädda fåglarna kilade hit och dit längs marken; då de därefter flögo upp, skickade han andra pipans innehåll efter dem. Så snart kaptenen fått sikte på hönsen, slutade Kalles hundroll med att han efter skotten apporterade de fallna, dem han sedan hade nöjet att bära hem. Kaptenen tyckte om sällskap på dessa jakter, och då jag blott på söndagsmorgonen hann vara med, skickade han då ut Kalle tidigare med order att, sedan han visste hvar hönsen stodo, afhämta mig. Då han kom, blef det brådt, ty kaptenen väntade oftast på mötesplatsen redan innan vi anlände. Därefter gick Kalle i spetsen, kaptenen ett litet stycke efter och sist kom jag på något större afstånd. Anledningen till denna marschordning var min långa bössa som spridde mycket litet, hvarför jag med den hade svårt att i brådska skjuta träff på nära håll. Jag föredrog af denna orsak att skjuta på större afstånd, när rapphönorna efter kaptenens skott flugit upp, och det hände att, då han ungefär samtidigt sköt andra skottet, det emellanåt var svårt att afgöra, hvem af oss som träffade. Följden var att jag fick hålla tillgodo med en och annan opåräknad bom och alltid från dessa våra jakter hemförde mindre villebråd än kaptenen. Då Kalle nalkades fåglarna, tryckte dessa gärna i diken, bakom tufvor, potatisblast, kålhufvuden eller annat skydd och släppte honom nära inpå sig, så tätt, att han ibland stod nästan öfver dem. De buro sig åt som tama husdjur, kilade undan ett par famnar för att gömma sig och ville ej gärna flyga upp. Att kaptenen vid dessa tillfällen ej skadsköt pojken var ganska märkvärdigt, ty han fyrade ofta på som det tycktes tätt framför näsan på honom. Uppmärksamgjord på risken af ett vådaskott menade han: "Pojken ser jag nog och bara han bligar stinnt på hönsen, ser jag äfven dem och då kan han vara lugn." Kalle måste dock icke ha varit alldeles så förtroendefull och säker, eller hade han hört hagel hvina väl nära förbi, eftersom han hittat på att, just då första skottet smällde, kasta sig framstupa på marken, och detta var nog klokt gjordt; ty då kaptenen sköt det andra omedelbart därefter, var det icke godt att veta hvartåt haglen ströko fram, helst fåglarna surrade iväg åt flere håll. Första gången jag såg denna manöver trodde jag pojken vara skjuten stendöd och häpnade icke litet; ja Kalle och hans talanger roade mig särdeles, hvarför jag ock belönade hans jaktifver med en liten dusör för hvarje skjuten fågel. Därmed var Kalle mycket belåten, men tyckte snart att han också borde få åtminstone half skottpenning för bommarna, af det skäl att han ansåg sig vara alldeles oskyldig till dem. Detta kunde icke förnekas och därefter blefvo äfven bommarna premierade, hvilket eljes torde vara sällsynt. Ja, Kalle var en fiffig pojke och lekte därför gärna hund, i synnerhet när jag var med. Då slapp jag själf att hålla reda på träffar och bommar, det besväret åtog han sig, men kuriöst nog blefvo de sammanräknade ibland flere än skotten. När sedan efter åtskilliga skott rapphönsen började känna sig osäkra i sina ståndkvarter, retirerade de småningom bortåt Ratinahöjden, och förföljdes de äfven där, togo de till vingarna och sträckte öfver Hatanpääviken till där bortom befintliga åkrar eller till Järvensivu. Dit följde vi dem endast om vädret var godt och fåglarna icke blifvit alltför skygga; ty det var långt till landsvägsbron öfver Viinikka å och omöjligt att på annat ställe komma öfver. Dessutom sökte och funno vi vanligen någon kull i de nuvarande järnvägstrakterna bortom Skyttälä och Mäkipää eller i närheten af linnefabrikens blekplan. Vårt jaktbyte var för det mesta icke större, än att jag hade två eller tre fåglar och kaptenen dubbelt opp. Orsaken härtill var nog mitt jaktsätt att skjuta på länga håll. Då kaptenen alltid hade mera villebråd, var han nöjd och glad att ha anledning att skryta öfver tur och skicklighet, då han för goda vänner berättade om jakterna. Kom han i fart med att göra historier, då ökades de skjutna fåglarna oftast ansenligt och råkade jag vara närvarande, hade han den älskvärda oförskämdheten att påkalla mig till vittne, då jag naturligtvis nolens volens icke kunde undgå att bekräfta hans utsagor. Ett jovialiskt, oförargligt och roligt original var gubben i den tidens Tammerfors. Kanske där ännu finns någon som minnes honom. Ett tvefaldt olyckligt möte. Min trognaste jaktkamrat och den som för det mesta gaf upphofvet åt våra gemensamma exkursioner var kassören Fredr. Lundmark. Som redan nämnts, var han ifrig jägare, ehuru han liksom jag hindrad af sin syssla endast kunde disponera öfver de tidiga söndagsmorgnarna för detta nöje. Han tyckte om att ha sällskap på jakten, som det påstods för att ha någon att gräla på, och då vi bodde invid hvarandra, trugade han mig oftast att följa med. Ehuru det var hart när omöjligt att göra honom till lags och han sällan gillade mina åtgöranden, gick jag dock gärna med, emedan jag vanligtvis på ett eller annat sätt hade roligt af jakten eller hans originella personlighet. Alla höstar voro vi ute några gånger, dock utsträcktes våra utflykter sällan längre än sex till åtta km från staden, och mera behöfdes på den tiden ej heller för att komma hem med någon fågel eller hare, som dock kassören vanligtvis lyckats skjuta. I sådant fall var han nöjd, munter och treflig, eljes tillfölje af sin nervösa och sjukliga natur oftast fåordig och knarrig. Han skyllde då på folk som förstör jakten med fällor, på jagande bondhundar och andra rofdjur samt "last but not least" på "dåliga möten" och s.k. varsel, hvarvid käringar, kattor, harar och kråkor hade sin mer eller mindre dåliga betydelse. Våra jakter försiggingo för det mesta österut i Takahuhti, Messuby och Lempäälä skogstrakter och i väster öfver Pyynikkeåsen på Piispala, Epilä och Rahola gårdars marker. De korta morgonstunderna räckte icke till längre utflykter, ty vanligtvis voro vi åter hemma före gudstjänstens början efter att ha begifvit oss af före morgongryningen, öfver hvilken kassören aldrig försof sig, då det var fråga om jakt. Kassören jagade helst hare, troligen emedan han egde en hund, hvilken han helt omotiveradt och egendomligt nog ansåg vara i besittning af alla möjliga goda egenskaper för sådan jakt. Hunden bar som förut bekant det ominösa namnet "Moppe" och hade i fråga om ombytligt lynne och däraf sig härledande andra egenheter så stor likhet med sin husbonde, att äfven han bör närmare beskrifvas. Moppe var ingen ful hund, brun till färgen och att döma efter utseendet till trefjärdedelar stöfvare och för resten något annat, hvilket den alltid uppkrökta svansen markerade och som afgjort skämde bort den tillämnade harhundens utseende och goda egenskaper. Denna atavism förorsakade troligen att han var lat, envis, otillförlitlig och nyckfull vid jakt, hvarförutom till råga på eländet hans dressyr ohjälpligt förfuskats af husbonden. Ty kassören var så förtjust hvar gång han lyckats skjuta den hare Moppe dref, att han därefter både matade och öfverflödigt karesserade kräket, så att det ej var att undra på om detta tyckte sig ha mer än fullgjort sin skyldighet och hvarken med godo eller ondo kunde förmås att uträtta något vidare den dagen. Denna hundens nyck var lätt förklarlig, men mycket otreflig, och det tjänade till intet att tala med kassören om orsaken därtill, ty hans åsikt var den, att då Moppe varit så god och gjort sin skyldighet, så skulle han ock få sin belöning; då blefve han snäll äfven en annan gång. Men denna andra gång kom förargligt nog aldrig på samma dag. Sedan hunden trakterats, försökte kassören städse envist och alltid förgäfves att ånyo få honom till att taga upp och drifva. Han tog då som slutkläm till valdthornet, för att därmed, som han sade, "sätta lif i både hund och harar", men misslyckades sorgligt nog äfven därmed och sedan han en stund i fåvitsko ställt till oljud, blef han naturligtvis arg samt gaf stryk åt hunden med hvarje tillhygge som närmast var till hands. Att hunden icke begrep en så varierande behandling var tydligt nog, ty efter afstraffningen sprang han till skogs och försvann trots alla lockande rop och hornsignaler. Följden af en sådan uppfostran var, att han för hvarje skott som sköts för ett ögonblick infann sig i närheten af stället liksom för att öfvertyga sig om resultatet och därpå i största brådska rädd för stryk rymde hemåt. Några gånger observerade vi då, att kassörens hornlåt endast påskyndade hundens reträtt, och då denna sålunda fått nog af drifvandet, måste vi ha fått nog af jagandet samt följa hundens exempel och gå hem. Och Moppe var ändå ett beskedligt kräk, han var icke långsint och tog vänligt emot sin husbonde vid hemkomsten. Hundens egendomliga dressyr var nog hufvudorsaken till att våra harjakter icke fingo större utsträckning och att högst sällan flere än en hare för gången sköts. Hvad det skjutna villebrådets myckenhet angår, voro våra gemensamma härnadståg mot hararna således föga nämnvärda, men då några af dem äro förenade med ovanliga och roliga biomständigheter, vill jag omtala dem. Det var vid niotiden en söndagsmorgon mot slutet af september år 1866, då vi efter en resultatlös jakt kommo ned från Pyynikkeåsen till landsvägen, ungefär på det ställe där den nära stranden af Pyhäjärvi kröker af åt värdshuset. Efter ett förargligt bomskott var kassören vid afskyvärdt lynne och tuktade sin eljes så afhållna Moppe, som på något sätt förorsakat förtreten; hvarpå hunden som vanligt drog sig ur spelet och försvann. Sedan kassören därefter enligt gammal vana afblåst jakten och Moppe äfven den enligt vana icke åtlydt kallelsen, begåfvo vi oss på hemväg. Vid vägen, som då gick genom reslig skog ända fram till staden, lågo i åssluttningen några med potäter och hafre beväxta täppor. Vid grindstolparna till dessa odlingar brukade kassören uppfästa papperslappar, för att därpå pröfva sin träffsäkerhet och sålunda med salut afsluta jakten, föregifvande att det stred emot hans principer att med laddad bössa gå genom staden på söndagsmorgonen. Han hade flere sådana underliga idéer och då jag ej insåg det berättigade hos denna, brydde jag mig ej om att följa exemplet. Medan han roade sig med målskjutningen, hade jag gått sakta framåt längs den raka vägen, då jag plötsligen hörde honom skrika: "Ur vägen!" Naturligtvis vände jag mig kvickare än vanligt och såg kassören i skjutställning framför mig samt halfvägs emellan oss en hare på vägen, helt lugnt betraktande oss båda. Kassörens nervösa jaktifver var mig väl bekant och jag betviflade icke ett ögonblick att han i brådskan och distraktionen varit i stånd att skjuta, hvarför jag hajade till vid anblicken af bössmynningarna rätt emot mig, men kom med detsamma ihåg, att jag några minuter förut hört hans båda skott. Utan att göra min af att åtlyda hans hotfullt upprepade kommando, ropade jag till svar: "Huru många skott brukar du ha i piporna?" Då först begrep han situationen och började i vild fart att ånyo ladda, ackompagnerande sig därvid med ett oafbrutet svall af svordomar. Det var så komiskt att se kassören handskas med laddstaken och i nervös brådska göra det ena felgreppet efter det andra, att jag skrattade högljudt; mest förvånade mig dock att haren, som rest sig på baktassarna, helt oförfärad satt kvar emellan oss och vändande de långa öronen hit och dit synbarligen var den icke minst förbluffade af oss tre. Snart blef det dock klart för haren, att det icke kunde vara rådligt att uppehålla sig längre i grannskap af folk, som svor och regerade så hemskt som kassören; han släppte sig långsamt ned ur sin iakttagande ställning och guppade långsamt bort från vägen. Det ovanliga och löjliga i hela situationen upptog min uppmärksamhet till den grad, att jag totalt glömde att skotten voro kvar i min bössa, tills kassören slutligen med mycket fumlande fick knallhatten på och sköt. Haren ökade visst farten något, men det var ock smällens hela verkan. Kassören svor af ilska än värre, ty det befanns att han i brådskan hällt krutet i den ena och haglen i den andra bösspipan, så att han hörde dem rulla ut, då han lyfte bössan till ögat; men sköt gjorde han i förtreten ändå. I förargelsen lät han mig ock veta hvart haglen tagit vägen, eljes hade han nog för skams skull tigit därmed. Hurudant kassörens lynne nu var efter denna nya motgång, kan man tänka sig, och medan vi gingo vidare, hade jag svårt att tysta honom tillräckligt, för att icke väcka uppseende hos det på landsvägen från Piispala till staden gående kyrkfolket. Småningom voro vi komna förbi den bakom gamla kyrkogården belägna plan, hvilken vid marknader användes till boskapstorg, och togo af utåt landsvägen, som på den tiden här och där var kantad med täta grupper af låga tall och enbuskar. Framför oss gick jämte annat folk en gumma som var åtföljd af en uppnosig och fet knäracka; denna sprang omkring bland buskarna, luktande och behandlande dem på hundmanér samt skrämde plötsligt fram en hare, hvilken den gläfsande förföljde. Möjligtvis var detta samma jösse med hvilken kassören en stund förut haft sitt äfventyr, ty lika lugnt och sansadt betedde den sig som då och hoppade icke längre än behöfligt undan för hunden, hvilken han kanske af erfarenhet visste icke behöfde synnerligt respekteras. Kassören gjorde redan ställningssteg för att än en gång ladda, men då jag nu kom ihåg att skotten voro kvar i bössan, sköt jag haren till gummans ytterliga förskräckelse. Käringen fick mig dock snart till att ångra denna bedrift, ty hon höll för mig en straffpredikan öfver nutidens fördärfvade ungdom, som på söndagen hellre än att gå i kyrkan drifver omkring i skogen och skrämmer gammalt folk halfdöda med skjutande på allmän landsväg. Detta föredrag räckte ända fram till Köpmangatan, där vi vid närmaste hörn togo af för att slippa ifrån sällskapet. Men värre var, att gumman väckte kassörens slumrande samvete och att han till råga på eländet, då hon slutade, fortsatte att läsa lagen för mig. Han resonnerade om det orätta uti att skjuta inom stadens hank och stör, hvilket därför ock vore af lag förbjudet, samt måste anses vara ett mindre hyfsadt beteende. För att icke själf komma i frestelse att begå sådan öfverträdelse, brukade han alltid skjuta ut skotten, innan han beträdde stadens område, detta hade han ju äfven tillsagt mig att göra och om jag följt hans välmenta råd, hade jag icke kunnat skjuta haren, icke skrämt gumman och denna skandal på söndagsmorgonen hade undvikits. Allt detta prat var lyckligtvis för löjligt att kunna förarga, men för principens skull och för att icke synas som en botfärdig syndare opponerade jag mig dock; påstående att hvarken enbuskar eller harar brukade förekomma på stadens gator och att hvad skjutandet beträffade så hade han en stund förut själf föregått med dåligt exempel och skjutit tre skott mot mitt ena, liksom han varit färdig att ladda, då jag förekom honom; han borde således först sopa framför egen port etc. etc. Nog af, kassören blef så grundligt förargad öfver detta misskännande af hans ädla afsikter och öfver att jag gycklat och skrattat åt honom, då han bommade på haren, att han slutligen försäkrade, att detta var sista gången vi jagat tillsammans. Det var ju möjligt, att mitt oförsynta löje vid det tillfället så distraherat honom, att han icke höll reda på hvart haglen kommo, men äfven nu hade jag svårt att hålla mig allvarsam, ty jag kände den pappenheimarn för väl. Under tystnad följdes vi åt ända hem; till och med då jag som godtgörelse för den förargelse jag åstadkommit och till bot för det obetänkta skottet vid skilsmässan tigande räckte haren åt honom, tog han emot den utan att säga ett enda ord och stod en stund kvar med haren i hand, sedan jag stängt min dörr; kanske ämnade han säga något som icke hann bli färdigt. Under veckan träffades vi icke, men tidigt påföljande söndag purrade han mig ur sängen, påstående att det aldrig varit lämpligare väder för harjakt. Han var nu fast öfvertygad, att det sista obehaget varit en följd af det "tvefaldt olyckliga möte" vi då på en gång hade med de mest olycksbringande makter, nämligen en käring och en hare, hvilka liksom en astrologisk konstellation ofelbart måste medföra otur och förargelse. Därför hade han till förekommande af sådant skaffat sig en talisman som skyddade för följderna af alla skadliga möten; men den ville han icke visa, ty då blefve den maktlös. Häröfver måste jag ovillkorligen småle otroget; för tillfället var hans lynne dock så förträffligt, att han icke ens tyckte illa vara, då jag påstod, att godt humör och fördragsamhet vore den bästa talisman som kunde medtagas på ett jaktnöje. Något om förenämnda hjulångbåtars haverier. Under den vackra sommartiden var det mycket lämpligt för resande att på ungefär åtta timmar kunna färdas med ångbåt den vackra sjövägen mellan T:fors och T:hus. Att resa på sjön var angenämt och bekvämt emot att skaka längs landsvägarna i hetta och damm; därför valdes denna väg af alla resande, som kunde rätta sig efter afgångstiderna från ändstationerna, hvilken var kl. nio på morgonen. Några gånger årligen inträffade dock helt oväntade små äfventyr under färderna, till exempel då båtarna råkade ut för missödet att törna, åka upp och fastna på något af de oräkneliga grunda, leriga och steniga ställena på fjärdar och i sund, hvilket man ombord var ganska van vid, och däraf uppstodo ibland ganska vidlyftiga och långvariga bärgningsarbeten, men lyckligtvis råkade människor vid dessa tillfällen aldrig ut för någon olycka, ehuru båtarna ofta förde många passagerare. Vanligen voro dessa trafikafbrott af lättare beskaffenhet och båtarnas kaptener bråkade sig loss med eget manskap och redskap samt med den hjälp som vid tillfället kunde fås på nära håll, dock hände äfven emellanåt, att verkstadens biträde måste påkallas för att man skulle bli flott. Emedan sådant brukade inträffa med än den ena, än den andra båten, hade vid verkstaden uppställts en kår af dugliga österbottniska timmermän under förman Karlssons kommando, hvilka snart blefvo vana att bärga dessa haverister, och den för sådant arbete nödiga redskapen af spel, trossar, domkrafter etc. fanns städse tillhands färdig att läggas på kärran och inom kortaste tid afgå till strandningsstället. Några af de mera kinkiga tillfällen då denna hjälpkår behöfdes,vill jag här omnämna för att illustrera trafiksvårigheten och navigationsförhållandena på dessa vatten. Under de tre somrar som förgingo innan kanalen och slussen genom näset vid Lembois år 1868 blefvo färdiga, stannade ångbåten "Vanaja" ofvanför och "Elias Lönnrot" nedanom detsamma, och äfven därefter hände sällan, att de foro på hvarandras farvatten. "Lönnrot", som var något mera djupgående och längre än "Vanaja", hade under den torraste sommartiden stor svårighet att krångla sig fram till T:hus och var under alla dessa åren blott några få gånger där och då, som kapten Steen påstod, endast för att visa T:husborna huru vacker båt han förde. Oftare kom "Vanaja" till T:fors och vanligen för att om midsommaren eller någon söndag göra lustresa på Pyhäjärvi med fabriksarbetare, hvilka nöjen kapten Steen icke kunde förmås sköta med sin "Lönnrot", hvilken han ansåg för god till sådant. Att under sådana omständigheter båtarnas kaptener och styrmän icke hunno bli fullt hemmastadda utefter hela farleden mellan städerna är ju helt naturligt, helst vattenståndet under sommarens lopp i höjd varierade från en till två meter. Man får därför icke skylla båtarnas befäl för all otur, som vid navigationen inträffade, ty äfven andra orsaker vållade haverier. Från uppkomsten af ångbåtsbygget i T:fors och den däraf ökade samfärdseln äfvensom från de samtidiga storartade fabriksanläggningarna daterar sig slutet af detta samhälles idylliska tid. Med kommunikationernas utveckling började staden växa och dess uppblomstring fortgick stadigt, under den tid ångbåtsförbindelsen söderut florerade, tills stadens uppsving efter anknytningen vid järnvägsnätet började antaga amerikanska proportioner. Men en treflig tid, värd att ihågkommas, var detta ångbåtskommunikationens korta skede i alla fall, liksom all ungdomstid. Några af ångbåten "Elias Lönnrots" missöden. "Då Kalle styrde." Under högvattentiden under maj och juni månader brukade ångbåten "Elias Lönnrot" allt emellanåt vara utsatt för oförutsedda bottenkänningar på de här och där vid sidan af hans dagliga stråt liggande af vattnet mer eller mindre högt öfversvämmade sten- och lerbankarna. Vanligen passerade han dessa försåtliga hinder med full fart utan att fastna, och då fäste sig ingen vid sådana småsaker, allraminst kaptenen och styrmannen, som lugnt brukade yttra: "Siinä se oli taas". Stannade man dock någon gång på banken så bråkade man sig loss med maskinens och manskapets tillhjälp, satte en prick på stället och törnade den sommaren icke mera på dör, om pricken fick vara på sin plats. Men så kom den långa vintern och islossningen på våren, under hvilken alla utsatta märken försvunno. Vid islossningen började vattnet åter stiga och därför var det ju ganska naturligt, att man, då den nya seglationen började, icke mer var fullt hemmastadd och säker på sin farled, utan ibland behöfde känna sig för litet med förstäfven. Att årligen underhålla sjömärken längs farleden var ju förenadt med mycket besvär och ganska obehöfligt, då man ju ändå längre fram på sommarn, då vattnet sjönk, alltid fick återse de gamla bekanta rösena. Man var säker på sin sak och därför skulle det ha varit ett bevis på bristande lokalsinne och obekantskap med den i många år trafikerade farleden, om man ansett nödigt att vägleda sig med sjömärken. Det brydde man sig därför icke mycket om och vid ångbåten "Lönnrots" farvatten sattes endast de oundgängligaste märken. Förstördes dessa under sommarens lopp af stockflottar och okynne, eller behagade någon fiskvattenegare ställa sina pålkrokar i närheten, ja då kunde man ibland fram på hösten på de öfver vattenytan uppstigande stenarna af den kvarsittande mönjefärgen se hvar båten gått fram. Men bottenplåtarna i skrofvet voro goda och sega, de buktade sig hellre än de gingo sönder, och därför såg båten efter några kampanjer på undersidan ut, som om sjöns vågor hade stelnat mellan spantryggarna. Detta syntes dock endast då båten stod på land och dit kom den aldrig helt och hållet, förrän då den för alltid lämnade vattendraget, och blott den var tät kunde detta ju vara likgiltigt. Af dessa orsaker var den ljusa, vackra midsommartiden mera riskabel för båten än höstens mörker. Dessutom for man mot seglationens slut försiktigare fram och hade hunnit praktisera sig till större erfarenhet. Så hände engång på dagen före midsommaraftonen år 1867 att "Elias Lönnrot" med mindre tur än vanligt forcerade sig öfver ett stenröse, hvarför den skyndsamt, med förskeppet fylldt af vatten, måste återvända till staden. Ångbåten hade lämnat sin plats vid Laukko torg i T:fors kl. 9 på morgonen och var på ordinarie tur till Lembois. Då på Pyhäjärvi är relativt rent farvatten, tyckte kaptenen, som städse vid ankomst och affärd själf skötte rodret och tidigare ej medhunnit sin kaffefrukost, att det var ett lägligt tillfälle därtill, då båten kommit ett stycke ut på Hatanpää-viken. Han kallade styrmannen till rodret och gick själf under däck. En stund därefter kände styrmannen liksom hans kapten behof af föda, och då farvattnet var rent och båtens faktotum kajutvakten, kökspojken och jungmannen Kalle var en fix pojke, som tillförene hållit i roderratten på denna kurs, kunde han ju för en kort stund ställföreträda honom. Tänkt och gjordt, han vinkade Kalle till sig och lämnade rodret åt honom, hvarpå äfven han i sin tur försvann förut. Kalle var som sagdt en fix pojke, ett godt sjömansämne, användbart till mycket ombord och på land, men Kalle var ung ännu och hade icke medhunnit navigationsskolan, ej heller hade han i praktiken inhämtat rätta kunskapen om nord- och sydprickar samt hemligheten med de därpå anbragta mystiska kvastarna, och det var otur det. En kvart timme gick allting bra, han väjde riktigt för Viksholmen, men bortom den syntes en prick på södra sidan af farleden mellan Pardola och Haikka egendomar, betecknande ett stengrund med högst tre fot vatten. Den trästången hade han nog sett förut och visste att den betydde något, men hvad den upp och nedvända kvastruskan på stångändan utvisade, det hade han kanske hört och haft reda på, men icke med tillräckligt allvar fäst sig vid, och så råkade han styra söder om sydpricken och kom riktigt öfver stenröset, men kaptenen flög öfverända med fallstolen där han satt vid salongsbordet, fick både kaffekoppen och akvaviten öfver sig samt kunde sedan icke göra reda för huru kvickt han kom upp på däck. Ja, båten fastnade visst icke på stenarna, men ett duktigt hål liksom hugget med yxa fick han i bottnen akterom förruffen och en rad af djupa bucklor på båda sidor om kölen. Lyckligtvis fortsatte läckorna icke under maskinrummet och båten flöt med fören full af vatten ända upp till sittbänkarna. Kaptenen fick brådt om att draga en dubbel pressenning under båten öfver hålet, och med förstäfven nära vattenytan samt alla man vid pytsarna kom han till Ratina varf. Där varpades halfva båten upp på det torra och lappades så fort som möjligt, hvarvid man fick se huru halfva båtbottnen såg ut, men någon lustfärd blef ej utaf den midsommaren. Kalle fick visst smaka litet af tågändan, men han visste sig vara oskyldig och var snart lika glad för det; dock fick han efter den färden aldrig mera stå till roders på "Elias Lönnrot", och det hade han visst intet emot. "Elias på sjöbotten." År 1870 infann sig vintern tidigt och som vanligt fanns mycket fraktgods att föras, hvarför kapten Steen med berömvärdt nit bjöd till att upprätthålla trafiken så länge som möjligt. En natt då han med sin ångare låg i Lembois, blef frosten skarp, och isen, som båten redan dagen förut bråkat uti, förstärktes däraf så pass, att kaptenen såg sig nödsakad att återvända till Lembois, sedan de flesta skoflarna i hjulen blifvit sönderslagna. Han förtöjde båten åter vid bryggan nedanom Lempäälä kyrka och därtill nödd och tvungen lade han upp för vintern. Maskinen plockades isär och insmordes för att skyddas mot rost, allt som var löst på underdäck skaffades inom lås och bom på land, ett provisionelt brädtak uppsattes för- och akteröfver båten och så anförtroddes allt för eftersyn och omvårdnad under vintern åt socknens nära boende klockare, ty "klockarfar skall ju allting bestyra". Om han gör det bra, ja det är en annan sak. Till slut hemförlofvade kaptenen sin besättning och for efter välförrättadt värf hem till sitt land igen. Under vintern hördes intet vidare om ångbåten, som alltid förut öfvervintrat i staden. Men på våren en dag i april tidigare än vanligt kommer kapten Steen med större fart, än han eljes brukade, in på verkstadens kontor och utropade innan han hunnit hälsa: "Nu är f—n lös i Lembois och Lönnrot ligger på sjöbotten!" "Det har han gjort förr under ditt kommando", fick han till svar, men det syntes mycket väl på skepparn, att det denna gång var allvarsammare än eljes med hans haverier. "Ja, men nu syns bara skorstenskransen", fick han med möda ur sig, i det han med en stor gest slog ihop händerna. Sedan han hunnit lugna sig, fick man ock reda på, att bolagets bestyrelse telegraferat och sedan skickat honom att se efter båten. Därifrån kom han nu. Det var intet annat att göra, än att hjälpa kaptenen bärga sin båt ur djupet, och detta lyckades äfven efter mycken möda. Båten låg på botten alldeles tätt invid landningsbryggan och särdeles olämpligt för bärgning. På utsidan kunde lyftningen ske med tvänne pråmar, men vid landsidan måste den utföras från bron, och där var det breda hjulhuset hinderligt för arbetet. Med uppresta saxar, hissblock och kettingar på fyra ställen under båten lyckades företaget slutligen. Denna malör hade tillgått på följande sätt: Vid uppläggningen på hösten hade maskinisten löstagit ett rör från fartygssidan nära vattenytan. Det häraf uppkomna hålet i skrofvet hade han tilltäppt med en utifrån inslagen trätapp, men af obetänksamhet lämnade han denna så lång, att öfver en fot däraf räckte utanför fartygssidan. Då sedan vårsolens värmande strålar tinade bort isen på yttre sidan om fartyget, krängde båten, sänkande sig med vattnet i sjön, småningom från land utåt. Därvid bände den långa träpluggen mot iskanten och lossnade. När hålet sedan småningom sänktes under vattenbrynet, läckte alltmera vatten in i båten, och emedan afstängningsventilerna i de vattentäta tvärskeppsskotten lämnats öppna, spred det sig öfverallt i skrofvet. Båten sjönk allt djupare, tills den slutligen hamnade på den släta sjöbottnen. När då klockarfar på morgonen kom för att efterse sin skyddsling, syntes af denna blott så mycket som Steen omnämnde. Men detta var ju icke f—ns fel utan maskinistens. "Kaptens fru bör icke vara med ombord." Ångbåten "Elias Lönnrot" kom en vacker eftermiddag kort efter midsommarn 1873 på sin ordinarie tur från Lembois med passagerare, bland hvilka äfven kapten Steens fru befann sig. Frun hade icke förut farit med båten, men af sin man hört den vackra farleden omtalas. För att få en bättre öfverblick af nejden, uppehöll hon sig mest nära styrinrättningen på halfdäck och var för blåstens skull insvept i en stor sjal med länga fransar. I öfra strömmen vid Sotka, som i rät vinkel mot farleden rinner ut ur en smal vik, måste båten plötsligt göra en skarp vändning och rodret, så fort och så mycket som sig göra lät, vridas åt styrbord. Så skedde äfven denna gång och båten löpte med full maskin in i rätta kursen midt i strömmen och nu skulle rodret lika hastigt tillbaka i midskeppsställning. Men det var stopp, ratten gick åt det hållet icke ur fläcken, trots både kaptenens och styrmannens förenade ansträngningar. Inom några ögonblick hade båten svängt för mycket ät styrbord och rände med fören högt upp på stranden, mellan de där liggande stora stenblocken. En svår stöt följde, och bland andra ramlade äfven kaptenskan omkull. Den starka strömmen fick makt med båtens akter och svängde den vidare utför tills stenarne vid andra stranden togo emot. Så blef båten liggande mellan båda stränderna tvärs öfver strömmen, med styrbordssidan betydligt lutande mot vattenytan och liksom en damm afstängande dess stridda lopp. Då man såg, att båten låg stadigt fast och ingen fara fanns, att den skulle stjälpa, började man söka efter orsaken till olyckan och anledningen till att roderratten icke lät vrida sig. Det visade sig då, att fransarna på kaptenskans sjal fastnat i roderkettingen och vid den hastiga manövern dragits in mellan rullen och blockhuset i det på däcket fästade kettingsblocket samt så hårdt klämt fast kettingen däri, att allt måste lösskrufvas och söndertagas för att klara styrinrättningen. Små orsaker ha ibland ledsamma följder och kanske är det icke utan anledning, som det påstås, att kaptenskor medföra otur ombord liksom spinnrockar, hvilka man därför hissar upp i masttoppen, om det någon gång icke kan undvikas att taga en sådan med till sjös. Denna sed lär ännu, den dag som är, vara bruklig mångenstädes vid kusten, ty troll bo sedan forna tider i spinnrockarna. Ilbud kom till verkstaden och då detta tycktes vara ett större haveri, afreste jag ofördröjligen med en undsättningskår till stället. Det blef ett svårt bärgningsarbete, ty båten låg särdeles illa till med fören uppe i ett röse af stora block, upptagna vid strömmens rensning, samt aktern hårdt tryckt mot ännu större stenar belägna i vattenytan och därunder, liksom färdig att kantra och sakta skälfvande af strömmens påtryckning. Då den hundra fot långa båten för de branta och steniga strändernas skull hvarken kunde flyttas för- eller akteröfver och det var otänkbart att med tillhands varande redskap hala aktern tillbaka uppåt samma väg den drifvit ned i sitt nuvarande läge, så återstod intet annat att göra, än att med sprängning undanskaffa så mycket af stenröset, mot hvilket akterskeppet låg, att detta kunde fortsätta svängen utför. Bergborrar, krut och annan hjälp erhölls med beredvillighet som lån af ingeniören å de ett par kilometer därifrån vid Nokia fors anlagda nya fabrikerna och därefter pågick under natten borrning och sprängning af flere stenblock. En s.k. lyftsax af stockar upprestes öfver ångbåtens akter, en gördel af ketting lades under den och häruti lyftades akterskeppet med hissblock. När därefter stenarna nedanför voro undanröjda, stuckos några spiror under akterstäfven, hissverket borttogs och båten svängdes med tillhjälp af strömmen utför och från land. Därvid vreds fören ned ur stenröset, så att båten blef flott. Så aflöpte detta haveri ändå ganska lyckligt och båten inträffade i staden ett dygn efter händelsen. Kaptenen försäkrade dock sedan, att han aldrig mera skulle taga sin gumma med ombord. Kalle. Kalle eller "Kallen" som hans husbonde brukade kalla honom, var en behöflig och märklig person ombord på "Elias Lönnrot", värd att i förbigående omnämnas, ty utom den förutnämnda debuten som rorgängare hann han med mångt och mycket annat. Han föreställde lättmatros, kajutpojke, kökspojke, springpojke och, som man ibland rätt betecknande uttrycker sig, äfven tjufpojke. Allt som det bäst passade och bar till för honom, skötte han den ena eller andra af dessa befattningar hvar för sig eller flere på en gång, och då gick oftast något på tok. Men en fix pojke var han och hemma från samma trakt som skepparen. Utom till förenämnda sysslor hade kaptenen inlärt Kallen att vid behof ställföreträda fågelhund, d.v.s. liksom ett sådant nödvändigt jakttillbehör biträda honom, då han på hösten, medan hans ångare lades upp för vintern, tog tillfället i akt att kring stadens utkanter syssla med har- och rapphönsjakt. Men därom skall meddelas mera längre fram, nu vill jag omtala en annan af Kalles bedrifter. En sommarmorgon år 1868 kom jag ombord en stund före ångbåtens afgång och fann den eljes så fryntlige kaptenen vid det mest miserabla humör, "perkelerande" mera än vanligt. På min fråga efter orsaken, svarade han murrigt: "Jag tror, ta mej f—n, att hela elementet luktar i dag. Känner inte du det?" Då jag nekade menade han vidare: "Ja så säga de andra med, det tycks vara specielt för mej, som det stinker". Omedelbart efter det han sagt detta, fick jag i näsan den otäcka stanken, som förargade kaptenen, och märkte tillika att jag stod i lä om honom, hvarför jag utbrast: "Det tror jag nog, ty det är du själf som luktar". När allt kom till förklaring, upptäcktes det huru kaptenens yfviga skäggväxt blifvit så vedervärdigt parfymerad. Ombord använde kaptenen, för att efter morgonens grundliga rentvagning torka tvålvattnet ur synen, i stället för handduk en s.k. svabel. En sådan tingest är en af upptvinnade tågändar eller annat dylikt material tillverkad och i ena ändan liksom till handtag hopsurrad sudd eller aftorkningstrasa, mycket liknande en afhuggen hästsvans samt till många ändamål användbar och bruklig ombord. På "Elias Lönnrot" begagnades en sådan pjes som sagdt af kaptenen att torka sig i synen med och en annan dylik för renlighetens skull i den gemenligen "rundhuset" kallade nödvändighetslokalen, som på hjulångbåtar brukar finnas någonstädes i närheten af hjulhusen. Det var ett af Kalles många åligganden att tvätta och hålla reda på svablarna. Ytterligare några af Kalles pojkstreck. Den förträfflige Kalle hade utom sina förtjänster äfven vissa fel, bland hvilka pojkaktigheten var mycket utbildad. Hans kapten försökte nog att stäfja denna fallenhet för okynne, då han någongång råkade komma öfver honom på bar gärning, men hade oftast för de förras skull för mycket öfverseende med den senare. Emellanåt var det dock rätt nära, att Kalle skulle fått vedergällning efter förtjänst. Hvem annan än Kalle hade t.ex. kunnat hitta på att en vacker sommarmorgon stryka fågellim kring kanten af språkrörsmunstycket, så att hans intet ondt anande förman, då han vid affärden från staden ropade "framåt" åt maskinisten, helt oväntadt satt fast med sitt yfviga hakskägg. Limmet höll så stadigt, emedan han hade vanan att med handen fatta tag i röret och således med detsamma klämt skägget riktigt väl in i smörjan, och så blef det "stopp", då han ville "back". Där vid röret fick gubben sedan stå krokig ända tills båten var långt till sjös, svärjande på alla bildade språk han jämte spanskan behärskade, medan han med största försiktighet, utan att se något af hvad han gjorde, försökte draga loss det ena hårstrået efter det andra. Vid detta göra biträddes han på ena sidan af båtens restauratris och på den andra af Kalle, som märkvärdigt nog var den första som skyndade till hjälp. Då kaptenen slutligen slapp ur denna tröttande och retsamma ställning, såg hans prydliga skäggväxt mycket tofvig och stripig ut och då den omöjligt kunde fås ren med tvål och såpa samt allt mer klibbade ihop, måste han till sin stora grämelse besluta sig för att klippa allt kort. Den lille gubben satte stort värde på sitt väldiga skägg och såg efter barberarens skoningslösa framfart alldeles icke så repurterlig och sjömässig ut som tillförene. Detta visste han mycket väl och önskade därför, att den som förstört skägget för honom till straff måtte få sitta på fågellim i alla sina dagar. Emellertid hade munstycket på språkröret blifvit alldeles ludet och en spefågel bland passagerarna rådde restauratrisen att göra hårvalkar af kaptenens souvenir. Innan hon dock hann besluta sig därför, lydde Kalle en inre kallelse och putsade i en hast munstycket rent och blankt, så att intet spår af smörjan sedan kunde upptäckas, då man kom sig för med att undersöka, hvad sorts lim det var. Under tiden såg han så menlös och oskyldig ut, att ingen ens kunde misstänka honom att ha reda på hvad fågellim dugde till och långt mindre att han handskats med sådant. Nej Kalle hade visst inte spelat sin förman detta fula spratt, så försäkrade han; alla voro öfvertygade därom och ingen ville anklaga honom, ty bevis saknades, och då ej någon åklagare finns, är ju hvarje dom omotiverad. Således gick Kalle fri och såg icke mindre glad ut för det. * * * * * Hvem skulle väl ha brytt sig om att lära Kalle skafta sig en leksakspruta af bleck och att göra illa med den? Säkert ingen; det var således en spontan glimt af inneboende naturlig fallenhet för odygd, då han hittade på sådant. En dag hade han detta instrument på sig och företog sig att, då båten lade till vid stadsstranden, krypa in i den ena af vedboxarna. Dessa förvaringsrum för bränslet voro täckta med luckor af järn, hvilka hade gallerlikt genombrutna lock, och dessa tycktes enkom vara gjorda for ändamålet att spruta kallt vatten upp under kjolarna på fruntimren som gingo däröfver, då de begåfvo sig i land. Detta var visst ett mycket styggt påhitt af Kalle, men han rådde ju icke för, att luckorna hade hål och naturligtvis ej heller för att fruntimren gingo däröfver. Därför vankades intet för denna bedrift. Fruntimren tycktes icke bry sig om den kalla skvätten; åtminstone sade de intet eller gjorde någon affär däraf och så fick Kalle en tid bortåt ostörd hålla på med nöjet. Men det står skrifvet att "den som fuller af ondsko är varder förhärdad" och detta påstående bekräftades på Kalle. En olycksdag blef det dock for honom, då han åter en gång ämnade roa sig med sprutan och icke visste hvar han sist lämnat den. Han förstod icke, att detta var en vink af ödet, som han borde låtit lända sig till varning, ty hans förhärdade håg stod till att göra förtret åt medmänniskor isynnerhet om dessa råkade vara fruntimmer, som icke nändes behandla honom efter förtjänst. Då sprutan icke kunde återfinnas, försåg han sig för att ändå på något sätt fullfölja sitt onda uppsåt, i hasten från pannrummet med en lång järnstång, ett s.k. eldspett. Detta hade med ändan legat i glödhögen under rosterna och var både sotigt och hett. Därmed satt han lurande i vedboxen och då han såg kjortlar sväfva öfver gallret, körde han upp stången därigenom. Den omedelbara följden af detta hemska attentat var ett gällt skrik, och då affären utreddes, var Kalle visserligen för tillfället försvunnen, men påträffades snart på ett visst hemligt ställe. Förhör anställdes genast; Kalle anklagades och öfverbevisades att med glödande järn ha bränt hål i restauratrisens tillhörigheter, en strumpa och en vad, hvarför han af sin öfverhet dömdes att hvad strumpan beträffade af sina inkomster ersätta dubbla värdet, d.v.s. i den skadades ställe leverera ett helt par strumpor, samt till bot för den sveda och värk han förorsakat, själf lida sveda och värk, likvisst icke genom att med brännjärn märkas. Fruntimret hade denna gång ingen medömkan med Kalle, hon var hämndgirig, ty han hade utom detta så många debet på sitt konto hos henne, att kaptenen slutligen nu såg sig föranlåten att göra sitt till för räkningens utjämning. Det befanns dock att det eljes vid afräkningarna med Kalle använda redskapet, daggen, samtidigt med hans spruta spårlöst försvunnit, och hans buse, kaptenen, var således nödsakad att se sig om efter en annan tågstump. Han hittade ock en ända gammalt gods af passande längd och tjocklek, hvarefter Kalle infångades vid ett af sina långa öron, uppmanades till tysthet och i allsköns hemlighet leddes under däck ned i salongen. Där fick han själf taga fram en s.k. fallstol och trots ihärdiga protester och böner placera sig därpå i en alldeles bakvänd ställning för att emottaga hvad han så väl förtjänat. Ett blidt öde vakade dock äfven denna gång öfver sin gunstling. Han, som för tillfället personifierade den straffande rättvisan, har sedan berättat för mig, att just då allt var klart till aktion, brast den höjda ruttna tågstumpen i det afgörande ögonblicket tvärt utaf och flög utan att snudda vid målet bort under salongsbordet. Kalle fick visst söka fram rättvisans huggande svärd och åter intaga platsen för afbasningens fullföljande, men horribile dictu, daggen sprang än en gång utaf och hamnade på orätt ställe. Kaptenen var säkert ingen tyrann och icke onödigt ömsint heller, men denna upprepade egendomliga händelse hejdade honom. Han sade att han ofrivilligt kom att tänka på patriarken Abraham, som stod i begrepp att offra sin Isak, och fann vid jämförelse en viss likhet uti situationen. Han fick därigenom andra tankar och mildare känslor, lät tågstumpen ligga och gaf en vink åt Kalle, som var tydlig nog och en välkommen anledning för honom att kila sin kos; men uppkommen på däck såg han nog så stukad ut och gned sig på ett visst ställe, troligen för att imponera på eller väcka mildare känslor hos restauratrisen. Hvad kunna icke pojkar hitta på! Hade Kalle icke en märkvärdig tur? Men kaptenen var en spjufver och Kalle påstod sig ha fått stryk. * * * * * Man skulle trott, att Kalle, då hän sålunda med njuggan nöd och blotta förskräckelsen slapp helskinnad undan den hotande bastonaden, därefter ångrat och bättrat sig samt slutat upp med pojkfukterna, men detta var ett misstag. Icke ens tacksamhetskänslan var hos honom stark nog att lägga band på hans naturliga fallenhet för okynne. Restauratrisen var en s.k. gammalpiga och hade, redan långt förrän han spelade henne det omtalade sprattet, egnat honom sitt otillfredsställda hjärtas moderliga känslor under form af välsmakande rester från serveringen, ett och annat glas öl samt vid lägligt tillfälle någon vin- eller punschskvätt. Kalle mådde godt, men han var ändå samvetslöst otacksam. Det kunde tyckas, att dessa välvilliga trakteringar hos honom borde ha framkallat erkänsla och förståelse, men långt därifrån, han hade jämte sina många befattningar tid nog att göra dumheter till förtret åt henne och andra. Det första han hittade på, då han efter den skildrade scenen fick se sin välgörarinna, var att räcka ut tungan och visa långnäsa ät henne. Denna yttring af öfvermod skulle hon nog ha förlåtit, ty både han och hon hade sinsmellan haft sådana uppgörelser förut; nu hade hon dock satt sig i sinnet att icke bli god igen, förrän han som ersättning för den svedda strumpan bestått henne det ofvannämnda paret nya. Men till trots af kaptenens domslut och hennes påminnelser låtsades Kalle vara dof på det örat. Han behöfde sina slantar till annat, strumporna blefvo oköpta och en oundviklig följd däraf blef hans förvisning ur köket och matskåpet. Detta var ett oväntadt och svårt slag för Kalle, ty därefter började umbärandets och de sugande känningarnas svåra tid, då han fick se och känna lukten af allt godt som serverades i salongen och gick hans näsa förbi. Men i stället för att tankar på ånger och bättring skulle ha väckts däraf, blef hans sinne förbittradt och han lurade på tillfälle att hämnas. Ömma själar måste ha något föremål, som de egna sina känslor, och man får därför icke undra öfver att restauratrisen, då Kalle sålunda visat sig ovärdig hennes gunst, skänkte sin välvilja åt en annan varelse. Någon tid efter detta kom restauratrisen en morgon ombord med sin nya älskling, en den allra vackraste, sötaste lilla halfvuxna kattunge, krithvit med en liten skär nos och stora menlösa gröngula skälmögon. Så tyckte åtminstone den förtjusta egarinnan. Den var rörlig, smidig, gratiös och lekfull, och "Rosennos" var ett rätt lämpligt namn åt kissan, som snart blef favorit hos alla ombord såväl hos kapten som passagerare och besättning. Denna senare med Kalle naturligtvis i spetsen var dock ogrannlaga nog att till egarinnans grämelse förkorta det vackra namnet till det plebejiska "Nos, Nos", då de lockade kissan, och det var visst styggt det. Ja den lilla Rosennos var ett ovanligt städadt och snällt kräk, det tyckte alla, främst hennes matmor och Kalle. Denne hade, då båten var till sjös, god tid att såsom lekkamrat och uppfostrare sysselsätta sig med kissan. Den förra sysslan skötte han till egen och passagerarenas förnöjelse nog så bra, men som uppfostrare lärde han henne intet annat än dumheter, och snart var den rara lärjungen lika odygdig som läraren, då hon med och utan anledning fräste och klöste med samma färdighet som vanliga kattor. Matmodern hade vant kissan att om dagarna, medan hon utöfvade sin syssla, söka sig en hviloplats på hennes omkring hufvudet lindade hårfläta. De blefve båda snart så vana härvid, att katten själfmant klängde till sin upphöjda bädd, och sofvande eller spinnande låg hon kvar till passagerarenas förvåning och restauratrisens stolthet, då denna i sina bestyr gick af och an ombord. En klar och solvarm dag vid middagstiden, då ångbåten var på återväg från Lembois till staden och passagerarne olustiga och dåsiga sutto omkring på det soliga halfdäcket, infann sig äfven Rosennos där, trots värmen liflig och lekfull som vanligt. Orsaken till munterheten var en liten skramlande pappersstrut, af någon spjufver bunden vid yttersta ändan af hennes lilla rörliga svans. Detta intressanta men generande påhäng försökte kissan ihärdigt ehuru förgäfves att komma åt. Huru vigt hon än svängde och skuttade nådde tassarna aldrig dit. Struten var borta, hvar gång klorna slogo till, och hängde äter liksom till hån dinglade på spetsen af den uppresta ryggradsförlängningen. Kattens gratiösa rörelser vid hoppandet och gripandet efter det oåtkomliga föremålet, de därvid utförda eleganta och smidiga sprången tycktes roa såväl den agerande som åskådarne, hvilka intresserade af den improviserade förevisningen för en stund glömde dagens tröttande kvalmighet. Småningom ledsnade kissan dock att ständigt anstränga sig i fåvitsko, lynnet blef retadt, rörelserna blefvo häftigare och tålamodet var slut; hon sköt fräsande och ilsken upp ryggen och försvann med ett par långa språng under däck, liksom för att åstadkomma ett effektfullt slut på föreställningen, hvilken af åskådarne belönades med applåd. En stund därefter infann hon sig åter på arenan, troligtvis för att tacka för bifallet; hon var då lika söt och snäll som vanligt men utan strut. Det var ju ganska naturligt, att uppfinnaren af denna muntration därefter dagligen, då vädret tillät, hade katten att uppträda, ehuru dess egarinna var föga belåten med dessa förevisningar och, så snart hon fick nys om det som förehades, befriade sin älskling från struten. Kissan började då uppträda på sådan tid, då matmor af sin syssla hindrades att störande ingripa. Rosennos debyter blefvo dock icke många; hennes konstnärsbana fick ett tvärt och sorgligt slut. Detta hände sålunda: En riktigt het sommardag, så het att kaptenen påstod sig kunna steka sill i skuggan, så het att damerna på det soliga akterdäcket befriat sig från alla på något sätt umbärliga plagg samt en äldre, storväxt och välfödd fru till och med aflagt den förr på urringade klädningar utom hus städse brukliga kragen, då uppträdde Rosennos för sista gången. Hon var redan vid dåligt lynne, då hon visade sig. Säkert hade struten knutits för hårdt kring den vaxade ändan, ty hela svansen skakade konvulsiviskt, dessutom var struten betydligt större än vanligt och äfven detta var retsamt. Att bli knipen hårdt i svansen måste till och med för en katt vara anledning nog att förlora humöret. Därför började den ock rasa omkring värre för att slippa undan pinan. Det bar i väg på och under bänkarna mellan passagerarenas ben och kjolar, så att fruntimren skreko af förskräckelse, utan att veta hvart de skulle fly undan odjuret, som de misstänkte vara tokigt. De djärfvaste försökte taga fatt kräket, men blefvo rädda, då det spottande och fräsande af rädsla rusade af än vildare. Slutligen torde katten ha misstagit sig och ansett den lugnt kvarsittande feta frun med den kolossala hårprydnaden vara hennes matmor, hon rusade bakifrån mot henne och hoppade längs ryggen upp på den breda nakna nacken, för att nå den fredande platsen på hufvudet. Med ett förfärans skrik sjönk frun i vanmakt. En bredvid henne sittande herre grep katten i svansen, ref bort den från hufvudet och slängde den åtföljd af löshåret öfverbord. Rosennos föll för om hjulhuset, hon kom således under skofvelhjulet och återsågs aldrig. Frun hade som minne åtta djupa parallella repor efter hennes klor på sin hvita feta nacke, blödande som små bäckar. Hvarför skall man hålla kattor och vänja dem att ligga på folks hufvud? Inte rådde Kalle för det! Nej ingalunda. Kalle var en så fiffig pojke, att det är alldeles obehöfligt att försöka ljuga ihop något om honom. Några af ångbåten "Vanajas" haverier. År 1867 hade T:fors Linne- & Järn-Manufaktur-Aktiebolag af häradshöfding Törngren öfvertagit den af honom anlagda skeppsdockan i Helsingfors och blef jag som bolagets ingeniör i T:fors nödsakad att för arbetenas utförande därstädes allt som oftast resa emellan städerna. En dag i början af juni månad följande år hade jag just anländt till hufvudstaden, då jag erhöll ett telegram, som meddelade, att ångbåten "Vanaja" strandat på Vanajavesi, och anmodade mig att så fort som möjligt komma till strandningsstället. Telegrafiskt anordnades ditsändande af manskap och redskap från T:fors verkstad och följande dag var jag på platsen. Det var högvattentid i sjöarna kring T:hus. Utanför staden stod vattnet så högt, att den låg som på en holme, och då man åkte på landsvägen förbi slottet steg vattnet in i åkdonet. Detta ovanligt höga vårflöde var orsak till att kaptenen eller styrmannen på "Vanaja" icke kände igen sig på farleden och midt på ljusa dagen vid Vanajavesis norra ända körde upp mellan videbuskarna på en liten öfversvämmad holme, hvars högsta punkt vid medel vattenstånd låg minst en meter öfver vattenytan. Holmen bestod af ett åt alla håll sakta sluttande stenröse, hvarpå här och där någon större jordfast sten höjde sig litet öfver de andra. Den var på sina ställen beväxt med videbuskar, som nu öfver halfva höjden stodo i vattnet, och det var därför ej mycket att undra på, att det var svårt att hitta rätta vägen, helst på nära håll intet annat föremål fanns som kunde tjänat till sjömärke i den krångliga farleden. Ångbåten hade kört upp ungefär midt på grundet och fastnat på en större sten. Den låg så högt, att förstäfvens nedre krökning mot kölen var lyftad i vattenytan och aktern djupt nedtryckt. Om en storm hade uppstått på Vanajavesi stora fjärd, skulle den akterifrån ha fyllts af vågorna, men sjunkit hade den dock icke, ty den stod stadigt nog på sjöbottnen. Ångbåten hängde hufvudsakligen på den förenämnda stenen, som mellan tvänne spant tryckt en djup fördjupning i bottenplåten förut där ingen köl fanns. Därför måste båten för att komma loss lyftas rätt upp och tillika skjutas akteröfver. Detta var svårt att utföra, då vattnet kring fartyget var mer än meterdjupt och man således måste hållas ombord. För ändamålet upprestes öfver förskeppet tvänne s.k. saxar, enhvar af dem gjord utaf två långa och grofva stockar, stadigt sammanbundna i toppändan. Dessa ställdes på sjöbotten tvärs öfver båten med ett ben vid hvardera fartygssidan och fästes något lutande akteröfver, samt höllös uti sådan ställning med från toppen till förstäfven spända tåg. Vid båda saxarna lades flerdubbla starka tågstroppar under skrofvet, hvaruti de vid saxarna hängande hissblocken fästades, och mellan relingskanterna passades stöd af stockar, för att stropparna ej skulle klämma ihop båtens sidor. Därpå fördes ankaret långt akterut i sjön och ställdes till för varpning med ankarspelet. Då alla förberedelser voro gjorda, hissades förskeppet med blocken uti saxarna så mycket uppåt, att bucklan i bottnen blef fri från stenen; därefter varpades med spelet och firades uti saxarnas stagningar, hvarvid fören småningom kröp från stenen. Saxarna flyttades sedan tvänne gånger längre akterut, hissandet och varpandet upprepades, tills båten slutligen blef fri från grundet. Märkvärdigt nog läckte det så illa deformerade stället i bottnen så obetydligt, att det inifrån kunde tätas med en diktmejsel. Att vidare reparera skadan brydde man sig icke om; det var godt material, godt arbete och god tur att träffa på en kullrig sten som gjorde haveriet mindre svårt än det såg ut. * * * * * En annan gång sju år senare dagen efter midsommaren 1875 kom jag tidigt på morgonen från Birkkala åkande åt staden, efter att öfver helgen ha vistats hos min familj, som bodde på sommarnöje nära Nokiafabrikerna. Hunnen till de vid Piispala öfver Pyynikkeåsen förande rullbanorna för sågstock, observerade jag ute på Pyhäjärvi nära Viksholmen ett större svart och hvitt föremål, hvars konturer i den redan af solrök oklara luften icke tydligt kunde skönjas, men ej gärna kunde vara något annat än en af ångbåtarna, ehuru jag icke kunde förstå, hvarför den låg stilla på ett ställe beläget långt från farleden. Anländ till brukskontoret fick jag förklaring på det jag sett. Ångbåten "Vanaja" hade fått order att på midsommardagen åter en gång göra lustturer med fabriksarbetare mellan staden och Viksholmen, där det fanns restauration och musik med dans på kvällen. Sedan Lembois kanal blef färdig, hade ångbåten årligen varit där i samma ärende och utan äfventyr anlöpt nämnda holme, samt skulle nu fram på natten därifrån afhämta omkring tvåhundra personer. Ungefär femtio famnar framför holmens landningsbrygga ligger ett vidsträckt stengrund, på hvilket vid högvatten knappt tre fots djup finnes; man får därför icke med ångbåt fara från bron direkt mot staden, utan måste göra en båge åt söder. Detta förhållande var så allmänt kändt, att någon prick mig veterligt aldrig utsattes på grundet. Det var icke heller första gången "Vanaja" på den natten farit lyckligt förbi stenarna, men i "fyllan och villan", som man rätt betecknande uttrycker sig, tog styrmannen miste om kursen, och kaptenen, som för tillfället hade göra nog att hålla reda på det sällskap han medförde ombord, hann förmodligen icke uppmärksamma hvartåt det bar. Några minuter efter affärden, just då båten kommit i full fart, törnade den, och ehuru tungt lastad, körde den högt upp på grundet och fick där en betydlig lutning åt babord. Det blef en hemsk uppståndelse bland de mer eller mindre nyktra passagerarena, i synnerhet som rop genast hördes, att vatten strömmade in. Man trodde, att ångbåten inom några ögonblick skulle stjälpa eller sjunka, och skrek efter båtar, medan en och annan, som var djärfvare, började kläda af sig för att simma tillbaka till holmen. Därifrån anlände dock snart roddbåtar i mängd, tillhörande klokare folk, som föredragit att färdas i dem. Dessa bärgade folket småningom i land, medan ångbåten alltmer fylldes af genom läckorna häftigt inströmmande vatten, hvilket fritt rann akterut genom afstängningsventilerna uti de vattentäta plåtväggarna för- och akterom maskineriet, som af glömska naturligtvis lämnats öppna. Vattnet ökades snart så mycket att aktern fylldes och sjönk under vattenytan så djupt som botten vid grundet tillät. Denna hemska historia berättades mig af verkstadsbokhållaren Grönlund; han var med ombord och påstod, att han som lefvat fem år i Amerika dock icke upplefvat något liknande den uppståndelse, som förekom ombord på "Vanaja" den natten. För att på stället se hurudant ångbåtens läge var, gick jag fram mot förmiddagen ned till Laukko torg och for därifrån ditut med ångslupen Tampere, som för tillfället hyrts af ångbåtsbolaget för att underhålla förbindelse med haveristen. "Vanaja" låg rätt illa till. Det från botten ganska brant uppstigande grundet hade tillåtit aktern att sjunka så djupt, att vattnet låg öfver halfva soltältets längd och små vågor spelade mot akterdäcket. Då skrofvets midt hvilade på grundets högsta stenar, hade förskeppet lyftats så högt, att man med roddbåt kunde färdas under förstäfven. Det var en syn värdig hafskusten efter storm, men icke den lilla Pyhäjärvis leende fjärdar och lekande vågor. Babords hjulhus låg med underkanten djupt i vattnet, salong och hytter akterut voro fyllda ända upp under taket, maskinrummet till hälften samt det förom belägna köket och kojerna med aftagande djup ända fram på det odäckade förskeppets golf, som småningom höjde sig däröfver. På båten meddelade kapten Alroth mig en del detaljer af händelsen och äfven att ångbåtsbolagets ombudsman i staden på bestyrelsens order för ångbåtens bärgning anställt en i staden bosatt ingeniör, hvilken erhållit de behöfliga redskapen som lån från den under byggnad varande T:hus—T:fors banans materialförråd. Då verkstaden förr ofta varit af bolaget anlitad vid dylika tillfällen, frågade jag kaptenen efter anledningen till denna afvikelse från regeln och fick det oväntade svaret: "att skräddare och skomakare vid passande tillfälle nog bruka klå opp folk, men att en mekanisk verkstad är vida värre att råka ut för"; därför hade bestyrelsen nu beslutat vända sig åt annat håll. Detta lär vara en öfverallt spridd åsikt om verkstäders debiteringar, som dock äfven denna gång skulle flerdubbla kostnaderna för bolaget. Då jag således intet vidare hade att uträtta ombord, for jag hem, rätt nyfiken på huru detta företag skulle aflöpa. En hel vecka förgick, under hvilken blott hördes, att några försök gjorts att lyfta fartygets akter öfver vattnet, hvarvid kettingar och trossar sprungit af, utan att vraket rubbats ur stället. Slutligen insåg man dock, att det saknades nödig erfarenhet och redskap för ändamålet, och ehuru motvilligt måste man bekväma sig att anlita verkstaden. Ombudsmannen infann sig därför på verkstadens kontor med anhållan att den skulle öfvertaga bärgningen, hvilket man dock, efter hvad som förefallit, var föga hågad för. Men gammalt intresse för de af verkstaden i tiden byggda båtarna gjorde dock att en öfverenskommelse träffades efter åtskilligt telegraferande och parlamenterande med bestyrelsen i T:hus, hvilken, då intet annat hjälpte, var nödsakad att antaga verkstadens villkor. Vid de misslyckade försöken att taga båten af grundet hade man haft för afsikt att lyfta aktern tillräckligt högt öfver vattenytan för att sedan med ämbare kunna ösa vattnet därur och sålunda få båten åtminstone så pass flott, att det under fortsatt länsande blefve möjligt hala den ned från grundet. Omedelbart därefter skulle för läckans provisoriska tätande en pressenning dragas därunder och båten föras flytande på denna till lämpligt ställe vid land för att repareras. Då båten sjunkit inom en half timme efter påstötningen, var läckan således icke obetydlig, tilllika var läget sådant, att det visade sig vara omöjligt att på något sätt täta den utifrån, så länge båten hängde på stenarna. Därför hade det säkerligen blifvit ett sisyfusarbete att ösa båten så pass läns, att den flöt upp och kunde halas från grundet; hade det sedan för någon orsaks skull icke lyckats få läckan väl tätad, var fara värdt att båten under vägen till stranden kunde sjunka på större djup, åtminstone hade det under transporten blifvit ett pytsande för lifvet. Detta bärgningssätt måste därför anses ganska riskabelt. För att lyfta akterskeppet hade man på hvardera sidan däraf förtöjt en mindre pråm och sedan tappat så mycket vatten uti dem, att de med fören sänkte sig medan aktern låg så djupt, som man kunde riskera, utan att sänka dem alldeles. Därefter hade starka bjälkar lagts tvärs öfver ångbåten från den ena pråmen till den andra. Öfver dessa och under ångbåtens botten spändes flerdubbla starka trossar, som skulle lyfta akterskeppet, då pråmarna länsades och flöto upp. Men trossarna voro för svaga för påfrestningen och sprungo af några gånger, hvarför man lade flere bjälkar, fördubblande tillställningarna; dock endast med samma påföljd. Då anskaffades kettingar för ändamålet och de höllo. Därvid var dock icke betänkt, att "Vanajas" relingskant akterut låg öfver sex fot under vattenytan och att pråmarnas höjd icke tillät större sänkning än högst fyra fot; i lyckligaste fall kunde båten således endast lyftas upp till två fot under vatten och därför var försöket från början förfeladt. När man slutligen kom underfund med denna ledsamma omständighet, hade man i fåvitsko bråkat en hel vecka, förstört tid och penningar, samt var som nämndt ändå nödsakad att söka hjälp från verkstaden. Inseende det oriktiga i det tidigare tillvägagåendet, beslöts att i stället hänga upp hela ångbåten mellan pråmar och med dem lyfta båten endast så mycket som nätt upp behöfdes, för att den skulle bli fri från grundet och sedan hängande mellan pråmarna och buren af dem flöta honom därifrån. För ändamålet förtöjdes båda de först använda små pråmarna utefter den djupare hängande babordssidan, en för- och en akterom hjulhuset. En tredje större och alldes flatbottnad pråm halades direkt till styrbords hjulhus, hvarest grundet var så nära vattenytan, att pråmen endast kunde sänkas en fot, medan de andra pråmarna sänktes betydligt mera, då dessa skulle tjäna till att lyfta den starkt lutande ångbåten på rät köl. Därefter lades de tjockaste bjälkar af tillräcklig längd, som kunde anskaffas, två på hvarandra mellan pråmarna tvärs öfver ångbåten, så att två par bjälkar lågo för- och lika många akter om hjulhusen. Dubbla stroppar af starka kettingar, som, för att icke skada båten, voro försedda med dynor af mattor, halades sedan under denna och fästades omkring bjälkparen samt spändes medelst mellan bjälkarna indrifna träkilar. Anbringandet af dessa stroppar tog mycken tid och måste arbetarena därvid stundtals uppehålla sig i vattnet för att försedda med båtshakar i mörkret mellan stenarna under båten söka passande ställen för deras anbringande. Slutligen lyckades detta arbete dock och då alla förberedelser voro undanstökade, pumpades vattnet ur pråmarna med tvänne från verkstaden hämtade stora och med sugslangar försedda brandsprutor. Detta arbete gick betydligt fortare än ösandet med ämbare, och inom en timme hängde "Vanaja" mellan pråmarna lyftad fritt öfver stenarna. Vid middagstiden på andra arbetsdagen var detta slutfördt och därefter återstod endast att släpa den sammanhängande härfvan af ångbåt och pråmar därifrån. Denna siäpning skulle utföras af "Vanajas" kamrat "Elias Lönnrot", som på eftermiddagen väntades återvända från Lembois. Han inträffade ock vid fyratiden, men då han förde tvänne lastade pråmar måste han först bogsera dessa till staden och återvända därifrån. Sedan "Lönnrot" anländt, fördes trossar ombord såväl från ångbåten som från pråmarna, för att hela knippet skulle följas åt och ingen förskjutning mellan de sammanhängande fartygen inträffa. Vid lyftningen hade nämligen den stora pråmen hängt upp sig något på grundet och måste dragas ned därifrån, hvilket kunde inverka rubbande på det hela. Det behöfdes dock endast en obetydlig knyck af "Lönnrot" för att göra hela flottiljen flott. Emedan varfvet på Ratina udde flere år förut öfvergått till annan egare, som rifvit slipen och där uppfört ett glasbruk, kunde det ej bli fråga om att föra haveristen dit. Man beslöt därför flytta båtarna till ett ställe på den mycket långgrunda stranden mellan Frenckellska kalkbruket och värdshuset nedanför Pyynikkeåsen. Dit släpades den besynnerliga komplexen af fartyg, och då "Lönnrot" icke kunde bogsera alldeles in på den grunda stranden, svängde han af bakom sin last och sköt sedan sakta på bakifrån, hvarefter det hela halades så tätt intill land som möjligt och förtöjdes vid strandens träd. Detta hände på en lördagsafton och det vackra sommarvädret hade lockat mycket folk till Pyynikke att åse det sällsynta skådespelet af en bärgad haverist. Då den nalkades land, skallade ihållande jubelrop, hvarvid i ångbåtsbolaget intresserade aktieegare inbjödo befäl och manskap till en fest vid Pyynikke värdshus. Man kunde väl unna arbetarena detta erkännande, ty de hade utan nattro hållit på sedan föregående dags morgon, förtärande sina mål ombord. Mest utmärkte sig vid arbetet verkstadens kår af österbottniska timmermän under förmannen Karlsson för duglighet, flit och villighet, liksom senare för uthållighet vid den rundliga trakteringen. Jag hade anmodat förman Karlsson att försöka hålla reda på kamraterna, och gick, då sällskapet senare på aftonen blef alltmera högljudt, för att se huru han skötte sin sak. Osäker på benen och med ett fylldt glas i handen, kom han mot mig utbristande: "Herr insenör var inte ledsen, jag syper bara denhär sypen och sedan syper jag int' mer i dag, ellerst blir jag söpen", och därpå raglade han bort uppstämmande samma sång, som han kommen till ett visst stadium städse trakterade med. Detta tillstånd inträdde åtminstone efter hvarje fartygsutskjutning eller bärgning, däremellan var han en nykter och bra karl, som ofta händer bland hans landsmän. Denna hans "trall" som han benämnde den, har fastnat i minnet och må jag så gärna som andra minnen för egendomlighetens skull anföra den här: "En tokug värg i Pohjoslök — båd bonden och hans mager ök. — Men bonden han slank ut igen — nånstäds inunder stjärtaänd; — Int' var han å int' blef han fin — han är som förr ett gambelt svin." Då han sjöng detta var det ej värdt att tala med honom mera, hans sång föreföll mig alltid som en ironi på honom själf. Följande måndag halades "Vanaja" så långt ur vattnet, att reparationen af skadorna kunde företagas, och befunnos dessa svårare ån någon gång förut. Upphalningen på den släta af mycket fin sand bestående långgrunda strandsluttningen verkställdes sålunda, att plankor sänktes på bottnen, en ram af hopbultade klena spiror kördes under båten och mellan denna och plankorna stuckos, undan för undan allt eftersom båten spelades högre upp, långa trärullar, hvilket upphalningsarbete verkställdes ganska lätt med tvänne vid träden fästade s.k. winschar. Tvänne rifna handstora hål påträffades förut nära maskinskottet; plåtskarfvarna voro uppbräckta och läckte utefter flere famnars längd. Utskjutningen efter reparationen försiggick påföljande tisdagsafton, således användes för bärgningen och lappningen, utom söndagen då arbetet hvilade, inalles fyra dagar. Denna af verkstaden utförda haveristbärgning och reparation blef betydligt mindre kostsam, än den förlust ångbåtsbolaget led genom afbrottet uti trafiken under den föregående bortexperimenterade veckan, att icke tala om kostnaderna för det därunder utförda misslyckade arbetet. Af sådan erfarenhet kunde bestyrelsen lära sig inse, att snålheten vanligtvis bedrar visheten, samt att kvacksalveri oftast är dyrbarare än en läkarekur. Vanaja ångbåtsbolags båtar "Roine", "Alku" och "Jatko". För att tillmötesgå den alltjämt ökade trafiken, byggdes 1868 på sommaren för bolagets räkning propellerångbåten "Roine", hufvudsakligast för bogsering af pråmar genom den nya kanalen och slussen vid Valkiakoski till sjöarna Roine och Mallasvesi äfvensom på Längelmäki vattendrag. Ångbåtens skrof tillverkades vid Helsingfors skeppsdockas verkstad och sammansattes i Tavastehus. Maskineriet förfärdigades vid verkstaden i T:fors. Med en längd af 65 fot var båten 12 fot bred och 3 l/2 fot djupgående utan last. Denna båt inreddes under den däckade midskeppsdelen liksom de i det föregående beskrifna hjulbåtarna och var just ingen snabbgångare. "Roines" maskin var en dubbelcylindrig expansionsmaskin utan kondensering, drifvande tvänne propellrar, en uti hvardera stäfven, men då förpropellern städse var utsatt för att sönderslås mot stränder, stengrund och stockar förändrades maskinen efter några års arbete sålunda, att båda propellrarna anbringades vid hvarandra akterut. Då denna ångbåt hufvudsakligast var byggd för bogsering af pråmar, användes den icke mycket af passagerare samt hade inga reguljära turer och bestämda afgångstider. Efter bolagets upplösning användes den för bogsering af stockflottar på samma vattendrag. För trafikens ytterligare förbättrande inköpte bolaget 1872 ångbåtarna "Alku" och "Jatko", båda af den vanliga ångslupstypen. De voro närmare 60 fot långa och hade 12 hästkrafters propellermaskiner samt sysselsattes med att hjälpa de större ångbåtarna vid bogseringen af fraktpråmar mest på T:hus-sidan af vattendraget. Hvart dessa båtar efter bolagets slut togo vägen, är mig obekant. Ångbåtarne "Elias Lönnrots" och "Vanajas" öden efter bolagets upplösning. I oktober 1876 blef järnvägen färdig mellan städerna T:fors och T:bus och då därigenom en bättre och snabbare kommunikation åstadkommits och all konkurrens var utesluten, förlorade bolaget sitt existensberättigande. Det upplöstes därför, och efter någon tids overksamhet försåldes ångbåtar och pråmar. Ångbåten "Elias Lönnrot" inköptes till T;fors och transporterades genom staden uppför samma gator, som ångslupen "Ilmariuen" 14 år tidigare rullade utför, till Näsijärvi vattendrag. Den sysslade där nedanom Muurola kanal, hvilken den för sin storleks skull icke kunde passera, med släpning af stockflottar för de sågverk som egde upphalningsverken å Piispala. Äfven gjorde den lustresor på söndagarna och reguljära turer med torgbesökande allmoge på lördagar. Båten fördes då af brännmästaren O. Gerlin vid T:fors spritfabrik, som under sommaren, då hans fabrik icke arbetade, hade ledighet att föreställa ångbåtsbefälhafvare. Medan hans båt i sakta mak pallrade utefter vattendraget, brukade han, sedan jakttiden mot hösten ingått, som väldig Nimrod till tidsfördrif hemsöka holmar och stränder, och det fanns senare på året icke mycket kvar åt andra där han farit fram. Då han var försedd med goda hundar var det ett nöje att vara ute med honom; nu har han redan längesedan för alltid hängt bössan på väggen. Efter 1880 flyttades båten än längre norrut på Keurunselkä och där rör den sig förmodligen än. Ångbåten "Vanaja" föryttrades till Björneborg och fördes söndertagen i stycken dit via Helsingfors. Den användes till bogsering mellan staden och Räfsö hamn samt lär, som syntes af tidningarne, på den traden ha förlist i storm. Om den fick stanna på sjöbottnen eller bärgades har jag icke erfarit. Med dessa båtar försvann en god del romantik från trakten. En färd till Valkiakoski. Vid början af 70-talet hade genom en kommissionär i England engagerats en Mr. Thompson till mästare för någon af afdelningarna vid linnefabriken i T:fors. Denne herre hade aldrig varit utom sitt land och egde nog, som många andra af hans landsmän, föga kunskap om utlandet, ty en vacker dag ankom till fabrikskontoret ett telegram från Hull hvaruti Mr. Th. före afresan helt lakoniskt frågade: "Hvilka vapen bör jag förse mig med mot infödingarne i landet?" Detta telegram, som utvisade att den naive Mr. Th. icke hade någon reda på Finland och troligen likställde det med Indien eller någon annan engelsk koloni, gaf anledning till mycken munterhet och gjorde att han senare vid lägligt tillfälle fick höra kommentarier om och af "infödingarna." Någon tid därefter träffade jag ombord på "Roine", sedan denna kommit ett stycke ut på Vanajavesi, en gentleman som på det yttre genast igenkändes vara hemma från öriket. Rak och stel som en bildstod stod han midt på halfdäck, länge med binocle mönstrande stränderna utan att taga notis om något ombord. Strax som han kom upp ur den lilla aktersalongen hade jag fäst mig vid denna ovanliga resande, helst utom honom och mig endast några vänliga infödingar funnos ombord. Medan engelsmannen stod där försjunken uti anblicken af natursceneriet, nalkades honom den biljettförsäljande pojken. Liten till växten ställde han sig framför den långa gentlemannen, framräckande en af sina lappar. Denne var dock för ifrigt sysselsatt med sin kikare for att fästa sig vid honom, hvarför pojken efter en stunds bidan gaf honom en lindrig puff på magen med den framsträckta handen. Mr. Bull ryggade skrämd bakut under utropet "god dam!", körde handen i rockfickan och riktade ögonblicket därpå en sexpipig revolver mot pojken, som med öppen mun och stirrande ögon kvarstod liksom förstenad af häpnad, hållande biljetten i den utsträckta handen. Då detta försiggick framför mina ögon och på pojkens skrik både styrman och ett par andra karlar rusade till, kunde jag icke underlåta att blanda mig i affären, väl vetande att ingen ombord förstod gentlemannen. Nu, då parterna något lugnat sig, fick jag höra hvem han var och förstod, hvarför revolvern så kvickt var tillhands, samt frågade huru han kommit ombord på denna båt som icke gick till T:fors. Stelare i synen än förut svarade han visande på styrmannen (kapten bestod den lilla båten sig icke med): "This man said, goes in to Tammerfors." (Den mannen sade, går in till T:fors). Styrmannen berättade därpå att Mr. Th., då han i T:hus kommit ombord, ideligen upprepat ordet "Tammerfors" och icke sagt något annat. Härtill hade han flere gånger svarat: "Går int' te Tammerfors", hvarpå engelsmannen hvarje gång nickat med hufvudet samt sedan gått ned i salongen och lagt sig på soffan. Att visa honom från bord, så länge han förhöll sig stilla, tyckte styrman ej kunde komma i fråga, men nu hade han lust att för revolverns skull landsätta honom vid nästa brygga. När allt kom till förklaring och Mr. Th. löst sin biljett, fick jag veta att han från fabrikskontoret fått sig tillsänd en marschruta och således visste, att han med ångbåt som afgick kl. 9 på morgonen skulle färdas till T:fors. En hotellvaktmästare hade fört hans resgods till stranden, och då han där såg rök bolma ur skorstenen på "Roine", hade han trott den vara rätta båten och begifvit sig dit, hvarpå äfven betjäningen lämnat sakerna där, utan att vidare bry sig om honom, ty på hotellet hade ingen förstått språket. Upplyst om att han gått vilse och en timme för tidigt kommit med på oriktig ångbåt svarade han helt lugnt, visande på styrmannen: "Well, he must bring me there, what does he charge?" ("Godt, han skall föra mig dit, hvad tar han därför") och därvid blef han. Så kommo vi till Valkiakoski där båten lade till, och jag gjorde Mr. Th. det förslag att stanna där öfver natten för att följande dag i mitt sällskap landvägen fortsätta till T:fors. Det var icke lätt att öfvertala honom till denna afvikelse från resplanen och jag misstänkte, att han hade sina tvifvel om "infödingarnas" tillförlitlighet, men då jag meddelade honom att han eljes måste ligga öfver där en dag innan ångbåten återvände och först följande dag med "Vanaja" kunde fortsätta på rätta stråten till destinationsorten, fogade han sig med resignation i sitt öde och vi togo in på gästgifveriet. Där frågade han mig om ångbåten ginge längre på vägen till Sibirien, ty han tyckte sig ha observerat att vi farit österut, och då jag jakade härtill, önskade han veta huru snart man kunde vara där. Då jag härtill svarade "en månad", blef han lugn. För att han icke vidare måtte skrämma folket, som icke ansåg honom vara riktigt klok, anmodade jag honom att gömma revolvern i kappsäcken, såsom alldeles obehöflig på resan; han såg mycket tvehågset på mig och tingesten blef kvar i fickan samt kom därför att låta höra af sig vid följande rätt löjliga tillfälle. Då jag uträttat ärendet, som förde mig till Valkiakoski, och senare på e.m. återvände till gästgifvargården, mötte mig redan i förstugan ett sorl af glada röster och i salen träffade jag en Mr. Fielding med tre andra yngre engelsmän, anställda vid fabrikerna i T:fors, som begagnat sig af tillfället att, då den förre för affärers skull farit till därvarande nyanlagda träsliperi och pappersbruk, i hans sällskap på lördagsaftonen göra en lusttur dit i åkdon. Detta var en särdeles välkommen öfverraskning för Mr. Th. som nu bland landsmän icke mer fann sig öfverlämnad åt infödingarnas gunst och nåd samt synbart tinade upp i det muntra sällskapet. Hans stela ansiktsmuskler blefvo allt rörligare, de skygga ögonkasten försvunno och han var snart en annan människa. Gentlemännen hade medfört ett ymnigt förråd af både torrt och vått samt inbjödo mig, som kände dem alla, att deltaga i nöjet, hvilket snart blef mycket lifvadt. Efter supén roade man sig med diverse hokuspokus både i salen och ute i den vackra sommaraftonen. Bland annat företogos gymnastiska öfningar och kraftprof, hvarvid hvarken bord eller stolar råkade alltför väl ut. Så företog sig Mr. F. att, trots sin korta och ganska fylliga figur, på ett af mig okändt sätt hoppa öfver det mer än tre meter långa matbordet i salen. Han tog en kort ansats, hoppade upp vid ena bordsändan, slog benen isär horisontalt åt sidorna och utan att vidröra det på annat sätt, sprang han mycket färmt på händerna utefter hela bordet. Detta bravurstycke upprepades samt skulle af de andra naturligtvis eftergöras, och gåfvo de misslyckade försöken anledning till mycken munterhet. Det stolta Albions eljes så styfva söner visade därvid en stor rörlighet, vighet och uthållighet. Mr. Th. var en af de ifrigaste och sedan han flere gånger förgäfves försökt komma öfver bordet framtog han ur kappsäcken en fiol och visade sig vara virtuos därpå. Jag är icke nog musiker för att kunna uppskatta hans förmåga, men musiken gaf anledning till stor omväxling i prestationerna. Han exekverade Irish songs, Scotish reels, The sailor boy och andra nationaldanser hvaruti alla uppsluppet deltogo, och snart samlade sig åskådare så mycket salen rymde. Under hvilopauserna mellan de mycket påkostande dansnumren föredrogos unisont skämtsamma sånger, hvaraf en fastnat i mitt minne med följande vers: "Stalked the dusky casuary on the plain of Timbuktu, there he frat the missionary, cords and prayers and hymnbook too. Todelidoo etc." Detta nöje pågick helt fredligt och muntert då jag efter midnatt somnade i rummet bredvid. På söndagsmorgonen, då jag kom in i salen, voro alla redan uppe och hade druckit kaffe samt talade om att bada nedanför forsen, hvartill det så ovanligt klara och hvitskimrande vattnet lockade. En ung Mr. Bruce hade redan förut aflägsnat sig för att i närheten söka badställe. Jag satte mig till bords och då plötsligt några tätt på hvarandra följande skott hördes skyndade alla engelsmän ut. Innan jag hunnit med den heta kaffetåren rusade en skepnad i bara skjortan genom salen in i ett af smårummen. Det var Mr. Bruce, som i hast meddelade att han, ämnande sig i sjön, uti vassen påträffat vildänder samt skjutit på dem och nu kom för att hämta mera ammunition, hvarpå han for af tillbaka. Visst undrade jag öfver de vildänderna som icke skulle flyttat för revolversaluten, men gjorde mig ingen brådska, förmodande att hans prat var skämt. Men då skjutandet snart blef mycket lifligt gick jag ditåt. Kommen nära stranden ett litet stycke från byn blef jag åskådare af följande uppträde: Splitternakna syntes tre af gentlemännen utanför vasskanten i vattnet upp till bröstet, äfven de försedda med revolvrar, och Messrs Th. & F. klädda i skjorta kilande hit och dit utefter strandkanten för att mota en stor, grå fågel som envisades att försöka komma upp på land, men, skrämd af skotten, som mottogo honom där, rusade tillbaka in i vassen för att därinne åter råka ut för samma bemötande. Under stort hallå och skratt pågick detta besynnerliga jaktnöje utan någon synbar påföljd och fann jag snart bäst retirera utom håll för de kringyrande revolverkulorna. Efter en stund måste fågeln dock ha blifvit sårad, ty en af jägarne fick fatt i och vred nacken af honom, hvarefter jag vågade mig närmare, för att med de andra deltagarne i nöjet beskåda jaktbytet. Ofrivilligt instämmande i skrattsalfvorna kunde jag upplysa dem om att fågeln icke var någon vildand utan en vanlig tam gås af den gråa sorten, hvilket ock förklarade dess åtrå att nödvändigt vilja retirera upp på land utan att taga till vingarna. Ett äfventyr på Tammerfors ström. Omkring tio famnar ofvanför öfra fallets stupning mellan dammen för linnefabrikens rännor och inloppet till bomullsfabrikens i bergen insprängda vattentillopp var strömmen fordom alldeles öppen, men afstängdes på sommaren 1858 med tre s.k. stenkistor och däremellan utlagda stockbommar, såsom mig berättats af följande anledning. I staden vistades under en längre tid en engelsman Mr. Armitage, som var mycket road af mete i strömmen och segling på sjön. Metsporten idkade han med flugspö från båt ofvan fallet, och karlen som rodde honom där var så pass van vid strömmen, att därvid intet hände, men seglandet bedref han ensam och vanligtvis på söndagarna då han icke ville fiska. Denna sport höll en vacker dag på att bli ödesdiger nog för honom. Det var vid slutet af maj nämnda år och sjön hade kort förut blifvit isfri. Vattnet i forsen hade af snösmältningen hunnit stiga betydligt, då han en söndagsmorgon begaf sig ut i det vackra vädret. Segelslupen, densamma som han förr användt, låg beredd vid stranden ofvanom bomullsfabrikens holmar, där den året förut på sensommaren legat, och från detta ställe rodde han ut på strömmen. Men slupen var stor, tung och barlastad med stenar samt strömmen mycket häftigare än på hösten. Då han kommit ut midt på strömfåran och kände en sakta bris stryka åt det håll han ämnade sig, föll det honom in att hissa segel för att slippa mödan ro upp till sjön. Han reste masten och skulle klara seglet som för vinterbevaringen blifvit väl fastsurradt däromkring. Detta gick därför icke så fort som önskligt och behöfligt varit; att få seglet utveckladt för den svaga kultjen misslyckades och medan han sysslade därmed, förde strömmen slupen utför med ständigt ökad fart allt närmare fallet; då Mr. A. slutligen märkte hvart det bar, var det för sent. Han skyndade visst att sticka ut årorna och rodde för lifvet, men det var förgäfves. Då han såg det oundvikliga komma, släppte han årorna, steg upp och famnade masten. Det måtte varit ett hemskt ögonblick för den trettiofemårige mannen, då han såg sig ohjälpligt glida utför. Men han hade lyckan med sig. Vårfloden hade ökat vattenmassan i strömmen så ansenligt, att slupen utan att törna på bergbottnen passerade fallets öfra kant och äfven utan att göra den eljes oundvikliga kullerbyttan rusade utför stupet, intagande några såar vatten öfver fören för att därpå, buren af de hvitskummande svallvågorna, pilsnabbt ila vidare. Midt i strömmen bar det af till ett ställe ungefär vid öfra ändan af linnespinneriets på strömkanten stående byggnad. Där hifvade en väldig våg slupen in emellan ett par stora stenar, så att den stannade, skakande af strömmens påfrestning och på alla sidor omgifven af de brusande vattenmassorna. Folk som på väg till kyrkan passerade gångbron öfver strömmen observerade olyckan, och ryktet därom spred sig hastigt i staden, hvarpå inom kort en mängd människor samlade sig på bron, på vattenrännorna längs stränderna och i de kringliggande byggningarnas fönster. Äfven fabrikernas engelska mästare skyndade till och uppbjödo allt för att bärga sin landsman. Man försökte att från den närmare västra stranden till slupen kasta fina, starka garntrådar fästade vid skrufmuttrar och andra järn- eller blystycken. Det stora afståndet och det starka luftdraget öfver strömmen omintetgjorde dock alla dessa bemödanden. Därpå fäste man starka snören vid vedklabbar, som ofvanför fallet släpptes midt i strömmen för att drifva utför samma väg slupen farit, men den skeppsbrutne nådde de icke. För forsens dån kunde han ej höra något tillrop, det återstod således endast att teckna åt honom. Under fortsatta men fåfänga försök att åstadkomma hjälp förgick dagen ända till kl. fem på e.m., då det efter otaliga upprepanden lyckades för en af bomullsfabrikens arbetare att åstadkomma förbindelse med den nödställde. Han hade skaffat sig en järnring af c. tre tums diameter och band därvid en fin stark och lång engelsk ref för laxmete, stack ringen på ett styft metspö och slungade den därmed så lyckligt, att refven föll öfver slupen för om masten. Under tiden hade Mr. A., som många timmar stått vid masten utsatt för kyla och vattenstänk under ständig fruktan att slupen skulle brista sönder, blifvit så genomfrusen och stel, att han knappast orkade röra sig. Blott småningom förmådde han hala till sig refven och de undan för undan därvid fästade allt gröfre snörena och linorna, tills han efter mycken möda fick ändan af en grof tross ombord. Denna fäste han nedanom relingskanten utanpå kring hela slupen och surrade den dessutom med finare snören vid stäfvar och tofter, hvarefter han, då allt var färdigt, åter ställde sig vid masten och gaf tecken åt land. Där hade många välvilliga hjälpare fört plankor och bräder ut på vattenrännan och lagt en gångbro ett långt stycke utefter denna ofvanför slupen. Dit fördes trossen, så många karlar som rymdes längs rännkanten togo uti och drogo på kommando helt försiktigt slupen ett par meter tillbaka uppåt, så att den blef fri från stenarna. Därpå släpptes den sakta utför strömmen nedåt pappersbrukets ränna, där den nådde land ett stycke ofvanför gångbron. Mr. A. lär ha varit så pass medtagen af själsspänningen och kylan, att han måste hjälpas ur slupen och föras hem. Där packades han ned i en varm säng och kurerades med heta groggar, som kryade upp honom, så att han följande dag var "all right". Elfva år efter detta äfventyr gjorde jag vid Mr. A:s förnyade besök i staden hans bekantskap och hörde af honom en mängd detaljer till denna berättelse, hvilken visar att man vid rätta årstiden med god tur oskadd kan färdas utför Tammerfors ström i segelbåt, men kanske måste man vara engelsman för att det skall lyckas. Efter denna tilldragelse lät bruksförvaltaren vid Tammerfors masugn uppföra stenkistorna i strömmen och anbringa bommarna ofvanför fallet. Bruket underhöll dem sedan, så länge jag vistades på orten, dock är mig obekant, om sådana stängsel för närvarande finnas där. Att man trots dessa bommar äfven utan segelbåt lyckligt kunde färdas uti forsen, visade en tio- eller tolfårig ungdom vid namn Janne Sjödahl som, om jag minnes rätt, är 1870 var ute på mete ofvanför öfra fallet och på något sätt kom i strömmen. Han passerade samma väg som engelsmannen och kom till och med litet längre på färden utför än denne, nämligen ända ned till lilla bron. Dar tyckte han väl att det kunde vara nog, och då det bar af förbi en stor sten, krälade han upp på den och bärgades därifrån af folk, som lade plankor dit från bron. Det var en fix pojke med tur och troligen af ödet utsedd att bli något utaf. Innan jag slutar mina minnen om fiskar och fiskare i T:fors ström, må jag berätta om en äfven på forellfiske stadd, men genom egen oförsiktighet dränkt fiskgjuse. Dränkt fiskgjuse. En dag i september 1868 befann jag mig på forsens östra strand, d.v.s. vid den s.k. linnespinnerirännan, sysselsatt med forellmete, hvilken fisk vid den årstiden leker i strömmen. Att forellen vid det tillfället kunde behöfva skonas någon tid, därpå tänkte då ännu ingen där i trakten, man tog hvad som kunde fås, utan att bry sig om eller ha en aning om följderna, hvarför ock dåvarande fiskrikedom i strömmen längesedan torde vara slut. Det var rätt intressant att iakttaga de stora romstinna honfiskarna, vanligen på hvardera sidan åtföljda af något mindre hanfiskar, och se huru de i lä af någon större sten eller i marvatten bakom de under rännorna liggande stenkistorna med buken rotade en fåra i bottengruset, afbördade sin rom däri och därefter lämnade plats åt hanfiskarna, som flyttade sig öfver rommen och verkställde befruktningen. Mellan hanarna egde därvid ofta nafs och boxningar rum, hvarvid den fula käkkroken utgjorde vapnet. Då jag af en händelse kastade blicken uppåt strömmen, såg jag en stor fågel kretsa öfver det lugna vattnet innanför holmarna och gick, då de lekande fiskarna icke visade någon lust att nappa, ditåt för att iakttaga hans förehafvande. Kommen till fabriksrännans öfra ända såg jag en stor forell hoppa ur vattnet öfver den förut omnämnda stockbommen, hvarpå fisken med tidtals upprepade luftsprång gick uppåt sjön till. Han hade ej hunnit synnerligen långt, innan fiskgjusen som en blixt sköt ned och slog sig fast i honom med klorna. Nu började dem emellan en kamp på lif och död. Gjusen förmådde icke lyfta forellen upp ur vattnet, ej ens fiskens hufvud blef synligt, och huru våldsamt än fågeln piskade luften och vattnet med vingarna, var det dock forellen som bestämde kosan hvartåt det bar. Än gick det hit, än dit, om ock endast korta stycken åt gången. Det var tydligt att fågeln ej förmådde släppa sitt tag, så gärna han troligen skulle gjort det. Plötsligt vände forellen tillbaka nedåt strömmen och gick med god fart mot fallet. I nästa ögonblick stötte gjusen med bröstet mot stockbommen, gjorde med näbb och vingar förtviflade försök att därvid hålla sig uppe, men försvann inom kort invid bomstocken under vattenytan samt syntes ej vidare till. Så slutade detta envig. — Vae victis! En andjakt på Viinikkajärvi. Det var efter en sen och kylig försommar i juli månad år 1867 som kapten Steens Kalle hade användt en fridag att på egen hand ströfva omkring, troligtvis för att bilda sig ett omdöme om årets rapphönskullar och däraf sluta sig till de mot hösten utfallande skottpremiernas större eller mindre ymnighet, ty Kalle var en fiffig pojke, det hade hans kapten sagt. Ströfvande vida på Hatanpää och Järvensivu åkrar observerade han flere andkullar på Viinikkajärvi och meddelade efter hemkomsten denna upptäckt åt sin kapten. Tillfölje häraf skickade kaptenen honom till sina jaktvänner med bud om att enhvar, som vore hågad för jakt på gräsänder, skulle infinna sig hos honom ombord på ångaren "Elias Lönnrot" första söndagen efter den lagligt tillåtna jakttidens ingång, ju tidigare dess bättre. Han åtog sig äfven att, utom skjutredskapen och jaktflaskornas nödvändiga innehåll, som enhvar själf borde sörja för, anskaffa all till sådan jakt behöflig utrustning. På utsatt dag infunno sig de bådade mangrant ombord, redan innan kaptenen fatt byxorna på sig. De voro utom mig, kassören Lundmark, ombudsmannen Ullner och prokuristen Ekstam, således fem man, och lika många roddbåtar med manskap hade kaptenen anskaffat. Det andra vid sådant tillfälle nödvändiga, som kaptenen fritagit sig ifrån att förse oss med, hade kassören och prokuristen rundligt sörjt för, och då korgarna blifvit placerade hos dem i båtarna, voro vi redo för affärden. Men den blef icke strax utaf, ty Kalle skulle först ha order. Kaptenen ålade honom att "lägga benen på ryggen" och öfver land skynda till Viinikka-åns utlopp för att där möta oss med ett obegränsadt antal lämpliga pojkar med håg och fallenhet att skrämma änder, och helst borde någon finnas i hopen, som mot kontant erkänsla vore villig att gå till sjös efter de skjutna änderna, ty detta bestyr hade Kalle afsagt sig, och kassörens Moppe också. Utom detta uppdrag fick han af kassören det att föra den tjudrade Moppe med sig, ty hunden hade, darrande af rädsla i hela kroppen, visat sig obenägen att i roddbåt medfölja sin husbonde till sjös. Detta var helt förståndigt tänkt och gjordt af hundkräket, ty jakten gällde ju sjöfågel och hela sällskapet visste, att Moppe icke ett dugg förstod sig på landtfågel ens. Men med skulle han ändå vara, som kassören sade: "för oväntadt förekommande fall". Sedan detta undanstökats, lämnade vår eskader ångbåten i en lång rad med kaptenens lilla hvitmålade "gigg" i spetsen som anförare af det hela. Det såg rätt storartadt och företagsamt ut på denna tidiga och tysta söndagsmorgon invid den fredliga staden; skada blott att icke ens en katt syntes till som åskådare af ståten. Omkring Ratina udde gick färden till Viinikka-åns utlopp i Hatanpääviken, men ankomna till ån, befanns denna vara så grund, att båtarna icke kunde ros fram. Krigsråd hölls därför och beslut fattades, att stöflarna mangrant måste dragas af och byxorna vikas upp öfver knäna, hvarpå man promenerande på åbottnen sköt de tomma båtarna framför sig. Detta utfördes prompt och marschen uppför ån fortsattes utan svårighet. På den tiden fanns ingen järnvägsviadukt öfver ån, endast en gammal förfallen bro under landsvägen till Lempäälä förde däröfver. Åns sakta sluttande stränder voro här och där beväxta med gräs och täta busksnår nedanför de vidsträckta med råg och hafre besådda åkrarna. Då eskaderchefen passerat bron, signalerade han med upplyftad bössa "klart för kampanj" och hans närmaste man kassören ryckte skyndsamt fram. En kull änder gnodde undan för pinkära lifvet uppför ån, medan kaptenen och kassören kilade efter upp på land bakom buskarna på hvar sin strand, där väglaget var lämpligare för förföljandet. Så kommo de inom skotthåll och fyrade på så samtidigt, att de efteråt omöjligt kunde sämjas om hvem som bommat, ty endast en stackars andunge strök med. För afgörandet af den viktiga tvisten utsattes fredskonferens till lägligt tillfälle. Men märkvärdigt nog flögo de andra änderna icke upp efter smällen; nej, de sprungo undan uppåt land och gömde sig, hvarför både kaptenen och kassören i språngmarsch kilade efter, ty troligtvis var det deras mening att få tag i dem. Detta lyckades dock ej, ty änderna retirerade in i hafrelandet och voro där till vederbörandes stora förtret liksom bortblåsta. Nu saknade kassören sin Moppe, den skulle han ha att förfölja småttingarna i säden, men hvarken Kalle eller Moppe syntes till, och däröfver blef kassören naturligtvis arg, tog fram valthornet och blåste till samling, så det ekade i backarna. Detta riktigt förstörde helgdagsfriden på söndagsmorgonen. Förgäfves gjorde vi honom uppmärksam på, att Kalle icke ännu hunnit fram och ej heller var inlärd på hornsignaler, men det tjänade intet till, ty han påstod, att åtminstone Moppe borde komma. Men Moppe kom ej, och så fortsatte han i förargelsen att blåsa i valthornet och det lät icke bra. Då andungarna således nödtvunget måste få vara i fred, lämnade vi dem tillsvidare och knogade framåt till djupare vatten på sjön ofvan åns utlopp. Där lät kaptenen sin båtsmanspipa ljuda med den effekt, att utom Kalle och den kopplade Moppe trenne aspiranter till hundsysslor uppenbarade sig på stranden så plötsligt, att ingen såg hvarifrån de kommo. Tillfrågad af kassören om han icke hört hornsignalen, sade Kalle sig nog ha gjort det och äfven ämnat taga reda på hvad oljudet betydde, men då han haft order att invänta sin kapten vid sjön, riskerade han icke aflägsna sig, fastän Moppe vid kopplet stretat ditåt. Ja, Moppe var ett utmärkt kräk, mycket klokare än Kalle naturligtvis. Så sade kassören, och att kaptenen hade så stor respekt hos sina underlydande, äfven då sådant icke precis behöfdes, det förargade honom ytterligare. Knappast hade kassören fått tag i hunden, förrän han sprang tillbaka med honom dit, där andungarna kilat i gömma, och envisades att få honom till att vädra och snoka utefter backen, som fågelhundar bruka göra. Tyvärr begrep Moppe ej sin herre, utan sneglade helt förskrämd på honom, liksom om han tänkt: "Nog äro vi dumma båda, men hvem är väl den dummaste?" Argare än förut återvände kassören slutligen till sällskapet; det fräste om honom som på ett hett järn och en mäktig verksamhetsifver kom öfver honom. Då han fick höra, att vi andra under tiden sett änder längre fram i vassen, usurperade han utan vidare kaptenens myndighet, satte sig i spetsen för eskadern och arrangerade attacken. Vi rodde helt underdånigt efter honom utmed den täta vasskanten in på sjön och fingo order att undan för undan stanna där med ett halft bösshålls afstånd emellan båtarna, och Kalle med de tre andra pojkbytingarna fördelades på land en midtför hvarje båt. Kalle postade naturligtvis för sin förman, och då jag råkade vara sist i raden och pojkarna icke räckte till åt alla, fick jag vara nöjd med Moppe som drifvare, och han hyllade sig gärna till mig efter den erhållna lektionen i andspårning. Jag tyckte att båtarna fördelats mycket för nära hvarandra, och då jag icke visste, huru försiktigt grannarna ämnade skjuta, föredrog jag både att vara sist och på litet längre afstånd. Då kassören fått allt ställdt som han ville, gaf han med hornlåt tecken till anfall, och ett ohyggligt oväsen börjades på sabbatsmorgonen. Det skulle varit ljudeligt nog att väcka döfva, och underligt var, att folk icke rusade till från den närbelägna gården och från torpen vid landsvägen för att taga reda på orsaken till sådant lefverne. Ett par gamla anddrakar flyttade genast för skandalen och fingo ett riktigt hederligt bombardemang efter sig; de sluppo dock lyckligt undan, ehuru naturligtvis alla bjödo till att träffa dem och fakta bevisa, att fem man behöfva en viss skicklighet för att med tio skott icke träffa ett par fåglar. Medan alla de tio bösspiporna laddades ånyo, härskade en riktigt välgörande helgdagsstillhet, endast störd af en skrämd andmammas kväkande och ungarnas flax och plask därinne i vassen, som lät helt lifligt och muntert men icke just var vidare trefligt, då ingen enda andstjärt blef synlig utanför vasskanten, fastän Kalle som var i målbrottet skrek i alla tonarter att de kommo på honom. Vassen var så tät, att ingen såg hvad som försiggick därinne; där spelades som bakom kulisserna på en teater och vi åskådare sutto med långa näsor utanför, väntande att få sköta om knalleffekten. Skulle icke Kalles välkända fiffighet i rätta stunden ha räddat situationen, hade hela jaktnöjet tydligt lidit fiasko. Då andungarna med allt gevalt rusade emot honom för att komma upp på land, ropade han till kaptenen att komma på det torra för att skjuta dem där, och denne var för gammal strateg att icke inse fördelen och ändra stridsplanen efter omständigheternas kraf. Det visade sig nu tydligt, att vår jakt blifvit mycket för tidigt tillställd. Efter en vår så kall och sen att man på första söndagen i juni med häst och släde färdades från staden öfver Näsijärvi till i Teisko pågående vårting och samma väg tillbaka följande tisdag, då sjön först den 22 i samma månad blef isfri, hade äfven andungarna vid denna lilla sjöputt i utveckling blifvit tillbaka och voro så mycket efter sin tid, att de icke hunnit få flygapparaterna i ordning. Då de dessutom icke med dykandet uti den täta vassen kunde bärga sig undan fienden, envisades de naturligtvis att vilja retirera upp på land för att gömma sig där och försökte alltså kringränna Kalle. Inseende meningen med denna ändernas manöver återtog kaptenen kommandot. Han ropade åt oss att flytta båtarna närmare till hands och sålunda tätare innesluta fåglarna, medan han och kassören stakade sina båtar mot stranden och på detta sätt från tre sidor afstängde den del af vassen hvaruti andkullen fanns. De båda gingo i land och pojkarna fingo draga sig undan från stranden upp i åkerdikena. När denna taktiska fördelning af trupperna utförts, anmodades vi i båtarna kvarvarande att försöka intränga i vassen och drifva ut änderna, om sådant behöfdes. Men det blef ej af nöden, ty de uppskrämda fåglarna sökte sig själfmant i tät flock mot land, så snart pojkarna försvunno från stranden. Våra landstigningstrupper afpassade tillfället, då fåglarna passerade öppningen mellan vasskanten och land, samt ställde där till ett otäckt blodbad, och sedan de på kommando tillrusande pojkarna kört de stackarena tillbaka mot sjön, förnyades mördandet. Detta var enligt min åsikt ingen reel jakt, det var ett slaktande af enfaldiga, ofärdiga kräk, som jag afhöll mig ifrån, men jag måste tiga och kunde icke alldeles draga mig ur spelet för att icke förarga kamraterna. Sedan denna andkull blifvit afdrifven och så pass ömkeligen massakrerad, att ingen visste hvart ett par undkomna småttingar tagit vägen, fortsattes härdnadståget stranden utefter, ödeläggande en annan och tredje flock efter samma tarfliga metod. Kassören var riktigt i tagen och så ifrig, att han tydligen ansåg sig vara uppfinnare af detta trefliga utrotningssätt för halfvuxna andungar samt åter tillegnade sig kommandot öfver det hela till kaptenens synnerliga harm. Man hade fått praktik i handteringen och det gick snabbt att expediera så många fåglar, att snart ingen hade reda på hvad han uträttat och huru stort antal han hade på sin del, hvarför man kom öfverens, att efter bataljen rofvet skulle delas genom lottdragning. Kaptenen var artig nog att ifråga om skjutandet tura med ombudsmannen, men kassören lät icke störa sig af någon hänsyn till oss andra och vi missunnade honom icke detta jaktnöje. Han var så intresserad däraf, att han tyckte det var skada på tiden, som måste förloras vid laddandet, och pretenderade att vi som icke sköto skulle bli vapendragare åt honom och låna honom våra laddade bössor. Vår lugna kapten tyckte icke riktigt om kassörens retsamma tillvägagående hela morgonen. För att hämnas litet på honom och, som jag tror, med afsikt att framkalla ett afbrott i mordmanin, lät han ro sin båt intill aktern af kassörens, medan denne huserade på land, och lyfte i förbifarten helt behändigt korgen med kantinen öfver i sin, skämtsamt sägande: "Nu kan det vara tid på att vi ta oss en klunk på allt bråket, kom hit, om du vill vara med!" Kassören var som vanligt, då han hade brådt, vid sådant humör att han icke förstod sig på skämt. Han tiggde, grälade och svor öfver korgrånet, men då detta visade sig vara förgäfves och han såg kaptenen redan ha korkskrufven i hand för att öppna hans plunta, kom ett bärsärkaraseri öfver honom. Med bössan i hand rusade han i sin båt, och riskerade härifrån ett jättehopp till kaptenens. Kaptenens gigg var liten, hög öfver vatten och därför rank, hvarför kassören hamnade bakom kaptenen på båtens akter med så häftig duns, att giggen krängde under kassörens tyngd; han förlorade fotfästet och stod med detsamma i sjön ända upp under armarna. Bössan tappade han likvisst icke, nej, han höll den upp öfver hufvudet ropande: "Jag sjunker, rädda mej, där är bottenlöst!" Faktum var, att man småningom såg honom försvinna allt mera, hvarför kaptenen skyndade att befria sin antagonist från bössan samt att räcka honom en hjälpsam hand, sägande: "Ursäkta, jag kunde aldrig tro att du ville ta klunken där." Kassören hade icke ännu blifvit tillräckligt afkyld, ty knappast hade han af kaptenen blifvit ledd till sin båt och längs denna krupit upp på det torra, förrän han började dundra och svära så styggt, att kaptenen gaf tappt att täfla med honom. Han ställde den eröfrade kära skatten framför honom på backen utbristande: "Käre vän, det här står ingen ut med att höra, håll fan kvar i dej och ge honom en stor klunk, så han tiger". Detta oförmodade afbrott gjorde slut på jakten. Kassören måste finna sig i det oundvikliga och ville hem så snabbt som möjligt, hvarför Kalle skickades upp till gården för att begära åkdon af egaren, som kände både kassören och kaptenen. Under väntan därpå påstod kassören att han frös efter badet och kände sig ruskig, som ju icke var att undra på, då han fått en så plötslig afkylning. Till förekommande af ledsamma följder tog kaptenen åter fram kassörens kantin och tog sig först själf en konjak, emedan han blifvit illa skrämd, därefter gaf han en åt kassören och drack så ytterligare själf för sällskaps skull. Då vi andra sågo detta pimplande, började det äfven hos oss kännas kallt utefter ryggen och tomt i magen, hvarför prokuristen sökte fram sin plunta. Småningom blefvo känslorna varmare och sinnesstämningen till den grad intresserad, att då kassören reste bort med större delen af jaktbytet, hade ingen tid att öfvervaka delningen, utom Moppe som ingen del hade. Det var idel solsken och vackert väder hos alla, som voro stygga nog att ha roligt åt kassören; till och med öfverflödig värme utvecklades snart, mest dock hos kaptenen som smugglat undan kassörens konjak, då han stack matkorgen i åkdonet till denne. Vi kvarblifna föresatte oss efter dagens rön att som prokuristen yttrade sig: "en annan gång icke mörda krypfä, då vi farit ut för att skjuta flygfä". Kaptenen förklarade slutligen, att han måste vara ombord, innan hans båt kunde afgå, och hade därför brådt att ro tillbaka, men vi andra tre hade ingen brådska och ej heller lust att åter promenera på åbottnen, hvarför båtar och fåglar skickades med honom och vi begåfvo oss hemåt till fots. Vid stadsbron skildes jag från de båda följeslagarena och gick ensam hem, men hörde sedan, att de gått ned till kaptenen, som bjudit kaffe till kassörens konjak, och då detta icke medhanns före afgångstiden, följde de båten åt till Lembois, för att till middagen smaka på de skjutna andungarna, och äfven detta uträttades så grundligt, att jag som intet skjutit blef utan. Roligt hade vi alla på den jakten, fastän jag utom de båda första bommarna ju ej lossat ett enda skott. Ett och annat om hararna kring Tammerfors på 1860-talet. På den tiden lefde hararna ett idylliskt lif kring stadens utkanter till och med alldeles inpå husknutarna. Hvad varg, lo och räf, hvilka rofdjur vintertiden städse förekommo på stadens utmarker, icke kommo öfver och hvad vildkattorna förskonade skulle ostördt ha uppnått Metusalems ålder, ty stadsborna ofredade dem icke. Visst hade lektor Stolpe och trädgårdsmästaren Rheinthal vid bomullsfabriken harhundar, men dessa herrar jagade aldrig i stadens omedelbara närhet, de hade troligen icke ens reda på att de voro närmaste grannar till jösse och foro långväga att söka honom. Blott mina omnämnda jaktvänner och jag, som icke hade tid till långa exkursioner, vi hade fått reda på dem genom tillfälligheter och höllo efter dem ibland. Hararna voro vana att umgås med folk i stadsbornas åkertäppor och kålgårdar, där de af ingen förföljdes, därför voro de föga skygga och stannade kvar året rundt, ehuru man sällan såg någon af dem om dagen. Öster om strömmen på den s.k. masugnssidan gjorde de täta besök i bruksförvaltarens trädgård och förekommo på linnefabrikens blekplan nedåt Ala-Erkkilä, där man innan de många arbetsbostäderna uppkommo kunde få se spårgångarna i snön. Mot våren, medan isen ännu låg på Näsijärvi, hade hararna sina mötesplatser längs stranden långt bortåt Aitolahti och fram till strömmen. Det hände, att de på morgonen till och med glömde sig kvar inom brukets med täta plank afstängda vedgårdar på Myllysaari och Kakolamäkis sluttningar mot sjön, där låga tall- och enbuskar gåfvo skydd för dagen. På dessa ställen brukade bruksarbetarnes halfvuxna pojkar spåra upp dem på snön och, om de funno någon lega, underrätta Öster därom, som sedan kom och afhämtade mig till harjakt. Denna jakt försiggick vanligen så, att Öster först måste köra pojkarna utom skotthåll och därpå öfvertog terrängens afdrifvande, medan jag stod skjutfärdig inom håll från legan. Det svåraste göra var vanligen att i den djupa snön på de gropiga bergbranterna komma fram till stället, och utan kullerbytta med tyåtföljande rullande i den lösa snön aflöpte detta nöje sällan, om det icke medan skaren bar hände, att man innan stället uppnåddes, för ombytes skull på egna medar åkte utför bergklackarna, ty skidor kunde icke användas där. Sedan man slutligen anländt inom skotthåll för harens gömma blef jakten ej långvarig. Öster brukade närma sig legan från en annan sida och på lagom afstånd slå samman ett par medtagna brädlappar; då skuttade haren ut för att se hvad som var på färde och kullrade liflös ett stycke utför branten, hvarpå de spårkunniga pojkarna fingo den häfdvunna belöningen och jakten var slut för den gången. Detta nöje kunde inträffa flere gånger under vårvintern. Inom bruksområdet stannade harar ibland äfven öfver sommaren, om en tidig och plötslig islossning på sjön för dem afskurit reträtten omkring det täta planket och de sålunda på sätt och vis blefvo i fällan. De voro där på sommarkvällarne synliga och lifnärde sig af det gräs som växte på vedgården och Myllysaari samt brukade afbarka aspklabbar hvilka funnos bland kolveden. År 1870 i augusti befunnos hararna inom planket vara flere stycken, och jakt på dem anställdes af en jaktvän som egde ett par goda stöfvare. Hararna kände dock så väl till alla genvägar och kryphål mellan raderna af vedtrafvar, som ibland uppgingo till fyra eller femhundra famnar, att hundar och jägare intet kunde uträtta i den labyrinten, jägarne ställde sig visst uppe på vedraderna och hundarna drefvo ursinnigt däremellan, ty det luktade väl hare öfverallt, men dessa skymtade blott för ögonblick här och där utan att träffas af skotten, och så öfvergafs jakten efter åtskilliga bommar. Då denna regelrätta jakt misslyckats, företogo sig sågställaren Riif och Öster att lura på hararna. Under månskenskvällarna i september lade de sig i försåt för dem uti ett gammalt badhus, som stod vid sågens stocksump nära bron till holmen. De sköto under några nätter fyra af dem, hvaraf tre voro ungar för året. Sådana harjakter voro egentligen ett klent nöje för mig, men Öster roade de och pojkarna ville gärna ha den lilla inkomsten. Nu ligger Björneborgsbanans banvall på dessa mina förra jaktmarker och tågens rasslande samt lokomotivens hvisselpipor ha nog skrämt hararna långt bort. Väster om staden voro hararna lika hemmastadda. De funnos på sluttningen af Pyynikke-åsen utmed Pyhäjärvi strand fram till strömmen vid Nalkala och det förra tegelbruket, där nu esplanadens södra ända är; äfven jagade vi dem i trakten mellan kronomagasinet och Santalahti. På 60-talet gick stadens västra gräns utefter östra sidan af esplanaden och äfven därinom funnos harar på kvarterens öde platser och trädgårdstäppor söder om Köpmangatan. Där denna gata skäres af esplanaden, började landsvägen, och på södra sidan om denna låg en liten egendomlig byggnad af trä, troligen uppförd af någon arkitektoniskt erfaren stadsbo med smak för den monumentala antiken. Byggningen skulle väl i liten skala föreställa ett grekiskt tempel, ty den hade på den intill vägen liggande långsidan en af två doriska pelare prydd portikus. Dessa pelare stodo i en infälld nisch och uppburo en trekantig gafvel på hvilken en i trä skuren lagerkrans var anbringad. Mellan pelarena fanns ingångsdörren till tabernaklet, liten, låg och järnbeslagen samt ytterligare bevarad med tvänne järnbommar och lås. Dessutom pryddes byggningen mot vägen af tvänne med järngaller försedda fönster, men jag förhindrades af glasrutornas antika beskaffenhet att taga reda på hvad i templet förvarades. I yngre dagar hade det utanpå varit rappadt och hvitmenadt och ansågs förmodligen då vara en prydnad för staden, placerad på så bemärkt ställe vid tullen, men den tiden var längesedan gången och dess tand hade gnagt därpå så att af rappningen fanns blott spår kvar på den lutande, nedsjunkna helgedomen. Placerad som sagdt vid stadens början hade byggningen säkert i den gamla goda tiden imponerat på den som första gången anlände till staden, dock påminde den på min tid under många år om idel förgänglighet, vanskötsel och förfall; vattnet rann in genom taket och grodorna bodde under den. Ungefär etthundra steg från detta förfallna tempel och på motsatt sida af landsvägen fanns en stor grop, som förmodligen uppstått, då tegel fordom tillverkats af den där befintliga leran. Denna gamla lergrop var ställvis igenväxt af al och videbuskar och i dessa bodde de harar, hvilka hade sina betesmarker i kringliggande köksträdgårdar samt väl äfven på den närbelägna gamla begrafningsplatsen, som då såg ganska förvildad ut. En söndagsmorgon mellan klockan 8 och 9, då kassören var på hemväg öfver åkrar och ängar, råkade Moppe ur lergropens buskar skrämma fram en hare, hvilken kassören i brådskan skadsköt, dock icke värre, än att haren kunde springa undan för hunden, som förmodligen icke strax observerat honom och försent hann efter, just då haren kilade in genom ett litet hål i templets fundament. Hålet i den låga och djupt uti jorden sjunkna stenfoten var för trångt och Moppe ville på inga villkor låta förmå sig att intränga där, men slutligen lyckades det för oss att på annat ställe rifva en så pass stor öppning under huset, att vi med en anskaffad gärdesstör och en af segelgarn gjord snara efter oändligt besvär kunde meta fram haren. Sådant skedde uti det förbigående kyrkfolkets åsyn i september 1868. Tammerfors har alltid varit fristad, d.v.s. man fick där göra just hvad man behagade, blott man bar sig hyggligt åt. Amatörarbeten i ångbåtsväg eller hvad som kan bli utaf en vefslup och en segelslup. I en skildring af ångbåtsbyggeriets begynnelse vid de tavastländska vattendragen kan jag icke underlåta att för fullständighetens skull nämna något om de dilettantexperiment, som af enskild person i den vägen utfördes. Några af dem sakna icke intresse och bland dem äro en stockholmsk "kullbåts" öden och metamorfoser värda att bevaras från glömskan, ty äfven den måste upptagas bland de första ångbåtarna därstädes och var den ömsevis hemma än i T:hus och än i T:fors. Någon tid efter det ångslupen "Ilmarinen" utfört den förut beskrifna första ångbåtsfärden emellan städerna, kom i T:hus bosatte källarmästaren Nordin, som var hemma från Sverige, på den tanken att inrätta sjökommunikation för befordrande af passagerare till och från den vid pass en km från staden belägna natursköna parken och dess restauration. Denna spekulation baserade han på förhoppningen, att stadsborna sommartiden skulle föredraga att färdas den vackra svala sjövägen framför att i solgasset och dammet traska på landsvägen, ty åkarnes rörliga och hjälpsamma släkte hade den tiden invandrat till orten i endast några få och svårt åtkomliga exemplar, hvilka sällan hittades, då de behöfdes. För ändamålet förskref källarmästaren från Stockholm en utaf de därstädes af ångsluparna allt mera undanträngda kullbåtarna jämte de därtill behöfliga fyra genuina dalkullorna. Han lyckades erhålla en ny, rymlig och vacker farkost, och så länge nöjet var nytt, begagnade man sig rätt flitigt däraf. Under sommaren 1864 var det modernt i det lilla samhället att låta vefva sig fram och tillbaka mellan staden och parken eller på kortare färder på vattendraget; men småningom försvann nyhetens behag, man fann nöjet dyrt och tröttnade därvid. Följden blef att rederirörelsen började gå med förlust för källarmästaren, och mot slutet af säsongen fingo kullorna resa till sitt land igen. Följande sommar, då båten någon gång användes, försökte han att ersätta de äkta kullorna med hemgjorda och i stil kostymerade, men de inproviserade "gingo icke", ty de voro, efter hvad källarmästaren påstod, icke som de äkta "uppvuxna med vefven i hand" och tröttnade därför snart, blefvo opålitliga och strejkade slutligen för alltid. Källarmästaren ledsnade vid hela rederirörelsen, som endast medförde förluster och förtret, och båten fick snart utan tillsyn ligga i marvatten, tills den sjönk. I detta tillstånd gjorde jag dess bekantskap, då jag på hösten år 1865 reste genom T:hus och källarmästaren bjöd den åt mig för en spottstyfver. Jag var dock icke hågad för affären och hörde sedan på ett par år ej vidare af vefslupen. Samtidigt som hr N. i T:hus roade sig med dessa rederiförsök, fanns i T:fors en fabrikant P. som förvärfvat tekniska kunskaper och af intresse för mekanik bråkade med små experiment i remontverkstaden vid sin fabrik. Han hade ledsnat vid att på lediga stunder med en liten segelslup söla af och an på Pyhäjärvis lugna vatten, där bakom Pyynikkeåsen sommarvindarna endast svagt och stötvis kunna göra sig gällande och där segelsporten sällan var ett nöje, men ibland blef rätt farlig. Under den vackraste sommartiden mojna vindkårarna af fram på eftermiddagen, och ville man då icke lämna segelbåten vid en aflägsen strand och vandra hem, måste man besvära sig med att ro den tillbaka till staden, och då blef det sista stycket uppför strömmen bra tröttsamt. P., som var fast besluten att komma framåt i hvilket väder som helst, förändrade segelslupen till ångslup och slapp sålunda både kryssa och ro, men skaffade sig därmed annat besvär i stället. Till modell för sitt arbetsdryga företag valde han hjulångbåten "Laukkos" maskineri och eftergjorde det i ungefär åttondedelen af naturlig storlek. Ångpannan beställdes hos en maskinfabrik vid kusten, emedan hans lilla verkstad icke var inrättad för sådant arbete. Den gjordes cylindrisk, med horisontal eldstad och några däröfver insatta eldrör. Därpå anbringades det själfförfärdigade maskineriet, bestående af tvänne horisontala ångcylindrar med tillbehör drifvande den tvärskepps ofvanpå ångpannan lagda hjulaxeln. Allt blef fullständigt och väl utfördt, utom backmekaniken som saknades, antingen därför att fabrikören ansåg den för krånglig att utföra eller obehöflig på en så liten ångare. Då detta maskineri var placeradt i slupskrofvet, blef aktern ganska djupt nedtryckt och bakom maskinen rymdes endast fabrikören själf. Han måste således vara styrman, maskinist och eldare i en person och hade under färden full sysselsättning af att, medan han höll reda på kursen och vattenståndet i pannan, smörja maskinen och allt som oftast stoppa de små vedpinnarna i den minimala eldstaden. Detta var annat än att ligga i ro och masa sig i segelslupen. Förom maskineriet fanns just jämt plats för fem personer, som kunde sitta två på hvardera sidan och en med ryggen mot förstäfven. Ledsamt nog var det tarfligt beställdt med ångtillgången, som den lilla pannan var i stånd att leverera, eftersom båten på det något öfver en km långa afståndet från Laukko torg till värdshuset på Pyynikke strand en å två gånger måste köra stäfven mot land, för att i det läget afvakta de sjunkna krafternas ökande, d.v.s. ångtryckets stigande. Vid dessa strandhugg körde man dock icke värre fast, än att slupen kunde skjutas loss med båtshake eller åra, ty manövern utfördes icke förr än ångtrycket var i det närmaste nedsjunket till noll och farten därefter. Jag såg båten flere gånger ligga vid sådana mellanstationer, men kom ledsamt nog aldrig i tillfälle att vara med på dess färder. Det berättades att då maskineriet sålunda var uthviladt och ångtrycket stigit till ansenlig höjd, surrade de små skofvelhjulen värre och vispade den i aktern sittande fabrikören lungvåt, hvilket ju icke alltid kan ha varit angenämt, men kanske kunde kännas svalkande i sommarvärmen framför ångpannan. Emellertid ändrade och förbättrade han flitigt sitt verk och roade sig därmed under flere somrar. En dag i juni 1867 såg jag vid Lembois ångbåten "Vanaja" släpa den Nordinska vefslupen efter sig och hörde af kaptenen, att h:rna N. och P., som båda småningom fått nog af sina egna båtar, nu gjort byte med hvarandra, till följe hvaraf vefslupen var på väg till T:fors, liksom ångslupen redan anländt till T:hus. Det kan ju tyckas vara en god affär att byta sig till en ångslup för en vefslup, men sannerligen jag förstod hvad källarmästaren tänkte sig kunna uträtta med den förvärfvade leksaken. Han kunde visst använda sin minste kypare som styrman och maskinist, ty kypare äro vanligen läraktigt, fiffigt, villigt och framför allt billigt folk, men att ånga af och an mellan staden och parken med högst fem passagerare för gången kunde ej ens med hotellpris bli en lönande affär; det borde herr källarmästaren kunnat räkna ut på sina fem fingrar. Däremot hade fabrikör P. mera skäl att vara belåten med bytet, ty vefslupens skrof var väl och snyggt byggdt och, som det vid ytligt påseende tycktes, någorlunda bra bibehållet. Han beställde en ångpanna, förfärdigade själf en vanlig vertikal, encylindrig högtryckspropellermaskin samt gaf åt sin nya ångslup namnet "Tampere". De följande somrarna gjorde denna på lördagar och söndagar lustresor med fabriksarbetare längs Pyhäjärvis stränder och någorlunda reguljära turer mellan staden och utvärdshusen nedanom Pyynikke samt till Viksholmen, där förutnämnde bagarmästare inrättat ett mycket besökt förlustelseställe, hvarest musik med dans emellanåt förekom och utom bullarna äfven annat godt kunde erhållas. Men allt har ett slut, så ock detta nöje för fabrikören, ty ödet fogade en vårdag att ångbåtsbesiktningsmännen funno vefslupens gamla träskrof vara för illa angripet af tidens tand för att bära det tunga maskineriet och nekade af detta skäl tillstånd att däruti vidare transportera passagerare. Fabrikören visste dock råd för att ångbåtstrafiken till sommarkrogarna kunde fortgå under säsongen. Han skaffade sig en stor pråm, hvilken hans "Tampere" fick draga efter sig vid en tross så lång som största djupet i Pyhäjärvi. Det berättades att bogserlinan togs så lång, på det att, ifall bottnen gick ur ångslupen och denna sjönk, pråmen icke skulle dras med ned i djupet. På lustresor, då den stora pråmen var fullastad med stående fabriksarbetare och bogserades af den lilla ångaren, liknade denna sedd från Pyynikkeåsens höjd en liten hvit råtta, som försökte fara af med ett hölass. Snabba voro färderna icke, men så voro den tiden pretensionerna på hastighet och på bekvämlighet ombord icke heller stora. För den senare och det lefvande fraktgodsets säkerhet sörjde besiktningsmännen med anordnandet att för sådana färder ledstänger och bänkar ovillkorligen måste anbringas på pråmen. På detta sätt försiggick trafiken under sommaren år 1869, men under följande vinter byggde fabrikören en mindre, ny och nätt pråm af trä i form af ett riktigt tidsenligt ångslupsskrof, försedt med glasveranda utefter halfva längden akteröfver. Då både ångslupen och pråmen voro snyggt hvitmenade och man från Pyynikkeåsens kullar såg dem med långt afstånd emellan sig i sakta mak komma sväfvande på sjön, liknade de ett par jättelika svanar fullsatta med små kryp, hvarvid dock för att göra liknelsen fullständig maskinens hostande måste tagas för svanesången, ty äfven detta nöje räckte blott en sommar. Sedan sålde fabrikören ångaren till egaren af Vexiö gård i Kangasala socken, löjtnanten Favorin, som kallade den "Aina" och använde den för bogsering af brännvedspråmar från Mallasvesi, Längelmävesi och Roines besjungna, natursköna vattendrag till städerna T:hus och T:fors. På den vägen försvann vefslupen sedan för mina ögon. Följande vinter 1870-71 slog fabrikör P. sig riktigt på ångslupsbyggeri och satte en propellermaskin i den året förut byggda pråmen, som fick öfvertaga namnet "Tampere". Dessutom fabricerade han åt herrar Hagelberg & Laurén en af trä byggd ångslup på Näsijärvi, som kallades "Toivo" och sysslade med bogsering. Dessa nya ångbåtar ligga dock redan utom ramen för mina skildringar af vefslupens öden och måste därför förbigås. I stället vill jag omtala de besynnerliga förändringar och skickelser fabrikörens till ångare förvandlade segelslup råkade ut för, sedan källarmästaren blifvit dess egare. Denne herre hade själf icke det ringaste reda på skötseln af en ångbåt, men på den tiden var det icke så noga med examinerade maskinister, och han råkade få en fiffig kypare, som någon tid i hufvudstaden farit med och tittat på ångslupar och deras maskinerier, samt var försedd med tillräckligt kurage för att våga sig på maskinistbefattningen. Men när kyparen första gången fick upp ånga, så att denna rusade ut genom säkerhetsventilen, blef källarmästaren rädd om sitt lif och lagade sig kvickt i land och på säkert afstånd samt vågade sig icke vidare ombord. Kyparen fick sedan sköta båten bäst han kunde, men när passagerarena småningom kommo underfund med, att ingen färd till parken eller därifrån var möjlig, utan att ångaren af medfödd svaghet blef andfådd och man därför i hvilket väder som helst långa stunder nödgades ligga stilla och drifva tills maskineriet var uthviladt, började de småningom finna nöjet ganska tvifvelaktigt och afstodo därifrån. Då källarmästaren sedan icke fann uträkning i att låta kyparen ensam fara fram och åter fick slupångaren ligga stilla, liksom vefslupen gjort förut. Mot hösten samma år råkade egaren af en mekanisk verkstad i Åbo resa genom T:hus och tog in i källarmästarens hotell. För honom klagade denne sin nöd angående ångaren samt begärde hans råd. Den resande besåg rariteten, fann maskineriet användbart och erbjöd sig att för billigt pris bygga ett nytt skrof af järn rymligt nog för 20 till 25 personer. Källarmästaren gick med förtjusning in på affären och sände med första slädföre slupens maskineri till Åbo. Verkstaden byggde skrofvet till den nya ångslupen 30 fot långt, 6 1/2 fot bredt midskepps och utan last 2 1/2 fot djupgående. Det blef en liten öppen ångslup, endast försedd med golf och med soffor längs sidorna, men utan skydd för regn och sol. Den anlände med sista slädföret år 1868 på våren till T:hus, sedan källarmästaren likvisst på förhand verkställt betalningen. Själfva båten såg nog så treflig och nätt ut, men den förändring maskineriet undergått var så egendomlig och ovanlig, att jag betviflar att något dylikt förr utförts på en ångbåt. Fabrikör P. hade som nämndt förfärdigat maskinen liggande ofvanpå den horisontala ångpannan och drifvande skofvelhjul, men då källarmästaren haft så dålig erfarenhet af hjulbåtar och icke vidare ville veta af en sådan, hade verkstaden varit tillmötesgående och förändrat hjulbåtsmaskinen till propellermaskin på följande sätt: För att öka ångbildningsförmågan, som tillförene varit alldeles otillräcklig, och tillika åstadkomma en så pass rymlig eldstad, att vanliga vedklabbar kunde användas, byggdes under ångpannan en tackjärnslåda, som invändigt bekläddes med tegelmur och försågs med roster. Från denna eldstad leddes elden genom en murad kanal upp i pannans gamla eldstadsrör och de bakom detta befintliga tuberna. Genom denna tillbyggnad uppnåddes, att en ordentlig brasa kunde brinna under pannan och man slapp ifrån besväret att såsom förut ideligen peta in den till stickor spjälkta veden. Mera genomgripande metamorfos än ångpannan undergick dock maskinen. Den tvärs öfver pannan liggande gamla maskinaxeln kapades på båda sidor därom ett stycke utanför de på pannan fästade lagren, och på stumparna anbringades remskifvor, c:a 2 l/2 fot i diameter, en på hvardera sidan. Dessa skifvor drefvo medelst gummiremmar tvänne något mindre sådana, som voro fästade på en kort, tvärs öfver båten i jämnhöjd med propelleraxeln monterad mellanaxel. På denna mellanaxel sutto tvänne med knapar försedda små lösa, koniska kugghjul, som voro uti ingrepp med ett dylikt hjul, fastkiladt på ändan af den genom akterstäfven utgående propelleraxeln. Mellan de på mellanaxeln befintliga hjulen löpte en med knapar försedd och på en i axeln fästad kil förskjutbar koppelmuff, som tjänade till att turvis på axeln fastkoppla än det ena eller det andra af de koniska hjulen. Därigenom åstadkoms att propelleraxeln roterade åt det ena eller det motsatta hållet allteftersom muffen med den därvid anbringade häfstången flyttades till ingrepp i de olika hjulen. Då häfstången sköts åt styrbord, dref propellern båten "framåt", lades den öfver åt babord blef det "back" och ställdes den rätt upp och ned på midten af en styrningsbygel, var det "stopp", ehuru maskinen obehindradt snurrade på. Detta var ju en rätt enkel och praktisk tillställning, som blifvit nödvändig emedan den gamla maskinen af fabrikör P. var konstruerad endast för en rörelseriktning och alltid saknat förmåga att gå "back". På det nu beskrifna sättet hade verkstaden med minsta besvär och kostnad löst problemet att manövrera båten, ty det betingade priset var för lågt för att kunna åstadkomma något bättre. Som det nu blifvit ställdt, var maskineriet ändå behäftadt med ett par ledsamma olägenheter. De med stor hastighet kringsnurrande kugghjulen skramlade ständigt och hade en hård metallklang, som i längden blef ytterst oangenäm och nervretande samt hindrade hvarje gemytligt samtal ombord, men än värre var att maskineriets långa svajande remmar, som med ansenlig hastighet kilade fram och åter, hvarje ögonblick kunde komma i kontakt med passagerarenas kläder och draga dem eller folks armar och ben med sig kring skifvorna. Denna tillställning var mycket farlig, och det måste anses oförsvarligt gjordt af verkstaden att för besparings skull åsidosätta all försiktighet och icke ens öfverbygga dessa delar af maskineriet. Källarmästaren var mycket nyfiken att få profva sin nya båt, men tyvärr äfven för stor hushållare för att skaffa sig en duglig maskinist. Så snart islossningen försiggått och ångslupen gått af stapeln, inbjöd han vänner och bekanta till profresa, ehuru vädret den dagen icke var angenämt och i midten af maj liknade april. Efter en snabb färd anlände man lyckligt till parken, där en treflig tillställning var föranstaltad för säsongens, sommarkommunikationens och restaurationens öppnande därstädes, och på aftonen skulle återfärden till staden försiggå med ångaren. Under eftermiddagens lopp hade blöt snö fallit, och då sällskapet gick ombord snöade det ytterligare. De nya gummiremmarna hade under ditfärden betydligt sträckt sig, hvilket ingen ombord förstod eller fäste sig vid, ej heller fanns någon inrättning att spänna dem med, om händelsevis någon haft begrepp om följderna af att de slaknat. Då båten hunnit ett stycke ut på viken voro remskifvorna af den våta snön så hala att, då full kraft släpptes på, de lösa remmarna började glida och snart slintade ned, hvarpå det från allt motstånd befriade maskineriet rasade rundt med förskräcklig fart. Det blef naturligtvis tvärt stopp och där låg den lilla båten midt ute på sjön orörlig men skakande af maskinkraften. Egaren och de förskrämda passagerarena trodde att maskineriet skulle flyga sönder samt utstötte ihållande nödrop, hvarigenom småningom roddbåtar ditlockades som bärgade de förtviflade nödställda och bogserade ångaren till land. Det var en sorglig otur, som förföljde alla källarmästarens ångbåtsföretag och från första början tillintetgjorde äfven detta försök, hvilket ingifvit honom så stora förhoppningar. Denna första färd bringade båten genast i vanrykte, och i sin nöd skref egaren till mig att, i egenskap af besiktningsman för ängbåtsmaskinerierna på vattendraget där, infinna mig för att syna båten. Det var ganska intressant att göra denna så besynnerligt hopkomna ångares bekantskap. Men då källarmästaren skydde alla ytterligare utgifter, stod intet annat att göra, än ålägga honom att skaffa sig en kunnig maskinist och ofördröjligen låta inkläda och öfverbygga maskineriet, så att drifremmarna skyddades för våta och hindrades att ställa till olyckor. Dessutom rådde jag honom att anbringa spännrullar under remmarna, men sådana lät han för kostnadens skull ändock icke utföra. Maskineriets inbyggande åstadkom visst, att båten, om den sköttes af kompetent person, erhöll tillstånd att föra passagerare samt att den kunde användas i regn och snöväder, men det utöfver hela sjön hörbara oljudet dämpades endast; det försvann beklagligtvis icke och allmänhetens mot båten fattade fördom ej heller. Förtroendet för båten var och förblef förstördt och man visste berätta, att ingen ville riskera att fara med "tröskverket", hvilket öknamn man gifvit åt källarmästarens sista misslyckade ackvisition. Därtill nödd och tvungen beslöt han att icke vidare trotsa sin stora otur och lät båten under sommaren ligga obegagnad i den förhoppning, att någon amatör skulle köpa den. Sedan han äfven småningom kommit till insikt om, att en sådan sak icke kan realiseras utan förlust och bjudit ut den på flere håll, lyckades han finna köpare i en engelsman från T:fors Mr. Joseph Fielding, remontmästare hos firman Finlayson & C:o därstädes. Mot slutet af maj 1869 infann sig Mr. Fielding på verkstadens kontor och bad mig följa med till stranden af Laukko torg för att bese en af honom inköpt ångbåt, på hvilken han önskade verkstaden skulle utföra några förändringar. Under vägen dit kom jag icke att fråga hvarifrån han skaffat sig båten, men igenkände vid framkomsten genast Nordins tröskverk. Gratulerande F. till den förvärfvade klenoden, frågade jag, hvad han önskade få utträttadt och fick till stor förnöjelse höra, att han ansåg det med remutväxling försedda maskineriet mindre lämpligt för en propellerbåt, ehuru det efter säljarens utsago tillverkats vid en känd och namngifven verkstad, men tyckte han, att det lätt kunde ändras till hjulbåtsmaskin, emedan maskinaxeln redan helt lämpligt var anbringad tvärsöfver båten och denna således blott behöfde förlängas. Denna ombyggnad hoppades han verkstaden skulle utföra åt honom för billigt pris. Jag rådde honom att beställa ett alldeles nytt och tidsenligt maskineri, dock ansåg han ett sådant bli för dyrbart samt menade att han som mekaniker nog förstod huru mycket af det gamla som kunde användas. Detta kunde jag icke förneka, men meddelade honom, hvad jag visste om maskineriet och dess tillkomst, äfvensom att jag endast på vissa villkor ville förbinda verkstaden att befatta sig med ombyggandet. Dessa villkor voro: Båten måste få bli propellerbåt, emedan skrofvet bäst passade till en sådan. Af maskineriet skulle endast det användas, som var passande för en snabbgående direkt på axeln verkande propellermaskin. Att den horisontala ångpannan skulle ombyggas till en vertikal och slutligen, att då ett exakt pris för ett arbete bestående endast af förändringar icke kunde uppgifvas, utan att tagas till så rundligt att verkstaden med säkerhet icke råkade ut för förlust, vore det lämpligast och billigast för F. att beställa utförandet enligt räkning, mot mitt löfte att arbetet skulle utföras så bra som möjligt och till skäligt pris. Dessa villkor trodde jag F. icke ville antaga och hoppades på sådant vis slippa ifrån det lönlösa bråket med hans båt. Han funderade på saken under ett par dagar, men så åkte ångslupen en morgon in på verkstadsgården och egaren anlände för att beställa förändringen. Han tycktes, tillfölje af de upplysningar jag gifvlt honom, vara ångerköpt och ha insett att en grundlig ombyggnad måste företagas; denna ville han nu kosta på, eftersom han köpt båten billigt och hoppades att få den i riktigt godt skick. Detta lofvades honom, och skulle han slippa taga emot båten om den icke blefve tillnöjes, hvarefter de nämnda villkoren uppskrefvos och undertecknades. Således fick jag dock den intressanta uppgiften att till billigt pris, med användande af allt dugligt bland det gamla skräpet, däraf åstadkomma en användbar och tidsenlig ångslup. Detta uppdrag roade mig, ty det nätta skrofvet var förtjänt af en god maskin, och en bra båt fick Mr. F. Ändringen af maskineriet blef vidtomfattande och utfördes på följande sätt. Af ångpannan togs det yttre fodralet och användes till eldstad i en ny vertikal panna, hvaruti de gamla tubrören insattes korsande hvarandra i horisontala rader. Yttre pannskalet och bottnarna gjordes nya, men den gamla eldstaden användes till den uti pannan befintliga delen af skorstenen. Af den gamla pannan blefvo således blott de små bottnarna obegagnade. Till ångpannan och maskinen gjordes en gemensam fundamentram, som innehöll två lager för maskinaxeln och fästades stadigt i båten. Däröfver uppställdes en vertikal skåpliknande ställning för maskinen, på hvars öfre plan de båda gamla ångcylindrarna placerades uti liten vinkel mot hvarandra, arbetande på en gemensam vef, förfärdigad af den gamla dubbelslängiga vefaxeln; äfven användes de gamla vefstakarna, kolfhufvudena och förningarna. En ny på axeln sittande regleringsmekanik med skrufgänga tillverkades, och härpå uppsattes de gamla excenterskifvorna och stängerna för slidrörelsen. Således förkastades nästan intet af det gamla maskineriet. Den nya vertikala snabbgående tvillingmaskinen kopplades direkte vid propelleraxeln, hvarigenom remöfverföringarna och allt skrammelverk undvekos samt mera utrymme vanns i båten. Detta arbete utfördes på tre veckor, och under midsommardagarna kunde Mr. F. göra lustturer på Pyhäjärvi med sin nya ångare. Han var nu förtjust öfver båten, som vid 80 à 90 skålpunds ångtryck, hvilket pannan gaf utan att forceras, och 220-250 omlopp af maskinen i minuten, gick så att hvitt skum fräste framför bogen. Detta var väl äfven orsaken till att han kallade sin båt "Amalia" efter sin hustru, ty gumman fräste litet ibland öfver de stora utgifter, denna mannens käpphäst förorsakade. F. var gladlynt och vänsäll samt arrangerade för firandet af båtens namngifning en stor festlighet på Viksholmen, hvartill han inbjöd alla vid fabrikerna i staden anställda landsmän jämte familjer, så mycket folk som rymdes i båten, och trakterade dem rundligt. Detta festande roade honom, hvarför han som oftast under sommarens lopp upprepade det, hvilket dock fru F. var föga nöjd med, eftersom det kostade mycket och intet inbringade; ty hon var som de flesta engelska fruar i T:fors på den tiden mycket noga och hushållsaktig. Därför satte hon slutligen sitt absoluta veto emot dessa lustresor med bjudningar, och då ingen af landsmännen brydde sig om att i gästfrihet följa det gifna exemplet, fick Mr. F. snart lustresa ensam och tröttnade därpå. Någon inkomst kunde han ej heller få af båten, ty om han ville hyra ut den åt annan person eller göra lustresor med passagerare måste båten besiktigas och föras af examinerad maskinist, hvilket icke lönade sig för Mr. F., ty på orten fanns då ingen efterfrågan på en så liten båt till ett sådant ändamål. De ständiga utgifterna medförde slutligen det vanliga resultatet, att båten fick ligga obegagnad, och egaren funderade på att göra sig af med den. Han lyckades äfven sälja den samma höst. En tysk handelsresande råkade få se den nätta leksaken och betalade så bra därför, att Mr. F. slapp undan utan direkt förlust på affären. Men köparen gjorde det villkoret att få betala köpesumman med kolonialvaror, viner samt annat godt och användbart i den frikostige gentlemannens hushåll, där det äfven snart gick åt, hvarför man med skäl kunde säga, att Mr. F. och hans goda vänner förtärde hela ångslupen. Detta kan dock påstås blott ha händt hvad Mr. F. beträffar, ty den nya egaren hade båten i behåll och skickade honom till Lübeck. "Amalia" fick ånga i väg till T:hus, där källarmästar Nordin var i tillfälle att med en känsla af vemod fara med och taga afsked af sin förra tillhörighet, hvilken sedan med järnvägen fortsatte resan till hufvudstaden, hvarest båten skaffades ombord på ångaren "Nikolai", som förde den till destinationsorten, Lübeck. Ångslupen "Amalia" i Lübeck och Berlin. Enligt hvad mig meddelats af bekanta på orten, väckte "Amalia" uppseende i Hansastaden för sin nätta form och sin för båtens små dimensioner rätt ansenliga hastighet. Den användes för tillfälliga färder på Travefloden och för söndagslustresor till Travemünde samt var under första sommaren mycket anlitad. Men då det lika litet där som i T:fors lönade sig att hålla stadigvarande besättning på båten, anlitades genom egarens bekantskaper manskap från de för tillfället i hamnen liggande och i staden hemmahörande större ångbåtarna, rorgängare, maskinister och eldare. Sådana voro emellanåt icke riktigt hemmastadda på en så liten farkost och ovana vid dess för den tiden rätt snabbt arbetande maskineri, äfvensom vid pannans matning med injektor. Ej heller kunde egaren vara alltför nogräknad med kvaliteten af det manskap som för tillfället stod att fås, ty vanligen fanns ej folk att välja på. Då båtens ångpanna redan med vedeldning gaf ånga i öfverflöd och där eldades med stenkol eller koks, ökades ångbildningen ansenligt och maskinisten måste därför vara en pålitlig och påpasslig karl, som med största uppmärksamhet och jämnhet skötte eldning och matning; eljes steg ångtrycket i hast till 9 à 10 atmf. och rusade då äfven under full gång med hvinande oljud ur säkerhetsventilerna. Sådant hände några gånger och skylldes af vederbörande naturligtvis på maskineriets konstruktion, hvilken genom detta prat helt oförtjänt misskrediterades. Dock aflöpte allt lyckligt och väl till nästföljande höst, år 1870. För en färd till Travemünde hade man anförtrott ångslupens skötande åt en maskinistelev, lånad från en större ångbåt. Denna ungdom var för första gången på en så liten ångare och hade icke hunnit eller ansett nödigt taga reda på pannans matareapparater, innan afresan försiggick. Båten var fullpackad med folk och hade icke kommit långt på väg, innan det behöfdes vatten i ångpannan. Då visade det sig, att injektorn icke arbetade, huru än maskinisten bråkade för att få den i gång. Efter en stunds fåfäng möda måste han taga till handpumpen och med den pressa in vatten i pannan. Detta lyckades dock lika litet, ty äfven den var i oskick, troligen hade redan under föregående resa flytande smuts ur den orena floden fastnat i apparaterna och för tillfället gjort båda oanvändbara. Under tiden hade vattnet i pannan sjunkit ur profglasröret och ångan börjat rusa ut ur säkerhetsventilerna, medan ångslupen med ökad hastighet kilade framåt. Rådlös och hufvudyr fjäskade maskinisten från den ena matareapparaten till den andra och ref, för att bli af med ångans öfverflöd, upp både eldstadsdörren och hvisselpipan. Passagerarena, som märkte att icke allt var som det borde och sågo att maskinisten tappat hufvudet, blefvo skrämda och fruktade naturligtvis genast att ångpannan skulle explodera. För att slippa så långt som möjligt ifrån denna trängde de upp i båtens för och akter så våldsamt, att en del af dem, rädda att knuffas i sjön, skreko på hjälp. Andra, som trodde att maskinisten öppnat hvisselpipan för att tillkalla hjälp, gjorde paniken ombord fullständig, och man skrek på styrman att köra båten på land. Under all denna konfusion rusade ångslupen förbi flere på floden liggande fartyg, hvars besättningar hälsade det lilla fräsande och tjutande vidundret med ihållande hurrarop och viftningar. Föga anande det kritiska tillståndet ombord, trodde de nog, att det örondöfvande ljudet på den lilla snabblöparen tillställts af öfvermod och för nöjes skull. Sedan denna oroväckande situation en stund fortfarit, lyckligtvis utan att något värre inträffat och ingen af förskräckelse ramlat eller hoppat i vattnet, hittade en rådig passagerare på att med sin hatt ösa vatten ur floden in i den öppna eldstaden. Med några hattar vatten släcktes elden snabbt, ångtrycket minskades hastigt, och sedan alla något lugnat sig, lade båten på allmän begäran till vid närmaste landningsställe och därmed var denna hemska tilldragelse lyckligt öfverstånden. Passagerarena lämnade alla båten, föredragande att taga sig fram på egen hand framför att, som de trodde, riskera lifvet på ångslupen. Då hvarken ångpannan eller maskinen lidit skada återvände ångslupen tom till staden sedan injektorn och pumpen behörigen rengjorts. Berättelsen om äfventyret hörde jag, då jag följande sommar passerade Lübeck, af en bekant, som vid tillfället varit med, och har jag icke anledning tro att något i skildringen öfverdrifvits. Han tillade äfven, att fasaväckande historier om tilldragelsen snabbt spredos i staden och kommo i tidningarna, hvarigenom stort uppseende väcktes, mycket större än händelsen var förtjänt af. Följden blef att högst få därefter riskerade fara med ångslupen och att affären totalt förstördes för egaren. Under loppet af flere år hörde jag sedan intet om båten, tills en vacker dag ett bref från Berlin anlände till verkstaden i T:fors, innehållande begäran att dit enligt uppgifven adress sända modellen till ångslupen "Amalias" ångcylindrar. Då verkstaden icke tillverkat dessa cylindrar, men dock önskade tillmötesgå den skrifvande, vände den sig i ärendet till maskinens konstruktör fabrikör P., som dock icke mer hade ifrågavarande modell i behåll. Vid detta tillfälle erfors att "Amalia" från Lübeck blifvit såld till Berlin och där på Spreefloden och kringliggande sjöar under årens lopp tjänstgjort till nytta och nöje, utan vidare malörer, än att en af ångcylindrarna visat sig felaktig i gjutgodset och därför skulle ersättas med en ny. Detta inträffade under ett af åren 1875 eller 76 och visade, att denna så egendomligt hopkomna och vidtberesta ångslup dock slutligen gjorde skäl för sig, sedan den på rätta stället kommit i rätta händer. Kanske går den sina turer där ännu. En jakt vid Pyynikke. Vid södra sidan af Pyynikkeåsens sluttning mot Pyhäjärvi upprinna på en liten busk- och trädbeväxt plats tätt intill hvarandra många ymniga källsprång, hvilka förena sig till en strid bäck, som efter ett kort lopp genom den odlade 2 à 300 meter breda strandslätten utfaller i sjön. Denna bäck tyckes hela året om vara lika vattenrik, och då den utan annat synligt tillflöde så plötsligt framväller ur grusåsen, var den tron allmänt spridd i trakten, att den uppkom af läckvatten från den på andra sidan om åsen närmare fyratio fot högre belägna Näsijärvi De funnos som påstodo, att bäckens vattenmassa långsamt men jämnt ökades, allteftersom källornas underjordiska rännilar mer och mer skuros upp, och förutsade de att T:fors ström i framtiden skulle taga denna väg, öfvergifva sin nuvarande strömbädd och således lämna fabrikerna utan vattenkraft. Det finns ju folk som helst tro på det osannolika och mystiska, men troligare är dock, att dessa källor uppstå af nederbörden, som faller på den vidsträckta och mest af groft grus bestående åsen och hvilkens vattenmängd silar ner däri till det under åsen mellan sjöarna liggande glaciala lerskiftet samt vid dess lägsta kant träder i dagen i nämnda grupp af källor. Detta mot Pyhäjärvi sluttande lager af blågrå lera är synligt vid källorna och har på flere andra ställen bearbetats för tegeltillverkning. Denna teori för källornas uppkomst förklarar äfven hvarför utefter hela åsen eljes hvarken bäckar eller källådror finnas. Sagan om denna bäcks framtidshägringar hade troligen inspirerat den i T:fors på 60-talet allbekanta företagsamma bagarmästaren och restauratören T. att försäkra sig om denna vattenkraft och vid den anlägga en mjölkvarn för eget behof, ty bäcken har fall ned till sjön och kunde således leverera en mindre drifkraft. Dessa funderingar voro orsaken till att T. en dag i augusti förde mig till stället och sedan byggde kvarnen lämpad för den kraft bäcken kunde åstadkomma. För att efter denna inledning öfvergå till berättelsen om jakten, så var anledningen därtill den, att jag, sysselsatt med afvägning af bäckens fallhöjd ned till sjön observerade en myllrande mängd rapphöns på åkrarna. På hemvägen uppsökte jag kapten Steen, som befanns vara lika intresserad för hönsen som jag, och vi kommo öfverens om att följande söndag, då hans ångbåt råkade ha sin månatliga hvilodag, undersöka hönskullarnas talrikhet. Dagen kom och redan före kl. 5 på morgonen var jag ombord hos kaptenen. Vädret var otrefligt, mulet och regndisigt som på hösten, men blef bättre fram på dagen, och då sjön var lugn, beslöt kaptenen att vi skulle ro längs Pyhäjärvi för att slippa vandra den långa landvägen till jaktplatsen. Ångbåtens rorgängare och Kalle rodde oss således kvickt till stället; vi lade till vid bäckmynningen, kaptenen och Kalle landstego på västra standen, medan jag valde den östra, hvarefter karlen återvände med slupen. Jag hade icke hunnit besluta hvad som borde företagas, då en sakta hvissling hördes från sjön och jag fick se karlen i båten med högra armen visa åt land samt oupphörligt ömsom öppna och stänga gapet. Däraf kunde jag förstå, att något jaktbart, som höll på att förpläga sig, måste finnas åt det hållet, och följaktligen smög jag ditåt för att taga närmare reda på hvad han menade och såg. Längs sjöstranden stod en rad låga, täta vide- och albuskar, hvilka kunde användas som skydd vid avancerandet, och så kom jag snart obemärkt inom håll af en flock gräsänder, som i en rad längs åkerrenen tuggade och sleto i hafreaxen eller med uppsträckta halsar betraktade båten. Denna andkull hade vi utan att observera farit förbi. Sålänge båten var synlig, höllo änderna sig stilla. I väntan på hvad jag skulle uträtta, hade karlen slutat ro, och iakttagande honom observerade änderna mig icke. Då jag nu visste hvad det gällde, sänkte jag mig på knä bakom närmaste buske och sköt utefter andraden. Tre fåglar föllo, en fjärde flaxade skadskjuten inpå åkern och resten af flocken sträckte öfver sjön. Då skottet smällde, for ett stycke längre fram en uppskrämd hare ut ur buskarna ned på strandremsan; där varsnade han med det samma karlen i båten, ändrade kurs och kom med god fart emot mig. Tiden räckte just till att spänna hanen innan han åter skyggade för mig och kastade sig åt sidan upp mot åkern, men samtidigt small skottet, hvarpå jösse kullrade rundt och blef liggande. Så hade den tillämnade rapphönsjakten fått en helt oväntad början, och då jag icke hade lust att bära allt det skjutna under jaktens fortsättning, vinkade jag rorgängaren att komma tillbaka med båten och samlade ihop mitt villebråd. Haren och de tre döda änderna hittades nog genast, den skadskjutna ville jag ogärna lämna och sökte en god stund förgäfves, men måste slutligen dock låta karlen fara med det han fått. Under tiden hade kaptenen och Kalle skött jakten på sitt vanliga sätt. Snart stannade Kalle bligande på marken framför sig, hvarpå kaptenen sakta avancerande drog sig åt sidan om honom och Kalle med utbredda armar kastade sig framstupa. De skrämda fåglarna flögo upp och kaptenen sköt med detsamma. Ibland hände dock, att han redan varsnade fåglarna på marken och sköt tätt under Kalles näsa. Om något föll för hans skott, såg jag icke, men flocken lyfte helt lågt, flög ett kort stycke och slog ned nära bäcken. Då de därigenom kommo mig närmare, öfvergaf jag sökandet efter den sårade anden och drog mig ditåt i skydd af buskarna längs bäcken, medan Kalle fortsatte drifvandet åt mitt håll. Snart såg jag rapphönsen en efter annan flaxa öfver den meterdjupt i marken utskurna bäcken, tydligen obenägna att i den regnfuktiga morgonluften anlita vingarna, och snart kom hela flocken efter. Då de hunnit inom håll, sköt jag i tätaste flocken, så att fjädrarna yrde kring, och lät det andra skottet följa, då de lyftat. Fastän det denna gång icke behöfdes, hade Kalle sin vana trogen vid skottet stjälpt omkull lik en kägla, men bra var det, ty då han låg skrämde han fåglarna mindre. De vände tillbaka öfver bäcken och flögo inom skotthåll för kaptenen, som ytterligare fällde ett par. Kalle plumsade nu genom bäcken och sökte ihop fyra höns åt mig, men gräsanden hittade han ej heller, den måste ha gömt sig väl och Kalle var ändå icke så skicklig som en fågelhund, ej ens efter denna massaker begåfvo sig rapphönsen längre bort; uppvuxna i närheten och aldrig förföljda hade de väl sällan lämnat råg- och hafreåkrarna där, hvarför det lyckades Kalle att högre upp mot åsen ännu en gång drifva en flock inom skotthåll för oss båda, med den påföljd att han vid frukostdags bar hela dussinet fåglar på ryggen. Hönsen tycktes alla vara af sent kläckta kullar; de flögo visserligen bra, ehuru de icke voro fullväxta, men slutligen blefvo de dock af det ifriga förföljandet så uppskrämda, att de skildes åt och begåfvo sig på flykten, innan Kalle kom nära, hvarför hönsjakten för den gången blef slut. Småningom hade vi kommit nära den under åsen belägna bondgården, och då vi började känna oss i behof af föda, gingo vi dit för att höra efter hvad som kunde erhållas för penningar och goda ord. Då jag klef öfver stängslet till den byggningen omgifvande potatistäppan, skrämde jag ur de innanför i ymnighet växande vilda hallonbuskarna upp en stor hare, som i sakta mak guppade ut på åkern genom ett hål i gärdesgårdshörnet. Jag väntade ingen sådan öfverraskning så nära inpå husknutarna, och då jag stod på inhägnaden med bössan på ryggen hann jag endast ropa "hare" åt den bakom mig stående kaptenen och visa ditåt med handen. Han var ögonblickligen herre öfver situationen, och då jösse lugnt satte sig upp för att närmare betrakta dem som störde hans landtliga ro, föll han baklänges för skottet och skakade tassarna litet; troligen var hans sista tanke att det vore bäst ge sig i väg. Smällen kallade alla man ur huset, och jag var just i beråd att till värdinnan yttra några beklagande ord öfver kaptenens attentat på haren, hvilken jag trodde möjligen höra till gårdens husdjur, då hon förekom mig med att utbrista i tacksägelser öfver att vi befriat henne från odjuret, som ätit upp hennes kålrots- och rofplantor. Hon skaffade oss både mjölk och kaffe med tilltugg samt åtog sig att förvara värt villebråd, tills det längre fram på dagen skulle afhämtas. Efter frukosten vandrade vi bortåt hagelfabriken utan att träffa på rapphöns eller annat vildt, hvarför vi vände och följde åsen åt väster till Piispala stockrullbanor. Där klefvo vi öfver de stora vallarna af lossnad bark under banställningarna och fortsatte på andra sidan öfver ängarna nedanför landsvägen parallellt med denna. Sä kommo vi till den lilla bäck, hvilken vid Epilä gård rinner under landsvägen från den högre upp belägna vackra sjön och lägre ned mynnar ut i en annan vid Kaarila gård, för att sedan fortsätta till Pyhäjärvi. Nu var Kalle förut och smög bakom buskarna utefter bäcken, och där stannade han tvärt, lyfte händerna upp mot axlarna och sträckte därpå armarna ut från sidorna. Kaptenen hviskade: "Nu ser han något på båda hållen", hvarefter han försiktigt avancerade åt höger och jag åt vänster mot bäcken. Kaptenen fick först syn på gräsänderna där och fyrade på, hvarvid på min sida äfven ett par flögo upp, men så lågt öfver vattnet, att jag mellan buskarna blott såg en skymt af dem; hans blefvo däremot liggande på vattenpölen och därifrån metade Kalle upp dem med en stör. Bäcken var delvis torr och bestod af en rad mindre pölar, hvarför vi hoppades träffa på flere änder och följde dess lopp nedåt Kaarila sjö. Vi påträffade inga änder förrän vi kommo fram till sjön, där vi hörde och sågo dem i vassen, men då ingen båt fanns vid stranden och Kalle bestämdt nekade att våga sig ut på den dyiga sjöbottnen efter skjutna fåglar, fingo vi afstå från att ofreda dem där. Kalle kunde således icke trots sin användbarhet ersätta en bra fågelhund, det insåg jag på den jakten flere gånger, ehuru kaptenen icke ville medgifva det. Då kaptenen var bekant med egaren på Kaarila, herr T., gingo vi dit och blefvo bjudna på middag, hvilket var ganska fägnesamt, efter vi nu redan traskat omkring fulla sex timmar sedan kaffetåren vankats. Medan middagen afåts, berättade T. att där utom rapphöns och änder äfven fanns godt om harar kring Kaarila och Rahola gårdar samt lofvade fram på eftermiddagen visa oss hvar de höllo till. Han hade sist sett dem samma dag på morgonen och trodde att man kunde komma åt dem utan hund, eftersom de icke voro skygga. Middagen blef långvarig och kaptenen hade ingen lust för jakten, innan han fått kaffe med tillhörande likör, och då detta inträffat var klockan redan närmare fyra. T. följde oss på vägen till Rahola, som utgjordes af en smal gata mellan låga gärdesgårdar. Medan vi gingo sade T., som fått reda på Kalles befattning som drefkarl, att han borde ge sig af ut i hafreåkern bredvid vägen och väsnas där så godt han kunde, så skulle vi nog snart få se harar. Kalle följde oss längs tegarna ömsom skrålande, hvisslande och slående ihop händerna, så det lät som skott. Till en början egnade vi uppmärksamhet åt hans förehafvande, men då inga harar blefvo synliga, slappades intresset och kaptenen kom åter i farten att berätta någon af sina favorithistorier. Kalle hade under tiden avancerat framom oss och var kommen i närheten af en enstaka vid vägen stående, mindre lada, hvilken som vanligt där i trakten stod på fyra eller sex låga stenfötter; pelare kan man väl icke kalla ett par på hvarandra lagda kullerstenar. Där skrek Kalle till: "Nu komma hararna!" Och ganska riktigt hoppade där fram under ladan och ut på vägen två stycken stora harar, som begagnat sig af den genvägen för att slippa undan Kalles musik. Kaptenen, som gick i bredd med T. några steg framför mig, var med detsamma färdig att skjuta, men hade oturen att skottet klickade, med den påföljd att den haren som var före skuttade öfver gärdesgården. Samtidigt smällde dock hans andra skott, och hvilken af de båda hararna detta var ämnadt åt, tror jag kaptenen själf icke hade riktigt klart för sig, men den andra, som kom tätt efter den första, föll tillbaka på vägen och fortsatte ögonblicket därpå att galoppera längs denna. Det gick dock dåligt undan för jösse, han hade fått fel af skottet, ty han gjorde inga stora skutt som harar bruka, han bara guppade framåt. Då kaptenen såg att haren var skadskjuten, gaf han sig icke tid att ladda, utan kilade efter honom allt hvad hans korta ben kunde, i stället för att gå ur vägen och låta mig skjuta. Med detsamma kom Kalle sättande öfver gärdesgården och följde sin förman, så att det blef alldeles omöjligt att skjuta i den smala gatan, hvarför T. och jag icke kunde annat göra än skratta åt dem som sprungo i kapp med haren; ty att själfva vara med om nöjet föll oss icke in. Slutligen lyckades Kalle kasta sig öfver haren och taga fatt det utmattade djuret, som fått båda bakbenen afskjutna ofvanom fotleden och sprang på stumparna. Kaptenen gjorde slut på jösses lidanden med ett puukkostygn i nacken och så fick Kalle bära den tillsammans med änderna. Hade vi nu haft en riktig hund skulle den andra haren nog fått samma öde, men Kalle var icke i stånd att få upp den en gång till. Sedan vi skrattat en stund och nojsat med den af kapplöpningen medtagna kaptenen, fortsatte vi vandringen till Rahola, där vi voro välkomna hos major Lange. Dagens jakt var därmed afslutad, ty den fryntlige majoren bjöd på toddar i långa banor och kaptenen splissade dem så flitigt, att skeppare- och jakthistorierna snart på fullt allvar kommo i gång, och de ha ju som kändt den egenskapen, att den ena börjar där den andra slutar undan för undan. Så blef det sent, innan vi lättade ankarena, d.v.s. vår värd var så artig att skicka hem oss och villebrådet med åkdon. Kalle hade varit så förståndig att på egen kallelse tidigare begifva sig hemåt och på vägen afhämta det hos bondgumman deponerade jaktbytet. Detta jaktnöje upprepade vi någon tid därefter på samma marker, och ehuru vi äfven den gången voro utan både höns- och harhund, förhöllo sig dock såväl rapphönsen som jössarna så tillmötesgående, att kaptenen vid hemvandringen var på så briljant humör efter de många "alles tot"-dropparna, att han vitsade hela vägen. Passerande förbi societetshusdörren ville han icke fortsätta, ty han påstod att det var den enda hamnen i närheten med stadig ankargrund, hvilken dock tyvärr tillika hade det felet, att man nog själf kunde styra in dit, men alltid behöfde lots då man skulle ut. Trotsande faran seglade han in, klarerande, som han sade, hamnafgiften med en hare åt källarmästaren, och då den spjufvern låtsade betvifla att kaptenen skjutit den själf, halades äfven jag in för att bevittna sjöförklaringen, och så lågo vi bi där till fram på småtimmarna, då jag fick åtaga mig lotsningen. Något om vargar. En gles och marig tallskog nådde på 1860-talet nästan ända fram till östra stranden af Tammerfors ström, där järnbruket och sågen voro uppförda sedan början af 1844 samt linnefabriken under åren 1858-60. Sådan var äfven den skog, som då klädde Näsijärvis hela södra, bergiga strand, ehuru den under årens lopp ständigt glesnade i samma mån som fabriksarbetarnes kojor kring bruket förökades. Ala-Erkkilä hemman, Huhtimäki, Mäkipää och några andra under Hatanpää gård lydande landbönder voro de enda bebyggarena af den stora slätten på strömmens östra sida, där några usla träkojor utgjorde den anspråkslösa början till den sedan så raskt uppväxande förstaden Skyttälä. Strax bortom nuvarande järnvägslinjen vidtog skogen, betäckande den mellan gamla och nya landsvägarna liggande grusåsen österut en dryg halfmil ända till Takahuhti by och de bergåsar som följa stränderna vid den en mil långa Aitolahtiviken fram till Teisko kapells, af stockhuggarens yxa nästan orörda skogsmarker. Liknande var förhållandet på strömmens västra sida, där den obetydliga staden glest fyllde platsen innanför nuvarande esplanaden. Ganska reslig skog vidtog strax bakom begrafningsplatsen och sträckte sig upp mot Pyynikkeåsen samt ned till strömmens utlopp i Pyhäjärvi. Blott utmed vägen till det nyanlagda utvärdshuset på sjöstranden lågo spridda små odlade täppor. Detta stadens läge i skogen gjorde väl sitt till, att vargen och andra vilddjur vågade sig tätt inpå. Sålunda hörde jag omtalas, redan första hösten af min vistelse där, att vargen ofta varit synlig under vintrarna och bortsnappat hundar på stadens gator och gårdar. Innan järnvägen blef färdig år 1876, forslades under vintrarna mjöl och annat gods både från St. Petersburg och andra orter med foror genom staden öfver sjöarna till Österbotten, och en mycket trafikerad vinterväg gick förbi bruket till den några hundra meter därifrån liggande Soukkalahtiviken och därifrån vidare öfver Näsijärvi. Som förut nämnts, bilda sig under vinterns lopp på den stora fjärden, till följd af växlande frost och blida, råkar i isen, som af kölden sammandrager sig, remnar och bildar öppna, ofta ända till flere meter breda sprickor, hvilka sedan beläggas med tunn is, som vid mildt väder, då den tjockare fasta isen åter vidgar sig, krossas och undanskuffas till meterhöga söndersplittrade isryggar, hvilka i långa krokiga linjer sträcka sig flere kilometer långt mellan stränderna. Inträffar snöfall, innan råkarnas läge sålunda af naturen utmärkts, blifva inkörningar en gifven följd däraf, att den förrädiska tunnisen döljes under snötäcket. På Näsijärvi uppstå dessa råkar årligen på samma ställe, sträckande sig tvärs öfver fjärden från udde till udde, hvilken omständighet är välbekant för dem som bo omkring sjön. De iakttaga därför nödig försiktighet, men långväga färdande forbönder, hemma från aflägsna trakter och därför okunniga om isförhållandena på sjön, samt dessutom emellanåt före afresan från staden rundeligen förplägade med spritdrycker, äro allt annat än klarsynta och köra ned i råkarna. Kändt är att ett kort stycke utanför Soukkalahti och bakom Lapinniemi udde alltid, då isen blifvit körbar, fanns en sådan råka, som var mycket bred och osäker, hvarför formän och bönder ofta hamnade däri. Voro de då ensamma eller druckna, hände det icke sällan att hästen drunknade innan hjälp från bruket anlände. Lyckades det dock att få upp hästen, medan han ännu var vid lif, lades han, såsom jag flere gånger sett, på släden och släpades till bruksfolkets badstuga, där både häst och karl förplägades med en duktig styrkedryck och ett grundligt ångbad, som vanligen snart nog kryade upp bägge. Lyckades räddningsarbetet däremot icke, så flåddes det på isen uppdragna djuret på stället, innan det hunnit stelna, vanligen af egaren själf, och kroppen lämnades att ligga där den låg. I sådant fall bestyrde bruksförvaltaren om kadavrets undanskaffande till brukets afstjälpningsställe, där det nedmyllades uti stybb från brukets kolugnar, emedan den hårdt frusna marken och det ringa djupet i bergskrefvorna förhindrade nedgräfvandet. Denna betäckning hindrade dock icke de öfverallt kringstrykande, med godt väderkorn och frisk matlust begåfvade köttätarena, varg, lo och räf att snart infinna sig vid åtlarna, hvarom de i snön bredt upptrampade spåren nogsamt vittnade. Då snön mot våren bortsmälte, fanns sällan något af gratisbespisningen kvar åt kråkorna. Under mina söndagspromenader på våren, då skaren bar eller snön ej låg för djup, roade det mig ibland att bese stället samt följa de af vilddjuren uppgångna ofta fotsbreda stigarna från och till åteln. Vargstigarna förde städse från åteln ned på sjön, sedan tvärs öfver viken och ut på fjärden samt i en båge förbi forsnacken och udden vid Mustalahti, där de på 40 till 60 meters afstånd förbi Särkänsaari följde den bergiga stranden bort till Santalahti vid Pyynikkeåsens fot. Denna hufvudstråt hade bivägar nedåt Skyttälä, till pappersbrukets och bomullsfabrikens vedgårdar vid Kortenlahti hamn samt flere andra åt stadens västra gräns. En annan lika bredt upptrampad stråkväg gick från Soukkalahti tvärs öfver fjärden i nästan rak linje mot Reuharisaaret under Ylöjärvi-stranden. Det var otvifvelaktigt denna sistnämnda väg längs hvilken vargarna strax efter Näsijärvis isbeläggning sökte sig ned från de stora skogarna i Kyrö socken och Mouhijärvi samt det illa beryktade Pinsiömaa, i hvilka trakter de på 1870-talet så mycket omskrifna barnarofven förekommo. Jag tror mig utan fara för öfverdrift kunna påstå, att Tammerfors samhälle under 1860- och 70-talen, så snart sjöarna blifvit isbelagda, var utsatt för en ihållande belägring af vargar, hvilkas välupptrampade patrullvägar omslöto stadens utkanter. Odjuren voro så orädda och närgångna, att de under klara och kalla vinternätter drefvo gårdshundarne till en oafbruten gläfskonsert. Från början af 1860-talet fanns en varggård med fallgrop kvar någonstädes på åsen mellan Soribacken, där ryska kyrkan nu står, och nya begrafningsplatsen, men de af stadens herrar jägare, som anlagt den, underhöllo den icke mera på min tid; jag hörde ock att ingen varg fångats däruti, men år 1877 lär åter en ny varggård ha uppförts af redaktör Alex. Hintze, doktor Axel Hård m.fl. intresserade personer. Arbetet utfördes af en känd varggårdsbyggare från östra Finland, dock blef mig ej bekant om vargar fångades. Första gången jag hörde vargen omtalas var i början af december 1862, då arbetare, hvilka från bruket gått hem till frukosten, berättade att de hade mött en varg på den framför verkstaden liggande sågplanen. Om ock uppgiften af en eller annan betvillades, så sörjde dock vargen själf snart för att alla tvifvel försvunno. Några dagar före julhelgen behagade han nämligen fara af med gjutmästaren Dahlbergs julgris och detta ehuru D. bodde endast hundra steg från brukskontoret. Svinstian var uppförd intill stuguväggen, men dess af brädstumpar bestående tak erbjöd röfvaren lätt tillträde och den vägen hade han inträngt samt bortfört grisen, utan att något grisläte eller buller röjde honom. Denna oförskämdhet ansågs ej böra ostraffad få passera, hvarför kassören vid linnefabriken, Fredr. Lundmark, arrangerade ett slädparti med grismusik för att jaga besten. Under de tvänne närmast följande nätterna företogs färder längs Aitolahti med en gris i slädan och släpsäck hängande efter. Dessa nätter voro månljusa med mulen himmel och svagt snöfall, och vi tre jägare — jag var en af dem — gjorde vårt bästa för att uppmuntra "Nasse" till musikaliska föredrag, men han var af ansenliga dimensioner och omedgörlig samt kunde icke genom annat än misshandel förmås att stämma upp. Till denna ytterlighet ville vi icke gå, och följaktligen inskränkte sig "Nasse" till att genom diverse grymtningar i lägsta tonfall och öff! öff! uttrycka sitt ogillande af hela tillställningen och misshag öfver förspilld nattro. Vi hvarken hörde eller sågo vargen, hvilket ju ock var ganska förklarligt, då han väl ännu kunde vara mätt af julgrisen. Därmed afstannade det nyväckta intresset för vargjakt; hvarken jag eller någon annan i staden egnade "gråbenen" någon vidare uppmärksamhet under flera följande år. Vi hade så kommit till 1867 på hösten, då en österbottning vid namn Riif fått anställning såsom sågställare vid bruket. Denne var god lodskytt, kunnig i en mängd vidskepliga "konster" och full af skrock. Några af brukets uttjänta arbetshästar hade aflifvats och vårdslöst nedgräfts på en bortom Naistenlahti liggande skogsäng. Detta aflägsna ställe hade valts för att rofdjuren säkrare skulle lockas dit. Riif hade hållit utkik efter vargarna, hvilka som vanligt infunno sig kort efter sjöns isbeläggning, men voro rätt oregelbundna gäster. Då det lidit något in på februari blefvo deras besök på stället dock tätare och R. började planlägga ett fälttåg mot odjuren. Uti bruksförvaltaren Gefwerts 16-årige son Axel hade han snart funnit en intresserad jaktkamrat, hvarpå bolaget beslöt sig för vargskytte vid åtel. För detta ändamål uppförde de inom skotthåll från den omnämnda åteln en vaktkoja af brädlappar, hvilken täcktes med tallruskor och snö. I kojan vaktades under flera månljusa nätter förgäfves, ehuru det syntes att åteln besökts af vargar de nätter skyttarne icke varit på sin post. Men så hade våra jägare, till skydd mot den tidtals ända till 30 grader uppgående kölden, försett sin koja med en gammal järnkamin, hvilken praktiska inrättning vargarna, varskodda af gnistorna ur rökröret, antagligen funnit vara af "misstänkliga omständigheter besvärad". Emellertid hade unge Axel fått reda på, att hemma på vinden bland annat skräp funnos några starka och goda rofdjurssaxar. Dessa uppsöktes och så slog man sig på fångst. Saxarna putsades omsorgsfullt, iståndsattes och försågos på ena slagbygeln med grofva tänder, uppskurna i gamla sågblad, som fastnitades. Sedan saxarna därpå af Riif "salfvats" med hemlighetsfulla medel och besvärjts efter alla konstens regler, gillrades de en afton vid tilltagande månljus bredvid åteln och öfvertäcktes med lös snö, hvarpå alla spår igensopades. Under ett par veckor besökte fångstmännen dagligen tidigt i morgonstunden sin fångstplats, därvid hållande sig på vederbörligt afstånd från densamma; men endast räfspår ledde till och från stället, där mickel haft tur att undgå saxarna eller varit för slug att låta fånga sig. Riif påstod ock att salfvan var "lagad" för varg och icke för räf, hvilket skulle förklara att mickel gått fri. Slutligen kom dock godtgörelsens dag för all osparad möda och en af saxarna gjorde sin skyldighet. En söndag mot slutet af mars månad kom Riif tidigt i dagningen och väckte kamraten, som dock den gången var föga hågad att lämna sin varma säng; ty vädret var kallt och blåsigt och föga hopp fanns kvar om lön för mödan. Snön låg djup på den 1 1/2 km långa vägen från bruket till Vuohenniitty och promenaden dit utan skidor var ansträngande. De begåfvo sig likväl åstad och fingo vid framkomsten se en bredt upplöjd fåra i snön, som ledde från åteln österut till skogen. Att en varg med ena bakfoten fastnat i en af saxarna var tydligt; den släpande saxen hade plöjt fåran. Hvad stod nu att göra? De medförde intet vapen och det beslöts därför, att Axel skulle återvända hem efter bössa, medan Riif i afvaktan därpå långsamt följde spårgången. Hemkommen vågade Axel emellertid icke gå in efter bössan af fruktan för att väcka sin herr pappa, som troligen nu, då det blifvit allvar af, antingen skulle förbjudit honom att vidare deltaga i "vargdansen" eller ock medsändt extra handräckning, med hvilken Axel naturligtvis ej ville dela segern och äran. Han försåg sig därför i största hast med en yxa och skyndade tillbaka till skogen. Snart var han framme hos Riif, som följt spåren några kilometer in i Takahuhti skog och nu påträffades denne liggande framstupa i snön, med den långt utsträckta vänstra handen fasthållande saxen, uti hvilken en med högra bakbenet fastsittande varg stretade. Saxen hade, släpande utmed marken, fastnat mellan några stubbar efter en afhuggen buske i kanten af en nyodling och sålunda förankrat vargen, som flämtande och utmattad af blodförlust låg på andra sidan om stubbarna och visade tänderna åt Riif. Denne var emellertid fast besluten att ej låta bytet undkomma och hade därför, beredd på alla eventualiteter, dragit slidknifven, som han höll färdig till hugg "om gråben sku bleet för möt ärger å rus på". Nu bytte Axel plats med Riif, som, sedan han huggit en grof björkpåk, aflifvade besten med några väldiga slag öfver vargens skalle och nos. Framtassarna sammanbundos sedan med Riifs "svältrem" och träddes jämte saxbyglarna öfver påken. Med bytet på axlarna anträddes därpå hemvägen, som tillfölje af den djupa snön kräfde mången svettdroppe. Jag råkade tillfälligtvis vara inne hos bruksförvaltaren, då jägarena vid tiotiden på förmiddagen intågade genom trädgårdsgrinden, och skyndade naturligtvis genast ut för att taga bytet i närmare betraktande. Strax efter mig följde gårdens stora danska dogg, som vid åsynen af den vid kökstrappan liggande vargen rusade till och ilsket högg den blott skenbart döde i strupen. Ännu satt dock lifvet kvar, och ehuru vargen endast förmådde utstöta en snörflande frustning och därvid ilsket spärrade upp gapet, släppte doggen dock ögonblickligen sitt tag och retirerade i skrämseln inunder byggningen genom ett så litet hål i stenfoten, att han eljes säkert aldrig skulle trängt sig in där. Af rädsla stannade han sedan, ideligen gläfsande, under byggningen till långt fram på eftermiddagen, allt vårt lockande till trots. Stora hundar tyckas ibland ha bra litet mod. Vargen aflifvades nu bättre med ett slag af yxhammaren på skallen. Det var en fullvuxen, stor och mycket vacker hane försedd med präktig gråsvartaktig päls, nästan hvit på kroppens hela undersida. Saxen hade afslagit benpipan mellan knäet och foten, som fasthängde blott vid senorna. Blodförlusten skall hafva varit betydlig, i det att blodpölar förekommit på flere ställen längs spåret, där vargen hvilat. Det ovanliga bytet blef snart bekant samt lockade en talrik skara skådelystna, och det förtjänade äfven att ses. Vid pass en vecka efter ofvanskildrade händelse gick en annan varg från samma åtel bort med saxen n:o 2. Han hade, enligt hvad spåren utvisat, fastnat med ena framfoten och gått undan, bärande saxen upplyftad. Spårgången förde genaste vägen ned på Näsijärvi och öfver den 5 km breda fjärden in i en vik inom Ylöjärvi kapell samt vidare mot de i nordväst belägna stora skogstrakterna. Den följdes af Riif en dryg mil, men måste lämnas i följd af inträffad stark snöyra. Vargen och saxen blefvo på den vägen. Min speltjäder. En eftermiddag i början af maj år 1869 hade vi, två arbetskarlar och jag, mera stakat än rott oss fram utefter den södra bergiga stranden af Näsijärvi inåt Aitolahti vid pass 5 km från staden. Sjön var ännu alldeles täckt af grå i upplösning stadd is, endast vid stränderna hade den smält och lämnat ställvis öppna eller af issörja fyllda rännor af flere famnars bredd. Med mycken möda bråkade vi oss fram för att komma till ett ställe, hvarest västlig storm sent på hösten sönderslagit några af masugnens kolvedsflottar, hvilkas lämningar af famnslånga vedträn lågo uppkastade på land eller fastfrusna i isen längs stranden. Dessa vedmassor skulle nu hopsamlas till flottar för att vid islossningen hållas kvar och flötas till bruket. Vädret var lugnt och vackert, varmt och vårlikt; på land kvarlåg snö endast i skuggan af skogens träd på norra sidan af strandåsen, hvarför man kunde komma fram öfverallt utan skidor. Trött på det långvariga bråket i issörjan, beslöt jag att gå tillbaka landvägen i stället för att återvända med roddbåten. Då jag var klädd i en ganska tjock paletå, blef vandrandet öfver de skogklädda bergen dock ganska mödosamt, hvarför jag efter ett par kilometers vandring hvilade på en sten. Jag satt vid kanten af en mindre öppning i skogen på en mot sjön sakta sluttande bergbacke och framför mig låg den af sammanhängande grå ismassor betäckta fjärden belyst af den nedgående solen, uppvisande långa, hvitglänsande ränder efter råkarna och i rödt speglande långsträckta vattenpölar, där vintervägarna varit. En vacker men öde tafla i den stilla naturen, som länge fängslade mina blickar. Då jag ämnade fortsätta vandringen, väcktes jag ur tankarna af det klatschande buller en flygande tjäder åstadkom med vingarna, och då jag vände mig om, såg jag fågeln slå ned uti en högre upp på sluttningen stående, stor och tät tall. Där satt han tydligt synlig på trädkronans halfva höjd, öfvergjuten af de sista solstrålarna, med långt framsträckt hals orörlig spejande kring för att öfvertyga sig om säkerheten på stället, innan han öfverlämnade sig åt nattron. Fågeln tycktes icke observera mig i skuggan af höga träd och skyld af mellanstående tallbuskar. Stillheten tryggade honom snart och till min icke ringa förvåning började han spela. Det var väl hans aftonsång, hvarmed han afslöt en händelserik dag eller ett öfversvallande känsloutbrott vid tanken på striden med rivalerna och morgondagens älskog. Det var ingen riktig ruff i sången, ljuden framkommo mera dämpade, öfvergångarna mellan knäppningarna voro mindre markerade, klunken ljöd matt utan den vanliga klämmen och sisningen dog liksom afmattad af trötthet snart bort i den nästan ohörbara slutstrofen. Han tycktes ej heller orka med vidare än ett föredrag af spelet, hvarefter den gamla kämpen tycktes slå sig i ro innanför de täta grenarna. Då intet vidare hördes af, aflägsnade jag mig så tyst som möjligt för att icke störa fågelns nattro, men tog märke på stället. Efter hemkomsten tittade jag in till vännen kassören och omtalade att jag på kvällen hört tjäderspel och sett tjädern sätta sig på nattkvist icke längre bort än ungefär tre km från staden. Han ville knappast tro mig, påstående att han icke under flera år träffat på någon tjäder i trakten, och skulle nog varit lifvad för att följande morgon vara med om tjäderjakten, dock var detta ogörligt, emedan han sorgligt nog redan var så medtagen af en tärande sjukdom, att han måste försaka nöjet. Han uppmanade mig ifrigt att icke låta det sällsynta tillfället att skjuta tjädern på spel gå obegagnadt ur händerna samt instruerade mig, som förr ej varit med om detta nöje, huru jag därvid borde bära mig ät. Han försökte hufvudsakligast inpränta hos mig att vara tyst och försiktig, emedan tjädern vore den varsammaste och mest lättskrämda af alla skogsfåglar, och om han icke såge faran själf, så brukade de i närheten uti träden sittande hönorna varsko honom. Om hönor funnos i grannskapet, påstod han det vara så godt som omöjligt att komma inom skotthåll. Men under spelet, då tjädern väl slagit "klunken" och hölle på med "harklingen" (sisningen), då kunde man till och med skjuta bom på honom, utan att han märkte det, ty då vore han så exalterad af hänryckning och stridslust, att han vände ögonen afviga och hvarken hörde eller såg. Därför borde jag använda detta ögonblick för att smyga några steg framåt, men stanna orörlig då harklingen vore slut, emedan han då åter vore vid sina sinnens fulla bruk, vaken och lättskrämd. Ungefär så lydde hans välmenta råd och mycken öfvertalning behöfdes ej, då jag redan förut var hågad för jakten på skogens stora svarta tupp under speltiden, hvilken jag väl hört beskrifvas som jägarens största nöje och därför nu för första gången ämnade försöka. Jag beslöt att denna gång uppoffra nattron och tillsade brukets nattvakt att väcka mig kl. 1 på morgonen. Föregående dag hade varit klar och varm, men natten blef kylig och fuktig, hvarför mot morgonen en tät dimma lade sig ända ned på marken. Då jag kl. 1/2 2 begaf mig från bruket, var det mycket mörkt, så att jag knappast kunde skönja vägen ned till Soukkalahti och längs stranden förbi Naistenlahti till den längre bort liggande Vuohenniitty dalsänkan. Därbortom vidtog ödemarken och fanns hvarken väg eller stig; jag letade mig dock upp på den skogbeväxta höjdsträckningen och följde denna österut uppe på krönet. Det var en svår vandring och åtskilliga gånger tumlade jag i kvarliggande snödrifvor eller snafvade öfver stenar och trädrötter, under det att dimman blef allt tätare och förtog hvarje möjlighet till orientering. Efter kl. 2 ljusnade det något och blef mindre riskabelt att gå raskare, men tjockan var dock så tät, att endast svaga konturer af träden aftecknade sig mot den något ljusare grå himmelen. Allt förblef dock tyst, hvarför intet annat återstod än att på måfå fortsätta framåt. Mot kl. 1/2 3 var jag dock öfvertygad om att icke befinna mig långt från målet och satte mig för att lyssna. Småningom hade det visst ljusnat, men den förargliga dimman låg kvar och tycktes tätna än mera; på tio stegs afstånd syntes intet, allt var ljusare eller mörkare grått och ogenomträngligt för ögonen. Jag ämnade just gå vidare, då svaga ljud hördes på långt håll. Jag lyssnade, ja det måste vara tjäderns spel, men långt borta tycktes han vara och hade således senare på aftonen flyttat från det ställe där jag sett honom, eller var det kanske en annan? Emellertid gick jag nedför åsen åt det håll, hvarifrån ljudet tycktes komma, men hade gått högst 500 steg, då spelet redan hördes rätt starkt och nära; således var det den disiga luften som förtog ljudets styrka. Jag trodde mig nu vara alldeles inpå den spelande fågeln och vågade trots dimman icke gå längre fram, i den tilltagande ljusningen. Jag fruktade, att fågeln längs den mindre dimhöljda marken möjligtvis kunde se mig, ehuru jag icke var i stånd att få syn på honom. Det led mot soluppgången, och som det tycktes, höjde sig tjockan något, hvarför jag såg mig om efter ett gömställe, där jag osedd kunde afvakta vidare ljusning. Under tiden fortgick spelet nästan oafbrutet och då jag icke fann något bättre skydd än en låg och bred enbuske, smög jag dit samt lade mig på marken bakom den. Därifrån granskade jag trädkronorna framför mig så noga som möjligt i hopp att få se någon skymt af fågeln, men kom icke till något resultat hvarken angående spelstället eller afståndet dit. Ingen speltupp ej heller någon af de vaksamma hönorna, som kassören varnat mig för, syntes till; ja, jag visste icke ens säkert, hvilket af de närmaste träden som skulle misstänkas att hysa honom. Efter en stund kändes det kallt och tråkigt att utan resultat ligga där på den fuktiga marken, hvarför jag åter såg mig omkring efter något annat närmare fågeln beläget skydd och upptäckte på ungefär tjugu stegs afstånd en större jordfast sten. Jag begaf mig ditåt, men hade knappast lämnat busken, då tjädern tvärt afbröt spelet och jag stannade, öfvertygad att ha blifvit sedd. Nu följde några otrefliga ögonblick af fruktan att tuppen flyttat för alltid, hvarunder jag låg kvar "på tre fötter" hållande bössan med den fjärde. Därvid kom jag dock att tänka på att jag icke hört hans bullrande vingslag, således måste han väl vara kvar, och jag höll mig stilla i förhoppningsfull väntan att få höra af honom, innan jag vidare ryckte fram. Många långa minuter förgingo, förrän han till stor lättnad för mig med högljudt smackande åter spelade upp. Nu kom jag ihåg kassörens råd att hållas stilla tills "klunken" gått och att avancera sålänge sisningen räckte. Vid första "klunken" reste jag mig ur det mödosamma läget och hann knappast taga ett par försiktiga steg för att stanna som en bildstod, då strofen tog slut. Jag kan just icke påstå, att detta ryckvisa marscherande efter tjäderns musik är lika roligt som det är egendomligt och kan vara intressant för en ifrig jägare, men bra var att det icke räckte länge och att jag därvid slapp förebrå mig att genom olydnad och oförsiktighet ha skrämt bort fågeln. Det skulle ha varit förargligt att så nära målet höra honom begifva sig af, utan att ens fått se honom. Därför fortsatte jag tåligt att manövrera vidare, tills stenen var nådd och jag kunde huka mig ned bakom den. Stirrande upp i en stor, tät och dimmig tall, tyckte jag mig vara saker att ljudet utgick från denna och att tuppen nu fanns på mindre än 30 stegs afstånd framför mig; han kunde dock lika litet upptäckas från detta ställe, ehuru det nu var ganska ljust och trädet framför mig kunde genomskådas intill stammen. Försmädligt var att veta målet så nära, att det säkert kunde nås med ett skott, och ändå icke finna det. Det var intet annat att göra än att vänta på någon lycklig tillfällighet och sådant var i jaktifvern mycket retsamt. Tjädern spelade nu ljudeligt och, som jag tyckte, så nära, att jag omöjligt utan att skrämma honom kunde våga mig än närmare inpå, och intet annat gömställe var heller synligt, utom några trädstammar som stodo aflägset och voro mycket smalare än jag; därför fick den ena "klunken" och "sisningen" efter den andra förklinga, utan att jag riskerade att begagna mig däraf. Med bössan i händerna låg jag på knä bakom stenen redan en god stund lyssnande till den flitiga fågeln och väntade att den sista dimman skulle försvinna ur trädkronorna, då spelet åter tvärt slutade. Ej heller denna gång hörde jag tjädern flyga, således var han kvar och hvilade sig bara. Det dröjde en lång kvart, men då förnam jag plötsligt några klatschande vingslag. Nu gick han, tänkte jag, men i stället kom han till min stora fröjd närmare. Han flög ur ett träd bakom mig upp i toppen af det framför mig stående, hvilket jag hela tiden förmodat hysa honom. Sorglös och ihärdig fortsatte han där genast det afbrutna spelet, liksom om han från högsta toppen ville hälsa den snart uppgående solen. Han var så nära att jag kunde se de röda fläckarna på hufvudet. Grann och stolt såg han ut, denna stridstupp, balanserande fram och åter på en sviktande tallgren, medan vingarna släpade och den vidt utbredda stjärten vippade upp och ned, därunder ideligen utstötande sitt kämpaskrik: "pellerup-plupp-pellepp-tluk", det var "klunken", omöjlig att efterhärma, som omedelbart följdes af den s.k. "sisningen", hvars ljud hvarken med bokstäfver eller människotunga kan återgifvas, men som något liknar den musik som köksan åstadkommer då hon bryner knifven mot kanten af ett stenfat och slutar med en längre utdragen ton. Detta oväntade och intressanta tillfälle att iakttaga en episod ur tjäderns älskogslif fängslade min uppmärksamhet för några ögonblick, så att jag nästan glömt, att bössan var med, och tuppen fick därunder ett par repriser upprepa sin sång, innan han just då "klunken" åter ljudit, midt i kärlekens eller stridsyrans hänryckning, träffades till döds och tumlande från gren till gren föll med en duns till marken. Det var knappt tjugu steg dit, och då jag gick för att taga upp honom, kände jag i den uppklarnade omgifningen igen platsen sedan föregående kvällen, då jag kommit dit från andra sidan, och såg äfven att fågeln varit kvar i samma tall, där han då tog nattkvist, fast den undanskymdes af dimman och det framför stående trädet. Fågeln, en gammal och mycket tung kavaljer, var ensam på sin spelplats, någon annan tupp hördes icke af, ej heller såg jag någon af de omtalade hönorna. Jakten hade således lyckats trots min oerfarenhet, men hur månne det gått om vädret varit klart? Jag tror nästan att fågeln i det fallet spelat ännu. Mycket belåten att efter möda och motigheter dock ha haft tur på denna min första och sista tjäderjakt på spel, vandrade jag vid soluppgången de två återstående kilometerna till arbetsplatsen och inväntade där ankomsten af de öfver min därvaro förvånade arbetarne, hvilka dock strax begrepo anledningen därtill, då jag visade fågeln. Trött af vandringen efter den korta oroliga hvilan och af spänningen under jakten for jag hem med den återvändande roddbåten, ty skogsvägen föreföll mig nu alltför lång och besvärlig. Hemkommen aflämnade jag skogstuppen uti kassörens kök, dels för att litet skryta med jaktskickligheten men äfven som erkänsla för de erhållna goda råden och på det att han måtte ha något nöje af jakten, hvilken han så gärna velat, men ledsamt nog icke kunnat vara med om. Riifs vargjakt. Det var tidigt en söndagsmorgon i början af april 1868, då Riif enligt gammal sed eller osed gick till skogs för att se efter spelorrarna. Ett tunt snölager hade fallit under natten, men mot morgonen klarnade himlen för nordvästligt drag och det blef fryskallt. Då det ljusnade, hade han begifvit sig ut på skidor, ty snön låg ännu djup öfverallt, endast på öppna ställen något hopsjunken af solblidan. Liksom så ofta under föregående vintrar hade äfven under den just förgångna en häst drunknat i råkan vid Lapinniemi och därifrån blifvit förd till Vuohenniitty, där Riif sedan utan önskadt resultat haft den enda kvarvarande saxen utlagd. Hans recept för vargsalfvan måtte icke ha varit det rätta, ty smörjan narrade ingen varg i saxen huru nära de än kommit. Visserligen hade han under vintern besökt åteln oräkneliga gånger, men nu mot våren mera sällan, eftersom besväret icke tycktes löna sig. Sedan föregående söndag hade han icke varit där, hvarför han nu gick den vägen. Redan på långt håll varsnade han, att stället under tiden varit flitigt besökt af varg, och såg ett alldeles färskt spår österifrån leda både dit och dän. Hästkadavret hade icke blifvit nedgräft i den hårdt frusna marken, endast täckts med snö, och den ena sidans afgnagda ben stucko upp ur snötäcket, visande en djup grop därinom efter buken och de förtärda inälfvorna. Riif granskade platsen noga och fann att den utlagda saxen af vårblidan smält ned i snön samt frusit fast och därefter ytterligare nedbäddats af ny snö, hvarför den icke kunnat uppfylla sitt ändamål. Detta förargade honom icke litet, men nu var för sent att göra något däråt. Det frestade honom starkt att följa det alldeles färska vargspåret, helst det kunde förmodas, att vargen efter ett godt mål icke begifvit sig alltför långt bort utan troligen lagt sig i närheten. Med lodbössan på ryggen skidade han undan, med god fart följande spåren österut till de skogklädda höjderna vid Aitolahti. Det blef en svår väg öfver ytterst ojämn mark och Riif var redan betänkt att öfverge vargen och draga sig söderut till björkhagarna på slätten, då han med full fart kommande utför en mindre sluttning fick se den troligen ur legan uppskrämda vargen i sakta mak lunka undan mellan träden, åt samma håll som han åkte. Riif kastade skidstafven, fick i hast i bössan från ryggen och följde vargen så fort han förmådde. Men denne höll ingen rak kurs utför sluttningen, utan gjorde en tvär bukt därifrån, som Riif icke så hastigt kunde följa, och därför rände han förbi honom inom skotthåll. Farten var så stor att han icke förmådde hejda den tvärt och gled längre än han önskat samt måste vända sig för att få sikte på vargen som stannat. Afståndet blef ganska långt och skottet träffade därför icke bakom axelbladet, dit han siktat, utan lägre, som sedan syntes, i högra frambenet nedanom knäet. Vargen gjorde ett långt språng framåt, stupade för ett ögonblick med främre delen af kroppen i snön, men sprang därpå undan med god fart och försvann i ungskogen. Riif var icke fullt säker om han träffat, men förmodande detta skidade han dit där vargen stod, öfvertygad om att han ändå måste öfverge vargjakten med lodbössa såsom bra hopplös. Stället dit vargen efter skottet gjort språnget undersökte han noga och fann i snön, där benet lämnat märke, litet blod. Då blef Riif glad, ty nu visste han att skottet träffat. Han laddade omsorgsfullt sin gamla klumpiga och tunga bössa och fortsatte förföljandet med friskt mod. Vargen hade ändrat riktningen för flykten; det bar af åt nordost snedt uppför strandbergen och Riif hade mycket svårt att utan skidstaf taga sig fram där med någorlunda fart. Så gick det långsamt uppför och det dröjde väl en halftimme innan han knogat sig upp på höjden. Något blod såg han icke vidare till i spåren, men det föreföll honom af skrapmärken i snön som om vargen sprungit på tre ben. Denna omständighet gaf nytt stöd åt hans förhoppning, att han skulle få tag i besten, i trots af den dåliga fart han gjorde; när det bar utför, ämnade han hinna upp honom. Till en början bar det nu af österut nedför och uppför höjderna parallelt med stranden af Aitolahti, hvars snöbelagda istäcke emellanåt skymtade mellan träden. Kom så slutligen en med ung granskog beväxt djupare och ned till stranden förande dalsänka, och den hade vargen följt nedåt sjön. Här kunde han möjligtvis någonstädes ha lagt sig och därför bar Riif bössan skjutfärdig i händerna medan han i sakta mak åkte på spåret utför dälden, hvarje ögonblick beredd att se besten rusa ut ur något af de täta gransnåren. Detta var klokt gjordt, ty vargen hade verkligen sökt sig en hviloplats, hvarifrån han i tid, innan hans förföljare kom för nära inpå, begaf sig undan rakt nedåt sjön. Riif hade nu intet annat att göra än att åter på långt håll och därtill i sned riktning bakifrån skicka sitt lod efter den flyende, och detta medförde icke ens så pass verkan, att vargen saktade farten. Sviken i sina förhoppningar måste Riif åter stanna för att ladda, medan vargen försvann, nere på isen undanskymd af träden. Nedkommen till stranden hittade Riif en förmodligen af sjön uppkastad gärdsgårdsstör, hvars spets tittade upp ur snön; denna fick han med mycken möda loss och använde den som skidstaf, hvarigenom han fick bättre fart. På isen förde spåret mot nordväst parallellt med stranden och i riktning mot Hirviniemi på norra sidan af viken, dit afståndet kunde vara omkring två km. Då Riif följt spåren ett par hundra meter fick han se blod, och något längre fram fanns i snön ett större märke innehållande mera blod och allt som vargmagen icke hunnit smälta af det under natten besökta hästaset. Nu var tydligt att äfven det andra skottet hade träffat och troligen sårat matsmältningsorganen, ty vargen mådde uppenbarligen mycket illa. När Riif kommit så här långt i sin berättelse, grinade han alltid helt förnöjdt och segervisst, tog sig en ny försvarligt stor tuggbuss och fortsatte: "Då visst ja' fälle söm säkert, att den gråben va' min, när han örj opp maten å' känd' sek syk". På detta ställe skjuter en lång och smal udde ut från södra stranden, och västerom dess spets ligga i en grupp flere ganska små holmar, som alla äro skogbeväxta; till den närmaste af dessa ledde spåren. Snön var mindre djup på isen än i skogen och således hade både vargen och Riif lättare att komma fram. Denne nalkades holmen försiktigt, emedan han antog för gifvet att vargen åter lagt sig, men detta var icke fallet, ty spåret gick både däröfver och öfver sundet till den andra holmen och så vidare till den tredje, och då Riif efter en god stund kom upp på denna, såg han huru vargen därifrån begaf sig ut på isen. Han skickade visst ett lod efter honom, men det blef en bom, ty afståndet var för långt. Nu syntes dock tydligt, att vargen haltade och mådde illa, eftersom han allt emellanåt stannade för att se sig om efter förföljaren. Vargen fortsatte nu i riktning mot nordväst, och då Riif laddat, begaf han sig efter, men skidföret ute på den stora viken var tungt, emedan sjön blåst upp på hösten efter isbeläggningen och issörjan hopfrusit, hvaraf isen blifvit ojämn och full af uppstående stycken. Ehuru vargen icke haft stort försprång och ofta stannade, blef afståndet dem emellan dock icke kortare, och så kommo de slutligen båda åter upp på land söder om Hirviniemi samt fortsatte genom skogen till landsvägen väster om Kiiki hemmans byggnader. Det hade nu lidit fram på eftermiddagen; snön i skogen var djup och både vargen och Riif började tröttna. Detta syntes däraf att den förre följde landsvägen, där han icke som i skogen behöfde vada upp till buken och således lättare kunde komma framåt. Och där linkade han i väg med bättre fart två, tre km åt Kuppi och Aitoniemi gårdar, allt emellanåt stannande i vägkrökarna för att se sig om efter förföljaren. När denna åter kom nära och just hoppades komma inom skotthåll, fortsatte vargen liksom om han känt till det säkra afståndet. Riif yttrade därom: "Ja' vånne han sku' orka te' hälsinge å' svor attan tusan i en, men de' halp' int', unnan gick han mä' ens". Men så kom slutligen vid en stor sten en tvär krök af vägen och där dröjde gråben för länge, ty i förlitan på sitt goda lod sköt Riif, som han försäkrade, på tvåhundra steg. Detta skott hade en annan påföljd än han väntat. Vargen hoppade högt upp, kastade sig tillbaka och rusade med samma rätt på karlen. Riif påstod, att han aldrig förr häpnat som då. Utan skott i bössan visste han i hastigheten icke bättre råd än att använda denna för att med kolfven i högsta hugg taga emot vilddjuret och detta skedde i grefvens tid, just då vargen var öfver honom. Han slog ett dråpslag mot hufvudet, så att bösskolfven flyttade med samma, men vargen träffad ofvanför nosen sjönk tillbaka så pass döfvad af slaget, att Riif hann klubba på ytterligare med ändan af den långa tunga bösspipan. Af första slaget hade besten stupat på frambenen och i den ställningen tröskade Riif på honom ohejdadt samt slutade icke förrän nosen och kanske skallen med voro alldeles sönderbultade, då han slutligen fick lifvet ur honom. Riif satte sig på vägen för att hämta andan efter denna ytterliga själsspänning och ansträngning och påstod sig med samma som allt var öfverståndet ha varit färdig att somna af trötthet. Sedan han något lugnat sig, undersökte han vargens mörbultade skalle och fann att den var trasig både ofvanpå och inunder. Det sista skottet hade tydligen träffat nedra käften framom och nedom örat och krossat båda käkbenen, hvarför det är troligt, att vargen icke kunnat använda underkäken och således icke heller kunnat göra Riif stor skada. Men anfalla gjorde besten ändå. Detta förhållande talade Riif dock icke gärna om, anseende det liksom litet nedsättande för sin jägareära att ha stridit med ett afväpnadt och därför mindre farligt odjur. Riif hade en lång stund betraktat sin besegrade motståndare, väntande att han: "sku' rus' på ein gang te'", men då däraf vardt intet, tog han fram slidknifven och skar honom i halsen. Därefter drog han vargen från vägen och skidade sedan till Aitoniemi gård att skaffa sig åkdon. Så afhämtade han sitt byte och återvände raka vägen öfver Näsijärvi till bruket där han höll sitt intåg vid solnedgången, nog så stolt öfver sin bedrift. På aftonen var sedan stor mottagning af skådelystna hemma hos Riif, och vargens graföl dracks många gånger om, medan han icke tröttnade att berätta tillgången. Lodbössa förklarade han sig dock ej vidare ämna använda på vargjakt af det skäl att: "den smäller bar' ein gang å' ä' möt för finer te' pek' åt ulfven me' tocke". Det var en stor och gammal varg och på våra efterföljande gemensamma jakter var Riif städse vid minsta anledning begifven på att ånyo duka upp historien om honom, hvarför jag fick mer än nog af vargen och ännu har honom i så godt minne som af denna berättelse framgår. Denna varg var 5 fot 4 tum lång, 2' 8 1/2" hög öfver frambenen och 2' 9" omkring bröstet allt engelskt mätt, samt vägde 5 lisp. 5 skålp. finsk vikt. * * * * * Utom gårdshundar, hvilka under vintern rätt ofta vid stadens utkanter togos af varg, lär en och annan jakthund hafva strukit med i skogarna under jaktsäsongen. Men äfven vägfarande beklagade sig ofta öfver förlusten af någon favoritprisse och sådana knepos ibland midt på dagen nära åkdonen. Forbonden Kyckling, hemma från östra Finland, var jämte andra af sitt yrke alla vintrar sysselsatt med forsling af varor från S:t Petersburg till Österbotten och sålde ibland mässingsskrot m.m. till bruket. Honom följde en hund mellan Messuby kyrka och Järvensivu hemman, då en varg plötsligt rusade fram ur skogen och eftersatte hunden, som retirerade in mellan fororna och så vidare genom ett hål i den längs vägen löpande gärdesgården. Vargen skulle samma väg, men han var större än hunden och gärdesgården bräcklig af ålder, hvarför den stjälpte öfver honom, då han skulle tvinga sig igenom hålet. I en handvändning hade forbönderna sprungit till och fått tag uti vargens svans och bakben, medan de genom att stå på den kullfallna gärdesgården höllo honom räddningslöst fast. Några yxhugg afslutade äfventyret, vargen kastades upp på ett af lassen och resan fortsattes. Under halten utanför brukskontoret togs besten af mig och andra i närmare betraktande. Detta hände på våren 1866. Ungefär vid samma tid och på samma ställe af vägen tog en varg några resande äldre fruntimmers kära "Moppe", ehuru den för att rädda sig undan hoppat upp i släden. Under ett språng öfver släden nappade vargen hunden med sig, och fruntimren fingo vara glada att slippa med blotta förskräckelsen och förlusten af "stackare Amie". Under våra slädpartier från staden till Sommarbo villa 1 Teisko, hvilka vanligen företogos i slutet af mars eller början af april åren 1876-80, hörde det till vanligheten att på hemfärden i skymningen få se en eller flere vargar i närheten af råkarna på Näsijärvi. Väl medförde vi alltid bössor och förföljde bestarna emellanåt, men dessa togo städse i god tid till flykten och voro snart ur synhåll. Om tillförseln af fisk och handeln därmed i Tammerfors på 1850- och 60-talen. Tillgången af fisk var hela året om ganska knapp på orten i trots af de kringliggande stora vattendragen, och därför var efterfrågan städse liflig. Ej ens under vintern, då frusen strömming, nors och mujkor tillfördes med foror, stod tillgången däraf i förhållande till efterfrågan eller till den mängd, som kunde ha afyttrats, hvarför den måste vara påpasslig som önskade få något af det ringa förråd som för gången utbjöds på torget. Under vintern fanns sällan insjöfisk till salu utom lake, ty denna fisk förekom ibland på torget ganska rikligt, hämtad frusen från långt håll, under november till mars månader. Ja, fångsten af denna fiskart var vissa år så ymnig, att det under midvintern förekom lake på alla både offentliga och privata kalas och tillställningar i staden och kringliggande socknar. Till de förstnämnda måste de då under flere månader nästan oafbrutet pågående läsförhören i gårdarna räknas, hvilka städse åtföljdes af s.k. läsförhörsmiddagar, till hvilka allt godt som kunde åstadkommas anskaffades för vederbörandes undfägnande. Vid ett sådant tillfälle hörde jag en medlem af det högvördiga ståndet påstå, att han en längre tid nästan uteslutande lefvat af stufvad lake och sötsoppa, samt blifvit så led däråt, att han riktigt längtade efter förhörskalasens snart stundande slut. Man kan således få för mycket äfven af så goda rätter. Islossningstiden var tillförseln af gädda från sjöarna och längre fram på våren af braxen och abborrar den rikligaste under året, och alla dessa fiskar fångades naturligtvis under lektiden. Fisken hämtades mest från de söderut belägna sjöarna i roddbåtar, hvilka landade vid Laukko torg, mera sällan med åkdon, som då stannade på stora torget, och där den såldes med andra landtmannavaror. Då båtarna tidigt på morgonen anlände, voro de köplystna stadsborna redan dem tillmötes på stranden, och funnos där många spekulanter, gällde det att vara om sig och oförskämd, om man ville komma åt något af fisken. De företagsammaste af stadens jungfrur, som sommartiden mest skötte denna handel, brukade hoppa ned i de tilläggande båtarna och gripa tag i någon fiskknippa eller större fisk, medan de kvarstående från land handlade på samma vara och stundom handgripligen gjorde dem rofvet stridigt. Den, som då lyckades få stadigt tag uti knippan, i fiskens gälar eller i stjärten, gick som segrare ur striden och fäste sig icke vidare vid om någon slemmig munfisk och söndertrasade garnityrer vankats på köpet. Efter mycket gräl och prutande kom jungfrun triumferande hem med sitt rara byte och berättade stolt om bataljen. Det påstods, att en och annan af de ifrigaste vid sådana tillfällen knuffades i sjön och bärgades utan att därför släppa sitt tag uti fisken. Från Näsijärvi-sidan var tillförseln betydligt mindre, troligen för de stora afståndens och oroliga fjärdarnas skull, på hvilka man vid blåsigt väder icke gärna färdades i roddbåt. Fisken som hämtades därifrån såldes mest i köken, där man var van att afyttra den och där den alltid var välkommen. Det är icke att undra på, om fisken under sådana förhållanden redan då var dyr. I "den gamla goda tiden" som ju med skäl kan anses afslutad med de på 60-talet inträffade nödåren, då det nuvarande Tammerfors så att säga låg i lindan, brukade en del af stadens handtverkare och borgare anse det som en förströelse och ekonomisk vinst att själfva ombesörja hushållets inköp på torget. På marknads- och torgdagar kunde man se dem ensamma eller i grupper stå och köpslå om priset vid de ofta rätt fåtaliga kärrorna med landtmannaprodukter. Med mästaren och husbonden följde oftast en lärpojke eller annan tjänsteande, som på behörigt afstånd från sin buse fördref väntans sysslolösa stunder tillsamman med likstämda själar under allehanda upptåg och lek, tills han expedierades hemåt med det uppköpta förrådet. Mig har af trovärdig person, som själf en och annan gång varit med därom, berättats, att innan vid 60-talets början stadens enda apotek öfvergick i yngre, mindre tolerant persons ego, följande efterspel till torghandeln var ganska vanligt under den ruskiga årstiden. Då vädret på morgonen kändes obehagligt och kyligt, handeln var undanstökad och på torget eller vid båtstranden intet vidare stöd att uträttas, brukade man i sällskap med likasinnade begifva sig till det nära torget belägna apoteket och där, till förekommande af den i det ruskiga vädret möjligtvis ådragna förkylningen, som preservativ förtära en dosis "kylmettymisen tippoja". För sådan af omtanke och försiktighet påkallad gärning kan ju ingen klandras, och att man på denna vedervärdigt smakande smörja satte en och annan klar, värmande och upplifvande styrkedryck, som serverades på samma ställe, är ej stort att undra på; den kunde ju till och med anses ganska behöflig för att förtaga dropparnas otäcka smak och efter den tidiga morgonväkten med åtföljande långa postande på torget få en utkyld och olustig lekamen i riktigt trifsamt skick. Detta var häfdvunnen sed på den tiden inom vissa kretsar af de torghandlande, så länge de lifvande dropparna sålunda utminuterades på apoteket. Att det uppfriskade sällskapet därifrån sedan händelsevis begaf sig till något annat förplägningsställe för att frukostera, samt att denna nödvändiga och trefliga sysselsättning förlängdes öfver middagen till kvällen med fortsättning fram på småtimmarna hände äfven emellanåt, då gubbarna råkade ha det mycket roligt. Man kan göra anmärkningar och speglosor öfver ett sådant lif, men får icke förvåna sig mycket däröfver i det på den tiden rätt tråkiga T:fors. Flere år efteråt, då denna sed kommit ur modet, hörde jag ett par bekanta äldre hedersknyftlar, som brukat vara med om nöjet, sinsemellan med saknad språka om dessa förflutna, idylliska och trefliga tider samt för mig, den oerfarna ungdomen, skildra huru roligt det då gick till. Då jag därvid tog mig friheten att försiktigt yttra något tvifvel öfver nyttan och nödvändigheten af apoteksbesöken, svarade den ene, en välbeställd handlande af den gamla stammen, helt vresigt: "Kanske du åtager dig att i hvad väder som helst hela morgonen stå och lukta på färsk och smaka på salt fisk utan att få en sup på't, jag gör't inte!" Jag som ej försökt hade naturligtvis intet att genmäla. Den otillräckliga införseln af matvaror från landet till staden gjorde snart att en del personer som uppköpare vandrade långt utåt landsvägarna för att tillhandla sig det torgförda och sålunda till stadsbornas förfång genom mellanhandel fördyra det uppköpta. Så var det redan då. Ännu lär nog ordspråket äfven där ha rätt som säger: "Intet för intet, något för något, men bra litet för en mark." Forellfiske i Tammerfors ström och på sjöarna ofvanför. På 60- och 70-talen bedrefs utom mete äfven annat fiske i och ofvan strömmen, ja till och med tjuffiske. Då det på sensommaren och hösten under fiskens lektid blef mörka nätter, hände det, att en eller ett par arbetare tillsamman smögo under fabrikernas vattenrännor försedda med lykta och ljuster för att komma åt de bakom stenkistorna i lugnvattnet stående större forellerna. Detta fiske skall förut ha pågått mycket ifrigt, men förbjöds på min tid af fabriksegarena, och nattvakterna, som voro tillsagda att förhindra det, borttogo ljustren och de på tre sidor svartmålade lyktorna som därvid användes. Jag tror ej att mycken fisk åtkoms på detta sätt, men hörde af dem som varit med om sådant fiske, att därvid säkert fler fiskar skadhöggos än fångades och sålunda förstördes. Orsaken härtill uppgafs vara det ständigt rörliga vattnet och lyktans dåliga belysning, som hindrade att noga se och med ljustren hugga till riktigt. Vid den tid fisken mest uppehöll sig i strömmen, togos årligen äfven åtskilliga foreller inuti fabriksrännorna. Dessa voro större fiskar af mellan 10 och 20 skålpunds vikt, hvilka genom lucköppningarna förirrade sig ned i rännorna och af den starka strömmen under luckorna hindrades att åter slippa tillbaka ut, förrän fabrikerna stannades. Gingo de under tiden för nära de i rännorna uppsatta silgallren, så hände det, att de af strömdraget klämdes mot häckarna och kvarhöllos. Då sedan inloppsluckorna till rännorna för någon orsaks skull stängdes och dessa tömdes, samtidigt som fabriken på aftonen stoppade, då voro fiskarna fångade. Så mycket jag vet hände det dock sällan att flere än en eller två fiskar togos vid dessa tillfällen, ty rännorna fingo blott tömmas då sådant var alldeles nödvändigt, emedan det vid tömningen förminskade vattentrycket skadligt inverkar på äldre vattenrännors bestånd och täthet. Bruksförvaltaren vid T:fors masugn fiskade i strömmen strax nedanom öfversta fallet med s.k. mjärde. För ändamålet uppsattes mot hösten vid nedre ändan af linnefabrikens yttre dammkista en provisionel fördämning af tre eller fyra famnars längd rätt ut mot strömmen. Den bestod af tre eller flere låga träbockar ställda på strömmens botten och därpå lagda klena spiror, som tjänade till gångbro och stöd för den af brädlappar och dylikt utförda dammen, hvars ändamål var att höja vattenståndet ofvanför mjärden och leda fisken till denna. På lämpligt ställe uppsattes ett par stolpar försedda med förningar for mjärden, hvilken bestod af en ungefär en meter i kvadrat hållande fyrkantig ram, som hade uppstående sidostycken passande att löpa utefter stolparna. I denna ram voro någorlunda tätt inborrade och fästade fyra till fem fot långa jämna enkäppar, som vid öfra ändan och på flere ställen af längden så sammanbundits, att det hela liknade en fyrkantig tratt, på de något utåtböjda sidorna försedd med flätverk af snören eller järntråd. Denna apparat anbringades så, att vattnet strömmade in i tratten och fisken som följde utefter fördämningen och kom fram till mjärden af den starka strömmen drogs ned i denna samt klämdes fast mot trattens spjälor. För att säkrare förhindra fisken att slippa tillbaka ur mjärden fanns i dess ingång anbringad en kortare och glesare tratt med ett stort hål på midten; denna släppte nog fisken in men icke ut. Af sådana fångstredskap såg jag aldrig flere än två samtidigt använda i strömmen, och då dessa voro anbringade på sådana ställen, där naturliga vattenvägar ledde, styrdes fisken omedelbart dit, och under lektiden på hösten togos därmed dagligen flere fiskar. Då fisket under årens lopp starkt aftog, slutade dock bruksförvaltaren mot midten af sjuttiotalet att använda sådana fångstredskap. Han fiskade äfven med nät, dock icke uti forsen eller strömmen nedanom holmarna, utan vid inloppet ofvanom dessa i Näsijärvi. Där för närvarande järnvägen går fram öfver Myllysaari och på den därutanför liggande klippan funnos för fiskets bedrifvande märken utsatta af landtmätare; det ena bestod af på berghällen i rad utlagda större stenar och det andra af en i ett stort flyttblock inhuggen rand, hvilka tillsammans angåfvo riktningen i hvilken näten fingo läggas utåt sjön. Därigenom kommo de att ligga på en linje mot nordväst ungefär parallellt med strömfåran i forsens hufvudtillopp mellan holmarna, hvilken bestämmelse troligen gjorts för att detta icke måtte stängas med näten. Utefter denna sträckning lades under senare hälften af september och halfva oktober mot aftonen fyra till åtta sammanhängande nät, hvaraf den ena ändan fästades nära stranden och den andra ankrades vid en boj ute på sjön. Dessa nät voro tillverkade af fint hemspunnet och mycket starkt linnegarn, fyra och fem famnar långa och sex till åtta fot djupa; de färgades blåa eller bruna och voro i det af naturen äfven bruna vattnet mycket litet märkbara. Nätmaskorna gjordes 10 cm i fyrkant, hvarför ingen mindre fisk än af tio till tolf skålpunds vikt fastnade uti dem. Nätens ena kant var försedd med korkflöten och den andra med sänken, hvarför, då de voro utlagda i mellan två till tio famnars vatten och höllo sig vid ytan, fiskens chanser att gå fri från näten voro betydligt större än att bli fångad. Därför var det endast under mörka nätter och vid nordliga vindar, som detta fiske lyckades, i synnerhet som bruksförvaltaren höll strängt på att de för fisket uppställda reglerna efterlefdes. Gifvande var detta fiske dock endast före nödåren och aftog därefter på detta ställe af samma skäl som i strömmen. Intresserad af allt slags fiske var jag ofta nere vid stranden då näten vittjades och togos upp. Om natten varit blåsig, såg jag rätt ofta ända till fem, sex eller flera stora, vackra fiskar tagas; mest förekommo sådana som vägde tolf till aderton skålpund, men några om tjugufem och däröfver ända upp till trettio och ett halft skålpund voro de största jag där sett. Egendomligt nog blefvo de större fiskarna vanligtvis lätt fångade och voro ofta endast löst fästade vid nätet; såsom då en tråd af nätmaskan kommit bakom ena gälklaffen och fisken eljes var fri eller då en stor forell hane fått en länk af nätgarnet bakom näbbkroken och knep ihop gapet, utan att göra ringaste försök att befria sig; för det mesta satt dock en nätmaska kring fiskens hufvud bakom båda gälarna eller bakom bröstfenorna. En oktobermorgon 1864 fångades elfva fiskar vägande tillsammans 210 skålpund och hade bruksförvaltaren icke fått en sådan fångst sedan år 1845. De fångade fiskarnas sammanlagda antal för säsongen öfversteg endast det nämnda året sextio stycken och aftog mycket snabbt. Då fångstens värde några år icke täckt kostnaderna för nät och arbetslöner, öfvergafs detta fiskesätt alldeles år 1875, och mig veterligt upphörde då allt forellfiske såväl i strömmen som på sjön. De båda karlarna, som under många år skötte detta fiske för bruksförvaltaren, brukade, sedan näten på morgonen vittjats och upptagits, upphänga dem på ställningar att torka och bära fisken till köket uppträdd på en lång stång, hvilken stacks genom gälarna och lades på axlarna. Det såg grant ut, när de kommo gående med flere vackra fiskar hängande på stången, och ofta rann därvid rommen och mjölken i långa strängar ur fisken utefter vägen; men då tänkte ingen på, hvilken skada som gjordes genom att fånga fisken vid sådan årstid. En eller båda karlarna förde därefter fisken till försäljning i staden. De gingo från gård till gård med sina korgar och återvände ibland utan att ha blifvit af med varan, ehuru priset var lågt. Så länge ryska myntet gällde, var priset 4 till 5 kopek skålpundet och steg efter nya myntets införande undan för undan från 20-25 penni till 35-40 penni, allt eftersom tillgången minskades. Om på den tiden något kalas eller annan festlighet tillställdes i staden, var det vanligt att hos bruksförvaltaren tinga någon stor forell till bordsprydnad. Men det lyckades icke alltid, som ordspråket säger: "Tag i sjön, så fås det fisk", ty emellanåt fiskade karlarna hela veckan, utan att lyckas anskaffa det önskade. Vid sådana tillfällen betalades med njuggan nöd 50 penni för skålpundet, och detta tillmötesgående var oftast för bruksförvaltaren förenadt med uppoffring, ty om ingen fisk fångades, ersatte beställaren naturligtvis icke de hafda kostnaderna; därför afstannade fisket på beställning småningom, utom åt goda vänner. Några år försöktes äfven fisket med nät under lektiden af annan person i den gren af strömmen som på västra sidan flyter utefter brännerierna, dock torde det ej heller där ha varit lönande, då det ungefär samtidigt upphörde. En eller annan af engelsmännen vid fabrikerna roade sig ibland med att för forellfiske med flugspö låta ro sig ofvanför fallet på strömmen inom holmarna. Då fångades en och annan medelstor fisk, hvilket vanligtvis skedde tidigt på söndagsmorgnar eller hvardagskvällar; dock ledsnade de snart vid denna sport, helst småfisk icke tycktes vara hågad att uppehålla sig och nappa i det därstädes föga strömma vattnet, där hjujångbåten "Ahti" dagligen plaskade. Därför var en där fångad fisk, vägande några skålpund, en raritet, som gaf anledning till skryt bland goda vänner och underströks med röd penna i fiskkladden. Bättre tur kunde man ha på detta ställe och utåt sjön med dragfiske under juli månad, då de stora forellerna ibland påträffades midt ute på Näsijärvi. De brukade på lugna och varma dagar ligga tätt under vattenytan och gassa sig i solbaddet, och det hände att man vid försiktig rodd lyckades se dem. Några sådana tillfälliga möten ute på sjön i början af 60-talet voro anledning till att vi försökte taga dem med det förut omtalade draget, som Öster förfärdigade i Visuvesi, och vi störde därmed i trakten af Siilinkari och Koukkuniemi flere duktiga fiskars söndagseftermiddagshvila. På en färd mellan dessa stengrund och Reuharisaari vid västra stranden höggs draget af en så stor forell, att Öster afrådde från att som vanligt med håfven lyfta fisken in uti min lilla smala och ranka roddbåt, helst de stora forellerna äro mycket skygga for undertagshåfven och en oförsiktig rörelse lätt kunnat stjälpa båten, hvilket äfventyr midt ute på fjärden, där djupet är tolf till femton famnar, kunde ha blifvit betänkligt nog. Han bad mig därför "leka" med fisken, så länge som han rodde till närmaste land, där den, såsom vi ibland gjorde, kunde halas upp utefter den långgrunda stranden. Jag började således leka med fisken, medan han makligt rodde mot Reuhari och detta blef i solbaddet en långvarig och tröttsam sysselsättning. Fisken var envis att icke låta mig få in mer än litet i sänder af den trettiofem famnar långa refven, som strax efter nappet hade fått löpa ut under hans rusande. Han var ibland trög som en timmerstock, höll kurs som den och lät bogsera sig korta stycken, endast nu och då gifvande tvära knyckar åt refven, hvilken hela tiden hölls i så stark spänning, att jag, för att kunna hålla den, var tvungen linda ändan flere hvarf kring handen. Däremellan följde långa häftiga rusningar åt sidorna, hvarvid Öster påpassligt måste sluta ro och vända båtens akter i refvens riktning samt backa den, emedan jag fruktade att refven skulle brista. Därvid drog fisken liksom en liten bogserångare båten med god fart bakut och på sådana kraftyttringar följde åter det förra apatiska lugnet, tills nästa spurt inträffade. Sedan denna lek pågått öfver en timme, utan att vi därunder kommit synnerligt närmare land, tröttnade jag vid spelet på den spegellugna sjön i värmen och solglansen samt hade Öster att mycket försiktigt backa båten närmare fisken, medan jag försökte hala in af refven. Småningom lyckades vi komma fisken så nära, att han syntes i vattenbrynet och Öster utropade: "Det är ingen lax, det är hvalfisken". Ovanligt stor var han, hvarför vi ock voro villrådiga hvad vidare skulle företagas med odjuret. Slutligen menade Öster: "Bäst blir nog att fortsätta lekandet, tills han tröttnat". Med samma visade hvalfisken öfver vattnet en stjärt, som nog var en fot bred, och ögonblicket därefter hoppade han till hela sin längd rätt upp ur vattnet och föll med ett stort plask tillbaka. Det var en vacker syn och vi voro ännu helt häpna däröfver, då jag plötsligt kände en knyck i refven vida starkare och häftigare än någon föregående; därpå drogs den ned till båtsuden och innan jag hann släppa efter sprang den vid en följande väldig knyck utaf på dess ganska skarpa kant. Fisken hade efter språnget rusat rätt mot båten och vid färden under denna ryckt af refven. Både han och draget blefvo till vår stora ledsnad på den vägen. Så snart därefter någon större fisk nappat, fick jag af Öster höra: "Pass på, nu är hvalfisken där igen." Forellen förekom äfven i Muurola ström, under Kauttua bro i Ruovesi, vid Visuvesi samt uti Filppula och Mänttä forsar. Vid förstnämnda ställe bodde några år under sommarferierna lektor Stolpe från T:fors. Han var passionerad jägare och metade också gärna. I detta senare nöje deltog ibland hans fru, hvarom följande historia på den tiden berättades. Då de en dag vid Muurola på hvar sin sida af strömmen nära bron höllo på med flugmete, råkade frun slinta ned från en sten i det föga djupa men strömma vattnet. Därifrån ropade hon i sin nöd på mannen: "Johan, hjälp, hjälp!" Härtill förmäles lektorn, som var en trygg och lugn, aldrig fjäskande herre, ha svarat: "Hinner inte, Augusta lilla, det nappar just!" En så ifrig sportsman fanns redan på den tiden i T:fors. Ja, folk är styggt litet hvarstädes! Men: Qui non est vero, est bene trovato! Lojakt vid åtel och lojakt i hölada. Vintervägen från Tammerfors norrut utgick som förut omtalats vid Soukkalahti långsmed Näsijärvi till Tervalahti vik i Teisko och var på 60- och 70-talen mycket använd af forbönder. Strax utanför viken förde den vid Lapinniemi öfver en råka i isen, uti hvilken på nyåret 1869 två hästar samtidigt körde ned och drunknade. Sällan blef Näsijärvi något år utan sitt offer. Den inträffade händelsen blef genast bekant för bruksförvaltaren, som lät undanskaffa kadavret till en sänka i den bergiga stranden nära viken ungefär på det ställe, där nu Haarakatu är angifven på stadsplanen och där de snart upptäcktes af de kring staden strykande vilddjuren, varg, lo och räf, hvilka redan under föregående vintrar så grundligt gjort rent hus, att mot våren endast några kringspridda ben påminte om allt kötts förgänglighet. Från denna brukets afskrädesplats ledde vilddjursvägar i snön åt flera håll och bland dem en, nästan uteslutande trafikerad af loar, öfver Naistenlahti bort åt Koukkuniemi samt sedan vidare utefter Aitolahti till skogarna i Teisko kapell. Den första som mig veterligt bröt mark och byggde sig en koja på Koukkuniemi var gasmästaren Roms vid linnefabriken. Han berättade, att han vintertiden ofta sett varg och lo vid sina dagliga vandringar på isen öfver Naistenlahti, då han tidigt och sent gick till eller från arbetet. Gasen för belysningen i fabriken tillverkades på den tiden af näfver, och han brukade alltid medföra några näfverrullar, som tändes och användes som facklor eller bloss för att skrämma rofdjuren. Tillfölje af loarnas förkärlek för denna aflägsna trakt släpade sågställaren Riif en af de ofvannämnda drunknade hästarna till närheten af Roms koja, och där inrättade han det bekvämt åt sig för att skjuta lo vid åteln. Detta nöje ville dock till en början icke lyckas efter önskan, ty antingen voro loarna för kloka att infinna sig just de nätter, då Riif lurade på dem, eller skydde de att komma så nära till husknutarna, så länge det var ljust nog att skjuta. Nog af, han fick många nätter vänta förgäfves, medan åteln gick åt. Detta kan förklaras sålunda, att rofdjuren voro för listiga att våga sig dit, då Roms och Riif sutto i kojan och bolmade sin dåliga tobak, men icke skydde att infinna sig, så snart dessa på morgonen före kl. 5 gått till sitt arbete för att återvända först på aftonen efter kl. 7. Under dagens lopp var således ingen risk för odjuren att hållas i närheten, och därför fick väl Roms allt emellanåt under sina vandringar syn på dem. Slutligen lyckades det för Riif att fram mot våren en söndagsmorgon i dagningen skjuta en lo; han var dock säker på, att flere vilddjur under hela vintern hållit till i närheten, ty aset förstördes så hastigt. Loskinnet köpte jag af honom för att uppmuntra jaktens fortsättande ett annat år, men däraf blef intet. Vid bruket skötos på senhösten 1869 två gamla hästar och då marken redan var hårdfrusen, blefvo de icke nedgräfda, utan förda till nämnda afstjälpningsställe, där de som vanligt nedmyllades i träkolsstubb. Denna år efter år på samma ställe ovanligt ymniga tillgång på föda vande snart traktens rofdjur till stället, och då förrådet på vintern ytterligare ökades med i råkan drunknade bondkampar, räckte det så länge snön låg. Följden var den, att man under den vintern mer än förr vid bruket hörde talas om möten med varg och lo; ty arbetare, som bodde i enstaka kojor bortom Naistenlahti, sågo dem ofta. Samma vinter lät bolaget för uppförande af ett större skolhus släpa en mängd byggnadsmaterial upp på högsta bergklinten bakom bruket. Timmerstockar, fundamentsten och annat material vräktes i högar omkring byggnadsplatsen, och så uppstodo skyddade ställen passande till hvilogömmor för varg och lo, sedan de mättat sig med de närbelägna hästasen, helst platsen låg afsides från vägen och på hela vårvintern endast händelsevis besöktes af folk. Ett par hundra steg från skolhusplatsen stod på samma bergplatå en enstaka arbetarebostad, och den dit ledande vägen gick fram ett stycke nedanom timmerupplaget, där mot våren en stor lo vant sig att efter gratisförplägningen söka sin dagliga hviloplats. De i huset boende hade enligt utsago icke observerat denna granne, men eget nog sågo längre bort boende karlar, som gingo den aflägsnare körvägen nere i dälden, ofta lon sitta på timmerhögarna eller springa ditåt. Berättelser härom voro snart i hvar mans mun och lon söktes därför af folk med skjutgevär, men han råkade då aldrig vara hemma. Så kom påskhelgen. Snön hade af vårblidan något sjunkit ihop men tidigt på morgnarna bar skaren, hvarför en arbetarehustru från nämnda byggning på väg till kyrkan tog sig för att gena öfver skolplatsen. Hon följdes af en större, fet och argsint knäracka, hvilken icke kunde låta bli att enligt hundsed springa kring och lukta öfverallt. Hunden kom så att inne bland timmerhögarna träffa lon i gömman, hvilken han naturligtvis var dum nog att skälla på. Sådant tyckte lon väl var oförskämdt gjordt, hvarför han tog rackan i nacken och gjorde slut på henne. Hundens ömkeliga slutackorder hörde gumman, som rusade till för att bistå sin älskling, men hon kom för sent; egendomligt nog skrämde hon dock lon på flykten. I hastigheten förstod hon visst icke, hvad det var för odjur som anfäktade hunden, eljes hade hon svårligen haft så stort mod. Men skrämd blef hon, och fortsättande sin vandring kunde hon icke underlåta att i förbifarten titta in i bruksförvaltarens kök och gråtande för jungfrurna beklaga sig öfver den lidna förlusten af favoriten. Hennes berättelse spred sig snabbt, och så fick jag den ganska färsk ur tredje hand, hvarför jag med bössan skyndade till stället, men endast kunde konstatera att lon var försvunnen och att hunden, hvars buk var upprifven, dött af ett bett i strupen. Riif och Öster fortsatte sökandet vida omkring, men då skaren bar funnos inga tydliga spår efter vilddjuret. Följande dag, som var andra påskdagen, råkade jag en stund på förmiddagen uppehålla mig på verkstadens kontor, då bruksförvaltarens yngste då sextonårige son Julius, som f.n. år 1902 är industriinspektor i Viborgs distrikt, kom rusande in med utropet: "Det finns en lo i trädgården". Naturligtvis sprang jag de femtio stegen till min bostad efter bössan, laddade och var snart i trädgården. Där fick jag höra följande: Husets piga hade en stund förut begifvit sig till den ett litet stenkast från byggningen belägna bakstugan och där vid den mot söder vettande väggen i solskenet på marken observerat, hvad hon trodde vara en vacker men sjuk hund, som låg på sidan med vidt öppet gap och ögonen slutna. Rörd af medlidande för det stackars djuret, gick hon alldeles inpå för att taga reda på om det var dödt eller lefde och ämnade, som hon sade, taga det i famnen med sig in, då den förmodade hunden plötsligt vaknade samt fult grinande och fräsande hoppade upp liksom för att rusa på. Skrämd af de ilsket visande tänderna och blicken ur de vilda, gula ögonen retirerade hon till köket och berättade uppskrämd för unge Julius, som råkade vara där, om den sjuka och vilda hunden som ämnade anfalla henne. Julius misstänkte att hunden möjligen kunde vara behäftad med vattuskräck och gick dit för att taga reda på saken. Han såg djuret ännu på platsen, dock måste detta ha tyckt, att där blef för ofredligt, hvarför det lämnade sin soliga lega och gick tvärs öfver trädgården. Så långt fram på dagen hade skaren tinat upp och spåren syntes tydligt i den fotsdjupa snön, ledande till en större mellan trädgården och torget framför linnefabriksbyggningarna stående lada, under hvilken lon gått. Jag visste att ladans stenfot mot torget, som var synlig från fönstren i min bostad, var tät, men att baksidan mot trädgården stod på glesa, alnshöga stenpelare. Kunde öppningarna däremellan i hast stängas, då var lon i fällan. Jag bad de kringstående att ej oroa lon, och icke gå närmare ladan, medan Julius höll vakt med bössan, hvarefter jag skyndade ut på torget att se efter om på ladans gafflar funnos hål i stenfoten. Sådana hittades på öster sida, men äfven de kunde lätt täppas, och då inga utspår syntes till, sprang jag till några närbelägna bostäder, hvari från flere timmermän trots helgen gärna skyndade till hjälp. I hast anskaffades bräder, spikar och hammare och inom tio minuter hade lon så väl låtit stänga in sig, att han icke ens med våld skulle sluppit ut. Höladan var visst tio famnar lång och hälften så bred; under den var mörkt och fullt af stickor och bråte, hvarför lon förmodligen ansåg sig väl gömd; men underligt är ändå, att han trots bullret lugnt lät fånga sig utan försök till flykt. Jag antog att han ätit sig öfvermätt och blifvit illamående af den stora tillgången på hästkött och därför blifvit för loj att röra på sig och åsidosatt all försiktighet. Men öfver det fyra alnar höga planket på den sidan af trädgården, som vette åt det omnämnda timmerupplaget, hade han ändå kort förut hoppat, som syntes af spåren, hvilka jag sedan följde, och åter haft sitt tillhåll, vid den dagen förut dödade hundrackan. Medan jag sökte timmermännen, hade unge Julius och en företagsam tioårig flicka försökt krypa under ladan för att taga reda på om och hvar lon fanns där, men lyckligtvis kommo de icke långt för skräpet därinne och återvände helskinnade från företaget, utan att i mörkret ha sett lon. Äfven om de kunnat påvisa hvar han låg, skulle det varit farligt att skjuta ditåt, emedan hela marken var tjockt belagd med höaffall och dam; men då ladan inuti för tillfället var alldeles tom, kom jag på tanken att försöka få lon dit upp och lät därför hämta nyckeln samt bryta upp några golfplankor midt i byggningen. Då allt var tätt nedomkring, måste lon söka sig upp genom hålet i golfvet, och då kunde han förträffligt skjutas i den stora tomma lokalen. De få och små fönstren som sutto högt uppe voro ytterligare fästade med innanför tvärsöfver spikade bräder, hvarför flykten därigenom var otänkbar. Sedan allt var klart skickade jag bort de flesta af medhjälparena och alla nyfikna åskådare samt stannade på post utanför den på glänt öppnade laddörren. Under tiden hade Julius varit hemma efter och laddat ett pappas gamla enpipiga muskedunder, hvilket han kunde sköta, och infann sig utrustad med kruthorn och hagelpung, allt af äldsta välbepröfvade sort. Så stodo vi där på lur väl en timme och jämte oss sågställaren Riif, försedd med en stor båtshake med rak och skarpslipad spets, samt dessutom ett par timmermän med yxor. Jag hade på morgonen icke haft tid att förtära något, och då lon ej visade sig och jag i det kalla luftdraget blifvit frusen och hungrig, kilade jag hem för en stund, emedan bud upprepade gånger gifvits, att kaffet stod och kallnade. Jag anförtrodde vaktandet åt unge Julius och skyndade de femtio stegen hem öfver torget, men jag hann icke dricka ur koppen, innan skott hördes. Naturligtvis var jag kvickt tillbaka vid den nu fullt öppna ladudörren, där Julius stod laddande i största hast, och inkommen i ladan fick jag se en syn, som jag aldrig glömmer. Illa sårad i hufvudet af hagelskottet hade den ursinniga lon rusat uppefter väggarna och mot fönstren, hvarför Riif fruktat att han skulle kunna bråka sig ut den vägen; därför sprang han till och spetsade odjuret med sin käcks fast vid väggen, så att dess skarpslipade långa spets trängde genom halsen vid struphufvudet och djupt in i brädväggen. Ilsket morrande och fräsande hängde vilddjuret där fastspikadt tätt under fönstret med fötterna en aln öfver golfvet och vildt huggande omkring sig med alla fyra för att sålunda få halsskinnet att brista och slippa loss. Men skinnet höll och Riif jämte en annan karl tryckte med allt gevalt på käcksskaftet, så att både det och brädan i väggen bågnade, dock äfven dessa höllo ut trots djurets våldsamma ansträngningar, tills Julius fick laddadt och på nära häll med ett skott i hufvudet gjorde ett tvärt slut på den förtviflade striden. Uppträdet var så intressant att åskåda och föreföll mig så litet farligt, att jag underlät att blanda mig däri, för att låta Julius behålla triumfen. Men skinnet köpte jag af honom, och det var sällsynt stort och vackert, grått med en mörkare rand på ryggen och hvitt under buken, alldeles utan strimmor och fläckar. Lon var 45 tum lång, 26 tum hög och vägde 60 skålpund. Vid islossningstiden följande år 1870 gjorde jag med apotekaren Granberg i T:fors, som var en af grundläggarena af Valkiakoski träsliperi och pappersbruk, för den pågående anläggningens skull en färd dit och stannade där ett par dagar. Vid första middagen blef jag bjuden på en kötträtt, som smakade excellent, fastän jag icke fick klart för mig af hvad sorts kräk den var tillagad. Efter måltiden frågade mig frun i huset, om jag visste hvad jag förtärt, och på mitt svar att det för att vara kalf hade benknotorna för små och för kanin för stora, meddelade hon skrattande, att jag ätit stufning af lokött, hvilket påstods vara en delikatess. Hon hade köpt det af Kokko-Kustaa, en på den tiden allmänt känd vilddjursjägare, bosatt i Valkiakoski by. Hon sade sig ha fruktat att jag skulle ratat anrättningen, om jag vetat hvad det var, men detta var obehöfligt, ty sedan åt jag med god aptit äfven stekt loskinka kall på smörgås, som smakade nog så bra, bättre än kanin, hvars kött har en sötaktig och fadd smak, som af kunnig kock måste döljas. Dessa lomål voro anledningen till att jag uppvaktade Kokko-Kustaa och af honom köpte skinnen efter de båda förtärda loarna. Af de samlade loskinnen lät jag göra mig en respäls, i hvilken jag kunde trotsa blåst vid trettio graders kyla och mådde godt som i sängen. Om skogsfågel och dess fångst i närheten af Tammerfors på 1860-talet. Tjädern förekom sällan nära intill staden, dock behöfde man just icke begifva sig mera än fem km därifrån för att träffa på denna fågel. Han fanns på alla granklädda uddar och holmar kring Näsijärvi och Aitolahti samt på Reuhari och Keisalo holmar nära Laalahti. Under dragfiske kring sistnämnda holme och vid picknickfärder dit med ångslup sågos ofta de föga skygga fåglarna, hvilka på denna aflägset belägna ö visst sällan förföljdes och där jag flere gånger lyssnade till tjäderleken. Äfven uti Takahuhti, Lempäälä och Ylöjärvi kapells skogar, icke alltför långt från staden, förekom tjädern rikligt, ända till dess allmogen i trakten under nödåren vande sig vid att söka en inkomstkälla i fågelfångsten, ty fågelfällor påträffades då redan på sensommarn mångenstädes i skogarna, och det därmed verkställda skoningslösa förföljandet gjorde, att tillgången på denna fågel hastigt minskades. Dessa fällor gjordes af två slag, hvaraf det ena uppsattes tvärs öfver gångstigar och kreaturs vägar på sådana ställen där skogsbär växte och fåglarna därför uppehöllo sig. Dessa voro de s.k. slagfällorna, som bestodo af en ett par famnar lång klenare trädstam, hvilken på ena ändan belastades med tunga stenar, medan den andra gillrades upp lagom högt öfver marken, så att tjädern med framsträckt hals kunde krypa därunder. Från fällan uppsattes åt båda sidor i spetsig vinkel mot hvarandra täta metershöga risgärden, tjänande till att leda den efter marken springande fågeln, som ogärna besvärar sig med att flyga öfver rishindret, fram till fällan. Då han ser det öppna hålet under slagbommen, ämnar han sig fram där. Härvid stöter han emot glllret, hvilket utgöres af en kvist eller spändt snöre och drar sålunda omkull stödet för slagbommen, som då slår ned och träffar fågeln på den utsträckta halsen eller öfver ryggen. I lyckligaste fall dödas han med detsamma, eljes pinas han långsamt till döds. Om fågelfångaren sällan vittjar sina fällor, händer det, att räfven eller andra rofdjur göra sig ett godt mål af hans fångst och att han icke hittar annat än de för vinden kringyrda fjädrarna, liksom vi på våra jaktfärder rätt ofta gjorde. Utom denna sorts fällor, hvilka för det mesta genast slå ihjäl fågeln och icke alltid utsätta honom för långsam död, påträffades äfven ett annat slag afsedt för tjäder och orre, hvilket för det därmed oundvikligt förenade djurplågeriets skull är synnerligen afskyvärdt och ett människor ovärdigt tortyrredskap, särdeles förödande för fåglarna. Dessa fällor äro konstruerade på följande sätt. Kring en medelstor tall eller gran, afkvistad till tre meters höjd från marken, uppsattes på två meters höjd en af gröfre störar gjord ungefär två meter i fyrkant mätande ram, hängande horisontalt samt fästad vid trädstammen med fyra från hörnen snedt uppåt anbringade klenare störar. Från ramens innerkant ned till trädets stam någon fot öfver marken voro smala, släta störar trattformigt anordnade och ställda så tätt intill hvarandra, att fåglar icke kunde slippa ut emellan dem. Det hela liknade således en upp- och nedvänd, stor, fyrkantig och till hälften uppspänd paraply. Denna tillställning uppsattes ganska synlig och fristående i en glänta i skogen, och från ramens öfra kant ned till marken placerades uti långsluttande läge några störar med den grofva, slätt afputsade ändan vänd uppåt, för att tjäna fåglarna som klätterstång, då de från marken ämnade sig upp till den vid trädstammen fastbundna lockmaten, bestående af en korn- eller hafrekärfve. Lockmaten anbringades på sådan höjd öfver spjältratten, att de till yttersta ändan af störarna äntrande fåglarna icke kunde nå den, men sträckande sig så mycket som möjligt för att komma ät något af axen, slutligen förlorade fotfästet på den tjocka och hala stångändan och föllo ned i spjältratten. Där nere mellan trädstammen och de lutande störarna var omöjligt för den stackarn att få fotfäste, han blef liggande som han fallit, med den ena vingen eller foten ute mellan spjälarna, utan att förmå resa eller röra sig, långsamt, eländeligen svältande och frysande till döds, om icke en förbistrykande räf eller mård gjorde slut på pinan, innan djurplågaren hann dit att afhämta fångsten. Att räfven förstod sig på att beskatta dessa tortyrredskap, såg jag flere gånger af de kringspridda lämningarna och af fjädrarnas mängd; liksom på de i fällorna kvarliggande döda fåglarnes i onaturliga ställningar stelnade kroppar och bleka kindlappar tydligt syntes hvad de lidit. Som väl är, lära dessa fångstredskap nu vara förbjudna öfverallt utom i landets norra delar, och troligen blir det snart nödvändigt att äfven där med lag göra slut därpå. Sedan fällorna engång voro uppsatta, var besväret med fågelfångsten ringa och kunde löna sig, då tillgången på fågel var god, ehuru en myckenhet fångad och billig fågel från aflägsnare orter fördes till staden på höstarna under sextiotalet och priset därför höll sig lågt. Fågel såldes då oftast efter vikt och betalades på torget med från tre till fem kopek för skålpundet, under den tid då ryska myntet var gångbart. Då uppköptes fågel i större mängder 1 hushållen samt inlades i byttor och tinor, på hvilket sätt den under kall årstid flere månader kunde förvaras. Det var då icke tal om att skydda skogens befjädrade innevånare för utrotning, allt togs som kunde kommas åt, och därför har det nu en mansålder senare blifvit en behjärtansvärd nödvändighet att försöka bevara hvad som finnes kvar samt hindra fågelvärldens totala ödeläggelse. Allmogen kring T:fors satte intet värde på fågel som mat, troligen emedan kvinnorna icke förstodo sig på att tillreda den smakligt, hvilket sorgliga faktum jag några gånger råkade ut för på jakter i trakten, då i brist på annan föda den just skjutna orren eller tjädern måste tillagas och förtäras. Af dessa misslyckade anrättningar vill jag omnämna en. Vid östra ändan af Aitolahti norra strand ligger Juoppo hemman, hvilket flere år tillhörde T:fors masugn och sköttes af en arrendator. Under åren mellan 1865 och 69 brukade vi någon gång under höstsommaren fara dit för att fiska eller jaga och blefvo då af arrendatorn trakterade med hvad huset för tillfället egde i matväg. Den gången råkade vi ut för att till middagen bjudas på tjäder och därtill intet vidare än hårda rågbrödskakor och smör. Säkerligen hade den vänliga värdinnan efter bästa förmåga ansträngt sig att tillreda den i slagfällan tagna och till åren komna tjäderherrn, men hennes kunskap i den vägen visade sig snart ha varit sorgligt otillräcklig. Vi voro försedda med god aptit, men tyvärr var anrättningens oss redan på långt håll mötande doft föga inbjudande och smaken outsägligt vedervärdig. Fågeln var icke stekt, endast kokt uti bara vatten, hvarvid olyckligtvis saltet glömts. Detta förhållande var så mycket egendomligare, som allmogen i trakten eljes brukar salta nästan allting, till och med kaffet. Någon afredning med smör eller fläsk hade icke heller företagits, och då ingen sås bestods, lågo fågelbitarna i det klara osmakliga, buljonglika spadet. I trots af god vilja och upprepade hungriga försök rådde jag icke på den vämjeliga anrättningen, och Öster, som frågade värdinnan om icke fågeln tagits i Noaks ark, mumlade något om trästickor kokta i diskvatten och kunde lika litet som jag förmå sig till att svälja mer än en tugga af denna gamla, sega och misshandlade tupp. Om skogsfågel äfven i andra bondhem tillredes på det viset, är ej att undra på, att bonden hellre afyttrar än förtär sitt villebråd. Fiske på Näsijärvi. Jag hade låtit en van båtbyggare i Ruovesi tillverka en roddbåt af asp, som hade den där i trakten allmänna för fart på sjöarna särdeles lämpliga, lätta och nätta formen. Båten kunde med lätthet bäras af två man och löpte snabbt på vattnet, utan särdeles kraftansträngning för den roende. Den var naturligtvis smal i förhållande till längden och skarp som en uppfläkt ärtskida, men ändock icke rank samt vakade utmärkt i Näsijärvis oroliga och vid hård blåst så oregelbundna vågor. I båten rymdes två roddare att sitta efter hvarandra och en person i aktern, dock var jag mest allena med Öster uti den. På hans begäran försågs båten, i stället för de i Tavastland brukliga fasta årklykorna, med vridbara sådana af järn och åror af den form som på saltsjön användes, hvilka beslogs med läder på de i klykorna löpande ställena. "Bondknifvar" som han benämnde de i trakten af T:fors vanliga årorna, hvilka med inslagna märlor häktades på hakar, fästade i suden, ville han ej godkänna, emedan de under rodden icke kunde vridas, då årbladet ofvan vatten fördes tillbaka, och detta ansåg han vara det enda riktiga tempo vid regelrätt rodd. I denna båt rodde Öster mig år 1866 på midsommaraftonen från kl. 6 på kvällen till midsommardagen kl. 8 f.m. rundt kring hela Näsijärvi, följande stränderna åt längs fjärdar och vikar upp till höjden af Harvasalo holme och tillbaka. Då alla krokar medräknas, säkert en väglängd af sextio kilometer på fjorton timmar, hvaraf endast fyra användes till hvila, och dock påstod sig Öster icke vara trött. Under färden fångades elfva gäddor vägande tillsammans 56 skålpund utom åtskilliga vackra abborrar, hvilka i den djupa sjöns mörka vatten äro nästan svarta till färgen. På sextiotalet funnos inga utländska fiskredskap till salu i Tammerfors, och hvad man behöfde tillverkades hemma. Öster, som lärt bleckslageri, förfärdigade till eget behof mycket väl fiskande drag af blanka anjovis- och sardinaskar äfvensom kupade skeddrag, som på yttre sidan försilfrades och på den inre förgylldes af en guldsmed i staden och voro lika ändamålsenliga som något utländskt. Svårare än att skaffa drag var att erhålla fina och starka refvar. För att få sådana vände man sig till någon bekant engelsman vid fabrikerna, som vid tillfälle skaffade det önskade från hemlandet. Allmoge såg jag icke på den tiden använda drag, men en och annan fabriksarbetare hemma från annan ort fiskade någon gång därmed på sommarkvällarna i strömmen ofvanför fallet och utefter sjöstränderna nära staden. Den fiskande brukade vara ensam i båten och bita i dragrefven samt släppa årorna, då fisken högg sig fast. Till bete användes för det mesta en snedvriden salt strömming eller annan fisk, som med några tregreniga krokar fästes i lämplig ställning. Öster hade i sin ungdom vid hafskusten bedrifvit fiske och var road däraf samt lockade mig ibland, då intet annat fanns att roa sig med, att under de långa vackra sommaraftnarna komma ut på sjön med honom. Han visste hvar fisken fanns och huru den skulle tagas samt hade alltid tur. Vi fiskade med drag gäddor, som höllo till vid alla i Näsijärvi utskjutande uddar; fick man en på ena stranden af en udde, stod vanligen en annan något större eller mindre på den andra sidan därom. Eljes fångades både gäddor och abborrar vid grunden ute på fjärden samt någon gång under högsommaren en forell eller gös ute öfver djupet. Det var icke ondt om stora fiskar i Näsijärvi på den tiden, då tillfölje af de nästan öfverallt steniga och klippiga stränderna noten blott på få ställen kunde begagnas och pålkrokar endast sällan användes. Det talades äfven där som annorstädes om jättefiskar, hvilka fångats förr, och berättelserna voro icke mycket att lita på, ty sådana sägner dö aldrig, men hvad jag själf vet och sett kan det ju vara på sin plats att här omnämna. På sommaren 1868 fångades på pålkrok i Näsijärvi utanför Lielaks egendom en gädda, som hade en total längd af 45 tum engelskt mått och vägde 36 skålpund. En annan 44 tum lång, vägande 33 skålpund togs följande år af en arbetare vid Siilinkari berggrund. År 1871 på vårvintern hittades af bonden på Juoppo hemman vid Aitolahti en gädda af 40 tums längd och 41 skålpunds vikt under så säregna förhållanden, att de förtjäna berättas. Föregående höst hade för T:fors masugns räkning vid transport af kolved till bruket af famnslånga klabbar byggts s.k. fjällflottar. Flottarna blefvo dock icke afhämtade tidigt nog och viken isbelades, medan fjärden var öppen. Då uppstod västlig storm med svår sjögång; flottarna sönderslogos och kolveden hifvades tillsammans med issörjan högt upp på land, där allt sedan frös ihop till en isvall, som blef liggande öfver vintern. Mot våren anställdes folk att taga lös veden och däraf bygga nya flottar; därvid hittades infrusen mellan vedträden högt uppe på land en ovanligt stor gädda, som befanns fullkomligt oskadad och af isen väl konserverad. För att säljas i staden fördes fisken till masugnskontoret, där jag råkade få se och mäta den. Det var en grann fisk och man får ett tydligt begrepp om dess imponerande storlek, då jag nämner, att karlen, som bar den hängande i en vidjegren öfver axeln, var af vanlig längd och gäddans nos syntes i jämnhöjd med örat, medan stjärten slog honom på vadorna. Bruksförvaltaren köpte ett stycke af stjärten, som påstods vara det bästa på en så stor fisk, och bjöd mig smaka därpå; men någon delikatess var den icke, ty köttet var hårdt och smaklöst. Det är bättre nöje att fånga stora gäddor, än att äta dem. År 1877 i augusti hittade Öster och jag i Koljonselkä, omkring en kilometer sydväst om Korkeasaari, på ett lågt klippgrund de af kråkorna ratade lämningarna af en ovanligt stor gädda. Skelettet var fullständigt sammanhängande och uppvisade mått från nosspetsen till stjärtändan en totallängd af fyrationio (49) engelska tum. Huru denna jättefisk fått sin bane, syntes af en ännu ur gapet hängande mässingstafs och åtföljande lång ända af en pålkroksref. Öster tog kroken till amulett för tur i fiske och påstod: "Bättre don än lingarnståten ska de var te ta' hvalfisken med." Den största gädda jag i dessa vatten fångat vägde 26 skålpund och var 40 engelska tum lång. Öster brukade ibland midt på vintern fiska lake utanför holmarna vid strömmens utlopp ur Näsijärvi. Detta fiske bedref han med af enkvistar förfärdigade krokar, hvilka med en för ändamålet särdeles lämplig knut fästades vid långa tafsar, som antingen en eller två efter hvarandra knötos på refven. Som bete användes små fiskar (saltade siiniäisiä), som i små knippor bundos med sytråd kring kroken, täckande spetsen och skaftet. Genom hål 1 isen firades refven så pass långt ned, att betet stannade nära bottnen, och vid öfverändan anbringades ett på isen i sned ställning uppsatt spö af tre fots längd, hvilket fjädrade då fisken nappade och sålunda hindrade refvens afslitande. Jag har sett därmed fångade lakar, som vägde 10 till 12 skålpund, hvilka i sin glupskhet slukat den otympliga kroken ända ned i magen. Öster ansåg dock icke sådant fiske lönande på det stället och uppgaf som skäl därför, att han icke fick vara ensam om fångsten, emedan de på isen i ögonen fallande spöna ditlockade opåkallade medhjälpare, då han var frånvarande. Om somrarna roade han sig med att samla alla af oss fångade lefvande girsar och de voro ibland rätt många. Vid hemfärden förde han dem i ett ämbare med sig och släppte dem sedan fria i strömmen uppe vid Myllysaari. Tillfrågad om ändamålet härmed, svarade han knipslugt! "Det gör jag för att roa de sakramentskade verkstadspojkarna, som hvar sommarkväll meta här kring stränderna. De fånga ändå ingenting, men nu ska de få de här slemsnokarne som dra i flötet och äta upp masken af dem, så ha de roligt." Gubben brukade då rätt ofta 1 närheten på holmen gömd under albuskarna och ha lika roligt som pojkarna af att se på, då girsen nappade. "Picknicks". Af den tid jag vistades i T:fors förgingo nu sju år från och med 1869 till 1875, under hvilka år jakt och fiskenöjet nästan alldeles fick hvila. Kassören afled det förstnämnda året, och då han var den bland oss som mest intresserade sig för hararna i stadens närhet, fingo de fred liksom skogsfåglarna, hvilka ock helt hastigt blifvit så få, att det var för mycket besvär och för litet nöje att springa långa vägar efter dem. På höstarna fick kaptenen ensam "gå vall" med rapphönsen, som han uttryckte sig, sedan hans Kalle efter en välförtjänt afbasning en vacker dag för alltid deserterade ifrån honom. Han klagade äfven öfver att hönsen, då staden nu så hastigt börjat växa ut åt alla sidor, blifvit skygga och öfvergifvit dess närhet samt att den fredliga idylliska tillvaron i samhället fått en för jägare sorglig ända. Såväl höns som harar tyckte förmodligen detsamma och flyttade, troligen för alltid. Äfven jag hade fått annat att göra än att på söndagsmorgnarna ströfva kring uti fria naturen; ty då maskinerna stodo stilla var det lämpligaste tiden, att för remontens eftersyn ströfva omkring i linnefabrikens många och stora salar. Dessutom hade jag småningom tröttnat vid att genomvandra de välbekanta markerna kring staden, där man var frestad säga godmorgon åt hvarje sten och stubbe. Utflykter på längre håll företogos sällan, och ännu mera sällan inträffade därunder något, som var värdt att anteckna för att ihågkommas. Man for en och annan gång i gladt sällskap till Nokia och Muurola forsar för att meta foreller, men till Teisko och Ylöjärvi skogar kom man sällan, och då jaktkamrat fattades, vande man sig snart ifrån sådant nöje. Några af de vid fabrikerna anställda engelsmännen, som voro roade af flugmete, gjorde under sommaren med familjerna picknick-färder till förenämnda natursköna forsar, och för att ha en välkommen öfning i språket for jag gärna med och låtsade fiska med rullspö liksom de. Resultatet af vårt fiske var visserligen ej nämnvärdt, men muntra voro dessa färder för det mesta. Midsommartid fiskade jag helst id ofvanför fallet i Nokia ström eller vid holmarna. Iden fångades med stycken af kräftor, hvilka då bytte skal och voro alldeles mjuka. Betet knöts utan krok på ett långt snöre, som från båten firades ut i strömmen, och slukades begärligt ända ned i magen af den glupska fisken. Därför kunde fisken, när den halades in, icke göra sig fri från sitt rof, och refven kapades helt enkelt af med knif för att åter förses med bete. Råkade man träffa på ett stim matfriska idar, kunde man ha sport nog, och fann jag detta fiske oftast nöjsammare än att ro fluga eller drag för foreller, som för tillfället icke voro i taget att nappa. För att fånga kräftor foro vi med ångslup till Ylöjärvi och till Teisko, hvarest de funnos i den långa natursköna Viitapohjaviken vid stranden af Viitaniemi längst österut vid vikbottnen. Eljes hade jag endast på få ställen iakttagit kräftor utefter Näsijärvis stränder. I förstnämnda trakt upprinner en mindre, på kräftor rik å från de små sjöarna vid Ylöjärvi kyrka och mynnar ut i Laalahti vik af Näsijärvi, en dryg halfmil från staden. Dit foro vi ibland med roddbåtar i muntert sällskap och återvände aldrig utan en mängd stora kräftor. Det sistnämnda kräftstället upptäcktes tillfälligtvis på en lustresa med ångslup i den natursköna viken innanför Aunensilta bro, där landsvägen går fram till Teisko kyrka. Norra sidan af stranden är brant stupande med höga, skogbeväxta berg, men den södra mest låg och odlad. Den smala infarten under bron och de skogklädda holmarna erbjuda förtjusande platser för sommarbostäder. Det var en härlig och ovanligt ljum midsommarafton nära midnatt, då vi lade till vid stranden af Viitaniemi nedanför gårdens anspråkslösa byggnader och lägrade oss i gröngräset. En af sällskapet, som kunde sjunga, stämde upp: Här är Näsijärvi skönast, Här är Finlands sommar grönast, Här är allt så friskt och täckt. Fisken kvickt ur vägen hoppar, Göken gal i skogens toppar, Blomman öppnar svällda knoppar, Sakta hviskar västanfläkt. Var du här, vill du tillbaka, Stadens lärm vill du försaka Gärna här i fri natur. Hit till dessa blåa sjöar Med de många vackra öar Från det lif hans själ förslöar Längtar stadsbon ur sin bur. Därför låtom hit oss fara, Ty här är oss godt att vara, Hitåt, hitåt längta vi. Allt af yppig fägring höljes, En vik af den andra följes. En ö af en annan döljes, Skymtar i en blink förbi. Medan reskosten dukades upp och kaffe kokades på stranden, upptäckte någon att det myllrade af kräftor i abborrgräset, som i vattnet kantade stranden. Knappast var denna iakttagelse gjord, förrän företagsamma ungdomar veko upp byxorna öfver knäna och smögo sig ut i vattnet för att taga kräftor med händerna, och detta lyckades öfver all förväntan. Hundrade fångades så med snabbt nedgripande händer; Sprattlande djuren på land samlade flickorna hop. Voro väl rädda till först och vände dem varligt med pinnar Blefvo dock djärfvare snart, togo med handen dem fatt. Kräftorna voro ståtliga, stora som små humrar, hvarför alla voro ense om att vi voro de första som kräftade där, helst gårdens folk aldrig brytt sig om att fånga dem. Tillfölje af vikens djupa och kalla vatten hade skalbytet ännu icke försiggått. En gryta och salt anskaffades från gården och så blef det helt oväntadt ett förträffligt kräftkalas på midsommarnatten. Sådana små nöjen äro alltid roligast, då de komma oväntadt, och en del njutningar smaka bäst, då de äro oförutsedda. Öster. Uti föregående berättelser har Öster flere gånger blifvit omnämnd i egenskap af lots och styrman på ångbåtarna, och då han framdeles kommer att vara med mera än förut, bifogar jag en bild af honom från "Storfurst Wladimirs" dagar och lämnar några närmare upplysningar om mannen. Gustaf Adolf Öster var hemma från Torneå stad, där han föddes den 20 juli 1829. Hans ungdomsdar forflöto med så litet skolgång, som den tiden var brukligt och vanligt för pojkar af hans samhällsställning, samt fördrefvos för resten med strömmingsfiske, då han blifvit så pass vuxen att han kunde göra nytta. Däraf härledde sig hans ännu på äldre dagar visade håg för fiske och sjömannens rörliga lif. Ändock hade han lärt sig läsa och skrifva rätt bra samt att tala en hyfsad svenska, alldeles fri från den kända österbottniska dialekten, hvilken han ibland skämtande använde. Han läste gärna, och begåfvad med godt minne och klart förstånd, hade han reda på hvad som händt i världen. Som yngre hade han lust för sjön och var duglig sjöman, kunnig i allt som till yrket hörde, såsom segelsömnad m.m., hvilket ofta kom väl till pass. Men föräldrarna läto honom icke fara på långfärder, han fick hållas hemma och måste därför sysselsättas med något annat, den tid hafvet var fruset. Som händig ungdom med håg för arbete, lärde han sig småningom flere yrken och blef en mycket användbar person. Så var han redan duglig skomakare och sadelmakare, då han gaf sig ut på vandring för att se sig om, hvarvid han äfven kom till St. Petersburg. Där höll han dock icke ut längre än en vecka och påstod, att där blef "alltför ruskigt för folk att vara". Hvarför det förhöll sig så, talade han dock aldrig om. På den vägen lärde han sig bleckslageri och äfven snickerislöjd till husbehof. Ja, i någon af landets östra kuststäder genomgick han en kurs hos en färgare och försökte sig äfven i den konsten. Han hölls dock icke länge vid något af dessa yrken, utan tröttnade så snart han något förkofrat sig däri och lärt sig känna till orten samt begaf sig därifrån drifven af okuflig vandringslust. Så kom han ock mot midten af femtiotalet till Tammerfors, där han, van att åtaga sig hvarje arbete som för tillfället kunde fås, blef dräng på ölbryggeriet vid Mustalahti. Där lärde han sig snart att brygga en förträfflig svagdricka, men ledsnade äfven vid denna enformiga handtering och blef skutskeppare på Näsijärvi för brukets båda vedlodjor "Toivo" och "Onni", hvarifrån hans utmärkta bekantskap med farvattnena norrut härledde sig. Här var Öster i sitt rätta element, men då nöjet endast räckte så länge som sjön icke var frusen, användes han under mellantiderna vid verkstaden som filare och järnsvarfvare samt utförde äfven i dessa yrken sitt arbete till vederbörandes belåtenhet. Hans specialitet vid verkstaden var att hålla reda på och reparera brandredskapen äfvensom segel och fartygsinventarier. Till alla nybyggda ångbåtar förfärdigade han soltält och pressenningar, liksom nödiga bleck- och kopparslagarearbeten samt styrde och lotsade dem en tid sedan de blifvit färdiga. Öster var således en tusenkonstnär, och då jag lärt känna honom som en förståndig och användbar karl och det den tiden på orten var ondt om kunnigt folk i det mekaniska yrket, inlärde och anställde jag honom som maskinist, i hvilken syssla han äfven visade sig pålitlig och intresserad, hvarför han ock ibland skickades ut som maskinuppsättare och användes som ångslupförare, i hvilken befattning hans kännedom af vattendragen, hans sjövana, plikttrogenhet och andra goda egenskaper gjorde honom svårt ersättlig. Alltid villig, höflig, intresserad och flitig var han såväl ombord som på land ett användbart faktotum, som alla satte värde på och högaktade. Under vanliga förhållanden mycket tystlåten och fåordig blef han dock stundom rätt lifvad, och bland bekanta kunde han till och med bli uppsluppen och rolig, städse dock iakttagande ett städadt och grannlaga uppförande. Öster var, som det påstås om hans namne, den store konungen, en vacker karl, så sade fruntimren åtminstone, och då lär det nog ha varit sant; han var mörklagd, hade långlockigt hår och på äldre dagar ett prydligt skägg, böjd näsa och kloka ögon. Något öfver medellängd var han väl växt, stark och vig samt kunnig i många gymnastiska konster, dem han i yngre år gärna visade; så hjulade han och gick på händerna huru långt som helst samt ställde sig ibland till allmän häpnad och beundran på hufvudet på galeasen "Sovintos" mastknopp. Men denna utmärkta karl var icke utan egenheter, hvilka ibland yppade sig vid olägliga tillfällen och då voro otrefliga nog. Han var mycket granntyckt och fordrade af andra samma hänsynsfulla bemötande som han själf iakttog mot alla. Råkade någon med eller mot sin vilja förgå sig i detta hänseende, då blef han trots all synbar anspråkslöshet och foglighet förnärmad, oftast utan att man begrep orsaken. I sådant fall sade han aldrig ifrån eller åstadkom någon förklaring, men gick sin väg så snart som möjligt och skaffade sig i förtreten ett stadigt rus, hvilket ibland med sina följder räckte ett par dagar, och därefter kom han åter till arbetet lika spak och foglig som förut. Hade jag till exempel, utan att förut meddela honom, för färd med ångslupen till min sommarbostad inbjudit någon bekant, som han ej tyckte om eller som förr på något sätt mankerat honom, då hände det att Öster nog eldade upp ångslupen och till bestämd tid gjorde allt klart för färden, men när afgångsstunden kom och jag infann mig med den inbjudne, då var Öster spårlöst försvunnen och jag fick själf styra båten och sköta maskinen. Då jag vid återkomsten förebrådde honom, tog han stillatigande emot bannorna, men någon förklaring öfver orsaken till hans beteende bestods icke. Sådant hände någon gång under sommarens lopp, och då jag hörde mig för hos andra fick jag veta, att Öster legat gömd bakom någon buske eller vedtrafve i närheten och åsett ångslupens afresa, utan att bry sig om hvisselpipans kallelse. På detta sätt gjorde han förtret både åt sig själf och andra, ty det var välbekant att dessa utfärder voro honom ett stort nöje. Dessutom förlorade han den extra inkomst han hade för hvarje resa. Enhvar har sina kapriser. I yngre dagar måtte han ha varit full af spjufveri och pojkaktighet, ty ännu vid öfver fyratio års ålder var han ibland road af att ställa till upptåg och förtret åt folk, som han hade något emot. Så var fallet vid ångbåten "Storfurst Wladimirs" utskjutning. En af bolagets kontorister, hvilken af någon anledning icke stod i gunst hos honom, hade till högtidligheten infunnit sig uppsträckt i cylinderhatt. I det afgörande ögonblicket, då låssträfvorna slagits undan från släden hvarpå fartyget skulle åka utför i sjön, lade sig en tung hand på hatten och klämde ned den öfver ögon och öron för kontoristen. När denne slutligen bråkat hatten tillbaka, var båten längesedan på flott vatten, men ingen på platsen ville underrätta honom om hvem som föröfvat attentatet. På samma sätt gick det linnespinneriets direktör L:r, hvilken en söndagseftermiddag, då fabrikens brandkår hade öfning, infunnit sig som åskådare och dock företog sig att gräla på Öster offentligt, emedan denne råkade vara lindrigt nykter. Öster tog tigande emot tillrättavisningen, men då exercisen var slut och L:r på väg till sin närbelägna bostad, sprang han fatt honom, tog med båda händer stöd på hatten och hoppade öfver direktören, som icke var någon stor karl. Detta hade samma effekt, att hatten klämdes ned till axlarna, och då den väl kom loss var Öster försvunnen. L:r fick dock snart reda på hvem som gjort honom sprattet och han tålde därefter Öster lika litet som denne honom. Öster var ingen supare, men som mången österbottning tog han sig i godt sällskap ett rus och var då vid briljant ölsinne samt lifvad för pojkaktigheter och fuffens. Sådant hände mera sällan, men helst när han på lördagskvällen efter badstugan i sjögången styrde kurs hemåt. Då var det äfven för bekanta fruntimmer icke rådligt att möta honom, ty han brukade bjuda upp till dans midt på gatan och ställa till uppträden sådana som följande: Stadd på hemväg i lifvad stämning en sommarafton vid midnatt, träffade Öster utanför verkstadens kontorsbyggning brukets natt- och brandvakt, som just satte luren till munnen för att tuta tolfslaget. Vakten, en gammal invalid, hade icke tillräckligt väder i lungorna, hvarför ljudet blef svagt och ojämnt. Med händerna i fickorna, sjömansmössan i nacken och bredbent som brukligt är i svårt väder på sjön, ställde sig Öster framför honom, girande fram och åter, medan han med rösten härmade de disharmoniska tonerna. Då vakten lyckligt klämt ur sig den sista lurstöten, ryckte Öster instrumentet ifrån honom, ropande: "Du, Ytterberg, tutar som en stackare, så här ska' de' låta." Hvarpå han tutade tolf, så att det rungade öfver både staden och Skyttälä by. Men han slutade icke med de tolf låtarna, utan fortsatte en serenad på brandlur tillräckligt genomträngande för att allarmera samhället. Då brandlurens toner på den tiden vid bruket föreställde eldsignal, om de blefvo flere än klockslagens antal och ihållande upprepades, blef vakten naturligtvis uppskrämd af Östers beteende, ty han väntade icke mindre, än att stadens brandkår och befolkning skulle rusa till den vid bruket signalerade eldsvådan. Han förmådde icke få luren ur händerna på den vige Öster, som ihärdigt fortsatte olåten, hvarför han i sin förtviflan slutligen högg tag i Östers skägg och slet däri. Häröfver blef denne förargad, han gaf ett par måttliga munfiskar åt Ytterberg, kastade luren åt honom och försvann. För att beklaga sig och få råd hvad han skulle göra, ifall folk lockades till af skandalen, störtade vakten in till bruksförvaltaren, hvilken han mötte i dörren på väg ut att taga reda på hvar elden var lös. Vakten höll just på att klaga sin nöd och öfver behandlingen han fått röna, då äfven jag kom dit och fick höra hvad det gällde. Följden blef att Öster följande morgon tillkallades och fick en välförtjänt skrapa, samt då det råkade vara söndag, "honom till straff och androm till varnagel" skickades till kyrkan med bruksfogden, där han säkert icke varit på mycket länge. Detta spratt påstod han sig ha utöfvat af pur välmening, endast för att lära vakten att tuta ordentligt, förmodande att dennes falska toner sårade andras öron lika mycket som hans egna. Att hans påhitt skulle tagas för brandsignal och skrämma upp stadsborna ville han icke tro, påstående att de därtill voro alltför sömniga, och rätt tycktes han haft, ty ingen oro efter oljudet spordes i samhället. En annan gång, det var en dag i augusti 1872, hade linnebolagets disponent, hr W—n, ställt till en festlighet för stadens frivilliga brandkår i skogen nära värdshuset å Pyynikke och därvid föranstaltat en tablå, som på aftonen skulle visas i bengalisk belysning. Allt var omsorgsfullt, tillrustadt och ståtligast var Öster, som midt i en grupp af uniformskladda brandkårister bland kårens redskap och tillbehör placerats på en hög piedestal af på hvarandra staplade tomma öltunnor för att föreställa hafsguden "Neptunus". Då en passande antik mantel i hastigheten icke kunde anskaffas åt guden, hade man draperat honom med bordsdukar, och figurens nedra del doldes förmedelst en af buffetfröken lånad hvit styfstärkt underkjol. Såsom attribut för sin värdighet skyldrade hafsguden med en för tillfället af honom själf af trä tillverkad ofantlig förgylld treudd, hvilken han helt profant benämnde "brandstake" och därför ansåg särdeles lämplig vid en brandkårsfest. Dessutom var han utrustad med en äfvenledes förgylld krona, som fabricerats af papp men råkat bli något för stor och därför ständigt höll på att sjunka ned på näsan. Till dessa grannlåter hade den förut omtalade gallionsbilden på "Ahti" tjänat som modell. Således var allt väl beställdt och på utsatt tid redo att belysas och beundras; men dumt nog hade några af deltagarna i roligheten, obekanta med Östers egenheter och nycker men roade af hans imponerande utseende och högtidliga uppträdande, i välmening trakterat honom för tidigt och för mycket, så att han fick sitt ömtåliga skof, hvarpå de oförsiktigt nog företogo sig att litet nojsa och drifva med honom. Detta var dock tillräckligt att förstöra nöjet för Öster och med detsamma för alla andra närvarande. Då han kommit upp på piedestalen och stod där som sjögud 1 all sin härlighet samt de bengaliska lågorna just flammat upp, med full glans belysande tablån, ropade en spefågel högljudt: "Hvad tycker ni om hafsguden i fröken Lottas kjol?" Detta var för mycket skämt för Öster i den stämning han var, det förstörde allt. Med ett språng kom han ned från tunnorna och försvann i skogens mörker, lämnande och förstörande glanspunkten af hela tillställningen. Han efterspanades omedelbart, bordsdukarna och kjolen hittades i buskarna, men guden själf var och förblef försvunnen. Några dagar därefter cirkulerade till påseende inom kontoren vid bolagets fabriker värdshusvärdens räkning för roligheten, slutande med denna post: "för buffetfrökens spräckta kjortel = Fmk 6:50." För sådana bedrifter var man icke länge förargad på Öster, han egde för många goda sidor och dessa gjorde att jag öfver sommarmånaderna under åren 1875-80 tog honom till villan Sommarbo i Teisko och de därmed förenade fiske- och jaktutflykterna, hvarom de efterföljande berättelserna handla. Han var särdeles lämplig som hjälpreda och kamrat, klok nog att, ehuru mer än vanligt omhuldad, aldrig glömma sin ställning som tjänare; intresserad och tjänstaktig, blef han omtyckt af alla i huset, mest dock af barnen. Under våra gemensamma utfärder var han allvarlig och tyst, tills han tilltalades, då han gaf väl genomtänkta och korta svar, aldrig fallen för långa andraganden, hvilket jag ansåg som en förträfflig egenskap, sällsynt hos personer af hans sort. Öster idkade ekorrjakt som sport och åt den egnade han hvarje höst en hel vecka. Då första snön fallit, kom sportlusten öfver honom och han infann säg för att anhålla om den vanliga permissionen, som började en söndag och slutade den följande. Han medtog sin "Kurre", en gul spets, som han själf dresserat för sådan jakt, lodbössan samt en lång säck, som innehöll matförrådet och hängdes öfver axeln. Så utrustad begaf han sig på väg till kringliggande socknar, där granskogar funnos, mest till Messuby, Teisko, Ylöjärvi och Kuru. Där ströfvade han ensam omkring hela dagarna och tog för natten in uti bondgårdar, där han under årens lopp blifvit bekant och alltid var välkommen. Ekorrarna sköt han antingen i hufvudet eller så, att han träffade uti grenen eller kvisten hvarpå djuret satt, hvilket då af kontusionen föll ned på marken, där Kurre passade på och skakade lifvet ur det. Öster påstod att skinnen på det sättet blefvo hela och värdefullare. Allt som vandringen utsträcktes längre och tiden led, minskades provianten i säckens ena ända, medan villebrådet ökades uti den andra; men en dålig jakt tyckte Öster att han haft, om han hemförde mindre än trettio stycken, och ibland voro de dubbelt så många. Han omtalade, att då han engång tagit in i en gård i Kuoranta by i Teisko och lämnat sin säck i stugan öfver natten, hade tidigt på morgonen en af gårdens söner företagit sig att undersöka innehållet. Om nu fallet var, att ett par ekorrar af skotten endast fått kontusioner eller att Kurre icke skakat dem grundligt nog, de hade kvicknat till under natten och kilade ut, då säcken öppnades. Det blef uppståndelse i stugan och alla därvarande skyndade till för att få tag i rymlingarna, som i förskräckelsen foro kring väggarna. En ekorre ville ut genom fönstret och där skulle pojken slå till den, hvilket han gjorde så skickligt, att glasrutan slogs sönder och djuret slapp ut i det fria. Den andra ekorren fick husbonden fatt, men blef biten i handen, hvarför han släppte fången och rusade ut, lämnande dörren på vid gafvel, hvaraf ekorren naturligtvis begagnade sig för att rymma. Häraf uppstod ett allmänt gräl i gården och uppträdet slutade med att Öster måste betala rutan, emedan han fört ekorrarna dit, men pojken fick ingenting för att han varit nyfiken och släppt ut dem. Detta tyckte Öster var bra orättvist och ämnade aldrig mera taga in på det stället. Efter hemkomsten från sina jakter sysslade han på kvällarna med att flå skinnen af villebrådet; dessa sålde han, men kropparna åt han, påstående att det var "fin" mat som folk icke förstod sig på. Han menade att ekorrarna voro för små att stekas och därvid lätt brändes, men stufvade med potatis och kålrot smakade de utmärkt liksom äfven inlagda i deg samt gräddade i ugn. Jag har icke profvat dessa anrättningar, men det är ju troligt, att de kunna smaka lika "fint" för den som tycker om sådant, som t.ex. fullvuxna kråkungar, hvilken rätt jag hört mycket berömmas och liknas vid järpe. Sedan jag lämnat orten, hörde jag att Öster som erfaren segelsömmare blifvit anställd som förman för en syverkstad vid linnefabriken, där tält etc. tillverkades för finska militären, och äfven att han i flere år skött denna industri till nöjes. Nu är han redan för många år sedan afliden, men han lämnade ett godt eftermäle och är det mig ett nöje att teckna dessa minnesrunor. Hvarför jag började fiska med ref. För mera än trettio år sedan var Tammerfors stad på långt när icke så "fin de siècle" som den på senare tid utvecklat sig till, dock var en god början till framåtskridande gjord; för det allmänna bästa återstod emellertid då ännu i vissa afseenden mycket att göra. Den som råkade hafva sin bostad invid någon af fabrikerna i staden eller dess utkanter, där oftast ko och svin helt familjärt inhystes vägg i vägg med hyresgästen, där kloakledningarna mest voro öppna diken eller saknades på gårdarna, den som ej var van vid sådant, han längtade, då vårsolen började verka, ut i frisk luft och fri natur. Af sådan orsak fattade redan på den tiden en och annan det af många för högst öfverflödigt ansedda beslutet att öfver sommaren hyra in sin familj och sig själf på någon egendom eller bondgård i närheten af staden, för att där i fred och ro i fria naturen tillbringa den korta sommarens få hvilodagar och upphjälpa hälsan hos både unga och gamla. Tillgången på passande sommarnöjen var i stadens närmaste omgifning högst ringa, men så voro de ej heller många, hvilka ansågo en sådan "bondkur" nödvändig, hvarför man sällan flyttade ut så långt som vi i början af juni 1876, då vi genom egarinnans å Teiskola gård I Teisko kapell älskvärda tillmötesgående slogo oss ned där öfver sommaren. Belägen på östra stranden af Näsijärvi natursköna vattendrag vid Koljonselkäs milsbreda fjärd och intill mynningen af en långt mot Orivesi inskjutande vik helt nära den från Tammerfors norrut förande landsvägen var afståndet från staden 3 1/2 mil landvägen och 2 1/4 sjöledes. Ångbåtsförbindelse förekom endast tillfälligtvis, då stadsborna företogo lustresor till Teisko kyrka. Teisko kapell är beläget å båda stränderna af Koljonselkä fjärd och kyrkan på den östra sidan, hvarför en stor del af församlingen begifver sig dit i s.k. kyrkbåtar, hvilka endast begagnas till sådana färder. Dessa båtar, som tillhöra hela byalag, hafva ibland ända till hela dussinet par åror och rymma 60 till 70 personer. Då båtarna följas åt flere tillsamman samt ros af karlar och kvinnor i söndagsdräkt med någon hedervärd hvitluggig "isäntä" som styrman, i ifrig sporttäflan att hinna förbi hvarandra, förete de en i sitt slag rätt intressant och egendomlig anblick, som är väl värd ett besök på stället med ångbåt en söndag f.m. under högsommaren. Östra stranden af vattendraget är mycket bergig och var på den tiden betäckt af stor, grof skog. Gårdarna äro få till antal och långt åtskilda af höjder och de öfverallt i landet inskjutande vikarna, hvilka oftast äro tämligen grunda men hafva steniga ständer. På denna sida af fjärden finnes föga odlingsbar jord och ej mycket odlad sådan, hvarför det på orten var ondt om säljbara landtmannaprodukter och andra matvaror, ehuru skogarna då voro fulla af fågel och sjöarna fiskrika. Koljonselkä är på flere ställen öfver 60 meter djup, och en sådan bottensänka ligger utefter den yttre viken vid Teiskola gärd. Den östra stranden af denna stora fjärd är för det mesta bergig och stenig både öfver och under vattnet. Sten- och lergrund finnas på flere ställen och på olika djup samt erbjuda ett för krokfiske idealiskt vatten, helst kräftor där totalt saknas, då deras förekomst i trakten tyckes vara inskränkt till innersta ändan af den en half mil sydligare belägna och under Aunensilta bro mynnande Viitapohja-viken. På den tiden drogs sällan not i vikarna längs Teisko vattensystems östra stränder, de voro därför icke så utfiskade som annorstädes. På herregården användes noten sällan, och allmogens notar voro små samt saknade den väfda säcken för fångst af fiskyngel (siiniäisiä), hvilken metod är så ödeläggande för alla sorters fisk men icke hunnit förstöra fisket där såsom på andra trakter sades vara fallet. Därför fanns här ymnigt fisk af alla slag och storlekar. Nog fiskade en och annan gubbe (på Teiskola gård den 70-årige trädgårdsmästaren) med metspö och pålkrokar, men större skada gjorde dessa gubbar i allmänhet icke och vi ej heller åt dem; ty så snart jag hörde, att de ej tyckte om det, fiskade vi aldrig i närheten af deras pålar vid hvilka de bundo sina båtar. Uti dessa jungfruliga fiskevatten blef jag af omständigheterna nödd och tvungen att med ref försöka fiskelyckan. Orsaken var nämligen den, att såsom förut nämnts tillgången på lifsförnödenheter var högst obetydlig; allt måste medföras från staden på lördagseftermiddagen och förrådet räcka till för den följande veckan. I staden erhölls på den tiden icke alltid färskt kött och fisk; på sommaren ytterst sällan. Då allmoge hade något matnyttigt att afyttra, rodde de natten mot lördagen till staden och kunde sällan vid passerandet af gården bevekas att afstå en del af varan, ej ens till högre än stadspris. Troligen af den orsak att bonden skulle gått miste om nöjet af och skälet för stadsresan, om han sålde sin vara vid vägen, och dessa färder ansågos af dem såsom ett stort nöje, ehuru i staden sällan uträttades annat än köptes brännvin, öl, kaffe och socker. Smör, mjölk och groft rågbröd kunde vi få köpa i gårdarna, detta var allt! Strax efter utflyttningen befanns visthuset sorgligt tomt en lördag kl. 8 på aftonen. Intet kött hade stått att köpa i staden den dagen, och trots budskickning till närmaste gårdar hade intet kunnat anskaffas till föda. Under så brydsamma omständigheter förklarade mitt faktotum och min ständige följeslagare, Öster: "Nu måst' vi ta fisk åt frua", d.v.s. den enda möjliga utvägen till afhjälpande af en lindrig hungersnöd vore att fiska. Således var det näringsbekymmer som tvingade drag och ref i händerna på oss, och därefter blef det bra litet af sommarlifvets efterlängtade "dolce far niente!" Beslutet att fiska utfördes omedelbart sedan det fattats. Öster var ju från barndomen van vid fiske, och denna omständighet kom nu ypperligt till pass. Krokar och snören köptes i handelsboden vid Mäkylä torp en km från gården, kork till flöten fanns hemma och spön skuros i närmaste skogsbacke, hvarför förberedelserna till metet snart voro undanstökade. Tillstånd till krokfiske erhölls beredvilligt af egarinnan å Teiskola och småningom äfven af kringboende allmoge. Samma afton metades i viken utanför "dragonstenen", så kallad efter en krigare, som under sista kriget lär hafva simmat öfver viken för att komma undan fienden, och fångsten blef ett tjog vackra abborrar, hvilket var mer än nog för söndagens behof. Under följande vecka köptes tillbehör till långref i staden. Öster gjorde lådor till denna, och på lördagen efter midsommar voro tre refvar, hvar och en försedd med 100 krokar, färdiga för kampanjen, som börjades samma afton. Öster visste huru vid detta fiske skulle tillgå och refvarna lades i yttre Teiskolaviken på upplodadt djup af mellan 6-10 meter utefter sluttningen af en lerbank samt omkring en mindre holme innanför Lapinsaari, där vi öfvernattade i ljungen och hade det mjukt nog med sommarpaletån som täcke. För en naturvän är det en stor njutning att en ljus, lugn och klar sommarnatt ligga vaken och betrakta naturens fägring samt lyssna till vildmarkens ljud; det är ett sällsynt nöje för en stadsbo, som är bunden vid sin syssla dagligen året rundt. För vänner af fiskesport finnes väl knappast trefligare tidsfördrif än att vid ett sådant tillfälle iakttaga huru refvens flöten, då fisken nappar, fara af och an på den lugna vattenytan samt resa sig på ända och dyka ned, ifall fisken är stor. Mot morgonen blir det vanligen kyligt, dimman stiger ur vattnet och skymmer utsikten; då tändes brasa på stranden, kaffe kokas och matkorgen anlitas. Det smakar! Redan under natten vittjades långrefven på några större abborrar, en tioskålpunds gädda och en treskålpunds gös, hvilka huggit mindre fiskar som förut fastnat och gåfvo sin därvaro tillkänna genom duktiga knyckar i flötena och refven. Kort efter soluppgången upptogos refvarna, hvarefter hemfärden anträddes. Denna första fångst på ref uppvägdes och bokfördes liksom alla efterföljande samt befanns uppgå till 78 1/2 skålpund, mest stora abborrar. Roade af sporten och nöjda med att hafva påfunnit denna nöjsamma utväg för provianteringssvårighetens undanrödjande voro vi naturligtvis lifvade för fiskefärdernas upprepande, och skall jag i det efterföljande meddela några trefliga minnen från dem. En metfärd på Teisko kyrksjö. Söndagen den 8:de juli 1876 var en lugn och för mellersta Tavastland ovanligt varm sommardag. Då reffisket de föregående lördagarna utfallit rikligare än för hushållet behöfdes, beslöts att för ombytes skull försöka meta med spö och mask. Då vi redan kommit underfund med att det var godt om fisk i de yttre djupare vattnen, kommo vi öfverens om att nu pröfva de grundare, den innanför landsvägsbron vid Teiskola gård belägna s.k. kyrksjön. Vi rodde till några mindre holmar liggande så godt som midt för den en half km därifrån belägna kyrkan och läto så ankarstenen falla väster om den västligaste holmen på ett vidpass en famn under vattenytan synligt stenröse. Här metades vid solnedgången inom en timmes tid ett dussintal jämnstora abborrar om 1/2 skålp. stycket, och då vi den kvällen ej brytt oss om att lägga ut refvar, föresatte vi oss att följande morgon fortsätta spöfisket på samma ställe. Den varma natten och myggen gjorde dock, att vi på söndagsmorgonen ej kommo så tidigt i rörelse som ämnadt varit, och då dagen randats med om möjligt ännu vackrare och varmare väder än den föregående dagens, så kändes det redan kl. 9 på morgonen allt för hett i båten på det spegellugna vattnet. De på våra förra metfärder använda långa metspöna, försedda med flöten och duktiga abborkrokar, utriggades tvänne per man, och snart var allt förberedt för attacken på abborrarnas tillvaro. Men till vår förvåning förgick den ena kvartstimmen efter den andra, utan att något flöte visade tecken till napp; fiskarna voro synbarligen icke för tillfället hemma där på stället eller ock mätta efter gårdagens servering, hvilken utfallit så illa för dem som varit oförsiktigare vid nappandet. Efter väl en timmes fåfäng väntan och reflexioner öfver det klara vädret och värmen beslöto vi att fara hem, helt missmodiga öfver oturen. Således in med spöna och upp med ankarstenarna. Vid utförande af denna manöver observerade en af oss, att på ett par fots djup under båten och endast inom dess skugga stodo oräkneliga, orörliga abborrar, den ena tätt intill den andra som sill radad i en tunna. Jämnstora voro de alla och så tröga och orädda, att de hvarken brydde sig om bullret i båten eller upphifvandet af ankarstenarna. Ja, då båten något svajade från stället, följde de med i skuggan och ingen enda blef kvar i solbaddet utanför. Efter denna intressanta upptäckt nedfirades naturligtvis de uppdragna ankarstenarna åter och de mest ifriga försök gjordes att medelst långsamma och försiktiga eller, då dessa icke lyckades, med hastiga tag med håfven inhösta något af ymnigheten, dock visade sig det ena sättet lika resultatlöst som det andra. Fiskarna gledo undan med fenomenal hastighet, men stodo strax därpå utanför håfven åter lika orörliga och lika mangrant som tillförene. Därpå försöktes att fira ned ändan af metrefven med mask på kroken. Detta var dock lika fåfängt, ty de stupida kräken läto lika litet fresta sig af en präktig stor och tung daggmask som af en mindre och sprittande liflig; de blott backade undan litet för försåtet, om det läckra betet lades dem direkte på nosen, och det tycktes vara dem fullkomligt likgiltigt. Denna framgångslösa lek öfvergafs dock snart och vi rodde hemåt något snopna öfver den oväntade upptäckten, att abborrar, som eljes äro så glupska fiskar, dock stundom försmå läckerbitar ehuru de hängas midtför gapet på dem. Reflekterande häröfver under hemfärden kom den fiffige Öster på den förmodan, att vi bjudit för stora bitar åt fiskarna, då de i solbaddet och det däraf ovanligt uppvärmda vattnet troligen voro mycket för lata att besvära sig med någon ansträngande rörelse, sålänge det icke precis gällde lifvet, samt därför ej heller gitte svälja stora stycken. Tillfölje af dessa antaganden utfunderades efter hemkomsten en ny metod, d.v.s. att i stället meta med möjligast små beten, hvilka så att säga utan ansträngande besvär för fisken liksom med respirationsströmmen skulle slinta in i gapet. I gömmorna hittades några mycket lämpliga små krokar som förr varit använda till mete af laxöring eller forellyngel och dem malmasken förstört fjädrarna på, men hvilkas vidfästade långa guttafsar ännu voro oklanderliga. Krokarna voro knappast 5 mm breda mellan skaft och spets samt skarpt böjda och hvassa. Skogsbackens rakväxta enbuskar levererade metspön; af c. 2 1/2 fots längd och refvarna härtill gjordes omkring 3 fot långa samt lämnades utan flöten. Utrustade med tvänne per man af dessa leksaker, som vi kallade "piskor", återvände vi i trots af den stekande solvärmen till grundet, där vi ånyo ankrade vid pass kl. 11 f.m. Naturligtvis voro vi särdeles intresserade och nyfikna att få se resultatet af den nya metkonsten, och det visade sig genast, att detta skulle vida öfverträffa våra djärfvaste förhoppningar. Knappast voro ankarstenarna utlagda en vid fören och en akter om båten, så att vi kunde meta i skuggan framför oss, då vi sutto med ryggen mot solen, som brände genom skjortärmarna så att det sved i skinnet, förrän abborrarna liksom genom trolleri återigen voro under båten. Vi sågo ej när och hvarifrån de kommo, ty grundets stenar kunde knappast skönjas på en famns djup och vattnet var icke klart, utan uppfylldt af fint slam. Där stodo nu fiskarna i stor mängd, så många som rymdes i båtens skugga, men utanför denna syntes ingen enda. Piskornas krokar betades med små maskstycken, icke större än att de jämt dolde krokarna upp till surrningen. Väntansfullt nedfirades betet sakta framför en något större abborres nos. Jag kan ej säga huru det därpå tillgick, men inom ett ögonblick stod den korta refven rätt ut från båten och piskskaftet var på väg att ryckas ur handen, då jag ej varit beredd på en så häftig effekt af försöket. Guttafsen visade sig hålla en stadig knyck och in i båten kom gynnaren med fart samtidigt med en annan, som Öster hifvade upp. Det var ej tid att tänka på piskorna n:o 3 och 4, ty vi hade fullt upp med att sköta enhvar sin, och het var bataljen i solhettan, hvilken snart gjorde vistelsen på stället outhärdlig. Ifvern och ansträngningen gjorde att jag började känna mig yr, och då ringningen i klockstapeln samtidigt tillkännagaf gudstjänstens slut i den närbelägna kyrkan och vi lågo ankrade midt i stråkvägen för de återvändande kyrkbåtarna, ansåg jag det vara på tiden att afsluta nöjet för denna gång, ehuru fiskarna alltjämt nappade lika glupskt och stodo lika talrikt under båten. Efter hemkomsten uppvägdes och räknades fångsten, som befanns uppgå till 162 stycken präktiga abborrar, vägande tillsammans 101 skålpund. Är icke detta ett ganska vackert resultat för två man på 1 1/2 timme i solbaddet? Naturligtvis fortsattes fisket på detta ställe och var under liknande förhållanden alltid gifvande, dock ej en enda gång mera så ymnigt som denna första. Fångade blefvo där dock samma sommar i aftagande serie 56, 30, 18, 10 skålpund abborrar på ungefär lika lång tid, hvarefter stället mot sommarens slut öfvergafs; dock blef detta metställe under de fyra följande somrar jag vistades på orten aldrig mer hvad det varit första året. Det tycktes vara utfiskadt, och detta styrker mig uti observationen, att abborrarna hafva ett visst revir hvaruti de växa upp och framdeles uppehålla sig samt inom hvilket de vid vissa tider påträffades på bestämda ställen; på detta förekommo de i större mängd endast midt på dagen och stego då troligen från hålen mellan grundets stora stenar upp under båten. * * * * * Tillfölje af dylika rika fiskafången, hvilka säkert observerats och omtalats af en och annan, uppstodo snart i trakten en mängd öfverdrifna berättelser och skvaller med hänsyftningar på trolleri etc. Faktum är att vi snart fingo medtäflare om platsen; dessa hade dock liksom vi vid första försöket ingen fiskelycka, emedan de metade i solskenet med mycket långa spön långt från båten. Sådan otur bestyrkte dock enligt deras mening blott det gängse pratet om hemliga konster och hvad som kallades "ackord" med abborrarna å vår sida. Fanns någon annan före oss på detta metställe, då vi ämnade oss dit, undveko vi det naturligtvis, men engång lade en bonde sig bredvid oss, som voro där förut, och menade att han på allvar ville fresta på om han icke kunde få fisk där lika väl som vi. Hans långa spön och refvar slungade stora krokar med hela daggmaskar alldeles inpå vår båt in uti dess skugga, för att riktigt profva samma ställe hvarifrån vi togo fisken, men naturligtvis förgäfves för de stora betenas skull. Ehuru vi drogo upp den ena vackra fisken efter den andra, blef han totalt utan napp. Efter en stund rådde jag af försiktighet Öster att liksom jag lämna kroken bar och låtsa meta utan att fånga någon fisk, så länge bonden vore kvar, men i stället för att göra detta och innan jag hann förhindra det, tog Öster ur masklådan en handfull torr jord och strödde den med en signande åtbörd ut öfver vattnet. Då bonden varsnade detta, blef han arg och röt åt oss, att han nu fått förklaringen på vår fiskelycka och visshet, att det var sant som sades i byn, att det icke stod rätt till med sådant folk som vi, som ju ock fiskade på söndagen utanför kyrkan under gudstjänsten och dem p——e därför nog en vacker dag skulle fara af med! Så sade och trodde han samt lämnade oss omedelbart. Jag bannade visserligen Öster för det dumma tilltaget, dock tycktes detta icke bekomma honom synnerligen. Följden däraf blef dock, att en af hemmansegarena nekade oss att fiska på honom tillhöriga vatten och att enfaldigt folk betraktade oss med skygghet, då de sågo oss ute på sjön. Så var det då, huru månne det nu är? Teiskofärder i roddbåt. Teiskola gård är ett gammalt herresäte, hvilket efter hvad jag hört haft krigiska öden. Den gamla karaktärsbyggningen skall tillika med kyrkan ha förstörts under 1788-89 års krig, och låg den senare omkring fyrahundra steg från gården på andra sidan om landsvägen. Där funnos ännu lämningar af fundament och hopfallna grafvar, hvaruti skallar och knotor, blekta af väderleken, lågo synliga bland snår och skog på den öde kyrkogården, där sällan någon gick och där enfaldigt folk påstodo sig ha sett spöklika gestalter i månsken skymta mellan träden. I närheten stod ruinen af en förfallen väderkvarn sträckande den enda kvarblifna vingen liksom besvärjande mot den nattliga himmeln. Hemskt, ruskigt; månne den spökar där ännu? Den nya kyrkan ligger ett par kilometer längre österut, äfven den vid samma s.k. kyrksjö, och är liksom den förstörda uppförd af trä. Corps de logis på Teiskola gård är ett stort tvåvåningshus i den i landet vanliga herregårdsstilen och skall äfven den under 1808-9 års ofred varit nära att bli lågornas rof samtidigt som den närbelägna landsvägsbron öfver sundet uppbrändes. Församlingens kantor Wanonius lär dock, omedelbart som fienden retirerade, ha skyndat till och i tid bestyrt om brasans släckande, hvilken var anlagd inom stenfoten under husets sydöstra hörn. Medan bron brann fortsattes skjutandet öfver sundet, tills fienden drog sig undan åt T:fors förföljd af de norrifrån med fartyg öfver sjön kommande ströfkårerna. Så har berättats för mig, men jag säger som båtsman påstås ha sagt: "ljuger styrman så skarfvar jag!" — Vid södra sidan af sundet, på stranden midt emot Teiskola gårds byggningar, hvila de då stupade kämparne under präktiga hängbjörkar och där syntes vid vår vistelse ännu på flere ställen gropar efter de insjunkna gräfvarna. Det var således ett historiskt ställe på hvilket vi lyckats få "slå ned våra bopålar" för sommaren 1876, då egendomens älskvärda egarinna åt oss upplät en del af öfre våningen i sitt stora hus, hvarifrån man hade utsikt långt ut öfver viken och Koljonselkä. Det blef ett idylliskt Arkadien för oss stadströtta sommargäster. Där fanns berg och dal, skog och sjö, åkrar och ängar; allt som är oss kärt och förhöjer ögon och sinne. Där hördes skogens sus, vågskvalp och fågelsång; där fanns frisk luft, tallbarsdoft och stärkande bad; det var med få ord sagdt ett sanatorium för klena, bortklemade stadsbor, bjudande dem, ehuru sist nämndt dock icke minst viktigt, ymnig tillgång af den bästa födan för bortskämda magar: utomordentligt god mjölk och oöfverträffliga filbunkar. En spefågel som besökte oss på sommarbetet sjöng: "Du får här potatis och memma, båd' kalja och salt fisk jag ser; har du därtill nog ryssmjöl hemma, säg bonde hvad önskar du mer!" Jag svarade honom: "Tag hit filmjölk och färsk fisk i långa banor, så är jag nöjd och du får vara så med." Vi bebodde stora trefliga rum, icke särdeles höga men otapetserade och uppförda af sådant material som man nu för tiden väl sällan får se make till; där funnos stockar i väggarna och plankor i golfven som voro en half meter breda och motsvarande tjocka. Hvad äro nutidens byggnader annat än korthus emot detta! Den nya ångslupen hade blifvit för sent påbörjad och var icke färdig då utflyttningen från staden i början af juni försiggick, hvarför därtill en annan ångbåt förhyrdes, men för att tillsvidare underhålla kommunikationen måste antingen åkdon eller roddbåt anlitas. Jag valde det sistnämnda fortskaffningsmedlet, helst Öster var försedd med en duktig 18-årig pojke som, ehuru anställd som lärling vid verkstaden, kunde bli ledig på lördagseftermiddagen. I honom erhölls en stark och öfvad roddare för färderna, så att vi, efter att vid fyratiden på e.m. ha lämnat staden, trots den 2 1/4 mil långa vägen vanligen voro framme kl. sju på kvällen, om icke alltför många och långa krokar gjordes. Detta hände emellanåt då vädret var vackert och jag brukade ha draget efter båten samt styra utefter stränder och grund på sidan om genaste farleden, för att i förbifarten fånga någon fisk. Sådant fiske lyckades oftast, och sällan kommo vi fram utan någon gädda eller stor mörkhullad abborre. På en sådan färd tog jag med ett s.k. Kajana skeddrag vid Lintukari i Koljonselkä en gädda om tjugu skålpund, hvilken jag den dag som är ännu ofta påminnes om. Skälet härför är det följande: Då fisken huggit sig föst stannades rodden, och ehuru gäddan var så pass stor, fick jag den snart med håfven in i båten. Öster, som släppt årorna och satt framför mig, grep den med båda händer och höll i den för att jag skulle kunna taga draget ur gapet. Då detta satt mycket djupt i svalget och ingen kroklossare fanns med, gick det fumligt att få tag uti draget där nere mellan de hvassa gäddtänderna. Just då jag trodde draget vara nästan fritt, slog den hala fisken med stjärten ett väldigt slag mot båtbottnen, så att den slant ur Östers händer, hvarvid den framför draget fastade starka, tregreniga kroken högg in uti mitt vänstra långfinger nedanför nageln och ref upp den så att köttet därunder hängde som en mössa. Ärret därefter är alltför tydligt för att orsaken skulle glömmas. Man bör alltid ha lämplig redskap med sig på fiske, och den som är utan och oförsiktig må skylla sig själf för sveda och värk. En annan gång råkade vi ut för styf sydvästlig medvind, som rörde upp hög sjögång på Näsijärvi långa fjärd. För att slippa ro företog sig Öster att rigga upp segel på roddbåten. Härtill använde han min alltid medföljande sommarpaletå och två af årorna. Snören bar han städse i fickorna och så hade vi tacklaget snart färdigt; visst såg denna rigg något egendomlig ut, men den uppfyllde ändamålet så pass att vi utan besvär länsade raskt undan. Ju längre vi kommo desto väldigare reste sig de skumklädda, brusande vågtopparna omkring oss, och vårt lilla nötskal till båt vakade beundransvärdt därpå, då utanför Palosaari plötsligen en häftig knyck kändes uti den efterhängande dragrefven och jag för att sköta denna ett ögonblick lyfte styråran ur vattnet. Detta var dock nog för att den lilla farkosten i nästa vågtopp hann gira åt sidan så mycket, att den i följande vågdal ovillkorligen skulle ha stjälpt, om icke Öster haft själsnärvaro att med den i hast framdragna slidknifven kapa utaf stagsnöret för riggen. Denna gick uti sista ögonblicket öfverbord och väl var det att vi icke följde efter. Unge Öster fick strax med årorna båten i rätta kursen medan fadern bärgade riggen och jag handskades med den vid draget löpande fisken. Efter mycket bråk lyckades jag slutligen få den ombord och befanns det vara en forell om tolf skålpund. Efter den dagen har jag dock aldrig mera i stark blåst i liten roddbåt och med drag efter denna seglat med sommarpaletån, samt afråder andra från detsamma. Vid dessa fiskefärder gjorde jag den iakttagelsen, att på soliga sommardagar större gäddor bruka hålla till under de på sjöarna liggande stockflottarna, där de förmodligen söka skugga, ty vid rodden utefter de flotten omgifvande bommarna hände ofta att en större fisk tog draget, och vi gjorde därför emellanåt långa omvägar för att möta stockflottar, som voro på väg till Piispala rullbanor vid Pyynikkeåsen. Voro dessa lördagsfärder roliga och efterlängtade, så blefvo dock i stället resorna tillbaka till staden på måndagsmorgonen så mycket mindre omtyckta. Då bar det af så snabbt som två par välskötta åror förmådde och voro vi vanligen framme mellan kl. åtta och nio, sällan senare. Tiden medgaf då icke att fiska på vägen, och den kvicka rodden icke heller. Under en af dessa stadsfärder blefvo vi vittnen till följande tilldragelse i den fria, vilda naturen, där "det är världens lopp att den ene äter den andre opp." Nära södra stranden af Teiskolaviken och ungefär två km västerut från gården ligger i grundt vatten en liten obetydlig holme omgifven af större och mindre stenar, hvaraf några sticka upp öfver vattenytan. Under de första somrarna af vår vistelse i Teisko svärmade måsar och tärnor kring denna ö och häckade äfven där, af hvilken anledning vi benämnde stället "måsudden". Fågellifvet där bidrog mycket till att upplifva och förfullständiga den eljes enformiga fastän storslagna naturtaflan och vi saknade de väna fåglarna, då de af okänd anledning, troligen för äggplundringens skull, öfvergåfvo nejden. Att det icke allenast var människor, men äfven djur som förskyllde denna ödeläggelse, fingo vi en måndagsmorgon helt oväntadt reda på. Söderut och på ett stenkasts afstånd från nämnda holme ligger i vattnet ett större flyttblock, hvars tresidiga starkt sluttande topp vid vanligt sommarvattenstånd höjer sig ungefär två fot öfver ytan. På spetsen af denna sten finnes en nästan horisontal och någorlunda slät yta af en hands storlek, hvilken ett par måsar, hvita med grå vingtäcken, valt till häckplats. Roende på afstånd där förbi sågo vi en dag måshonan ligga på stenen och förmodade att hon hade ägg eller ungar, men brydde oss icke om att närmare se efter för att icke oroa fågeln. Ett par veckor senare lågo tvänne grågula dunungar på den vidt omkring synliga stenen, tätt omskvalpade och vid stark blåst väl äfven öfversköljda af de från Koljonselkä kommande vågorna. Då vi en måndagsmorgon på väg till staden åter rodde samma väg, observerade vi redan på långt afstånd ovanligt många måsar och tärnor flyga oroligt fram och tillbaka kring holmen, hvarunder de synbart uppskrämda utstötte ihållande, obehagliga skrän. I förmodan att oväsendet stod i sammanhang med måsboet rodde vi försiktigt ditåt för att taga reda på orsaken. Då båten sakta löpte kring holmens västra udde, sågo vi att det förhöll sig som förmodadt. En räf simmade vid stenen och gjorde, vänd med ryggen mot oss, ihärdiga fastän fåfänga försök att få fotfäste för att kräla uppför dess branta sida. På ströftåg längs stranden hade han säkert varsnat måsungdomen och i mening att skaffa sig frukost simmat till holmen för att därifrån nå boet. Intresserad att se utgången af denna episod i naturens hushållning, lät jag försiktigt backa båten bakom videbuskarna på udden och iakttog därifrån huru mickel, som i ifvern att komma åt rofvet icke märkt vår närvaro, alltjämt bemödade sig att från vattnet krafsa sig uppför den branta stenen. Då detta icke lyckades på den sidan, jämkade han sig kring kanten till nästa sneda yta och försökte anfallet där. Måsarna hade nog med förtänksamhet valt platsen för sitt bo, men det hade de kanske icke observerat, att denna sida af stenen var mindre brant än de andra och mera skroflig, ty efter några fåfänga ansträngningar lyckades räfven komma så mycket högre upp, att nosen räckte i jämnhöjd med toppen, där ungarna lågo hopkrupna. I detta för de små fåglarna så kritiska ögonblick störtade ett par af de lågt öfver stället i mängd kretsande måsarne, som nog voro medvetna om den öfverhängande faran, ned öfver ungarna, fattade dem med näbbarna uti vingen och förde i en handvändning de sprattlande varelserna med sig ett litet stycke ut på vattnet där de släppte dem och slogo ned bredvid. Simmande från och till syntes tydligt huru de liksom uppmanade de unga att begifva sig med dem längre utåt sjön, men dessa voro nog väl små därtill och för första gången på vattnet, hvarför, ehuru de bjödo till att följa föräldrarna, det blott gick långsamt undan. Den så fiffigt lurade räfven märkte strax de små kräkens oförmåga att i längden slippa undan, han gaf icke tappt och följde efter utåt. Som ferm simmare minskade han afståndet hastigt, och tydligt var att han slutligen skulle knipa dem, om icke de gamla fåglarne i sista stund åter skulle föra dem längre. Detta vågade vi dock icke lita på, så mycket förstånd tilltrodde vi måsarna icke ega, hvarför vi af medlidande för småttingarne och osäkra om utgången ej ville låta faran komma till det yttersta samt blandade oss i spelet i den förhoppning att kunna komma åt fridstöraren med ett slag af åran, medan han var långt från land. Detta anslag mot mickel lyckades dock tyvärr icke, han märkte oss genast, och anande afsikten vände han omedelbart och sköt som en pil mot stranden. Där blef vattnet snart långgrundt, hvarför han, just som vi voro alldeles öfver honom, kom åt att hoppa på bottnen, och detta räddade fiffikusen. Till afsked hånfullt viftande åt oss med svansplymen försvann han med tankens hastighet i skogen. Vi borde alltid haft bössa med oss i båten, här hade den så väl behöfts. Dessa på sitt sätt så nöjsamma roddbåtsfärder till Teiskola togo därefter dock snart slut, emedan ångslupen "Göta" blef färdig. Med den kommo vi snabbare fram och voro i skydd för väder och sjö, men de små intressanta äfventyren, som medförde omväxling, uteblefvo. Äfven dragfisket efter ångslupen blef icke mycket af, ty dess fart af femton km i timmen var för stor för detta nöje och med half maskin hade vi ingen lust att färdas för fiskets skull. Östers räffångst. Den uti det föregående omtalade räfven lämnade Öster ingen ro. Han hade föresatt sig att hämnas på måsarnas fridstörare och tyckte äfven att dylika vilddjur icke borde tålas i närheten af en stor herregård, hvarför han förklarade mickel räf krig. En tid bortåt var Öster som en drömmande; så snart han hade en ledig stund var han fundersam och tystlåten och ständigt i tankarna sysselsatt med sin röda fiende, hvarför jag redan började misstänka, att han såg räfvar både natt och dag. Jag bjöd till att skämta bort hämndidén, påstående att intet kunde uträttas, då vi icke hade någon hund som förstod sig på räf och hans egen gula Kurre blott var specialist på ekorrar samt bedref denna jakt så uteslutande, att han icke dugde till något annat. Men detta prat hjälpte icke. Öster fortsatte sina grubblerier, och slutligen skickade jag honom till brännmästaren Gerlin för att be honom låna mig sin hund, som han påstod att hade sysslat med räf. Öster gick till "Brännis" och framförde ärendet, men fick det oväntade svaret, att hans hundar voro sådana stöfvare som jagade räf endast ifall han var med. Jag fann detta litet besynnerligt, men följden blef, art jag för att få Öster kurerad skref en mycket artig lapp till "Brännis", anmodande honom att själf vara med. Ändamålet vanns dock icke nu heller, ty Öster återkom med det äfvenledes svart på hvitt afgifna svaret: "att tiden för räfjakt icke var inne förrän efter tre månader, emedan pälsen för närvarande icke vore värd ett skott krut". Öster sade visst att han gaf pälsen "så många som flyger och far" blott han finge lifvet ur räfven, och om tre månader voro vi icke mera därute på landet, men äfven detta tjänade intet till, ty "Brännis" ville säkert icke släppa till sin räfhund, eller ock dugde den ej för räf och det behöfde vi ju ej få reda på. Vi kommo således ej närmare målet på detta sätt, och Östers hängsjuka fick fortfara. Jag kunde intet annat göra, än att hvarje gång vi voro på landet bevilja hans anhållan att få gå till skogs och "söka räfven". Då vi på söndagsmorgnarna kommit hem med refvarna och fisken samt frukosten var undanstökad, dref han af till skogs med lodbössan och sin dumma Kurre, och om jag icke stämt honom tillbaka till ett visst klockslag för att längre fram på dagen fara på mete, så fick jag ej återse honom förrän sent på kvällen. Jag hade redan längesedan slutat tala med honom om räfven, emedan det var totalt lönlöst, och så gick han halfva sommarn och rufvade på sina egna idéer. Fyra eller fem veckor senare började det redan skymma tidigare på kvällarna, då Öster en söndagsafton vid hemkomsten meddelade, att han nu hade reda på kvar räfven höll hus. Då jag önskade få veta huru han kommit underfund därmed, sade han sig hvarje gång han varit ute på egen hand ha vandrat kring, sökande häl och gömmor i snår och buskar, där det kunde vara en lämplig bostad för räfven. Därvid hade han förfarit ganska systematiskt börjande vid måsudden och genomletande hvar skogslott och bergbacke särskildt. Åtskilliga hål hade han funnit, som Kurre icke brytt sig om, men slutligen hade han på ett afstånd af 4 till 5 km från gården träffat på en förfallen löflada och där hade hunden skrapat i ett hål under byggningen, hvarför han nu var säker att räfven hade sin hemvist därinne. För att icke såra Östers kända finkänslighet ville jag, ihågkommande Kurres egenskaper, icke skratta åt honom och frågade så allvarligt jag kunde, hvarför det var så säkert, att räfven höll till där. Han påstod då, att hans förträffliga Kurre hade den vanan att stanna och nosa vid alla hål, och om något djur gått in och ut där, så skrapade han i hålet några tag med framtassarna, utan att dock vidare bry sig därom. Om katt eller räf passerat där, då morrade han vid krafsandet och det hade han gjort vid ladan. Då nu denna låg så långt från närmaste torp, att katt troligen icke besvärat sig dit, var Öster säker på räfven, helst Kurre icke befattade sig med råttor och möss. Härom var nu intet att säga, men bäst var att för Östers skull hoppas, att det förhöll sig som han önskade, och då han efter en stund frågade, om det icke lät sig göra att uppskjuta följande dags afresa till staden en timme, sporde jag litet förvånad efter anledningen därtill. Han sade då att han utfunderat ett sätt att säkert få reda på om räfven trafikerade hålet under ladan och hvilken tid af dygnet han uppehöll sig där. Nyfiken på hans planer beviljade jag denna begäran och lofvade själf elda upp ångslupen för färden, hvarpå Öster sade, att han ännu på aftonen ämnade lägga fin sand framför räfvens bostad, för att följande morgon af fotspåren kunna se om han varit där under natten. Öster skaffade sig en liten säck, tog den med sig ut på landsvägen och fyllde den med det finaste sandmjöl han kunde skrapa ihop. En stund därefter försvann han med sandsäcken på ryggen. På måndagsmorgonen var Öster redan gången, då jag steg upp att göra ångslupen klar för afresan, men då klockan led mot sju, återkom han och meddelade att han nu hade tydliga bevis på riktigheten af sitt påstående, nämligen att räfven bodde under ladan. Han hade utbredt ett löst och tunt sandlager framför hålet och väl slätat det med mössan; då han på morgonen kom dit, syntes räfvens fotmärken tydligt däri både för in- och utgång. Detta var en efterlängtad triumf för Öster och karlen blef på hemfärden en helt annan människa, sådan han varit före räfgrubblets början, hvarför jag lifligt önskade, att han på något sätt måtte lyckas få makt med den förtrollande räfven. Följande lördagseftermiddag, då jag kom ombord på ångslupen, såg jag att bruksförvaltarens af Riif för flere år sedan till vargjakt använda stora sax låg förut på ruffen. Det var den enda som fanns kvar efter de omnämnda vargfångsterna och Öster hade nu sina planer med den, hvarför han ock putsat den ren; han sade dock intet därom och jag frågade ej heller. Då vi framkommit och refvarna blifvit utlagda i närheten, försvann Öster, men följande förmiddag, då vi kommo hem från fisket, bad han att få bli fri för att gå och se efter saxen. Mot middagen återvände han och tycktes vara vid dåligt lynne, men då han vid sådant fall aldrig öppnade sin mun, frågade jag honom samt fick höra, att räfven nog varit på stället, men det syntes i sanden, att han icke behagat gå rakt öfver saxen för att komma in i hålet utan krånglat sig fram på sidan därom, ehuru saxen låg på ringa afstånd från spåren. Det försmädligaste därvid tyckte Öster dock vara, att räfven af någon anledning krafsat bort sanden vid den ena saxbygeln. Öster påstod sig dock så försiktigt som möjligt ha gräft ned saxen och lagt sanden däröfver. Riifs saxsmörja kände ingen af oss till, men minnet däraf gjorde att jag frågade Öster, hvarmed han putsat saxen, och då han svarade, att han därtill användt härsken bomolja, visste jag nog hvarför räfven skräpat fram den. Det var nog en gammal slug räf; men hvad stod att göra! Jag beslöt att på eftermiddagen följa med Öster till stället. Den gamla ladan befanns vara en obetydlig byggning, knappast två famnar i längd och bredd samt en i höjd; den var illa hophuggen och låg direkt på backen utan hörnstenar under samt var en fot ofvan marken försedd med ett golf af klufna gärdsel. Å framsidan vid ena hörnet hade det på marken liggande underslaget varit för kort och därför icke kunnat hophuggas i knuten, lämnande ett hål af halfannan fots längd, som genom krafsning i marken blifvit fördjupadt. Öster hade, för att så mycket som möjligt undvika att lämna spår efter sig, huggit upp jorden med slidknifven, burit bort det löshuggna i mössan, nedlagt saxen i gropen och täckt den med sanden, hvilken han sedan väl slätat samt försett med en rad fingermärken liknande räfspår ledande midt öfver saxen. Detta var nog godt och väl; jag kunde själf intet bättre hitta på, och sedan vi en stund forgäfves "slagit våra kloka hufvuden ihop", återvände vi till gården. Under aftonens lopp föll det mig in att den så starkt parfymerade saxen möjligen kunde skrämma bort räfven, som däri måste vädra ett försåt, helst hans krafsande vid bygeln visade att han märkte den. Jag meddelade mina farhågor åt Öster samt rådde honom att ännu på kvällen taga bort saxen, men han var icke hågad att den dagen för tredje gången gå så långt helst det redan var bra mörkt, och så blef saxen där. Följande morgon återvände Öster med samma iakttagelse som förut, nämligen att räfven varit för klok att trampa i saxen; denna hade han dock nu med sig. Följande vecka hann jag icke mycket tänka på Öster och hans räf, hvilken jag ansåg så godt som oåtkomlig för honom, ty vår vistelse på landet led mot slutet och en vecka efter nästa utfärd dit skulle inflyttningen försiggå. Mot veckans slut blef jag dock påmint om honom och hans förehafvanden, då han af mig begärde några alnar fin järntråd, hvilken jag skaffade åt honom utan att hinna fråga efter ändamålet därmed. Under utfärden på lördagen framtog han ur förruffen en gammal fågelbur, hvaruti han hade en försvarligt stor lefvande råtta, som kring lifvet var utrustad med en tätt åtsittande gördel af järntråd, hvilken på hvardera sidan hade fästade väl en fot långa draglinor liknande fina järntrådskettingar. Denna råtta skulle bli bete på saxen, hvilken han tvättat och borstat med varmt lutvatten och gnidit torr med mossa för att få oljestanken bort. Men svårt hade varit att få seldonen på råttan, hvarvid han haft hjälp, men ändå fått både bett och skråmor på händerna. Vid framkomsten till gården var det redan så sent på dagen, att vi afstodo från att lägga ut refvar för att i stället begifva oss direkt till ladan, ty nu trodde äfven jag att företaget skulle lyckas. Där lades saxen alldeles intill stockväggen för att göra det omöjligt för räfven att krypa in på sidan därom, och råttan fästes med en spik slagen i hvardera ändan af järntrådsrustningen midt för hålet, så att den endast obetydligt kunde flytta sig fram- eller bakåt, men icke åt sidorna. Nu tyckte vi oss ha allt väl ställdt och att räfven ovillkorligen måste trampa på trycket, om han befattade sig med råttan, hvilken vi ansågo borde vara särdeles frestande för honom. Sedan vi därpå så mycket sig göra lät undanröjt alla spår efter oss och Öster gifvit en brödbit åt råttan, lämnade vi henne åt sitt öde och vandrade hem. På söndagsmorgonen voro vi tidigt i rörelse och i hög grad nyfikna att se utgången af vårt anslag samt gingo för att afhämta den lurade mickel. Bra "långa näsor" fingo vi dock vid framkomsten. På platsen befanns allt såsom det lämnats på kvällen. Råttan var vid lif och satt midt i hålet, blott brödbiten syntes icke till. Antingen hade räfven under natten icke varit hemma eller ock som jag började frukta för alltid öfvergifvit detta sitt logi, hvilket vi ju envisades att göra misstänkt. Något annat än ett af dessa alternativ var icke gärna möjligt, och lämnande allt vidare åt ödet, gingo vi åter rätt nedstämda hemåt. Dagen tillbringades därefter som vanligt med fiske och med förberedelser för den stundande inflyttningen. Då det led mot aftonen, fick Öster stor lust att se efter saxen och frågade om jag icke var hågad att komma med. Därtill försporde jag dock icke den ringaste kallelse, emedan vägen var lång samt vädret blåsigt och otrefligt. Han fick gå ensam med Kurre och sin lodbössa, hvilken han alltid bar i handen. Det blef mörkt och vi voro just i håll med kvällsvarden, då Öster återvände, denna gång verkligen med sin fiende hängande på ryggen och ännu bärande den hopslagna saxen öfver hals och bog. Då vi något hämtat oss från förvåningen och närmare besett Östers byte, berättade han, att han funnit räfven liggande i saxen några famnar från ladan; han låg på sida och tycktes vara död, men då Öster tog uti honom, såg han att lif ännu fanns kvar, hvarför han gjorde slut därpå med ett skott i hufvudet. Blod hade redan förut flutit ur munnen och hålen efter saxens stora tänder. Öster hade nog rätt uti sitt påstående, att det varit tur, att saxen slagit hop öfver räfvens skuldror och låst fast frambenen, eljes hade han nog sprungit bort med den och vi fått ett vidlyftigt sökande, om vi alls utan hund kunnat hitta någondera. Vi hade icke varit betänkta att på något sätt ankra saxen. Då denna satt högt på räfven, förmodade vi att den slagit ihop, just då hoppet gjordes för att taga råttan, som ju satt lågt på marken. Råttan var oskadad och vid lif, därför släppte Öster henne fri af tacksamhet för att hon så väl motsvarat hans önskningar. Räfven var en stor, gammal hane; det är dock osäkert om han var den rätta som Öster ville åt, ty många af hans släkte funnos i Teisko och utan Östers ihärdighet hade nog denna fått vara i fred. Förberedelser för kommande kampanjer. Då sommarvistelsen på Teiskola bekommit unga som gamla särdeles väl och det därför var önskligt att den kunde upprepas ett kommande år, i synnerhet som vi trifdes så utmärkt på stället, företog jag mig att med tillstånd af egarinnan låta uppföra en egen sommarbostad i närheten af gården. En liten villa benämnd "Sommarbo" byggdes under följande vinter 1876-77 på en naturskön plats invid stranden på södra sidan af viken midt emot gården, med utsikt öfver Koljonselkä till motsatta stranden, hvilken dock endast vid klart väder är synlig. På stället stå sällsynt höga och vackra hängbjörkar, hvilkas grenar nådde nära marken och gåfvo skugga öfver hela gården mot sommarhettan samt skydd mot drag och blåst. Från byggningen höjde sig marken något mot det femton till tjugu steg aflägsna, fyra till fem famnar höga, brådbranta, ställvis öfverhängande berget, på hvars jämna höjd frodas liknande hängbjörkar som nedanför och där mossa och ormbunkar växa i remnorna. Under den stupande bergväggen kan man sitta i regnskjul och fägna sig åt det härliga löfhvalfvet, som fortsätter bort till den fyra hundra steg aflägsna landsvägen. Villan uppfördes med tre rum, kök, skafferier och garderober på nedra botten, samt tvänne rum därofvanför under gaflarna och en öppen veranda. För det romantiskt hemska lägets skull under det branta, mörka berget tyckte folk i trakten att det var högst besynnerligt, att någon kunde besluta sig för att bygga där, hvarest endast ormtroll och olyckor kunde trifvas; dock ha vi under de somrar vi vistades där hvarken sett till eller råkat ut för någon af dessa obehagliga varelser och händelser, som ju äfven annorstädes kunna inträffa. Man rådde mig att låta hugga ned de vackra björkarna, så att stället måtte bli soligare, luftigare och friskare, men detta brydde jag mig ej om; friska, glada och lyckliga ha vi varit där ändå i den härliga naturen. Eftersom många andra tillrustningar gjordes för det nya sommarhemmet, fick den på stället behöfliga fiskesporten icke heller glömmas, och Öster åtog sig att under vinterns lopp på lediga stunder sörja för det därtill nödvändiga. De gamla, i hast förfärdigade reflådorna af trä hade blifvit oanvändbara, emedan träbitarna fallit bort emellan skårorna i kanterna; han gjorde därför nya af sådant material som jag tror att icke användts förr till detta ändamål, hvarför jag här vill beskrifva dessa lådor. Vid fabriken funnos gamla drifremmar af ren guttaperka (icke gummiremmar), som voro tre tum breda och brustit i längre och kortare stycken, då de af ålder blifvit för hårda och sköra att vidare kunna begagnas. Häraf använde han tre bitar för att däraf göra ovala lådringar, 18, 24 och 30 tum långa samt 12, 18 och 24 tum breda. Då guttaperkan kan smältas och åter hårdnar, förenade hän remändarna på detta sätt. Uti dessa lådringar insattes bottnar af mässingsväf, gjord af flat tråd med 1/4 tum stora rutor, hvilka bottnar med lödkolf fastsmältes vid ringarnas kanter, så att dessa blefvo alldeles släta och jämna, hvarefter med en het knif skåror för tafsarna skuros uti lådornas öfverkant, äfven de jämna och snygga. Då dessa reflådor sedan voro målade med ljusgrå oljefärg och lackerade, voro de snygga nog att kunna exponeras på hvilken fiskeriutställning som helst. De voro äfven anmärkningsvärda för sin varaktighets skull och emedan refvarna kvickt torkade däri utan att angripas af röta. Nya refvar tillverkades af prima hemspunnet och tvinnadt lingarn med finare tafsar för hundra krokar på hvarje ref. Tafsarna för de olika refvarna gjordes 2 1/2, 3 1/2 och 4 1/2 fot långa, samt fästades därvid med en speciel ögleknut, så att de lätt kunde löstagas. Tafsarna placerades 2, 3 och 4 famnar från hvarann allt efter de något olika krokarnas storlek och om refvarna användes på grundare eller djupare vatten, för större eller mindre fiskar, med agn eller mask som bete. Vi hade gjort den erfarenheten att mindre krokar fiskade bättre än stora. Öster kokade allt fiskegarn i ekbarkslut för att göra det varaktigt och mindre synligt i det bruna sjövattnet, och detta visade sig vara ändamålsenligt. För fiske med agn försåg han en del större krokar med kvarterslånga tafsar af tvinnad fin mässingstråd, som fästades vid längre sådana, gjorda af starkare garn, och sattes glesare på refvarna, hvilka flötades ute öfver djupet för fångst af större fiskar. Det fanns ymnigt af småfisk till agn i viken framför villan, och då barnen blifvit så stora, att de kunde sköta ett metspö med knappnålskrok, fiskade äfven de ifrigt, så att det på lördagsaftonen vid pappas hemkomst oftast fanns tillräckligt löjor och mört i sumpen för att beta en ref. Visserligen måste ångslupens landningsbrygga till förekommande af olyckor förses med spjälstaket och låst port, men det gick för sig att meta mellan spjälorna. Dessa med agn betade refvar lades långt ute på fjärden och där togos stora fiskar, hvilka, om de ock voro mycket färre till antalet än de mindre, som fångades med daggmask längs stränderna och på grunden, dock åstadkommo nöjsammare sport. Öster gjorde till refvarna flöten af tjocka tallbarkstycken, stora som en hand, snyggt täljda och försedda med ett hål i ena ändan, hvarigenom refven stacks då flötet vid utläggningen fästades och vid upptagningen åter löstogs. Det behöfde då ej komma med i lådan. Nya dragrefvar anskaffades och därtill flere vackra drag, dock funno vi snart att i Näsijärvi och Koljonselkä bruna och oklara vatten, utom Kajanadraget, det i Tidskrift för Jägare och Fiskare band VI hft. 2 afbildade draget fiskade bäst både gädda, gös och abborre samt ibland äfven forell. Vi använde snart uteslutande dessa båda drag. I någon bok hade jag läst om nyttan af rishögar utlagda i fiskevatten till fiskens skydd och förökande. Detta måste försökas, och Öster skickades därför mot slutet af mars månad samma år 1877 ut för att i våra blifvande fiskevatten nedsänka sådana s.k. risvålar på för mete passande ställen. Dessa vålar utförde han på följande sätt: På den utsedda platsen utlades i ring på isen en krans mindre tallar och granar, I 1/2 till 2 1/2 famnar långa allt efter vattendjupet på stället, med rotändan vända åt midten. Dessa små träd flatbilades på två sidor af stamändan och där inborrades ett hål stort nog för att kunna träda igenom det af sega granrötter hopsnodda repet, som tjänade till att sammanhålla det hela. På midten öfver de sammanbundna stamändarna fastsurrades en större sten till sänke för hela ruskbuketten, då denna fick gå till botten genom den därunder i isen upphuggna vaken, i fall man icke föredrog att låta vårblidan utföra sänkningen. Då det var djupt vatten på stället sammanband han de små träden ytterligare på halfva höjden, så att de stodo snedt uppåt som en tratt och icke kunde lägga sig på bottnen. Sådana risvålar utsattes på tio ställen, således på många flere än vi kunde ha nöje och nytta af, men för det goda ändamålets skull; de funnos i kyrksjön, i yttre Teiskolaviken, i sjön: vid Toijala gård samt nära holmar ute på fjärden. Det var intressant att på lugna sommardagar iakttaga huru fiskynglet i stora svärmar stimmade öfver och omkring dessa risvålar, där det tycktes nära sig af slemmet, hvilket som ett tjockt hölje omgaf de på kvistarna kvarsittande barren, som voro riktiga odlingsanstalter för mikrokosmer. Där fanns yngel af alla storlekar och slag, mellan hvilka striden om tillvaron oafbrutet pågick. Om man ankrade båten öfver en sådan risvål då solen stod högt och vattnet var klart och lugnt, kunde man ha roligt af att åse fisklifvet därnere mellan träden. Man såg de täta och skygga flockarna af yngel simma än hit, än dit och större fiskar lurande på de små smyga fram i skydd af kvistarna, för att vid passande tillfälle rusa in uti den förbistrykande flocken, alltid gripande och slukande någon af dem. Ihärdigast vid ynglets förföljande tycktes abborrarna vara, och stimmen glesnade, där några sådana en stund foro fram, men kom en gädda i närheten, voro dessa glupska räfvar som bortblåsta och deras nappande slutade tvärt midt i den hetaste kampanjen. Längre ned, dit blicken icke nådde i det grumliga vattnet, stodo de större röfvarne lurande, och där kunde man komma åt dem med agn på kroken. Vi hade nöje och nytta af dessa rishögar och metade snart endast där de voro utlagda. Båten ankrades då öfver vålen med en sten vid hvardera stäfven, så att vi hade solen bakom oss och kunde meta i skuggan af vålen, ty där brukade fiskarna hålla till. Det var rätt svårt att undvika att krokarna fastnade i ruskorna och att fisken som nappat snärjde in sig däri. För löstagande af fastnade krokar konstruerade Öster en liten klyka af mässing som fästes på en lång stång och kallades "gaffeln" samt var ganska användbar. Kunde icke gaffeln taga kroken loss, återstod intet annat än att rycka tills kroken eller kvisten sprang, om man ej föredrog att kapa af refven, men dessa små obehag uppvägdes rikligt af nöjet att meta vid vålarna. Utom abborrar och gäddor fångades där gös och id; om agnet hängde nära bottnen, hände äfven att det slukades af någon glupsk och mager lake, som Öster kallade "krokodil". Vid de små holmarna öster om Koljonsaari låg en vål, där stora svarta abborrar höllo till och där vi en söndagseftermiddag i början af augusti 1877 fångade 33 stycken, vägande 35 skålpund; då alla voro lika stora utgjorde de uppradade på båtbottnen en vacker fångst. Ett annat alltid gifvande fiskeställe vid risvål fanns inne i viken vid Toijala intill södra strandens västligaste udde; där metade vi båda vid midten af juli månad följande år inom ett par timmar 42 skålpund, vackert gröna, mindre abborrar. Enhvar som eger eller disponerar fiskevatten borde lägga ut dylika risvålar; följderna däraf visa sig snart. Sålunda utrustade ansågo vi oss redo för kommande kampanjer, och jag har sedan ofta saknat den tid, då det fanns tillfälle till denna nöjsamma och hälsosamma fiskesport. Vårstämning. När vinterns sista drifvor försvunnit för den segrande vårsolens strålar och de ljusa dagarna blifva längre, när det alltmer värmande och lifvande ljuset lekande lockar fram den första, friska grönskan och de späda, ljusa löfven skälfva af den vaknade mystiska driften till utveckling, när de tydliga spåren af öfversvallande lifskraft skönjas öfverallt i naturen, i fiskens lek, i fågelns kärlekssång, och det späda löfvets och blommans doft sprides vida, buren af sakta smekande, ljumma fläktar — då är tid för civilisationens jäktade slaf att återvända till naturen, att i dess sköte söka hälsans upphjälpande och krafternas förnyande, hoc est: — flytta ut på sommarnöje. — Detta år infann sig sommarn sent och de tre gångna fjärdedelarna af juni månad hade varit kalla, ruskiga och blåsiga som höstetid vid hafskusten. De uthålliga och starka nordväst- och nordostvindarna med åtföljande klara och kalla nätter hade fördröjt vegetationens utveckling i trakten af T:fors, så att björklöfvet var helt spädt vid midsommar. Därför hade ock utflyttningen till det nya sommarboet i Teisko blifvit uppskjuten vecka efter vecka; men vi voro alla intresserade af att komma ut i det gröna, och så skulle utflyttningen ske dagen före midsommar. Afresan från staden försiggick ändtligen efter allt packande och stufvande kl. 11 på f.m. med ångslupen "Göta" i allt annat än behagligt väder. Då jag själf skötte styrmans- och maskinistsysslan, var Öster eldare, lots och matros; vi två utgjorde således hela besättningen ombord. Familjen var instufvad uti den lilla glasburen akterut, som hedrades med benämningen "salong", ehuru både maskineriet och styrratten äfven voro inhysta där. Husets jungfru logerade i Östers koj i förruffen och kände sig sjuk så snart hon fick se vågorna på sjön; på taket däröfver fastsurrades pianot, och för öfrigt var den lilla farkosten allestädes belamrad med förnödenhetsartiklar af allehanda slag, nödvändiga och välbehöfliga för utrustning af ett nytt sommarhem på landet. Nordvästen blåste friskt på utefter Näsijärvi milslånga fjärd. Stick i stäf kommo de långa, mörkbruna vågorna rullande med breda, hvita kammar, som fräsande bröto sig mot "Götas" skarpa bog, allt som oftast sändande iskalla duschar ombord och in genom den händelsevis öppnade salongsdörren. Solen lyste under korta mellanskof fram ur de mörka hagelbyarna, spridande föga värme, hvarför temperaturen hela dagen höll sig mellan +3 och 5 grader Celsius. Sannerligen ingen sommarvärme och till och med ovanlig i T:fors. Den lilla skarpbyggda och för tillfället tungt lastade ångaren sköt god fart, men vakade tungt mellan de täta vågorna, hvarför den tog in mycket vatten ur de öfver bogen stänkande topparna. Denna omständighet tvingade oss att hålla västligare kurs upp i lä innanför holmarne under Ylöjärvilandet, hvarigenom färden blef lugnare, men betydligt längre. Ju mer vi aflägsnade oss från staden, dess mera mulnade himmelen och ökade blåsten, så att vi mot kl. 12 hade fullkomlig storm och snöyra blandad med hagel. Detta oväder tvingade oss att söka skydd under Otavasalo och att lägga till där i sundet, medan byn rasade ut. Efter vidpass en timme klarnade vädret något, men blåsten fortfor med oförminskad styrka och svår sjö mötte oss, då vi löpte ur sundet väster om holmen. Den högt öfver fören brytande sjön nödgade oss att sakta farten, på det att ångslupen bättre måtte hinna vaka mellan sjöarna, samt att hålla rakt upp mot sjögången under Äijänsaari, där vi åter fingo skydd ett stycke framåt. Här kunde farten åter ökas, och så kommo vi snabbt upp till Jänissaari, där vi ånyo mötte hög sjö från den långa och breda Pengonpohja. Vi riskerade icke att vända här för att komma tvärs Öfver Koljonselkä till Teiskolaviken, därtill var båten alltför liten. Därför fortsattes mot vinden upp under nordvästra fastlandet och längs detta österut till sundet mellan Mustasaari och Korkeasaari. Där vändes mot sydost, och för full medvind med sjögången som påkörare ilade ångslupen tvärs öfver den vildt rullande Koljonselkä formligen hifvad från den ena fräsande vågtoppen till den andra, hvarvid den rullade hemskt åt sidorna, dock utan att taga in vatten. Så kommo vi in i lä genom sundet vid Koljonniemi, och med en känsla af lättnad lämnade vi de fräsande brottsjöarna bakom oss, nöjda att utan äfventyr ha nått den lugna hamnen i det inre af Teiskolaviken. Med kölvattnet skvalpande på salongsgolfvet och tjock snö öfver hela båten, våta och stela af köld samt med af sjösjukan illa medtagna passagerare anlände vi till Sommarbo efter fyra timmars färd i stället för på halfannan timme, glada att den svåra resan var väl öfverstånden. Då vi större delen af färden befarit för mig obekanta vatten, tillkommer hedern för den lyckliga resan uteslutande Öster och hans lotsning; utan honom skulle jag ha vändt tillbaka genast vid utfärden från staden. Han kände dessa vatten sedan han på femtiotalet varit med, då kaptenlöjtnant Jägerschjöld och kapten Martinoff kartlade detta vattensystem, och sedan han förde masugnens vedskuta "Toivo", hvilken enligt Östers påstående var fasonerad som ett strykjärn och därför utan last seglade bäst med den flata akterspegeln förut. Kryssande med "Toivo" fram och åter ända till det tog emot, var han i tillfälle att ytterst noga pejla detta vattendrag, och hans utmärkta lokalsinne kom oss väl till pass. Så snart fraktgodset lossats och placerats och brasor tändts i den sedan vintern utkylda villan, framtogs det medförda matförrådet och åts en försenad, men efterlängtad och välbehöflig middag. Härvid gjordes den observationen, att visthusets snarast möjliga proviantering med fisk vore både önsklig och nödvändig, hvarför det beslöts, att om vädret medgåfve, senare på aftonen lägga ut refvar. Under tiden togs roddbåten ur vinterkvarteret och ställdes fiskedonen i ordning. Det dröjde till nära solnedgången, innan blåsten något lugnade inne i viken, och utåt fjärden syntes ännu de långa vågorna mot synranden samt hördes bränningarnas aflägsna brus; det lät som en storm vid hafskusten. Den nedgående solens sista matta strålar lyste från en rödgul men klar himmel och mäktade icke sprida förnimbar värme; det kändes kallt äfven i sommarpaletå, men fisket lockade och därför begåfvo vi oss ut. Roddbåten sköts ut och befanns ha torkat under vintern så att den läckte betydligt; detta var otur, ty jag måste ösa vatten nästan oafbrutet. Därför var icke tänkbart att fara långa vägar med refvarna, och då Öster påstod att det vid ihållande vind brukade nappa bäst i lä bakom uddar, och då han därjämte trodde att samma vind skulle blåsa upp följande morgon, så rodde vi utefter norra stranden västerut fram till fjärden vid "Vähä Koljonsaari". Där lades en ref i lä under holmen; den ankrades bättre än vanligt med stora stenar vid ändarna och lämnades utan flöten, på det att blåst och sjögång icke måtte skvalpa om den. Den andra refven lades ett stycke österut från udden af "Iso Koljonsaari" och fortsattes öfver ett midt för holmen mot söder liggande stengrund, som följdes i riktning utåt fjärden, där djupet är ansenligt. Denna ref försågs med några få flöten, dock fanns icke garn nog ombord att på det stora djupet sätta ett extra flöte vid refändan, hvarigenom det sedan varit lättare återfinna den. Då mina fingrar blifvit stelfrusna af våtan och det eljes kändes ruskigt på det kalla vattnet, fick den tredje refven stanna kvar i lådan. Under refutläggningen hade vi kommit ett godt stycke ut på viken, och då där nu vid midnatt var alldeles lugnt och stilla, fäste vi oss vid ett svagt men ihållande och särdeles ömkligt läte, liknande skriket af ett spädt barn, hvilket vi icke kunde förklara. Ehuru jag huttrade af kyla och önskade komma under tak så fort som möjligt, tillsade jag dock Öster att ro ditåt där klagolåten hördes för att taga reda på hvad det var. Det är egendomligt huru äfven svaga ljud höras på långt håll om natten öfver vattnet i stilla och kall luft. Vi fingo ro ett par km söderut tvärs öfver den mot fjärden sig vidgande yttre Teiskolaviken bort till holmarna innanför Lapinsaari, innan vi kunde urskilja att det icke var ett spädt barns ynkande, utan bräkandet af ett nyfödt och öfvergifvet lam, hvilket hittades mellan stenarna vid stranden af en mindre holme. Öster gick i land och hämtade lamungen, som var våt och halfdöd af kylan, hvarför han icke kunde stå på benen. Troligen hade holmen under dagen användts som betesplats åt fåren, hvilka bortförts utan att det nyfödda lilla kräket observerats. Jag stoppade ungdomen innanför min vida paletå, då den ju omöjligt kunde kvarlämnas åt en säker död, och när där började kännas varmt tystnade den snart. Det hade lidit ett godt stycke efter midnatt, då vi kommo hem med vårt fynd och fingo värma oss vid den åter påfyllda kakelugnsbrasan. En varm och välbehöflig toddy hjälpte till att lena upp de af midsommarkylan stelnade lemmarna, och därvid undrade vi om icke de mångenstädes brukliga midsommareldarna jämte mjödkalasen i forntiden tillkommit för samma ändamål, nämligen att fördrifva utvärtes och invärtes kyla. Lamungen väckte allmänt medlidande, och barnen, som vaknade af oljudet, voro förtjusta öfver den blifvande lekkamraten. Varm mjölk hämtades åt den att dricka, men då den lilla stackarn icke förstod sig därpå, konstruerades af lärftlappar en s.k. "dinapp", hvars användbarhet strax begreps och hvilken uppfödningsmetod därefter med stor framgång praktiserades af jungfrun. Hon tog strax det moderlösa kräket med sig i sängen, så att det skulle ha varmt, och detta var mycket bra, ty där tystnade oljudet och det var ytterst nödvändigt för nattron. — Efter denna samariterverksamhet kröpo vi slutligen till kojs, för första gången under eget tak. Midsommardagen. Då vi vid sextiden på morgonen midsommardagen rodde ut efter refvarna, var vädret som på en klar, frisk och kylig aprildag, men lugnt var det ännu på viken. Roddbåten som öfver natten fått ligga på sjön och dragit sig full med läckvatten hade därigenom svällt och blifvit ganska tät, hvilket var nog så bra för mig, som slapp ifrån det tröttsamma ösandet. Kajanadraget släpptes ut vid hemstranden och slukades omedelbart af en kolossal abborre. Det var den största jag dittills sett i Teisko, svart och grym såg han ut och befanns vid hemkomsten väga 3 1/2 skålpund. Denna fångst vid hemstranden påstod Öster skulle vara ett gynnsamt förebud för dagens fiskelycka, men tyvärr slog denna spådom icke in, han borde hellre kallat en sådan ful fisk "ett dåligt möte". Framkomna till den på kvällen under Vähä Koljonsaari först lagda refven, sökte vi länge förgäfves utan att få tag uti den; det vid refvens sistlagda ända fästade flötet kunde icke hittas, hvarför Öster förklarade, att vi måste dragga för att få reda på den. Draggen var dock på denna vår första utfärd för året glömd hemma, och refven måste tillsvidare lämnas åt sitt öde. Den andra refvens flöte, hvilket lagts nära land, hittades genast, och då den därvid fästa ankarstenen halades upp, kändes stark påfrestning i refven, så stark att båten däraf långsamt fördes utåt viken. Då Öster märkte, att vi bogserades af fisken, utbrast han: "Där ha vi nu Teisko hvalfisken", och han rådde mig att lösknyta kroktafsarna alltefter som refven kom ombord. Detta var nog riktigt, ty eljes skulle jag, då den stora fisken rusade ut med refven och denna därför måste firas ut, säkert ha fått krokarna i händerna. Då tafsarna voro fästade med en dragknut, blefvo de lätt undanskaffade. En god stund fortsattes varpandet försiktigt vid fortfarande stark spänning uti refven, som slutligen höjde sig upp till vattenytan, då plötsligt på åtta till tio famnars afstånd från båten ett kolossalt gäddhufvud blef synligt. Ögonblicket därpå visade fisken ryggen och en ofantligt bred stjärt vid ändan af sin visst två alnar långa kropp, för att därefter lika plötsligt åter försvinna i djupet. "Där var han, men tag han" sade Öster i detsamma och detta var nog "ett stort ord", sagdt i ett viktigt ögonblick, manande till försiktighet; dock hade jag från början föga hopp att få fatt i besten. Utan tillstymmelse till rusning eller ens någon knyck men med samma jämna och starka påfrestning fördes nu refven åter ned åt botten; det hjälpte icke att försöka hålla emot, jag måste ge efter flere famnar, ty refven skar i händerna, tills den slutligen pekade lodrätt ned under båten och det kändes, som om fisken törnat emot botten. Jag ämnade just bedja Öster hjälpa mig att hala för att, om ock den starka refven skulle springa af, försöka tvinga fisken uppåt, då några korta obetydliga knyckar kändes och refven omedelbart därefter slaknade. Hastigt varpade jag in allt som kom, och det var en två skålpunds abborre, stel och böjd i halfcirkel. Vid närmare besiktning befanns fiskens kropp framtill liksom äfven ögonen redan hvitnade af den påbörjade matsmältningsprocessen i "hvalfiskens buk". En stund voro vi af häpnad lika stela som abborren och sågo tysta på hvarandra, tills Öster slutligen utbrast: "Den f—n var och titta i vattenbryn, innan han gaf sig till att spy ut fisken, en så'n slug best." Procedyren att bli fri från abborren måtte icke ha varit den lättaste för gäddan, fast den var så stor, ty abborrens ryggfenor äro försvarliga hullingar som hålla stadigt emot; denna måste således först vändas i magsäcken så att hufvudet kom förut, innan det kunde lyckas att spotta ut den. Vid denna våldsamma bändning hade abborren blifvit krökt, men förunderligt är, att gäddan förhöll sig så stilla och spak under den påkostande ansträngningen, dock hjälpte jag nog fisken att bli kvitt sitt besvärliga rof genom att med all makt hala uti refven. Teiskohvalfisken gingo vi således äfven miste om, liksom många andra, efter hvad där berättades, skola ha gjort före oss och kanske äfven senare, ty honom lär man blott få se och känna, men aldrig lyckas fånga. Denna stora motgång på årets första fiskedag nedstämde våra af Östers förutsägelse vid utfärden högt uppdrifna förhoppningar och missmodet ökades, då jag halade in refven, som förresten var alldeles tom och illa fastsnärjd mellan grundets stenar och uti bottnens sjömalmskakor, af hvilka flere stora som tallrikar följde med upp på de uddlösa och rakböjda krokarna. Det syntes att refven med stor kraft släpats af och an och därvid hade väl äfven andra fångade fiskar lossnat. Vi hade icke förr råkat ut för sådan otur, och om den hvalfisken liksom alla stora gäddor icke blifvit särdeles smaklig att äta, så hade den dock utmärkt dugt att skryta med för vänner och bekanta i staden. Då refven var upptagen, rodde vi tillbaka till holmen, där Öster gick i land för att förfärdiga en dragg. Därtill skar han toppen af en ung tall och gjorde krokarna af dess fyra sidokvistar; vid själfva toppskottet bands en passande sten och sedan fästes det hela vid refsnöret för att släpas på bottnen efter båten. Medan vi varit sålunda sysselsatta, hade en stark vind blåst upp från nordväst, och fastän vinden icke var så isande kall som föregående dag, gingo dock väldiga dyningar innanför udden af Vähä Koljonsaari. Där draggades nu flere slag fram och åter öfver den starkt sluttande hårda lerbottnen, men någon ref träffade vi icke på och fortsatte därför allt närmare udden, på hvars stenar skummet sköljde högt upp, så att det yrde öfver oss in i båten. Därutanför gick fjärden hvit. Det behöfdes min fulla tillit till Östers styrka och skicklighet för att våga utsträcka draggandet längre mellan de höga, oregelbundna vågorna framför holmen. Jag ämnade redan lämna refven där den var och vända, men skämdes att göra det, då Öster lugnt rodde på, och fick i detsamma se en svart fågel gunga upp och ned på de långa, fräsande vågkammarna och bära sig mycket ovanligt åt. Då vågtoppen kom, gick den öfver fågeln, och i vågdalen flöt han på vattnet, ibland upp- och nedvänd med hufvudet nedåt som ett flöte på en metref. Jag gjorde Öster uppmärksam på den, och då vi nu fått hela fjärdens sjögång emot, så att båten reste sig högt på ända, drog jag upp draggen och lät Öster ro till fågeln. Denna försökte nog flyga upp då vi nalkades, men det lyckades icke bättre än att han återigen försvann i nästa våg; det såg ut som om en osynlig makt höll honom kvar på vattnet trots alla hans ansträngningar. Öster hade ett hårdt arbete, men närmare kommo vi och då såg jag att det var en lom och att ett snöre gick ut från näbben. Således satt han fast på vår ref och hindrades däraf att flytta. Fiska lom hade icke varit meningen, men för att återfå refven tycktes oss ginast att taga fågeln med håfven. Detta var icke så lätt gjordt i den höga sjögången, och vid de många misslyckade försöken skulle båten nog ha stjälpt, om Öster varit mindre påpasslig. Jag lade mig raklång på båtbottnen med hufvudet ut öfver akterstäfven, höll mig fast där med vänster hand medan jag med håfven i den högra famlade i vattnet efter den dykande lommen, så snart den kom upp nära ytan. I svår sjö är detta fångstsätt dock olämpligt, ty fågeln såg mina rörelser ur djupet, där han, ehuru hindrad af den styft spända refven och oafbrutet simmande med de tätt intill kroppen dragna vingarna, under fortsatt ansträngning ständigt undvek håfven och dök upp vid båtens vänstra sida, då jag håfvade på den högra. Sålunda förnyades försöket många gånger förgäfves, till dess jag slutligen kastade håfven i båten och åter tog fram draggen. Därmed fick jag snart tag uti refven och halade in det ursinnigt flaxande kräket, som var så vildt att det kommet ombord ämnade flyga mig i ansiktet. Lyckligt fick jag dock fågeln in i håfven, men så vilda och roflystna blickar som lyste ur dessa gula lomögon har jag hvarken förr eller senare sett hos något djur. Lyckligtvis var håfven stark nog att hålla fågeln kvar, men Öster måste släppa årorna och hjälpa till för att kunna lösa den från refven. Han fick ett starkt blödande hugg af den uddhvassa näbben, då han grep fågeln bakom halsen öfver båda vingarna och med andra handen omkring hufvudet höll den trots allt sprattlande, så att jag kunde undersöka hvar kroken satt. Den stack ut mellan fjädrarna vid halsens öfvergång i bröstet och måste således knipas af. Den alltid medföljande redskapsväskan framtogs under aktersitsen, och sedan kroken blifvit afknipen, slank reftafsen lätt ur näbben. Någon annan skada af äfventyret tycktes lommen icke ha fått och detta lilla hål kunde icke betyda något för en fågel, som synbarligen endast bestod af skinn och senor samt för sin ringa storlek egde en så betydlig styrka, att Öster hade svårt att hålla fast den. Operationen utfördes mycket snabbare än nu berättats, men då under tiden årorna icke sköttes och båten var fast vid refven, kom den ena vågtoppen in efter den andra, hvarför ingen tid fanns för vidare ornitologiska undersökningar. Därför hifvades fiskröfvaren öfver bord och for af som en "svart tanke". Hade jag haft tid att närmare besinna dessa fåglars skadlighet för fisket, skulle jag nog ha gjort slut på den, ty där fanns nog af den sorten på Teisko-vattnen. Rofgirigheten hade naturligtvis förledt lommen att nappa på refven, och denna var släpad ett långt stycke från utläggningsplatsen trots ankarstenarna, af hvilka den ena bråkats loss, och nästan alla krokar voro förstörda; men några små abborrar funnos dock kvar på denna ref. Båda de utlagda refvarna voro således illa skadade. Genomvåta af stänket från sjögången, frusna och trötta efter fem timmars bortavaro kommo vi hem från detta föga tillfredsställande fiskenöje med en obetydlig fångst, hvaribland den vid utfärden fångade abborren var en jätte, ty resten bestod af tarfliga "pinnar". Vanligtvis och helst berättar man ju om lyckade fiskefärder, men hvarför icke för ombytes skull äfven en gång tala om en misslyckad? Ett besök hos fiskgjusarna på Vähä Koljonsaari. Det var godt om fiskgjusar på den östra stranden af Koljonselkä, och vi kände till tre årligen upptagna bon inom den närmaste milen från Sommarbo, alla i toppen af höga fristående tallar och, att döma af de stora rismassor hvaraf de bestodo, sedan många år bebodda och påbyggda. På en af de få verkligen vackra sommardagarna under juli månad 1877 förstörde vi ett af dessa häckningsställen mera af nyfikenhet att se, huru ett sådant roffågelsherrskap hade det hemma hos sig, än i afsikt att befria trakten från några af dessa skadedjur. Föregående afton hade vi lagt refvar utefter lerbankarna i yttre Teiskolaviken och vittjade dem på morgonen. Härvid hände att en gös, som sedan befanns väga 16 skålpund, trasslat in den tafs hvarpå han fastnat mellan grenarna af en icke så liten tallruska, som förmodligen användts till utstakning af körvägen öfver isarna. Dessa längs vintervägarna placerade oftast ganska stora och tunga tall- och granruskor sjunka vid islossningen tillfölje af sin färska beskaffenhet, och då vattnet under sommaren blir varmare, öfverdragas de kvarsittande barren med slem och äfja. I detta tillstånd blifva de rätt otrefliga att handskas med, om långrefven af någon fisk snärjes in mellan grenarna. Att då få en större fisk i håfven och in i båten är ibland svårt nog, och detta bråk råkade vi denna gång ut för och skall därom nu berättas, men hur båt och manskap efter klareringen från ruskan sågo ut, det kan jag icke beskrifva, det må man tänka sig. Det plägar gå ledigare för sig att reda ut en fastsnärjd gös än andra större fiskar, ty gösen gör pauser i sitt raseri, och då han kommer upp nära vattenytan, vänder han den silfverhvita buken uppåt och ligger så några ögonblick orörlig. Då gäller det att vara snabb och få håfven under honom, medan han liksom bländad skyr dagsljuset, ty genast därefter bråkar han värre och rifver sig lätt lös. Om gösen på det sättet "kantrat" nära till båten, brukade Öster med ett raskt tag gripa honom i gälarna och lyfta in honom, men denna gång var den vidlyftiga ruskan i vägen för en sådan manöver och han måste hugga tag i denna, ty jag orkade ensam knappast kvarhålla den vid vattenytan. Just då Öster fick tag uti ruskan, stjälpte gösen på rygg och i trots af de motbjudande slemduscharna lyckades jag få honom i håfven. Visst tog båten in betydligt vatten, men allt aflöpte lyckligt, d.v.s. utan kantring. Så långt hade vi relativt lätt kommit, men värre bråk återstod. Det skulle ofta nog vara behändigt och lämpligt att liksom en del indiska gudabilder ha flere par armar och händer, och just vid detta tillfälle skulle tillskottet behöfts, ty Öster höll med vänster hand 1 ruskan och i höger hade han båda årorna, medan mina båda höllo i håfskaftet och jag för den fastsnärjda tafsen och ruskans yfviga och slemmiga grenars skull var ur stånd att lyfta fisken in i båten. För att fisken ej måtte rymma ur håfven vågade jag icke åter sänka denna i vattnet, och Öster fick icke släppa ruskan, som skulle gått till botten och säkert rifvit håfven ifrån mig; tillika sprattlade fisken ohejdbart, så att vatten och äfja yrde öfver oss. Vid håfvens ytterkant var tafsen lindad flere hvarf kring en tjock gren i ruskan, och då såväl ref som tafs voro nya och af prima gods, kunde de icke slitas af, fastän detta medel att lösa denna gordiska knut nog försöktes. Men Öster var situationen vuxen och räddade den. Våra åror lågo uti vridbara gaffelformade klykor, som voro så stora att årans handända utifrån kunde trädas igenom klykan; detta gjorde att han med en lämplig knyck var i stånd att skjuta dem akterut. Genom denna manöver fick han högra handen fri och kunde vända sig att ligga i båten, medan han alltjämt med vänster hand kvarhöll ruskan. Därpå bröt han med en väldig ansträngning af grenen där tafsen fastnat. Att båten, ehuru den blef halffull med vatten, icke stjälpte vid det taget var lyckligt nog, och nu kunde jag obehindradt lyfta in håfven med fisken samt den medföljande läckra grenen; refven satt dock fortfarande fast uti ruskan och Öster måste äfven taga loss denna medan gösen plaskade i kölvattnet, så att äfjan yrde kring oss. Slutligen fick jag tafsen lösknuten från refven och stufvade fisken under aktersitsen, där han kunde sprattla efter behag; jag hade då händerna fria att hjälpa Öster med ruskan. Medan vi höllo på att frigöra den mycket intrasslade refven slog en fiskgjuse ned omkring tio famnar från båten och försvann under vattnet, där han dröjde så länge, att jag redan trodde honom bli kvar för alltid. Men upp på ytan kom han och med utbredda vingar försökte han flaxa uppåt, med svårighet bärande i de gula klorna en medelstor braxen, hvilken höll hufvudet nedåt och lyfte upp vår ref, som han var fast vid. Detta var således orsaken, hvarför bördan var så tung för gjusen. Men han rådde slutligen ändå, ty en ytterligare kraftansträngning ryckte kroken ur fikens lösa käft, hvarpå fågeln flög sin väg med bytet, som han passade på att röfva från oss. Gjusen flög åt Vähä Koljonsaari, på hvilken holme vi redan förut observerat hans tillhåll, och detta fribyteri var anledning till, att vi föresatte oss att göra hemgång hos honom. Efter slutadt fiske roddes hem för att förbereda allt för besöket hos fiskgjusparet. Vi visste att deras bo befann sig i toppen af en midt på holmen växande, hög och fristående fura, rak och utan grenar upp till den fyra famnar från marken vidtagande täta kronan. Då ingen af oss ansåg sig vara i stånd att klättra uppför den tjocka och hala stammen, tillverkade Öster en repstege, och jag slipade både ångslupens yxa och köksyxan för det fall att dessa skulle behöfvas. Dagens fiskafånge uppvägdes därefter och befanns uppgå till 67 skålpund inklusive gösen, hvilken var den största af sitt slag som vi fångat under vistelsen i Teisko. Sedan frukosten undanstökats, fördes bössorna, repstegen och yxorna i båten, hvarefter vi vid tiotiden på f.m. begåfvo oss i väg. Dagen var en af de få vackra och varma under denna så kyliga och blåsiga sommar; ingen vindkåre krusade sjöns spegelblanka yta, hvarför värmen redan tidigt kändes besvärlig. Öster spådde åskväder. Min afsikt var, att om det så bar till, skjuta den ena eller båda de gamla fåglarna och att för ändamålet ligga i försåt för dem vid boet. Därför byggdes efter framkomsten till holmen inom skotthåll från boet en skjutkoja af afhuggna alar, uppresta emot den lodräta sidan af ett stort famnshögt flyttblock beläget i nordost därifrån, hvarefter en sten rullades dit in att tjäna till sittplats. Denna gömma trodde vi skulle bli skuggig och sval, dock blef den i stället af oförmodade orsaker ett pinorum. Efter flere fåfänga försök lyckades Öster kasta en sten med vidfästadt snöre öfver den enda fristående ungefär fem fot nedom kronan befintliga grenen af tallen. Öfver denna halades repstegen upp, hvilken dock råkat bli för kort, hvarför Öster fick anlita sin vighet för att komma upp på den. Väl uppkommen visade sig allt avancerande omöjligt, ty trädets grenar och kvistar under boet voro så tätvuxna och det minst fyra alnar i tvärmått stora nästets pinnar och ris så hopflätade och fastklämda, att intet däraf kunde rubbas med händerna. Att gå så långt ut från stammen, att han utanpå kanten af rishögen kommit åt att klifva upp i boet vågade Öster icke, ty den gren han stod på var för svag att bära honom så långt från stammen. Nog är det möjligt att Öster trots sina fyratiofem år, förlitande sig på sin styrka och vighet, slutligen skulle ha riskerat försöket, men jag nekade honom bestämdt att göra det. Nu försökte han åter att nedifrån rifva i rishögen, men de fingertjocka, benhårda tallkvistarna sutto för hårdt fast och vid ringaste skakning öste moln af damm, smuts och fiskfjäll ned därur, inträngande i ögon och näsa, hvarför Öster förklarade sig intet vidare kunna uträtta däruppe och klef ned. För att komma åt nästets innehåll återstod således ingen annan utväg än att nedhugga trädet. Jag var visst af princip emot all skogsåverkan, men då detta stolta träd liksom så många andra vid vattendraget blifvit illa skadadt af bivuakerande stockflötares eldar, kunde åverkan ej anses vara så svår, hvarför vi beslöto oss för att utföra den, så snart jag skjutit någon af de gamla fåglarna, hvilka dock dittills ej behagat infinna sig vid boet. Jag kröp följaktligen in i löfkojan att där afvakta herrskapets hemkomst och skickade Öster, för att hans närvaro icke måtte varsko fåglarna om faran, uti båten bort från holmen med order att återvända då han hört skott. Detta skedde vid middagstiden, och kojans löfvägg låg mot sydväst, därför gassade solen på med full styrka och stenväggen bakom reflekterade hettan, hvilken, då luften var absolut stilla, i min gömma alstrade en tropisk värme, som snart blef outhärdlig. Öfver en timme hade så förflutit, hvarunder jag spejade mig solblind på den hvitblå himmelen kring hökboet, och alltmer skred solen åt det hållet, men ingen fiskhök behagade komma. Bland kojans allöf fanns mygg i mängd och hvad än värre var knott i svärmar, som stungo och pinade på alla åtkomliga ställen, helst rock och väst redan längesedan aflagts; därtill sällade sig små gulbruna myror, som hittade sin väg öfverallt, på den svettiga halsen och till de fördoldaste ställen samt beto så det brände som eld. Denna afgrundspina blef slutligen omöjlig att uthärda och jag ämnade just fly ur pinorummet, då ett skärande gri, gri hördes allt närmare. Jag förmodade att detta skrik var den hemåtkommande gjusens lystringsrop till ungarna i boet, och så var det. Jämt opp hann jag lyfta bössan till ögat, då fågeln kom och med en fisk i klorna ämnade slå ned på boet. Skottet smällde med den påföljd, att både han och fisken ramlade in i boet; blott den orörliga spetsen af ena vingen förblef synlig öfver kanten. Nu var jag mer än mätt af nöjet och rymde ur kojan till norra stranden för att där söka svalka och hålla utkik efter Öster, som ju strax borde återvända. Men hvarför dröjde han, min förträfflige följeslagare? Han hvarken sågs till eller hördes af. Att fåfängt vänta är tråkigt under alla förhållanden, men i synnerhet då man sitter i solbaddet på en sten vid stranden af en liten holme, stirrande ut öfver fjärdens gnistrande yta efter någon som af okänd anledning icke kommer; då är hvarje tidsfördrif välkommet och jag företog mig att bada trots den steniga stranden. Makligt sam jag länge omkring och njöt af vattnets uppfriskande svalka, samt klädde därefter småningom på mig, men — ingen Öster kom och klockan visade redan öfver tre. Jag hade god tid att föreställa mig huru Robinson måtte ha varit till sinnes på sin ensliga ö, ty lika hett och tråkigt som jag för tillfället hade måtte det många gånger varit för honom; men lyckligtvis voro mina utsikter att slippa bort från holmen bättre än hans, ty någon gång måste Öster komma. Ännu fick jag en god stund sitta och speja utefter den som smält bly glittrande Teiskolaviken, tills jag på långt afstånd upptäckte en ansenlig fågel, hvilken med långsamma vingslag styrde rätt mot mig. Några gånger blänkte det som en blixt under fågeln, liksom då solen speglar i en glasbit, och jag förstod däraf att det var den andra gjusen på hemväg med sitt byte. Kvickt kilade jag tillbaka till kojan och stod skjutfärdig väntande på fågelns ankomst, men han dröjde. Slutligen varsnade jag honom långt utom skjuthåll, görande en sväng i luften och starkt stigande uppåt; därpå följde ett kort slag högt öfver holmens träd och så bär det i väg åt Iso Koljonsaari. Säkert hade han sett den i boet liggande döda maken och skydde det därför. I kojan kunde jag icke stanna, och då Öster fortfarande dröjde, uppsökte jag en drägligare plats åt det håll hvaråt fågeln flugit samt satte mig på marken i skuggan af en buske. Där hade jag åter suttit en lång stund och filosoferat, då jag väcktes ur tankarna af ett susande ljud bakifrån, som gjorde att jag tvärt sprang upp och lyfte bössan. Det var gjusen, som undersökte holmen och med detsamma åter var utom skotthåll. Hastigt smög jag nu närmare boet i väntan att han skulle återvända och fortsätta genomsökandet. Han kom också, men med förvånande hastighet sköt han ned och fram mellan träden än åt ett håll, än åt ett annat med så snabba vändningar, att det var mig omöjligt att skjuta med någon utsikt att träffa. Under dessa omständigheter föll det mig in att icke följa gjusens rörelser med bössan utan sikta åt nästet, ty dit ämnade han sig väl slutligen. Så gick det ock; när han öfvertygat sig om säkerhetstillståndet på holmen och därvid förmodligen icke observerat mig, flög han mot boet och ämnade slå ned därpå, men i det ögonblick han liknande en fläkter örn med utbredda vingar syntes däröfver, sköt jag. Några fjädrar föllo och fågeln tycktes träffad, men det hindrade honom icke att flyga nedåt holmens södra udde, där han satte sig i en tall vid stranden. Att det var illa fatt med honom, såg jag och gick ditåt utan att bry mig om att söka skydd samt sköt ned honom. Jag gick för att taga upp fågeln och väntade åter tills jag ändtligen hörde Öster skramla med båten mot strandstenarna. På min fråga hvarför han dröjt så länge, fick jag svaret: "Ja' sku' ju inte komma förrn de' smällt!" Hvaraf jag förstod att gubben på något svalt ställe tagit sig en behaglig långlur och därför icke hört det första skottet. Han hade mått godt, medan jag våndades. Då de båda gamla fiskhökarna sålunda stupat, skulle det varit ett omänskligt djurplågeri att lämna ungdomen där uppe i trädtoppen för att långsamt svälta ihjäl, således återstod intet annat än att hugga ned trädet och därför menade Öster: "Bort nu med paltorna och fram med vedyxan och köksyxan". Klockan nalkades fem på eftermiddagen, men alltjämt var det lika lugnt och kvalmigt. Öster började hugga stora skåran på den sidan af trädet, hvaråt det skulle stjälpas, och jag hackade den mindre med köksyxan som var liten. Båda yxorna voro ganska olämpliga don för fällandet af en tre kvarter tjock uråldrig martall, vuxen i mossan på hälleberget och därför hård och seg som ben med årsväxtringar så smala, att de icke kunde räknas. Det var ett drygt arbete för oss, då, som det står i Frithiofsagan, "från pannan svetten lackar och bröstet häfves kallt", hvarför vi togo oss åtskilliga hvilopauser i mossan och på kringliggande stenar, innan vi efter ett par timmars träget arbete kommit så långt, att vi tyckte trädet borde stjälpa. Men det ville icke falla, det var vant att stå och ingen vindpust kom oss till hjälp. Det återstod endast en smal flisa, som bar, och vi vågade icke hugga längre för att ej få trädet öfver oss. Då gick Öster till båten efter årorna och därmed störtades jätten omkull. Ett väldigt brak följde, då toppen slog ned på berghällen, och stora dammoln yrde, då nästets beståndsdelar spriddes vida kring. Däri funnos många hvarf tjocka tallkvistar lagda på hvarandra med mellanlager af stora mosstufvor, guano och fiskfjäll, mest af braxen och gädda, flere hästlass ris och bråte, hvarur det torra dammet bolmade upp vid trädets fall. Vi påtade kring i högen, men hittade inga ben af fågel eller däggdjur, endast stora mängder af ryggradsknotor och ben efter större fiskar och kuriöst nog äfven en stor, flattryckt, förtorkad groda. Således uppföda gjusarna sina ungar uteslutande med fisk och, att döma efter fjällmassorna, måste med tiden ansenliga mängder ha gått åt. Under rishögen funnos två nästan flygfärdiga gjusungar, hvilka voro mycket argsinta och så ifrigt försvarade sig med näbbarna, att de måste bäras i de öfverkastade rockarna för att instufvas under roddbåtens aktersits. Efter hemkomsten sattes de i en hönsbur och matades med småfisk, hvilken de dock icke vidrörde, förrän de lämnades i fred för åskådarna. Följande måndag fingo de fara med till staden och skänktes där åt en amatör. På natten gick Östers förutsägning i fullbordan, då det blef ett så starkt åskväder, att det skrämde oss alla upp ur sängarna. Hararna vid Mäkylä. En half km söderut från Sommarbo vid landsvägen ligger torpet Mäkylä och där var en handelsbod inrättad i en särskild byggning. Denna bod förestods af ett äldre fruntimmer, och därför var det så mycket egendomligare att under de år vi bodde i närheten, i hushållen på Mäkylä icke fanns någon katt; ett eljes i trakten sällsynt fall. Frånvaron af detta alla käringars vanligen svältfödda och därför i skogen maroderande skötebarn förorsakade, att traktens harar voro liksom hemma på stället och ofta sågos i närheten. Redan af de arbetare, hvilka på vårvintern uppförde villan, hördes att de ibland sett harar där och att snön i grannskapet varit full af spår. För oss var det således otur att icke ega någon harhund, men så länge sommarn räckte, borde de ju i alla fall få vara i fred. När vi dock hunnit öfver midten af augusti samma år 1877, kunde Öster icke längre motstå frestelsen, helst äfven han mött någon jösse på vägen till handelsboden, och då intet fiske blef af den söndagsmorgonen, gick han på jakt med sin Kurre. Denna jaktkamrat var visserligen totalt oduglig, men följa med sin husbonde skulle han, och då han som andra rackor sprang omkring öfverallt utefter vägen, kunde det ju hända, att han råkade skrämma upp en hare. Så hoppades åtminstone Öster, och han hade vanligen rätt. Emedan Östers gamla otympliga lodbössa var ett ganska olämpligt instrument vid de flesta tillfällen, då det icke var fråga om precisionsskott på stora afstånd, hade han af mig erhållit en grofkalibrig, enpipig framladdare, försedd med knallhattslås, som tålde en försvarlig dosis krut och hagel samt spridde dessa mer än behöfligt. Han var mycket intresserad af det nya redskapet och "skottställde" det, som han kallade förrättningen, flere gånger under sommaren. Huru han därvid bar sig åt, kan jag icke närmare meddela, men nog såg jag honom uppfästa hela tidningsark på väggen af sockenmagasinet nere vid bron och hörde honom fyra på duktiga skott. Med en viss stolthet uppvisade han sedan huru haglen voro spridda öfver hela arket, och jag trodde att Öster nog skulle kunna träffa sin jösse, om denne icke hade allt för brådt. Slutligen förklarade han bössan användbar för hare och flygande fågel, men för sittande sådan och ekorre ville han icke godkänna den, och detta kunde ju vara nog så riktigt. Från villan ända fram till Mäkylä och däromkring samt på östra sidan af landsvägen ned mot kyrksjön ligga åkrar och ängar, hvilka utefter strandsluttningen ställvis äro beväxta med träd och buskar. På väster sida finnes tall- och granskog samt mot söder en hög och brant bergklack. I denna omgifning hade hararna troligen på många år icke ofredats, de voro därför, då riklig tillgång på föda fanns, hemvana och föga skygga, således ett passande vildt för oss söndagsjägare. Öster begaf sig ut dit tidigt på söndagsmorgonen utan att ha något bestämdt mål och ämnade sig icke långt, emedan han så dags icke fått morgonkaffe, hvilket han mycket värderade, dessutom var han liksom äfven jag icke gärna på jakt medan gudstjänsten pågick i den icke långt aflägsna kyrkan. Sedan han vandrat en stund upp och ned emellan de afbärgade åkertegarna, där rågskylarna stodo stackade i högar, och haft sina förhoppningar att Kurre därifrån skulle råka skrämma ut någon hare, hvilket dock misslyckats, kom han fram till stranden nedanom Mäkylä byggningar. Där låg på sluttningen, nästan inväxt i ett busksnår, en gammal, sprucken och rutten ekstock, på hvilkens uppåtvända botten han satte sig. Hans Kurre, som haft sitt bestyr öfverallt i närheten, infann sig nu hos sin herre och snokade kring där; hunden kom så ock till ekstockens andra ända, hvarest brädan som förr varit akterspegel saknades. Där var således ett stort hål i båtändan och Kurre företog sig att smågläfsande hoppa af och an tätt framför detta, liksom om han under båten haft en annan racka att leka med. Detta hundens beteende gjorde Öster uppmärksam. Han steg upp, makade med foten undan hunden och lade sig på marken för att se under ekstocken; då denna dock låg jämnt utefter jorden var det så mörkt därinne, att intet syntes som kunde ha väckt hundens uppmärksamhet utom några stenar strax vid hålet. Men Kurre fortsatte leken, då Öster steg upp. Därför försökte denne lyfta ekstocken för att vända den, men den klumpigt timrade farkosten var för tung, och då ett stycke af båtkanten blef kvar i händerna, afstod han från vidare försök samt tog bössan och stötte med kolfven några tag hårdt på den murkna bottnen. Detta antog Kurre vara ett tecken åt honom att något skulle uträttas på motsatt ända af ekstocken och skyndade ditåt för att vara med därom, då hans herre fortsatte bultandet. Knappast var hunden försvunnen från hålet, förrän en hare skuttade fram därur, och då Öster fick bössan till ögat, följde en annan efter; denna hann dock icke långt, förrän han för skottet blef på platsen. Hade nu Kurre haft en droppe af harhundsblod i sina ådror, skulle han hafva drifvit den första haren, men det brydde han sig icke om, utan stannade lugnt snusande på den fallne. Innan Öster åter fick laddadt, var den undansluppna haren långa vägar och det lönade sig icke att förfölja honom med en sådan hund, hvarför han tog sitt jaktbyte och vandrade hemåt för att få sitt kaffe. Jag mötte honom, då han med sin börda kom öfver gården. Han försökte på eftermiddagen att få mig med ut på harjakt, men jag hade ingen lust att jaga hare utan hund och lofvade försöka skaffa en sådan till nästa söndagsmorgon. Vi gingo dock på eftermiddagen ned till platsen för hans bragd och där fick jag höra dess noggranna beskrifning. Följande söndag var den sista fridagen i augusti månad och således äfven den sista före inflyttningen till staden; skulle det bli harjakt af vid Sommarbo det året, så måste den försiggå då, ehuru vädret var föga inbjudande, regnigt och blåsigt. Af brännmästaren Gerlin hade jag lånat en gammal erfaren stöfvare, och han skulle bättre än Östers Kurre taga reda på Mäkylähararna. Tidigt voro vi i rörelse och fägnade oss åt att det efter nattens regn tycktes blåsa upp till bättre väder, men marken var våt och det dröp från träden. Hade hararna sprungit omkring på morgonen, borde hunden få upp dem. Vi behöfde icke gå långt, ty vår jaktmark tog vid strax utanför trädgårdsgrinden. Villans trädgård gränsar i söder till de förut omnämnda åkrarna, där rågen blifvit skördad, och vi vandrade framåt i stubben, jag förut och Öster något efter ledande den kopplade hunden. Midt på den ett par hundra steg breda åkern, hvilken troligen äfven fordom användts till beteshage, funnos på något afstånd från hvarandra tvänne större gropar, i hvilka förr funnits dricksvatten åt kreaturen, men som nu längesedan varit tomma, ty täta snår af videbuskar och små tallar frodades uti dem. Kommen fram till det närmaste busksnåret stannade jag och ropade till Öster att släppa hunden, då med detsamma en hare skrämd af ropet for ut därifrån i riktning mot det andra snåret. Lyckligtvis bar jag bössan i handen, och då haren icke hade allt för brådt hann jag skjuta inom godt håll och han blef på platsen. Men knappt hade skottet ljudit förrän ett par jössar kilade ut från den andra, utom häll liggande buskgropen. Dessa såg äfven Öster och rusade ditåt med hunden, som genast tog upp, och så kom drefvet i gång bortåt Mäkylä. Ohågad att så nära hemmet gå med haren på ryggen och kanske få bära den långa vägar, sprang jag tillbaka till trädgården och kastade honom öfver gärdesgården, hvarefter jag följde Öster. Han hade stannat helt nära nedanför den omnämnda bergklacken, i hopp att drefvet skulle komma tillbaka, men då jag hörde, att hunden dref ifrigt åt torpet till, sprang jag vidare ditåt, väntande att haren skulle komma ut på landsvägen. Men däraf blef tillsvidare intet; haren och hunden höllos längre upp i backen bakom det branta berget, hvarför jag begaf mig ditåt och tecknade åt Öster ett göra sammaledes. Han valde dock att på andra sidan kringgå berget och innan jag hunnit många steg, hörde jag honom skjuta. I begrepp att klifva öfver gärdesgården, hvilken nedanför berget inhägnade åkern, skrämde han upp en hare, som tryckt därintill, och då han just hade bössan i hand för att ställa den ifrån sig, fick han skjuta på nära håll. Det var en liten stackare som föll och troligen en af dem som mitt skott skrämt ur buskarna. Ett par hundra steg västerut från torpet uppe på backen finnes en större ojämnt upptagen grusgrop, dit vägar leda från landsvägen på båda sidor om torpet och sedan längre fram in i skogen. Omgifningen var beväxt med enstaka mindre träd, alar, tallar och enbuskar; däråt dref hunden, och då vi kommo fram, syntes strax en hare skymta öfver den ena af vägarna till torpet. Öster fick brådt att hoppa upp på ett stort flyttblock beläget vid gropkanten, hvarifrån han hade öfverblick af samma väg, och jag skyndade till gropens andra sida för att passa på vid den där mynnande vägen. Framkommen dit hörde jag skallet komma mot Öster och såg honom på sin upphöjda ståndpunkt lägga bössan till ögat och som vanligt sikta väl men långsamt. Småningom sänkte han bössmynningen allt djupare, ju mera haren närmade sig och så — klickade skottet. Haren, på så nära håll skrämd af knallhattssmällen, kastade sig åt sidan och kom ned i gropen helt oförmodadt inom kort håll från mig och så klämde jag till; han gjorde en kullerbytta och blef liggande. Men denna hare hade hunden icke drifvit, det var nog en annan som genom och öfver buskarna kom till den väg jag stod vid och så vidare rakt mot mig. Hade icke hunden varit så tätt efter och jag icke hört gläfset på så nära håll, skulle haren som jag för tillfället vände ryggen åt troligen oförmärkt ha sluppit förbi, ty allt detta försiggick så snabbt, att jag knappast hunnit öfvertyga mig om att den första haren låg stilla, innan denna andra var alldeles inpå. Nu fick han skottet ur andra pipan och stupade tvärt. Hunden såg jag under hela tiden endast en skymt af och äfven nu dref han ostörd af skotten vidare. Det var en präktig stöfvare, och torpets omgifningar måtte för därvarande kål- och roflands skull ha varit flitigt besökta under natten, eller ock voro hararna på stället ovanligt många. Medan jag hann uträtta allt detta, bråkade Öster med sitt muskedunder. Han hade alltid verktyg i fickorna med sig och därmed skrufvade han lös knallhattscylindern och petade krut innanför. I lagom tid blef han färdig med detta göra, då åter en hare kom samma väg som den första, men denna hade brådare. Nu klickade skottet icke, men det blef dock en dundersmäll eller rättare två smällar och till min häpnad såg jag Öster omedelbart därefter med ett märkvärdigt språng bakåt komma från det famnshöga flyttblocket ned i gropen. Haren skyggade åt andra sidan och satte af med ofantliga språng öfver höga tall- och enbuskar bortåt skogsvägen utom skotthåll för mig och därpå försvann han tätt efterföljd af hunden. Jag gick till Öster, som satt sig på en sten därnere i gropen och fått någon liten kontusion af det oförberedda hoppet. Han var mycket förvånad öfver bommen och kunde icke förklara den dubbla smällen, fast jag misstänkte, att han i brådskan fuskat vid laddningen. Jag var genomvåt af regn och droppet från träden samt kände mig ruskig, hvarför jag beslöt återvända hem, nöjd med de harar jag skjutit på denna föga ansträngande jakt. Öster haltade litet efter språnget, men hvilade upp sig, då han under resten af dagen för regnvädrets skull fick ligga inne. Flere harar blefvo kvar vid Mäkylä; det visade sig följande år. Revanche. Då våra fiskefärder på Teiskovattnen under somrarna 1876-77 gifvit så vackra resultat, att jag oftast på måndagsmorgonen vid återkomsten till staden åt vänner och bekanta kunde utdela en och annan serie stora, vackra abborrar, någon präktig gädda eller ett par feta braxnar, ville slutligen ingen af dem tro mina berättelser om dessa fångster eller lita på sanningen af min i deras ögon alldeles omöjliga fiskelycka. Man var till och med elak nog att på allvar påstå, att jag köpte fisken vid något notvarp med afsikt att skryta samt att jag roade mig med att purra i dem de enligt jägarsed för tillfället påhittade sagorna. En af de mest tviflande bland de otrogna och tillika den mest spefulla var tekniska direktorn vid linnefabriken Gerhard Ledebur. Äfven han hade, för att öfver somrarna så mycket som möjligt slippa undan stadsluften och fabriksdammet, flyttat med sin familj ett stycke västerut till Epilä egendom, som ligger fem km från staden, där landsvägarna till Åbo och Björneborg skiljas åt. Strax intill gårdens byggnader högt öfver Pyhäjärvi finnes en liten sjöputt af omkring 20 tunnlands ytvidd och på denna hade L:r samlat sina första erfarenheter i fiskeri. I bästa fall vankades det därvid några fingerlånga abborpinnar och miniatyrmörtar, men då han aldrig förr hållit i ett metspö, roade detta fiske honom särdeles och han blef liksom jag en intresserad söndagsfiskare. Vid hvarje sammanträffande berättade han gärna för mig om de stora fiskar, som han varit på väg att få upp med spöet eller som nappat på hans drag, och ehuru dessa undgått honom var han dock städse mycket belåten med det lilla han lyckats fånga och skröt med sitt präktiga fiskevatten. Han påstod bestämdt att stora fiskar funnos i dammen, men att sådana hvarken kunde tagas med mete eller drag, eljes borde han ju ha lyckats fånga dem lika väl som någon annan; men då detta icke hände ansåg han naturligtvis mina fångster vara högst misstänkliga och berättelserna därom lindrigast sagdt öfverdrifna. För att klarställa förhållandena och afgöra våra vänskapliga tvister öfverenskoms, att vi skulle proffiska i hvarandras fiskevatten och att det första försöket borde ske hos honom. Detta profmete i sjön vid Epilä verkställdes en vacker eftermiddag i början af juli 1878, med den påföljd att vi efter förloppet af tre och en half timme, hvarunder vi andäktigt och väntansfullt betraktat L:rs vackert lackerade flöten, och efter flere ombyten af metställen, af hvilka städse det följande skulle vara mera gifvande än det föregående, voro gemensamma egare till sex små abborrar och ett antal mörtar, hvilka tillsamman befunnos väga något under två skålpund. L:r påstod visserligen, att det var min otur som bar skulden till detta tarfliga resultat, eftersom han ensam flere gånger fångat lika mycket, men jag menade att han småningom plockat bort så många, att det nu blifvit glest emellan pinnarna i putten. Följden blef att L:r önskade försökets upprepande, men jag lät icke förmå mig därtill, emedan tiden bättre kunde användas vid fiske i Teisko. Följande lördag kom L:r med mig i ångslupen till Teisko, och färden gynnades af godt väder, klart och varmt med svag bris från sydväst. Vi lämnade staden en timme tidigare än vanligt och passerade vid fyratiden på e.m. Harvasalo holme. Flere gånger förut, då vädret var vackert och ingen brådska hindrade, hade jag hängt ut drag efter ångslupen och vid saktad fart fångat någon gädda, gös eller forell ute på fjärden samt sedan därom berättat för L:r. Då han medförde egna redskap, rådde jag honom därför att försöka sin tur och minskade båtens hastighet. Han var tvungen att sätta mycket bly på refven för att få sin lätta konstgjorda fisk att hållas under vatten och betviflade ändå att fiskar skulle nappa vid så stark fart. Men länge dröjde det icke och vi voro knappt halfvägs till Otavasalo, då L:r skrek till, försäkrande att han icke orkade hälla i refven. Maskinen stoppades därför och L:r varpade småningom in en försvarligt stor gädda, som dock förhöll sig ganska lugn. L:r blef ifrig och fruktade att han ej skulle få fisken ombord utan håfven, som han lämnat hemma. Öster bad honom att flytta sig förut med refven, och då maskinen åter sattes sakta i gång kom fisken intill båten. Då lutade Öster sig ut öfver relingen, grep gäddan med handen i ögonen och lyfte henne in utan svårighet. L:r hade genast tumstock, fjädervåg och annotationsbok framme för att anteckna fångsten. Denna gädda vägde elfva skålpund och var den största fisk han dittills fångat. För att göra honom ett nöje fortsattes dragfisket under färden utefter de följande holmarna och grunden, dock utan annan påföljd än att vi kommo mycket senare fram till Sommarbo än ämnadt var. L:rs förtjusning öfver fångsten af en så stor fisk var sevärd, hans rödletta ansikte sken af förnöjelse. Nu hade han icke håg för annat fiske än med drag, och ut på de stora vattnen ville han så fort som möjligt, ty där funnos de stora fiskarna och draget hade visat sig vara det bästa medel att taga dem. Lyckligtvis var dock matbordet vid framkomsten dukadt, eljes hade vi nog fått ge oss hungriga i väg. Sedan matbestyret med möjligaste skyndsamhet undanstökats, tjänade det intet till att längre hålla emot, och så foro vi ut med roddbåten, följande stränderna bortåt Koljonselkä. L:r satt med sitt drag akter i båten och jag framför honom med ryggen åt fören, på hvilket sätt det blef oss möjligt att båda ha drag ute, med fyra till fem fot bred plats emellan dem, så att de icke voro i vägen för hvarandra. L:r använde ett nytt drag bestående af en omkring fem tum lång försilfrad ten, vid hvars framända en tvåvingad svirfvel (propeller) var fästad, och bakut fanns en med skrufhålk försedd tregrenig krok. Vidare funnos på detta drag två mindre tregrenade krokar efter hvarandra, fästade vid en kort sträng bakom svirfveln. Enligt min mening borde L:r till detta drag hafva begagnat en lagom stor fisk uppträdd på den raka tenen och fästad med de i sidan inhuggna krokarna, men detta ville han ej veta af, emedan den just på draget fångade gäddan bevisat, att det utan bete uppfyllde ändamålet. Genast i hemtrakten fångade vi några medelstora abborrar, jag halade dock in två à tre stycken, medan L:r fick en, och dessutom sluppo några lös för honom. Orsaken härtill förmodade jag vara den stora kroken i dragets bakända öfver hvilken små abborrar icke kunde gapa och därför fastnade dåligt eller icke alls. Själf använde jag ett propellerdrag med tvåfjädrande krokar och dragslida, sådant det afbildats uti Tidskrift för Jägare och Fiskare årg. 1898 hft. 2, hvilket i dessa bruna vatten alltid fiskade väl. L:r var icke nöjd med sin sämre tur och påstod att mitt drag hade bättre läge, emedan det för tillfället följde närmare stranden än hans; därför foro vi öfver viken till andra stranden, dock utan att resultatet där blifvit annorlunda. Då anmodade jag honom att en stund byta drag med mig och efter något prut emot gick han slutligen in på bytet. Sedan jag fått hans drag tog jag den minsta abborren som fångats, en grön och vacker fisk, trädde den på tenen bakom propellern, satte sidkrokarna fast i fisken och kastade ut. Vi voro nu vid södra stranden utanför den s.k. Måsudden och jag bad Öster att ro ut på viken och öfver lerbankarna, som voro ett af våra bästa fiskeställen. Här ligger hela Koljonselkä på och går hög sjö vid storm; utanför udden vid den steniga stranden förliste på femtiotalet Näsijärvis största segelfartyg, galeasen "Kurulainen", hvars högt in i småskogen uppkastade stäfvar och spanter ännu syntes kvarligga förruttnade. Jag höll just på med att för L:r omtala detta skeppsbrott på den fredliga insjön, då ett starkt ryck uti refven kom mig att tänka på annat. Det märktes genast af tagena att den nappande fisken var en forell, ty liflig och bråkig var han. Turvis fick jag hala in refven och åter låta den löpa ut med god fart, hvarför det icke var tänkbart att nysta den på härfveln och det inkommande fick falla på båtbottnen, hvilket L:r icke fann sportmässigt. Ibland voro alla fyratio famnarna ute och refven hölls i jämn spänning liksom L:r öfver det som komma skulle. Öster påstod det vara riskabelt att bogsera den vildbasarn och så fick båten ligga stilla, medan jag försökte att så uppmärksamt som möjligt följa med fiskens rusningar, därvid hållande refven lagom spänd, ehuru den gned mot handen så att det sved. Plötsligt på omkring tio famnars afstånd hoppade fisken väl en meter högt ur vattnet. Vi sågo draget blänka mot aftonhimmeln; det tycktes sitta utanpå hufvudet vid vänstra sidan af gapet, då fisken med ett väldigt plask föll tillbaka. En kort, skarp knyck kändes i refven och — borta var han. Detta missöde verkade som en kall dusch på vår starkt uppeldade sportifver. Vid närmare besinnande är det dock lätt förklarligt, att ett sådant drag om sju till åtta tums längd, då det råkar hugga fast utanpå fisken eller om blott en af de tre stjärtkrokarna fastnar i gapvinkeln, som denna gång tycktes varit fallet, tillfölje af den långa metalltenen skall verka likt en häfstång till att bända loss kroken, helst om fisken som nu gör en häftig knyck. Jag har försökt flere liknande drag, men förkastade dem alla för längdens, styfhetens och tyngdens skull, emedan fiskar lätt kasta sig loss eller slänga draget ur gapet. Sådant inträffar aldrig vid användandet af förenämnda drag med fjäderkrokar, på hvilka jag uti Muurola och Nokia forsar äfvensom ute på fjärdarna i Näsijärvi alltid fått upp alla foreller som nappat och de ha icke varit få. Medan detta tilldrog sig hade L:r varit en intresserad åskådare och äfven han blef häpen öfver den förargliga utgången af en så lofvande början, men denna rubbade icke hans tro på dragets förträfflighet, helst det nu visat sig användbart äfven för forell. Jag rådde honom att grundligare profva det i Epiläputten, där det ju var så godt om till beten passande abborrar och möjligen äfven foreller funnos, som öfvade sig uti klättringssport uppefter den halftorra bäcken från Pyhäjärvi till hans stora fiskdamm. Denna insinuation tog L:r från den skämtsamma sidan och så började det glada lynnet åter få öfvertaget. "Est solanum miseris socius habuisse malorum." Vi fortsatte nu åt Lapinsaari kring holmar och stränder där samt bortåt Taulanniemi hemman, hvarest vi vände midtför gården. Under färden fångades allt emellanåt någon abborre eller en mindre gädda, och då L:r fick upp en id om ett par skålpund, antog han den vara en stor mört och var icke litet förvånad öfver att de i Teisko blefvo så stora och togo på drag. För hemfärden återtog han sitt eget drag, i förhoppning att vi under rodden öfver de djupare vattnen utanför holmarna åter skulle träffa på någon forell denna ovanligt vackra sommarafton. Detta lyckades dock icke, men då vi för att njuta af det härliga vädret sakta rodde öfver de stora djupen in i Teiskolaviken, nappade en duktig gös för honom. Dessa fiskar bruka, då solskenskvällarna äro lugna ute på sjön, hållas uppe vid vattenytan för att jaga efter småfisken som stimmar där efter solnedgången, och då vi förut kommit underfund därmed, fångades en och annan; men oftare nappade dock stora abborrar, som idkade samma sport. L:r lyckades få gösen till båten och hade mycket nöje af att se den vända buken uppåt, då han tog den med håfven. Det var midnatt, då vi kommo hem, och trötta voro vi, utom L:r förstås, som lifvad af det för honom så ovanligt rika fiskafånget först måste mäta, väga och räkna de fångade fiskarna samt särskildt bokföra de större, innan han hade ro att gå till hvila. Dagens fångst uppgick in summa till 38 skålpund utom forellen förstås, den dock L:r ansåg sig böra annotera inom parentes, eftersom den hade nappat på hans drag, och detta tillstyrkte jag ifall han kunde säga vikten. Det åtog han sig dock icke, men använde både parentes och frågetecken till minne af den stora forellen, som — skulle kunnat fångas. Förargligt var ändå, att L:r icke höll i dragrefven, då denna fisk gick sin väg, ty han omtalade gärna denna tilldragelse och då särskildt betonande att det var mig som malören hände; naturligtvis med den undermening att han skulle gjort saken bättre. "Ja wer den Schaden hat, braucht für Spott nicht zu sorgen". Ehuru denna fiskefärd lyckats så rikligt, att den kunde anses som fullt bevis för, att mina berättelser icke varit "Schwindel", ett af L:r gärna användt uttryck, samt han nu högtidligen och offentligt förklarade sig omvänd från villfarelsen, ångrande sina förnärmande påståenden, så menade han dock, att täflingen egentligen icke gällde dragfiske utan mete och påyrkade därför att äfven detta fiskesätt skulle försökas. Därför beslöts att det följande morgon skulle metas. I närheten af Sommarbo hade Öster på vårvintern året förut lagt tvänne risvålar i sjön; vi hade dock icke ännu hunnit meta vid mer än den ena, och då detta lyckats bra, hoppades jag att det andra stället äfven skulle gifva godt resultat, hvarför jag ämnade föra L:r dit. På färder där förbi hade vi sett huru det i vattenytan öfver rishögen myllrade af stimmande fiskyngel och förmodade därför att på djupet därunder funnos större fiskar. Då jag vid sjutiden på söndagsmorgonen kom ut, fann jag L:r redan fullt sysselsatt med att meta löjor utanför ångslupen. Han hade, som man säger, föresatt sig "att taga ut det fina" af metsporten och grundligt roa sig därmed under sin korta vistelse i det oss emellan så mycket omtalade Teisko, då han nu en gång kommit dit. Jag ställde mig att hjälpa honom därmed för att få beten till abborrmetet och så höllo vi på, samlande fisken i ämbar, tills kyrkbåtarne började fara förbi och vi blefvo kallade till frukosten, hvarefter vi till fots begåfvo oss på väg åtföljda af Öster, enhvar utrustad med två länga metspön, hvarförutom jag medtog ett löjspö. Om våra risvålar hade jag ingenting nämnt för L:r, ty nappade det bra vid dem, så var han oförberedd och hade nöje däraf, men hände det, att fisket blef dåligt, kunde jag vara säker att få höra sarkastiska anmärkningar syftande på förspilld möda, konstgjorda förhållanden etc., ty jag kände min "pappenheimare". Dock ansåg jag bäst att i förväg varna L:r för på stället befintliga ruskor, där krokarna kunde fastna. Risvålen, till hvilken vi styrde kosan, låg vid stranden omkring en half km västerut från villan och utanför den s.k. dragonstenen. Denna är en smal bergrygg som böjer sig på midten omkring halfannan meter öfver vattenytan; den är närmare tio meter lång och på midten tre meter bred samt sammanhänger med den fem meter aflägsna stranden genom en smal sandrefvel, hvilken under högvattentiden öfversvämmas. Klippan stupar med den mot viken vända sidan brant ned till två à tre famnars djup, och omedelbart därutanför låg risvålen. Vid lugnt väder kunde man i solskenet från stenen se de sänkta ruskornas bruna och slemmiga toppar; det var således ganska lätt att med refven undvika dem, om icke fisken drog den in däremellan. Då vi kommit fram, ställde jag L:r att meta där jag ansåg vara bäst på skuggsidan af vålen utåt viken, medan jag tog platsen midt för ruskorna och Öster fick meta på solsidan. Till beten användes de fiskar vi i ämbaret medfört, och spöna lades ut som de blefvo färdiga samt stuckos med handändan i passande remnor uti berget. Alla spön voro dock icke utriggade, förrän det redan blef napp. Vi hade tänkt hinna meta löjor mellan nappen på de stora spöna, men däraf blef intet, ty sedan en fisk tagits, måste löjspöet läggas bort, emedan det redan nappade på det andra. L:r hade ställt sina flöten så, att betet var högt i solskenet, och detta måste ändras, hvarvid jag hjälpte honom. Knappt var detta utfördt, förrän mitt spö var på väg till sjös och jag hann just lagom att få tag i det och slänga upp en abborre. Jag hade på detta sätt fullt göra att sköta ett spö och fortsatte därmed, tills agnen i ämbaren blefvo så få, att jag på allvar måste börja skaffa småfisk. L:r hade fått sina flöten ned till lagom djup och försökte hälla ett spö i hvardera handen, men detta gick icke ty de voro för tunga, och medan han sökte ett ställe i berget att fästa det ena spöet uti samt därvid drog betet i vattnet, höggs det af en stor fisk, hvilken som han trodde ville draga honom ned i sjön från det sluttande berget. Huru han sedan fumlande med spöet sänkte dess spets mot vattenytan, skrann den illa fästade refven ned från spöändan. Helt häpen stod L:r och såg efter sitt stora röda flöte, som "auf nimmer wiedersehen" försvann i djupet, och väntade att det någonstädes skulle flyta upp, men, då detta icke inträffade, tog han fram ur fickan en reservref och ämnade fästa denna vid spöet. Jag afrådde honom dock och föreslog att han hellre skulle sköta ett spö ordentligt, så finge han fisk nog. Detta påstående besannades genast, och så fiskade vi båda liksom snart äfven Öster endast med ett spö och togo upp den ena abborren efter den andra. Öster hade alldeles tagit bort flötet från refven och tog upp stora fiskar ur mörkret nere vid bottnen. Efter en timmes ansträngande arbete i solskenet voro agnen slut och båda ämbaren så fulla med fisk, att flere icke rymdes i dem. Då fick L:r åter en stor fisk på sitt spö, hvilken han icke omedelbart kunde draga upp och som därför hann köra in mellan ruskorna i vålen. Därinne lefde han om så att vattnet vidt omkring blef uppgrumladt af slam och äfja, hvarvid refven fastnade så illa, att L:r ej förmådde få loss den. Nu hade det varit bra att ha båten på platsen och det återstod intet annat, än att skicka Öster efter den och tillika den s.k. refgaffeln. Öster tog fiskämbaren och gick makligt och lugnt som vanligt, medan L:r stod och höll det tunga spöet långt utsträckt ifrån sig och småningom blef så otålig som möjligt att få upp fisken. Detta var ett lika tråkigt som tröttsamt göra, och alltmer uppretad af Östers dröjsmål började han gräla öfver folks oförsynthet och slarf att gagnlöst hugga ned unga vackra träd och vräka dem i sjön, därmed förstörande ett godt metställe. Skrattande rådde jag honom, att då refven var så väl fast i ruskorna att fisken omöjligt kunde fara af med spöet, lägga det att flyta på vattnet, tills Öster återkom. Men detta riskerade han ej af fruktan, att det skulle gå med spöet som det gick med refven och så måste jag lägga löjspöet ifrån mig och tura med honom att hålla i hans. Äfven jag försökte förgäfves att draga refven ur ruskan, och medan jag höll på därmed, for mitt löjspö till sjös. En större fisk hade visst tagit den förut fastnade löjan, och nu bogserade han spöet ut på viken med sådan fart, att det allt emellanåt stod på ända liksom ett flöte. Däråt fick nu L:r roligt och påstod att det kunnat gå på samma vis med hans spö om han lagt det ifrån sig. Hvarpå jag svarade, att icke ens Teiskohvalfisken orkade fara af med risvålen. Nu måste jag berätta hvad jag visste om Teiskohvalfisken och naturligtvis tillägga att jag nyligen haft den på refven. Medan jag höll på därmed, kom Öster ändtligen tillbaka. På tillfrågan förklarade Öster dröjsmålet sålunda, att han sökt men icke hittat annat snöre än en härfva refgarn, och den måste han först med jungfruns hjälp nysta upp och detta tog tid. Förvånad frågade jag hvad refgarnet skulle användas till och fick veta, att det skulle knytas vid L:rs metref, för att vid bråket med dennes löstagning från ruskan bli utaf med det långa spöet, som därvid vore i vägen, och nystanet vid sådant göra vore lämpligare än garnhärfvan. Öster var en praktiskt erfaren karl och äfven denna gång hade han rätt. Jag klef till honom i båten och tog årorna, medan han själf fick knyta nystanet vid L:rs metref och bråka loss denna. Men det var icke så lätt, ty i det uppgrumlade vattnet syntes icke hvar och hur den satt fast och Öster måste många gånger känna sig för. Han tog refgaffeln och förde den utefter refven tills grenen tog emot och försökte därpå bryta af denna nedåt, men grenen var seg och gaffeln var ett trubbigt instrument, hvarför försöket icke så lätt lyckades. Slutligen gick grenen utaf och fisken for sin väg släpande ruskan efter. Innan vi nu voro färdiga att taga rymmaren med håfven, passade det utmärkt att fira efter af Östers nystan, hvilket således kom till användning. Fisken hade bråkat sig trött vid den tjädrande ruskan och orkade icke långt med det efterföljande påhänget, hvarför jag hoppade i land och halade den ditåt, så att L:r fick nöjet att själf taga den med håfven. Det var en elfva skålpunds gädda och L:r blef så förtjust öfver att hafva lyckats fånga den på mete att han omedelbart gaf en rundlig dusör åt Öster för att därmed försona bannorna han fått för nystanet, som nu visat sig så användbart. Öster påstod dock sedan, att han fått gäfvan därför att han lät vänta på sig. Öster var en spjufver. — Då båten nu fanns till hands for jag att söka mitt löjspö och samtidigt hålla utkik efter L:rs flöte och ref, medan han blef kvar och beundrade sin gädda och var för ifrig att redan öfvergifva metandet. Vi lämnade de tömda ämbaren åt honom, med anmodan att då det nappade så lifligt fylla dem med fisk till vår återkomst, men detta gick icke så fort, då han själf måste meta agnen. Nu söktes åt det håll, dit jag sett löjspöet resa af, men ehuru detta var tre meter långt och af barkad rönn, samt således ljusfärgadt och lätt synligt, hittades det icke. Först ett par veckor senare på sommaren och en km längre utåt viken återfanns det uppkastadt på stranden med afsliten guttafs. L:rs metref och flöte kommo aldrig åter. Det var nära middag, då vi hunno tillbaka, och vädret var mycket varmt, hvarför jag i förbifarten öfvertalade L:r att öfverge nöjet och följa med hem, helst kyrkbåtarna samtidigt återvände. Svårt hade han att skiljas från stället, där fisken fortfarande flitigt nappade, men han kom ändå under förbehåll att på e.m. få fortsätta nöjet. Vår sammanräknade fångst på den förmiddagen bestod utom gäddan af 56 stycken abborrar, vägande 42 skålpund. Nu medgaf L:r, att i Teisko fanns mer och större fisk än i putten vid Epilä och att det var möjligt att taga de stora med mete om man använde agn, hvilket han icke velat tro då det aldrig förr lyckats för honom. Jag invände att abborrpinnarna i putten ingalunda orkade svälja en agnfisk. Redan nöjd med fiskandet för den dagen kunde jag ju låtit L:r efter middagen gå ensam till dragonstenen och fortsätta, då han hade lust och var så outtröttlig, och unna mig själf söndagsro, men som vän och värd var det för mig svårt att låta honom gå allena. Då jag därtill under middagens lopp berättade honom hemligheten med ruskorna och att sådana voro sänkta på flere ställen, blef han särdeles ifrig att strax försöka äfven de andra risvålarna. Att under resten af dagen uppehålla mig i solbaddet ute på den spegellugna sjön tyckte jag ej heller vara frestande och önskade därför, att vi först skulle bestå oss en ordentlig middagslur samt senare på aftonen, då det blifvit svalare, lägga ut refvar i stället för att meta. Detta fiskesätt hade han förut icke varit med om, och då jag påstod att det var lika roligt och intressant, lät han öfvertala sig. Då barnen på morgonen sågo oss äldre syssla med mete, hade äfven de hållit på därmed under förmiddagen mellan spjälstaketet på landningsbron och med sina knappnålskrokar fångat närmare hundra löjor och mörtar samt fortsatte på eftermiddagen, då de hörde, att pappa mot aftonen ämnade sig ut med refvarna. Det fanns därför tillräckligt med agn i ämbaren, då vi efter kl. 6 på kvällen foro ut. L:r kunde icke glömma dagens mete vid ruskorna och trodde att dessa lockade alla sjöns fiskar till att vistas i närheten af risvålarna, så att det måste vara tomt på andra ställen. Han anhöll under färden, att refvarna måtte läggas på ett icke "prepareradt" ställe, för att se om det äfven fanns fiskar på ett sådant; jag kunde icke förundra mig öfver hans begäran, men frågade honom skrattande, om han ansåg Öster och mig vara sådana trollkarlar, att vi kunde locka fiskarna hvart vi ville och voro i stånd att "preparera" hela sjön för att åstadkomma öfverraskningar åt honom. Detta ville han visst icke påstå, men bad oss ändå lägga donen på någon plats, som vi icke förut försökt. Detta blef gärna lofvadt och efter någon rådgöring med Öster afgjordes, att refvarna skulle sänkas på ett tillfälligtvis funnet nytt grund. Öster meddelade nämligen nu, att han vid utläggandet af risvålarna på vintern ett par nätter bott på Toijala bondgård och då af bonden hört omtalas, att dennes far för många år sedan brukat fiska med pålkrok på ett grund ute i yttre Teiskolaviken och där fångat mycket och stor fisk. Detta grund hade bonden sedan flere gånger sökt, men aldrig lyckats påträffa; han beskref dock för Öster, hvar det ungefär borde finnas. Med ledning af dessa uppgifter hade Öster sedan försökt taga reda på grundet men lika framgångslöst. Dagen förut, då vi voro ute för dragfiske, hade han både vid bort- och hemfärden på viken observerat en i vattnet på ända stående sågstock i närheten af det ställe där enligt bondens beskrifning grundet borde vara, och därför menade han, att platsen kring sågstocken skulle undersökas och refven läggas där, emedan det vid nya, icke utfiskade grund brukar finnas godt om fisk. Vi foro således ditåt med den ena af långrefvarna. Det händer stundom att sågstock, som länge ligger i vatten och vid rotändan är lös i träet eller angripen af röta, sjunker med den tunga ändan, då den blir alldeles vattendränkt och flyter i vertikal ställning endast höjande toppändan obetydligt öfver vattenytan, tills den slutligen alldeles går till botten. Flytande på detta sätt med stockflotten strandar stocken på hvarje ställe, där djupet är mindre än hans längd och flottbommen går vid varpningen öfver honom, så att han blir efter, eller ock skvalpar sjögången honom ur flotten. Engång fri drifver stocken med strömmen eller ute på sjön med vågorna hit och dit, tills han slutligen törnar vid något grund eller mot stranden, hvarifrån sjögången eller isen slutligen för honom dit, där han för alltid stannar på bottnen. Ser man en sådan stocks ända på vattenytan, så vet man att djupet på det stället är mindre än stockens längd, hvilken oftast brukar vara mellan tre och fyra famnar, och att där således uti eljes djupt vatten finnes ett grund eller en bank. Ett sådant ställe var nu det, där ifrågavarande stock fastnat uti något lutande ställning mot kanten af en lerbank, på hvilken vattendjupet visade sig vara det förenämnda och där vi förr icke observerat honom. Detta grund ligger i linje från Måsudden till Lapinsaari åt ena hållet och åt det andra mellan vintervägen vid inloppet till Toijalaviken och Iso Koljonsaari västra udde. Där stod sågstocken under resten af sommaren och blef för oss ett sjömärke att hitta detta långt från land belägna fiskeställe, där vi sedan ofta fiskade och alltid hade god fångst. Följande sommar var stocken borta. Under rodden till denna plats voro vi båda ifrigt sysselsatta att med agnnål träda småfiskarna på de med mässingstafsar försedda "Limerick" krokarna, hvilka vid refvens utläggande fästes med ögleknutar på tafsarna och således lätt kunde lösknytas, då fiskarna togos bort eller refven lades upp i lådan. Framkommen till stocken fäste jag refändan vid dess en handbredd öfver vattnet uppstigande ända, och då grundets storlek var okänd samt det således var svårt att lägga refven utefter dess längdsträckning, kom jag på den idén att låta Öster ro i spiral kring stockändan alltmera vidgande hvarfven utåt. På detta sätt kom refven att ligga både ofvanpå grundet och utefter dess sluttning mot djupet samt hänga emellan vidfästade flöten i stora bukter från bottnen upp till vattenytan. Vid sista ändan af refven fästes en sänkesten, hvars läge på vanligt sätt utmärktes med ett flöte. Redan medan vi höllo på med refvens utläggning började flötena uppe på grundet att fara af och an på den spegelblanka vattenytan och detta roade L:r mycket. Han hade lust att genast efterse hvad det var för fisk som hade så brådtom att nappa, men måste tygla sin otålighet tills hela refven var utlagd. Då först fick han nöjet att med håfven taga en af de stora, svarta Koljonselkäabborrarna, som det var så godt om där. Det förflutna dygnets fångster hade så ymnigt försett oss med fisk, att jag icke ansåg behöfligt lägga ut mer än denna ena ref, och då vi voro färdiga därmed återvände vi hem för att i ro njuta af den härliga sommaraftonen, innan vi åter måste ut att afhämta fångsten och refven, ty detta kunde på morgonen icke medhinnas, eftersom afresan till staden måste ske kl. 7. Tiden förgick snabbt under kvällsvarden och vid samtal om fiske och jakt, tills vi efter kl. 10 åter voro på väg utåt viken. Naturligtvis begagnade sig L:r af tillfället att på den tre km långa rodden ha drag efter båten och därmed kommo vi öfver ett stimm af de allestädes närvarande abborrarna på jakt efter en svärm i vattenytan sprittande småfisk, och då roflystnaden gör abborren oförsiktig, fastnade en på draget. Följden blef att Öster på L:rs begäran åtskilliga gånger måste ro fram och tillbaka genom stimmet och att för hvarje tur åtminstone en abborre kom in i båten. Detta var visst ganska nöjsamt, men hindrade vårt förehafvande, och därför fick L:r slutligen med mycken saknad lämna resten kvar till en annan gång. Han önskade taga upp refven, därför undervisade jag honom, huru han skulle bära sig åt, men denna lärdom blef nästan gagnlös, ty vid framkomsten till platsen återfunno vi icke det flöte som lagts vid refvens slut, af den orsak att sänkestenen, som vi sedan sågo, åkt nedför grundets branta sluttning och dragit flötet med sig i djupet. Hela refven hade sedan af de fastnade fiskarna förts ät samma håll, så att alla flötena i en klunga flutit ut öfver djupet, och hade inte den strandade stocken hållit emot, skulle nog hela knippet fått sökas där nere. I det tillstånd refven befanns var intet annat att göra, än att hala den trassliga härfvan ombord, som den var med fiskar och allt. Snart blef det värre sprattlande och skvättande på båtbottnen mellan L:r och mig, ty fiskar kommo i mängd och de fortforo äfven i båten att till Östers stora grämelse på bästa sätt trassla hop ref och tafsar, ty till hans göra hörde äfven att om aftnarna i staden reda ut och syna refvarna, eftersom det på landet aldrig blef tid därtill. Det nya sättet att lägga ut refvar i spiral förklarade han vara fullkomligt odugligt och jag måste medge, att han hade rätt. I härfvan hade en duktig gädda farit värst fram, så att hon utom tafsen, på hvilken hon fastnat, hade en bukt af refven i gapet och därmed for hon omkring som en bogserångare, hvarför vi hade mycket bråk, innan hon väl var i håfven. Sista ändan af refven utåt djupet var dock redig och där funnos utom små gösar flere ännu mindre lakar, hvilka L:r icke kunde förmås att taga fast utan frågade om det var ödlor. "Nej", sade Öster, "det är krokediler". Riktigt trefligt var icke detta sätt att ösa fisken och refven med håfven ur sjön, men ett rikligt fiskafånge var det liksom de föregående, ty på dessa etthundra krokar hängde 58 skålpund fisk, "krokedilerna" oräknade, ty dessa slängdes dit, hvarifrån de kommit. Således slutade denna dag som den börjat med ovanligt god fiskelycka liksom enkom "preparerad" åt L:r, men huru söndagsfiskarenas sommarkostymer togo sig ut efter denna refupptagning, det kan man knappast föreställa sig. Vid midnatt kommo vi slutligen hem, ganska uttröttade, efter en hvad fisket angår nöjsam dag, ehuru lugnet och hvilan på sommarnöjet som vanligt icke varit mycket bevändt med. Sådana fiskafången förekommo ej alltför ofta, hvarken hvad fångstens storlek eller de därvid sammanträffande roande detaljerna angår. De flesta andra färderna vore intet att säga om, utom den mängd fisk som fångats. Därför föreföll denna dags nöje Öster och mig liksom af ödet särskildt tillställdt för att hjälpa mig att roa min gäst och tillika skaffa mig en lysande "revanche" för hans ibland smått förolämpande prat; därför har ock denna lilla berättelse fått det namnet samt blifvit så omständlig. L:r åtog sig att, som botgörelse för den oförrätt han gjort, medtaga halfva fångsten och personligen utdela däraf åt alla våra bekanta, som delat hans mening om mina fiskehistorier. Detta utförde han samvetsgrant och var, som jag erfor, därvid mycket mindre nogräknad med sanningen än jag brukat vara, men hvem kan undra på det, han fick se fisket i Teisko från den vackraste sidan. "Es liebt die Welt das glänzende zu schwärzen." Omvända förhållanden. Det händer väl rätt sällan att man samtidigt fångar fågel på krok och skjuter fisk med bössa, men att sådant dock någon gång kan inträffa, därom vittnar följande lilla fullt sanna händelse, hvilken jag med risk att blifva ansedd som "flöjtare" nu går att berätta. Tätt söder om Teiskolaviken och genom ett c. 60 meter bredt sund förbunden med Koljonselkä fjärd ligger en mindre vik, i hvilken en 1,5 km lång insjö utfaller genom ett om sommarn nästan torrt sund. Den lilla sjöns norra strand är skogbevuxen nästan fram till den närliggande Toijala bondgård samt kantad af en smal vassrand. Den södra stranden har tvänne inbuktningar, mellan hvilka skjuter ut en smal udde, som slutar med en i vattnet brant stupande berghäll, invid hvilken djupet är c. 4 m. Här hade jag på vårvintern 1877 för fiskets förbättrande låtit nedsänka ett antal täta, mindre tallar, bildande en cylindrisk risvål, och denna visade sig förträffligt motsvara ändamålet, ty under högsommarn vimlade där af fiskyngel och vi metade på stället hela hopen stora vackra abborrar samt både små och medelstora gäddor. Tidigt en vacker augustimorgon 1878 anlände vi, efter att ute på fjärden hafva vittjat utlagda refvar, åter till vålen för att meta. Jag var som bäst sysselsatt med att träda mask på kroken, då en ovanlig rörelse ute på sjöns spegelblanka yta c. 50 m. från land ådrog sig min uppmärksamhet. Fastän den allestädes förekommande sjöormen enligt ryktet äfven ibland skall visa sig i Teisko, trodde vi oss dock böra antaga, att det ej var den, som för tillfället hedrade oss med en uppvisning. Ovanligt lifligt gick det emellertid till där ute och i vida kretsar spredo sig vågringarna. Öster vädrade blod; enligt hans åsikt försiggick därborta en strid på lif och död mellan fiskar, hvarför han menade att vi borde ro dit och skjuta "storfisken". Skrattande åt förslaget, som syntes mig rätt löjligt och lönlöst, samtyckte jag dock till att göra ett försök. I en hast hade Öster ur närmaste videbuske skurit en ungefär 50 cm lång, rak käpp, hvilken efter att ha blifvit afbarkad och tillspetsad passades i bösspipan. En patron plundrades sedan på hagelsatsen och i dess ställe instacks käppens trubbiga ända. Därmed ansåg Öster sig hafva sin nymodiga "harpunkanon" färdig, och klara för auktion stego vi i båten, lade ut från land och backade ut mot målet. Under tiden fortgick bataljen oafbrutet därute på sjön, och då vi närmat oss stället, kunde vi tydligt urskilja, att en större fisk höll på att sluka en annan, hvars stjärt tidtals blef synlig öfver vattenytan. Då Öster ansåg oss vara inom håll, tog han utan all brådska korn och sköt. Vid skottet plaskade det duktigt i vattnet, men ögonblicket därefter var allt åter tyst och stilla. Då vi framkommit till valplatsen, tog Öster med håfven upp en stor abborre, som var så godt som liflös. Den hade fått ögonen utrifna och visade svåra tandrepor på framkroppen. Då intet vidare syntes till, ansåg jag Östers "jakt" misslyckad, men han ville icke medgifva detta och vidhöll att han träffat "storfisken". Allt sökande blef dock resultatlöst och vi återvände till metstället. Jag hade lagt metspöet från mig nära stranden, då vi skyndade till fiskeskyttet, och gick nu för att taga upp det. Det låg ej kvar, där jag lämnat det, men då jag sökte efter det, hörde och såg jag en fågel flyga upp på c. 15 stegs afstånd samt strax därpå åter störta till marken. Nu såg jag äfven att metspöet låg invid buskarna och att refrullen fastnat mellan några grenar. Då jag fattade i spöet och refrullen därigenom frigjordes, löpte refven med stor hastighet, och fågeln, som åter lyft, sträckte ut öfver viken. I nästa ögonblick kändes en kraftig knyck i refven, som till hela sin längd löpt af rullen, och fågeln damp ned i vattnet. Öster, som varit en intresserad åskådare af tilldragelsen, skyndade ut med båten för att bärga fågeln, som jag emellertid halade in med refven och snart hade i mitt våld. Jag såg nu att det ej var någon sjöfågel jag fångat utan en morkulla, i hvars långa näbb kroken satt stadigt fast. De stora, långt bakut i hufvudet sittande ögonen sågo högst egendomliga och skrämda ut. Fågeln hade naturligtvis, medan han letade efter föda, råkat träffa på den just med mask försedda kroken och fastnat därpå. Ehuru kullan var genomvåt efter det ofrivilliga badet, dröjde hon ej att genast begagna sig af den frihet jag erbjöd henne. Det var mig nämligen motbjudande att döda det stackars kräket. Emellertid hade Öster, medan han kom tillbaka med båten längs vasskanten, märkt en ovanlig rörelse i vassen vid sidan af udden, där han skulle landa. Efter att en stund uppmärksamt ha iakttagit rörelserna, kallade han på mig. Bottnen var här så långgrund, att ett vassfritt bälte drog sig mellan stranden och vassen. I samma ögonblick jag hann fram dit, rusade en stor fisk ur vassen och in på detta grundvatten. I fiskens sida lyste Östers projektil. Här stod nu Östers jaktbyte med buken på bottnen och ryggen i vattenbrynet. Att jag snart hjälpte fisken, en väldig gädda, med håfven upp på det torra behöfver väl knappast tillläggas. Harpunen hade med 2/3 af sin längd genomslagit kroppen tätt under ryggraden bakom bröstfenorna. Fiskens vikt befanns vid efter hemkomsten verkställd vägning vara 5,5 kg och den af gäddan anfallna abborrens 1,3 kg; vår öfriga fångst med långref och mete steg den dagen till 16 kg. Öster var icke litet stolt öfver sitt lyckade skott, men ingen ville rätt tro honom, då han sedan för andra berättade därom, och jag kan icke påstå, att min bekräftelse hjälpte mycket. Projektilen bevarade han länge och väl i sin koj på ångslupen och njöt af att emellanåt betrakta detta minne från våra fiskefärder. En färd på jakt och fiske norrut. Hittills hade vi med fisket hållits nära hemknutarna och inom de närmaste 5 à 6 kilometerna på Koljonselkä, men då vädret en tid bortåt varit vackert, barometern visade på "stadigt" och den för andjakt tillåtna tiden nyligen inträdt, beslöto vi att engång på försök fara längre bort för att taga reda på, hurudant fisket var annorstädes, samt se om där fanns bättre tillgång på gräsänder än i Teiskola-vattnen, där de voro sällsynta. Vid norra ändan af Koljonselkäfjärden och fem km från inloppet till Teiskola-viken intränger i östra stranden i sydostlig riktning en annan öfver 5 km lång vik, som småningom afsmalnar, och vid det en km breda inloppet finnes, utom en större holme benämnd Lehtisaari, äfven ett par mindre öar. Vikens stränder äro mycket oregelbundna och fulla af inskärningar, vattnet är på stora sträckor grundt och på nordöstra sidan beväxt med vidsträckta vassar. Därför borde där vara godt om änder, och vi ville dit i tid för att en gång icke förekommas af andra skyttar. Denna nordöstra strand är mera odlad och lågländt än motsatta sidan af viken och där ligga Jutila och Pöllölä byar ett kort stycke från sjön samt längre in i viken på en päronformig udde Kimajoki bondgård. Denna trakt omkring det med torp bebyggda Lehtisaari och de nämnda små holmarna var utsedd till mål för färden. För att på den korta tid vi kunde disponera hinna uträtta så mycket som möjligt, begåfvo vi oss af från Sommarbo, så snart vi på lördagsaftonen efter ankomsten från staden medhunnit den nödvändiga utrustningen för färden. Redskapen för jakt och fiske samt matförrådet stufvades ned i roddbåten, och ett par filtar medtogos för den händelse att kyla och regnväder skulle inträffa, då vi kamperade i det fria. Medvetna om att vara endast söndagsjägare och som sådana behärskade af stor hänsyn till ömmande omständigheter, var det säkert att vi icke skulle göra stor skada åt det uppväxande andsläktet, om vi skulle finna dess representanter alltför outvecklade till att kunna kallas "matnyttiga". Då vi ändå icke ville återvända hem alldeles tomhändta, medtogos de tre reflådorna jämte agnfiskar, som barnen metat, äfvensom ett rikligt förråd af daggmask, som anskaffats från staden, där fabrikspojkarna brukade söka sådana mot kontant erkänsla. Lördagen hade varit lugn och mycket varm, solen gassade från en hvitaktig himmel och det var tryckande kvalmigt, såsom det brukar kännas, då det icke är långt till åskväder; vi hoppades dock att sådant icke skulle inträffa, medan vi voro hemifrån. Efter kvällsvarden vid sjutiden reste vi af, och jag hade som vanligt drag efter roddbåten, ty Öster hade åtagit sig att spå den blifvande fiskelyckan af den först fångade fiskens sort och storlek samt efter väglängden som tillryggalagts hemifrån innan den nappade. Hunna till den första på södra sidan af viken liggande lilla holmen, märkte vi genast att Koljonselkäabborrarna voro i rörelse och höllo efter småfisken vid vattenytan, ty där syntes hastigt framilande krokliniga vågränder, då de kilande fram omedelbart under den spegellugna ytan rusade in bland ynglet, som sprittade upp därur. En af de roflystna sällarna högg draget i förbifarten, och efter några fram- och återfärder öfver stället hade vi ett halft dussin af de fula, svarta bestarna i båten. Sådant fiske strax vid början af färden och så pass nära hemmet skulle enligt Östers spådom lofva god fiskelycka, dock trodde han ej, att denna skulle bli ihållande. Detta lät ju rätt lofvande, men då vi icke farit ut för att dragga efter abborrar, lämnade vi dem som voro kvar och fortsatte färden. Snabbt hunno vi till de öster om Koljonsaari framför sundet liggande små holmarna, af hvilka den större ser ut som en rund väl uppjäst brödbulle och där några glesa mariga tallar hafva en torftig, tynande tillvaro. I en af dessa tallar satt en stor, svart fågel, hvarför jag styrde ditåt och sade till Öster, att jag ämnade börja jakten med att kasta ett skott på denna svartrock, ehuru det blott tycktes vara en kråka. Från fastlandet utskjuter strax före inloppet till sundet ett stengrund, hvars yttre ända vi just passerade, då jag halade in draget för att taga bössan. Med detsamma knyckte det så starkt i refven, att jag trodde draget tagit i någon af stenarna, men genast därefter blef refven åter slak, som om den rifvits af. Jag halade på med större fart, och då följde en ny knyck starkare än den första, hvarpå fisken hängde efter, som om vi bogserat en vedklabb. Öster slutade rodden och då båten med saktad fart sköt ut öfver djupare vatten, drog fisken sig under stadig påfrestning i refven ned åt bottnen, så att den snart stod rakt ned. Sådant hade jag nog vid reffiske några gånger varit med om, men förut icke råkat ut för med draget, och återstod intet annat än att försöka få fisken upp till vattenytan genom att hala in refven så mycket den höll. Då gaf fisken därnere efter och upp kom en stor gös, som utan vidare motstånd slutligen invid båten vände sin silfverhvita buk uppåt och helt beskedligt lät taga sig med håfven. Den vackra fisken visade sig sedermera väga 14 1/2 skålpund. Medan jag sysslade med gösen, hade Öster hållit öga på fågeln och sett att det var en korp. Sådana fåglar visste vi höllo till på Koljonsaari, hvarest i de högsta tallarna på holmens södra sida flere stora rishögar vittnade om mångåriga bosättningar, men sällan såg man till någon af de svarta bofvarna. Då nu tillfället var gynnsamt att komma åt en af dem, tillsade jag Öster att med sakta fart ro snedt förbi, men allt närmare intill holmen, och att hvila årorna så snart vi voro inom skotthåll. Detta gick galant, men då jag höjde bössan, lyfte korpen och ämnade sig öfver sundet. Jag sköt ändå, fast riktningen var sida med, hvarpå fågeln gjorde en tvär sväng och som en fallande pappersdrake dök ned på holmens smala strandkant. Där satte han sig på en sten och vi landade för att få tag uti honom, ty Öster önskade om möjligt få honom lefvande. Korpen tycktes endast vara skadskjuten i vingarna och flaxade undan, då Öster kom närmare, hvarpå denne följde efter. Det blef en kapplöpning flere hvarf kring holmen utefter den branta bergsluttningen, som endast medgaf fotfäste uti de få springorna och på mosstufvorna. Korpen flaxade i väg förut och Öster tätt efter med håfven, svängande armarna för att bibehålla jämvikten, hvarvid han gjorde de mest befängda språng för att icke hasa ned i sjön. Detta jagande pågick en lång stund, medan jag satt kvar i båten och hade mycket roligt åt det jag såg af kapplöpningen. Slutligen ledsnade Öster på detta ansträngande nöje och bad mig skjuta korpen, hvilken han såg sig ur stånd att ensam få fatt. Jag hade ingen lust att under så besvärliga förhållanden vara med om kapplöpningen. Ett skott gjorde slut på det seglifvade kräket. Det var en gammal fågel stadd uti ruggning, hvarför det icke lönade sig att stoppa upp honom. Öster påstod, att den gamla svartrocken säkert hade så många äggplundringar och ungfågelmord på sitt samvete som någon annan kråkfågel och att han därför "honom till straff och andra till varnagel" borde i träd hängas, hvilken dom han oförtöfvadt utförde med en ända refgarn uti en tall på holmens högsta höjd. Ömklig att skåda hängde förbrytaren där, synlig vida omkring utöfver kyrkbåtarnas farled hvilken går längs holmen, och troligen var detta orsaken till att fågeln redan på söndagsaftonen var bortflugen. Sedan rättvisa sålunda skipats foro vi vidare genom sundet mellan Koljoniemi och Koljonsaari och därpå rätt mot norr förbi den vackra viken som leder till Polso torp, där vi ofta fiskat stora braxnar samt två år förut en söndagsmorgon sågo en lo jaga en fårskock utan att den gången dock få något rof. Stranden längre norrut är skogväxt och ödslig; det innanför vid en liten vik liggande Kuoranta by är icke synligt ut till fjärden. Vid ett utanför viken liggande grund togs åter en medelstor gädda på draget. Klockan tio landstego vi på den holme, där vi ämnade stanna öfver natten. Denna är belägen väster om Lehtisaari vid inloppet till den i början af berättelsen som mål beskrifna viken. Den höjer sig endast någon meter öfver vattnet och är glest beväxt af mindre tallar och små albuskar. Stränderna bestå af bullersten. Allt som var öfverflödigt fördes ur båten upp på land och gömdes i skydd af några flyttblock, hvarefter vi begåfvo oss ut med refvarna. Då vi redan voro i femte veckan efter midsommar, började det skymma något mot midnatt, hvarför vi brådskade på med att få refvarna utlagda, men de voro icke försedda med mask, hvilket besvär tar mycken tid, om det skall utföras ordentligt. En ref betad med maskar lades i sundet mot Lehtisaari och den andra med agn vid de söder om sundet liggande små holmarna, där vattnet var mellan 3 och 4 famnar djupt och viken öppen mot fjärden; båda refvarna lågo på hård lerbotten. Den tredje refven ämnade vi föra åt nordost en half km ut på viken, hvarest på ett vidsträckt grund några stenar syntes ofvan vattnet. Därifrån norrut finnas stora vassar, som sträcka sig långt inåt viken. Redan då vi kommit halfvägs, hördes i den lugna sommarnatten ändernas snattrande och kväkande, hvarför jaktlusten kom öfver oss, och vi beslöto att ofördröjligen försöka smyga oss på dem. För att reflådan icke skulle vara i vägen i båten under jakten, rodde vi med den till vasskantens slut vid Lannasniemi låga och långsträckta udde och ställde den där i vattnet på den långgrunda bottnen, så att maskarna icke skulle torka. Den belastades med några stenar, så att refven icke måtte flyta bort, om det skulle bli sjögång mot morgonen. Därpå stakade Öster oss sakta fram uti vassen, men inga änder påträffades; först efter en lång stund, då vi kommit in i en mindre vik, uti hvilken en grund och ganska bred bäck mynnade, hördes att änderna funnos inåt land vid denna. Trakten däromkring var låg och ganska öppen, bestående för det mesta af gamla tufviga ängar, uti hvilka bäcken hade sitt slingrande lopp, här och där kantad af busksnår, och från det hållet tycktes ljudet komma. Öster erbjöd sig att på en omväg kringgå änderna och försöka drifva dem utför bäcken, om jag vid mynningen ville ligga i försåt för fåglarna. Den planen tyckte jag icke var oäfven, men då något naturligt skydd icke fanns i närheten att gömma sig bakom, drogo vi båten ett stycke upp på land inom skotthåll från bäckens utlopp. Därpå stacks en åra på tvären under kölen, hvarigenom fören höjdes så mycket att jag kunde ligga dold på marken och skjuta under förstäfven. Så snart detta var utfördt, begaf sig Öster i sakta mak på väg, hvarvid han gjorde en i mitt tycke alldeles onödigt stor krok, och då han slutligen försvann i skymningen begrep jag att en lång väntan förestod. Innan jag intog den obekväma liggplatsen bakom båten satte jag mig på båtstäfven och såg mig omkring i den ljumma sommarnattens högtidliga stämning upplyst af den svaga. gula ljusningen i norr. Taflan var åt alla håll ganska enformig, jag var trött och denna väntan började snart bli tråkig. Bortom bäckens utlopp sköt stranden litet längre ut, och för att vänja mig vid dagern lyfte jag bössan och siktade ditåt. Ännu var belysningen tillräcklig och jag trodde mig om att kunna skjuta säkert på det afståndet, såsnart änderna skulle komma simmande mot vassen eller skyggande för båten flyga upp. Allt detta hade jag rundlig tid att fundera på, då plötsligt ett högljudt kväkande af uppskrämda änder hördes och en hel kull flög upp, där de första buskarna stodo omkring 100 steg upp åt bäcken. Bössan hade jag i händerna, och då änderna inom icke alltför långt håll kommo strykande ganska lågt, sköt jag med den påföljd, att en and damp i vassen och en annan skilde sig från flocken och slog ned på sjön. De tycktes vara nybörjare i flygkonsten, ty de andra flögo icke långt. Jag väntade äter en stund, men ingen Öster syntes, ehuru han efter skottet dock bort komma. Trött af att sitta på den skarpa båtfören tog jag plats på marken och funderade på hvad som kom åt änderna, då Öster var för långt borta att kunna hafva skrämt upp dem. Ännu en half timme förgick, innan jag på långt håll säg honom komma smygande framåt och följande bäckens alla krökningar. Han tycktes således drifva andra änder framför sig, hvarför jag strax lade mig i afvaktande ställning bakom båtstäfven, spejande mot bäckmynningen. Ett par hundra steg hade Öster kvar, då jag tyckte mig på motsatta sidan af bäcken se ett djur krypa från gräsvallen ned på den af det sjunkande vattnet lämnade torra landremsan och dölja sig där under den öfverhängande jordkanten. Det var för skumt att på det stället kunna se, hvad det var för djur, men jag antog att det var en utter, som ströfvat kring på land och nu var på återväg ned i bäcken. Några ögonblick var jag tvehågsen om jag skulle skjuta på uttern eller invänta Östers änder, men anseende det bättre att taga det säkra, än att vänta på det osäkra, helst valet gällde mellan en utter och en andunge, så siktade jag så godt sig göra lät på det nästan osynliga målet och fyrade af. Då skottet smällde, hoppade uttern långt ut på strandkanten och blef liggande där, ifrigt sparkande med alla fyra. Samtidigt kommo Östers änder sträckande öfver mig utåt sjön. Nu sköt han och en and föll nära båten, men då jag icke så fort kunde bli redo i min liggande ställning, hann jag blott kasta det andra skottet efter dem, hvilket dock lyckades så bra, att två fåglar plumsade ned i sjön. Nu sprang jag upp, men hade ingen lust att vada öfver bäcken, och då Öster på den sidan snart var framme vid utloppet, ropade jag åt honom att taga med sig uttern, som jag skjutit. Han förstod mig ej och tycktes vara i den tron, att jag skjutit båda skotten på änderna, hvarför jag måste beskrifva för honom hvar villebrådet låg. Framkommen till min utter började Öster uppföra en verklig indiandans; spottande och fräsande hoppade han kring villebrådet, alltemellan utstötande ett ömkeligt miau, miau. Sedan han några ögonblick roat oss båda härmed, lyfte han vid yttersta svansspetsen upp en stor, mörkgrå och svartstrimmig misse och utbrast: "Skam att säga är kattfan söndagsjägare såväl som andra." Min utter reducerades således till en vanlig bondkatt, som varit på röfvaretåg i nattens skymning och säkert under sommarens lopp hunnit uträtta mycket på sådana vägar. Nu var ock tydligt hvem som skrämt upp den första andflocken, och nog ämnade Murre äfven ligga i bakhåll för den kommande, hvilket jag så oväntadt råkade förhindra. Om det funnits något träd i närheten, skulle Öster nog hafva hängt äfven denna röfvare, men då sådant icke lät sig göra, tog han en af sänkestenarna ur båten och förpassade honom därmed till insjöns djup, i det han fägnade sig åt att någon kattkär gumma i Jutila eller Pöllölä skulle undra öfver hvart hennes favorit tagit vägen. Öster och jag hade lika stor motvilja för kattor och höllo därför efter dem, hvarhälst vi funno dem vara på jakt. Under tiden hade det alltmer ljusnat och då vi kände oss ganska trötta, ämnade vi återvända till nattkvarteret på holmen, lämnande reflådan där den var i vattnet vid udden. Först måste dock de skjutna änderna uppsökas, och slutligen hittades alla mina fyra, så att resultatet af denna nattliga jakt utgjorde inalles fem andungar och en "kattfan", som Öster sade. Ändtligen på väg till den tillämnade "Fjäderholmen" mötte vi ett par mycket lågt sträckande tranor. Vi sågo dem slå ned ett par hundra steg från den strand vi just lämnat i en råg- eller hafreåker, belägen invid en buskbeväxt hage, hvilken räckte ända ned till sjön. De ståtliga fåglarna gingo i säden och plockade bland axen, och lusten kom på mig att en gång skjuta sådant vildt. Åkerns läge gynnade jakten, så att jag kunde smyga mig längs gärdet i hagen och komma inom skotthåll. Öster fick ro mig dit i skydd af vassen och landsätta mig bakom hagen, hvarefter jag kröp på alla fyra längs gärdet. Jag hade icke kommit långt, då jag plötsligt hörde en häst frusta alldeles inpå mig och fick se en ung hingst, synbarligen hågad att klifva på mig med framfötterna. Något häpen reste jag mig på knä och mattade med bössan ett slag mot hans nos, men det tycktes icke mycket imponera på honom, och då jag ämnade fortsätta krypandet, var han åter öfver mig. Han tålde säkert icke att se mig på marken, ty så snart jag reste mig alldeles, drog han sig ideligen frustande något längre undan, och där stod han som en vakt för att hindra mig att avancera vidare. Godvilligt aflägsnade hingsten sig icke längre, utan tycktes tvärtom beredd att ånyo attackera, då jag kröp vidare, hvarför jag slutligen skar ett långt spö ur en albuske och gaf honom ett duktigt rapp öfver nosen, då han förnyade angreppet. Detta hjälpte så pass, att han ryggade ett stycke längre bort, men dock följde steg för steg, då jag äter kröp framåt på tre "fötter" med bössan i den fjärde och spöet i munnen. Jag trodde att det gnäggande odjuret som brakade genom buskarna skulle ha skrämt bort tranorna, men det var icke fallet, ty när jag hunnit fram till en grindöppning i inhägnaden, hvilken var stängd med några glesa gärdslen, och jag således icke kunde komma där förbi utan att bli sedd af fåglarna, fann jag dem lugnt fortsättande måltiden. Därifrån måste jag skjuta, fastän hållet var bra långt. Den högväxta säden dolde fåglarna så mycket, att endast en del af halsen och hufvudet syntes, då de turvis sågo sig omkring. Jag stack bössan emellan gärdesgårdens öfversta stänger och väntade för att möjligen samtidigt få se båda hufvudena uppe och då skjuta med beräkning att något hagel skulle träffa ett af dem, ty att de täta rågaxen skulle skydda fåglarnas kroppar var tydligt. De fortsatte dock, iakttagande den taktiken att den ena vaktade under det att den andra åt, och då hingsten nu åter var öfver mig, sköt jag på ett af hufvudena. Fågeln utstötte ett gällt skrik och flaxade utefter marken, medan kamraten flög upp. Jag hindrades dock af hästen att skicka det andra skottet efter flyktingen, ty han hade af smällen blifvit alldeles ursinnig och ville med våld trampa ned mig. Det återstod intet annat för mig än att så fort som möjligt hoppa öfver gärdesgården dit det vilda djuret bjöd till att komma efter. Stängslet var dock tillräckligt högt, och så fick jag i fred gå efter fågeln. Tranan lefde ännu, den var träffad af ett enda hagel som genomträngt luftstrupen, och andhämtningen blåste med pipande ljud genom hålet. Jag gjorde med slidknifven slut på det vackra djurets pina och ångrade redan att utan orsak endast för nyfikenhetens skull ha skjutit det. Ytterligare fick jag ångra detta. Återvänd till båten lade jag fågeln framför mig på sittbrädet och Öster rodde mot "Fjäderholmen", som vi kallade den, men vi hade icke hunnit långt, då ett besynnerligt läte hördes uppifrån. Där högt öfver oss sväfvade den andra tranan, ihållande utstötande klagande läten, medan hon följde båten. Denna transång lät särdeles vemodig, hvarför det gjorde oss båda riktigt ondt, att jag genom kamratens dödande tycktes hafva förstört denna fågels lifsfröjd, hvilket jag nu mycket förebrådde mig. Fågeln följde oss till holmen och kretsade länge jämrande däröfver, tills jag kom på den tanken att lägga en af filtarna öfver den mördade maken, och då denna icke mera syntes till, försvann äfven han. Hvarken Öster eller jag skulle därefter för något pris åter ha skjutit en trana. Då vi foro förbi refvarna i sundet, sågos åtskilliga flöten i stark rörelse, och för att fiskarna icke skulle slita sig loss, måste vi lämna hvilan därhän och gifva oss ut att vittja dem. Där funnos fiskar af alla vanliga slag; utom de alltid talrika abborrarna mest braxnar, af hvilka några voro ganska stora. Den andra med agn betade refven, som låg på större djup, gaf utom de äfven där vanliga abborrarna, hvilka voro färre men större, två små gäddor. Detta var allt, och då vi icke vidare hade småfiskar till agn, blefvo en del krokar utan beten. Mot soluppgången var det ganska svalt, och för att nu ändtligen få någon hvila redde vi bäddar åt oss i den korta ljungen med filtarna, som nu kommo väl till pass. Jag somnade strax och drömde om tranorna, i halfslummern hörande den sorgliga transången, hvilket icke alls var trefligt. Därför hade jag intet emot, då Öster efter ett par timmar väckte mig med budet, att kaffet var färdigt. Han hade icke kunnat sofva, men under tiden samlat bränsle till kaffebrasan och så tidigt som kl. 4 på morgonen gjort allt klart till frukosten. En kopp kaffe smakar som nektar på morgonkvisten, då man är illa utsöfd, och drickes gärna äfven utan grädden, hvilken nog af en omtänksam husmor blifvit medskickad, men befanns så surnad, att den på intet vis ville ut ur buteljen och därför ersattes af en dosis konjak. Efter frukosten badades, och sålunda vederkvickta voro vi trots den otillräckliga nattron färdiga att gå dagens skickelser till mötes. Vädret var åter på morgonen alldeles lugnt, icke den minsta morgonbris infann sig vid soluppgången och den så tidigt åter hvitgrå himmelen tydde, som Öster påstod, på åska före kvällen. Genast efter affärden träffade vi utanför sundet på en kull skrakor. De voro sju stycken, ännu helt små, och höllo sig tätt tillsamman, hvarför Öster hade god lust att skjuta i flocken, hvilket jag dock nekade honom. Han fann detta besynnerligt och påstod att nästa söndagsjägare, student eller bondpojke, som samma dag mötte dem, säkert vore färdig att skjuta, men jag gaf icke efter, emedan det är min åsikt, att man ej bör skjuta fågel, som icke blifvit så flygfärdig, att han i tid kan rädda sig genom flykt. Öster menade visst, att få jägare äro så hänsynsfulla, och han hade nog rätt, som jag tror. Vi rodde sedan öfver viken för att afhämta den där lämnade reflådan och ändtligen lägga ut äfven den refven, men då vi kommo närmare, syntes änder på stället. Öster vände därför båten och backade mig ditåt. Där fanns andmamman med hela svärmen småttingar och tycktes gumman ha annat att göra än att vara rädd för oss, ty hon flaxade och simmade kväkande af och an liksom för att uppmana ungarna till flykt. De tycktes alla förstå kallelsen, utom två som stannade kvar omkring tjugu steg från reflådan nära vasskanten, där de simmade kring i trånga kretsar med näbben i vattenytan, utan att kunna rymma då vi kommo alldeles inpå. I begrepp att taga den närmaste med håfven såg jag, att han hade ett snöre i näbben, och nu blef det tydligt för mig, att han var fast vid refven, som i det grunda vattnet låg på bottnen i många bukter. Det hade redan förut några gånger händt att fågel nappat på våra fiskedon, både lom och fiskmås, skrakor och trut, men detta var första gången som gräsänder fastnat. Refven hade löpt ut och en del tafsar genom de små fåglarnas fåfänga ansträngningar att slippa loss dragits ur skårorna i lådkanten, men lådan låg kvar på platsen tyngd af den pålagda stenen, eljes hade nog hela innehållet rest med fåglarna. Efter något fiskande med håfven fick jag tag i de små kvickt dykande kräken, och då krokarna sutto djupt nedanför halsen, kunde jag, ehuru dessa fåglar ej heller voro riktigt flygfärdiga, icke göra annat än döda dem, men resten af kullen fick vara i fred för oss. Den då i lag stadgade fridlysningen var för kort. Det blef nu ett sinksamt och tråkigt göra att hopsamla den i de glesa vasstråna och vid bottnen fasthängande refven, hvilken jag kastade framför mig på båtbottnen så trasslig den var, och Öster menade att den lättast skulle redas, om den lades ut med det samma. Vi foro därför till det stenröse, dit vi ämnat oss föregående afton, och kring detta lades refven, hvilket tog mycken tid, då äfven en stor del af krokarna måste förses med beter, emedan änderna plockat bort maskarna. Det var otur att icke hela andflocken fastnat och att icke ungdomen var mera försigkommen, det hade då för en Münchhausen varit ett bättre tillfälle att flyga, än nutidens flygmaskiner tyckas erbjuda. Då vi blifvit färdiga med refven, rodde vi så försiktigt som möjligt österut längs vasskanten. Änderna tycktes icke ännu veta af att jakttiden redan inträdt, ty de släppte oss rätt nära, och då de slutligen flögo upp, stupade efter hand tre för mina och två för Östers skött. Sålunda hade vi nu skjutit och fångat hela dussinet andungar, och det tyckte jag kunde vara nog för denna gång, hvarför vi lämnade fåglarna i vassen och rodde längre inåt viken för att se till om något ätbart kunde erhållas i bondgårdarna, ty det var långt tillbaka till matkorgen på "Fjäderholmen". Under andjakten hade vi kommit förbi Jutila och Pöllölä, hvarför vi fortsatte inåt viken till Kimajoki bondgård, belägen på näset till en odlad, päronformig udde, som var omgifven af en vacker krans af hängbjörkar. Vi voro välkomna och undfägnades beredvilligt, men efter ganska lång väntan, med allt hvad för tillfället kunde åstadkommas, kaffe, hvars där brukliga saltande Öster lyckats förhindra, godt, hårdt rågbröd och färskt smör, mjölk och stekt fläsk, som dock tyvärr var så härsket och salt, att jag icke kunde äta däraf. Öster åt och drack ymnigt kalja därtill för att sedan slippa dricka sjövatten, hvilket midt på sommarn icke är rådligt. Men han fick under förmiddagens lopp ångra sig, ty i hettan törstade han förskräckligt och önskade att vi skulle haft en hel tunna sval kalja ombord. Tacksamma för hvad vi fått, ville jag betala kalaset, men då värdinnan omöjligt kunde förmås att taga emot penningar för "så litet", kom jag lyckligtvis ihåg, att det fanns en hög små abborrar kvar i båten, och de mottogos gärna. Då vi lämnade detta gästfria ställe, var klockan redan öfver nio, och jag hade ämnat fiska med drag i Kimajoki å innanför landsvägsbron. Dit var ett godt stycke från gården, och då vi kommo fram, föreföll där så torrt, hett och soligt, att jag för Östers skull afstod från fisket i ån, helst vi på vägen dit icke haft ett enda napp på draget. Öster påstod att det längre fram på dagen skulle bli mycket hett i solbaddet på sjön och tyckte att vi borde återvända för att så snart som möjligt taga upp refvarna, innan åskvädret kom. Vi vände därför vid bron och foro utefter sydvästra stranden. Därvid hade jag som vanligt draget ute, men ingen fisk tycktes hågad att nappa, ehuru jag försökte det ena efter det andra af de fyra drag, som voro medtagna. Jag öfvergaf därför detta fiske och Öster rodde genaste vägen tillbaka midt på viken. Hans starka armar och den lätta båten gjorde, att vi snabbt hunno fram till den vid grundet sist utlagda refven: Det hade icke lönat sig att lägga ut den, ty utom några få och små abborrar fanns intet på den, fastän krokarna voro väl renputsade af småfisken, som icke orkat gapa öfver dem. Det hade nu småningom blifvit stekhett i båten och Öster klagade öfver värme och törst, medan svetten rann i strömmar från hans ansikte; jag styrde därför till Lehtisaari, i hopp att något drickbart skulle finnas i torpet. Detta visade sig vara ett litet fattigt ställe och gumman där berättade, att hon nog haft kalja, men att ett par fabriksarbetare från staden kommit dit för att fiska och på morgonen gjort slut på förrådet. Hon gick dock med Öster till tunnan och där silades bottensatsen åt honom. Då vi foro därifrån genom sundet mellan holmen och fastlandet träffade vi de båda arbetarna, hvilka liksom vi sysslade med reffiske alldeles intill våra bragder och klagade öfver dålig fångst. De hade under natten rott närmare trettio km för att på dagen få fiska där och ämnade på kvällen återvända samma väg; sannerligen rätt mycket besvär för en obetydlig fångst, som på en så lugn och varm dag icke kunde vara bättre, efter hvad äfven vi själfva erfarit. Klockan var nu nära elfva på förmiddagen och det kvafva lugnet kändes ovanligt tryckande, dock ville Öster att vi skulle taga upp de andra refvarna med detsamma, emedan åskvädret snart skulle vara öfver oss och efter så ihållande värme troligtvis bli långvarigt. Vi började därför med refven i sundet mellan holmarna, hvilken låg på lerbottnen intill en stenig strand och på morgonen före utfärden blifvit vittjad. Den var nu sorgligt tom, endast ett par små glupska girsar hade fastnat. Liknande var förhållandet på den med agnfiskar utlagda refven, ty där förekommo endast tvänne minimala gäddor, men ingen enda abborre. Ett enastående fall i vår fiskepraktik vid Koljonselkä stränder. Af de hundra småfiskar, som voro betade på denna ref, återstodo mellan femtio och sextio, hvilka, då de sedan föregående afton legat döda i det ljumma vattnet, hade svällt upp och blifvit öfverdragna af ett tjockt fastsittande och illaluktande slem, hvilket gjorde att de sågo högst otäcka ut. Det var därför rätt obehagligt att taga dem från krokarna, hvarför jag också slängde dem så långt som möjligt ut på sjön. Detta upprepade kastande observerades af ett par gråtrutar, hvilka hela förmiddagen varit synliga i trakten och med liksom af värmen matta vingslag seglade fram och åter, men nu blef det lif i dem; med gälla skrik slogo de ned på vattnet och slukade de läckra betena som flöto därpå. Jagande i kapp om hvarandra, ömsom flaxande och simmande följde de båten ganska nära, glupande i sig hvartenda bete som fanns på refven. Fåglarna blefvo mot slutet af denna extraförplägning så stinna, att de icke förmådde flyga upp från vattnet, men summo efter oss med näbben i vädret och orkade icke få ned den sista löjan. Smaklig måltid! Då detta motbjudande arbete väl var öfverståndet, landade vi vid "Fjäderholmen", och som vi åter blifvit törstiga och hungriga måste matförrådskorgen fram. Det är en utmärkt sak att på sådana färder vara försedd med riklig vägkost, ty på den tiden var det sällan man i gårdarna träffade på sådan mat som smakade, till och med Öster sade sig vara van vid bättre kost. Han var en färm kaffekokare och skötte serveringen snyggt och uppmärksamt. Under måltiden kommo vi underfund med att de alltid spekulativa och allestädes närvarande kråkorna, hvilka vi redan på morgonen, då vi lämnade holmen, sågo infinna sig där och som först öfvergåfvo den då vi återvände, hade snokat reda på fiskförrådet ehuru vi tyckte oss ganska väl ha gömt det emellan hopsamlade stenar, inpackadt i ljung och öfvertäckt med löf. Men vår försiktighet hade icke varit tillräcklig, de hade hittat dit ända, farit af med några abborrar och hackat sönder en braxen, som de icke kunnat få ut mellan stenarna. Ja de kråkorna, de kråkorna, jag kan nog berätta ett och annat om deras slughet och bedrifter. Under tiden hade det mulnat starkt i sydost och en stor svart molnbank med silfverglänsande kanter hotade redan dölja solen. Det blef tid att söka skydd för ovädret. Visst funderade vi på att för regnskjul fara till torpet, men där såg allt utom trefligt ut, och då vi ganska säkert skulle fått sällskapa med de omnämnda arbetarna saknade vi lust därtill. Vi drogo båten högt på land och stjälpte den åt det håll, hvarifrån Öster trodde ovädret skulle komma. Under båten lades en bädd af ljung för oss båda och filtarna dubbla därpå, hvarefter vi kröpo dit in och lade oss med hufvudena midt i båten och fötterna under stäfvarna, där vår improviserade koja var smalast. Det hade åskat på afstånd en god stund innan vi voro färdiga härmed, men rätt trötta somnade vi snart. Jag väcktes först vid fyratiden af en starkt dundrande åsksmäll och det därpå följande störtregnet, som smattrade på båten och danade utåt sjön. Regnet hällde på öfver en timme med korta mellanskof, men därpå klarnade det åter, hvarför vi beslöto att ofördröjligen skynda hem, helst det ännu åskade starkt på afstånd och ovädret kunde återkomma mot natten. Öster fägnade sig åt att luften kändes svalare, och sedan vi stufvat allt i båten, foro vi kl. half sex från "Fjäderholmen". Efter närmare två timmars trägen rodd voro vi lyckligt hemma på villan, där man varit mycket orolig att veta oss vara ute på sjön under åskvädret. Det blixtrade och åskade hela kvällen på långt håll, men vi fingo den gången intet mer af ovädret. Vår fångst utgjorde i vikt 37 skålpund inklusive den stora gösen, gäddan och en braxen om 7 skålpund. Resten af fångsten var således icke betydande. Dessutom funnos tolf änder och en trana; korpen och katten vägdes ej med, de antecknades endast. Då jag någonstädes läst, att under medeltiden transtek ansågs vara en läckerhet och nu var i tillfälle att göra ett försök därmed, lät jag utföra detta. Fågeln packades väl ned i is till följande lördag, då den förvälldes och späckades samt sedan till söndagsmiddagen stektes som en tjäder. Tranan smakade förträffligt, lika bra som tjäder om icke bättre, den var mör och god utan tecken till transmak, hvilken enligt namnet förmodats. De vackra grå och krusade täckfjädrarna på vingarna buros gärna af fruntimren i sommarhattar. Det var en ganska nöjsam fast ansträngande färd och jag skulle gärna ha gjort den en gång till, men därtill blef aldrig tid. Ett ändernas plågoris. Det var en för årstiden ovanligt varm natt i medlet af juni 1879, luften var något disig vid sakta sydostligt drag såsom eljes blott ibland under högsommartiden, och därför kändes det ej så kusligt som vanligt i denna månad att ligga ute bland strandens ljungtufvor på en holme i det stora Koljonselkä med endast sommaröfverrocken till täcke. Långrefvarna hade vi lagt utefter stränderna af en grupp små låga skär, mer eller mindre bevuxna af alar längs stränderna och med mariga tallar högre upp. Under en natt sådan som denna afstannar lifvet i naturen endast för en kort stund före och efter midnatt, och genom den stilla luften förnimmas ljud öfver vattnet på mycket långt afstånd; så hördes ehuru sent för årstiden orrspel från det omkring en half mil i nordväst belägna fastlandet redan vid ett-tiden på morgonen, och göken, den kavaljeren, underlät ej ens under spöktimmen att locka sin dam. Lommar och gråtrutar, måsarna och de små kvicka, älskliga tärnorna med sina fula skrik voro ej heller sena att skaka morgondaggen af vingarna och att spejande efter frukost gratiöst sväfva längs stränderna, ibland störtande sig hufvudstupa i sjön efter byte. Medan jag så låg och njöt af lifvet i naturen och den nordiskt sköna, af människor ostörda harmonin i omgifningen, ljusnade det allt mera och solen höjde sig på en strålande klar himmel, öfvergjutande den framför mig liggande taflan med varmare färger. Nu steg kamraten Öster upp från sin hvilobädd, gjorde sin morgontoalett och ställde till med kaffekokning, hvarefter han som vanligt tänkte väcka mig. Natten hade dock varit för vacker att af mig sofvas bort. Snart flammade en sprakande eld i de hopsamlade torra pinnarna, och en lätt, hvitgrå rök höjde sig öfver den oumbärliga, upplifvande kaffepannan, hvilken ju efter en genomvakad om ock denna gång ej kylig sommarnatt är fiskarens bästa och oskyldigaste njutning. Följande den hvirflande röken en stund med ögonen fick jag syn på tvänne kråkor, hvilka med långa släpande vingslag ströko fram lågt öfver oss och slogo ned i träden på den midt emot liggande holmen, till hvilken det mellanliggande sundet var omkring etthundra steg bredt. Nyfiken att erfara hvad det roflystna packet så tidigt ämnade taga sig för, fortsatte jag att iakttaga paret, helst det var så misstänkligt tystlåtet. Efter en stund flög den ena kråkan ned på stranden och snart därpå flyttade sig den andra omkring tjugu steg i samma riktning, sättande sig i ett träd ett par famnar öfver marken och nästan skymd af en nedtill ovanligt tätvuxen albuske, som stod invid den omkring 8 m breda, släta och sandiga strandbrädden. Kråkan på marken avancerade nu småningom i riktning mot den täta albusken. Kommen på c. 2 m afstånd från denna, började hon, därvid utstötande ett obehagligt kraxande ljud, en serie besynnerliga, dansartade åtbörder. Hon flaxade med vingarna och snurrade omkring, och ibland hoppade hon högt upp samt rusade liksom till anfall mot busken, hvarifrån hon retirerade med ett slags saltomortalsprång flere steg tillbaka för att omedelbart återupprepa samma manöver. Detta skådespel pågick en god stund, under hvilken tid den andra kråkan höll sig stilla i trädet bakom busken. Jag trodde redan att kräket på något sätt förlorat "instinkten" (förstånd påstås djuren ju icke ega!) eller blifvit förhäxadt af något i busken bosatt skogsrå, då plötsligt, vid ett än mera närgånget anfall på alsnåret, därifrån framrusade en gräsand med halsen sträckt utefter marken och hväsande af ilska, så att det hördes öfver till oss. Hon tycktes i sin tur ämna anfalla fridstöraren. Kråkan piruetterade undan tätt framför den ovige anden, som dock fortsatte förföljandet till vattenkanten, där kråkan flög upp i ett träd invid, då anden återvände till busken. Öster, som blifvit uppmärksamgjord på tilldragelsen, hade sett att den kråkan, som hållit sig bakom busken, flugit ned i denna omedelbart efter det anden rusade ut, och nu återsågo vi henne först ett par minuter efter det anden återvändt till busken. Kråkan flög nämligen då från marken upp i ett nära stående träd. Det var nu klart för oss, att gräsanden hade sitt bo i busken och att det var med beräkning på äggen som kråkan agerat dansmästare. Under tiden hade kaffet blifvit färdigt och medan vi njöto däraf, sågo vi den kråka, som från början suttit på lur bakom busken, i sin tur flyga ned på stranden framför denna, hvaremot den som utfört dansen intog kamratens förra plats i bakhållet. Nu upprepades intrigen med samma påföljd som första gången, dock lät anden icke vänta på sig fullt så länge, innan hon rusade ut; antagligen var hon redan för mycket uppretad. Jag observerade härunder den kråka, som lurade bakom busken, och såg henne kila in i denna samt strax därpå smyga därifrån med ett ägg i näbben, långt innan anden återvändt från det fåfänga förföljandet. Röfvaretaktiken utfördes således med lika stor skicklighet af båda banditerna och tycktes de ha öfverenskommit att dela bytet jämnt emellan sig. Gärna hade vi kommit andmamma till hjälp, men då vi den gången ej medförde bössa, kunde vi endast med stenkast skrämma bort fienderna. Vi undersökte boet och funno sex ägg kvar. Skalen efter de röfvade hittades ock på marken med hål, som fullt motsvarade kråknäbbens tvärsektion. De voro väl utsupna och icke spräckta, hvarföre måste antagas, att hugget med näbben utförts med styrka och vana. Då vi nu ämnade upptaga de uteliggande refvarna, beslöto vi att först senare ro hem efter bössa och försöka komma åt kråkorna, ty vi insågo nog, att de icke ämnade prisgifva ett uppspejadt byte så lätt och att anden icke skulle få fred, så länge hon hade något att förlora. Då vi efter tvänne timmar återvände, syntes inga kråkor till, och i den tron att de för denna gång åtnöjt sig med det byte vi såg dem komma öfver, lade vi till och gingo i land. Men vi hade hoppats förgäfves, ty redan vid vattenkanten hittades ett tomt skal och på ringa afstånd från boet ännu flere. Boet hade inom den korta tiden af två timmar blifvit totalt utplundradt och gräsanden var försvunnen. Hon hade således äfven fått denna försenade, troligen andra äggläggning förstörd. Så snabbt hade röfvarna opererat och förskaffat sig ett godt frukostmål af fyra ägg hvar. Underligt är således ej, att det redan den tiden var ondt om änder på vattnen där i trakten, och så torde väl äfven för närvarande vara förhållandet; ty kråkorna hafva nog icke glömt bort konsten att lura änder och dessutom hafva stockflötare och andra kringstrykare allt sedan 1860-talet, då Piispala stockrullbanor kommo i gång, gjort sitt till att där utrota den förr så rika fågelvärlden. Med änderna försvunno trutar, måsar, tärnor och tjädrar med förvånande hastighet från holmar och stränder kring Koljonselkä, där de förr voro allmänna och så mycket bidrogo till att upplifva den dem förutan rätt döda och enformiga naturen. Blott kråkorna och lommarna blefvo kvar, ty dem ratar väl t.o.m. stockflötaren! Denna episod ur lifvet i djurvärlden visar tydligt, att det icke är så dåligt beställdt med hvad man måste kalla kråkornas förstånd och kombinationsförmåga, eftersom de äro i stånd att planlägga och utföra ett så väl uttänkt bofstreck. Ty om de ock anses endast upprepa af förfäderna lärda knep, så måste dock från första början någon kråka varit uppfinnare af intrigen, och jag kan icke tro, att denna enbart kan förklaras med ärftlighetsprincipen. Vi beslöto att efter den nu gjorda erfarenheten mera än hittills hålla efter kråkorna och sköto rätt många, mest i flykten, ty de visa ju äfven sitt förstånd däruti, att de ej släppa någon med bössa i hand inom skotthåll, då de sitta på marken eller i träd, hvaremot de icke generas af att man pekar åt dem med störar, åror och styrblad huru mycket som helst. En fiskefärd på Toijala-sjön. Att meta, då fisken nappar lifligt, är nog ett stort nöje för enhvar som har håg för denna sport, men detta nöje är säkert störst, då man förut pröfvat det ena välkända metstället efter det andra med endast negativa resultat och däraf smått förargad helt oväntadt träffar på ett stim duktiga, matfriska abborrar på ett ställe, där man allra minst väntat det. För att slippa besväret att ro den långa omvägen från Teiskola gård till Toijala bondhemman, hade vi en klar, lugn och varm söndagsmorgon mot slutet af juli 1879 begifvit oss dit till fots den knappast två km långa landvägen, medförande såväl alla behöfliga fiskedon som en mängd småfisk till beten. Byggnaderna å Toijala hemman ligga ett litet stycke från sjöstranden, och vid denna fanns då en gammal glestimrad och mossbelupen flottbro eller bykflotte, som låg med ena sidan mot land, där sjögräs och vass frodigt växte genom de stora springorna, den andra kanten däremot på ungefär 1,5 m. djupt vatten. På flotten fanns uppdragen den flatbottnade ekstock som enligt öfverenskommelse med husbonden af oss fick begagnas, men nu vid utskjutandet befanns mycket läck. Detta obehag försökte Öster visst något afhjälpa genom inkilande af några säfstrån här och där i de stora springorna, dock tycktes detta föga hjälpa, ty öskaret fick flitigt användas, hvilket icke bidrog till nöjet. Vi beslöto att till en början fiska med drag, men trots den tidiga morgonstunden och ehuru det ena draget efter det andra försöktes, kunde intet af dem fresta någon af de många i sjön befintliga gäddorna och abborrarna till napp, och vi öfvergåfvo därför snart detta fiskesätt, sedan vi rott ett hvarf kring sjön. Nu skulle metas, och undan för undan försöktes det ena välkända metstället efter det andra med sådana resultat, att denna eljes så fiskrika sjöputt på denna solblanka sommarmorgon föreföll oss lika liflös som det s.k. Döda hafvet påstås vara. Det hjälpte hvarken att bjuda på sprittande silfverblanka löjor eller feta och lifliga maskar; gäddor och abborrar voro omedgörliga. Öster påstod att vädret var "för mycket vackert", och kändt är ju äfven, att fisken icke gärna nappar på solklara varma sommardagar. Solstekta och misslynta öfver oturen och besväret med det ständiga ösandet ur den vattensjuka farkosten, beslöto vi fara dädan efter tre långa timmars förspilld möda. Sagdt och gjordt. Ekstockens förända körde med god fart upp mot den förut omnämnda sköljflotten och jag kastade mina båda metspön sådana de voro efter sista upptagningen med beten på krokarna handlöst på flotten, ty ehuru jag hela tiden öst vatten, medan Öster rodde, var dock båten så fylld, att det blef brådtom att komma ur den. Då jag klef upp på flotten såg jag huru ett af mina spön var på väg till sjös, hvarför jag tog tag i det och märkte, att refven drogs ned genom en af springorna i flotten. Naturligtvis knyckte jag emot med spöet och kände då att något sprattlade på kroken, men upp på flotten kunde fångsten ej fäs, därtill var springan mellan stockarna alldeles för smal. Det återstod intet annat än att bogsera den motsträfvige utefter springan till flottens kant, men där gjorde den stockarna förbindande tvärslån slut på allt vidare framåtskridande. Jag skulle fått lämna både fisken och tafsen, om icke Öster hjälpt mig. Han tog håfven, lade sig på flotten och famlade med håfven därunder, till dess jag kände att han drog refven med sig och fisken således var i håfven, hvarpå jag firade efter så mycket, att han kunde få fångsten upp ur vattnet. Det var en vackert grön abborre, och då dessa fiskar vanligtvis trifvas i sällskap och Öster menade, att de alla borde vara lika matfriska, så togo vi oss för att på allvar fresta dem vid hvar sin ända af flotten. Vi behöfde icke vänta på napp; men denna variation af metsporten var icke något lätt göra, och hur Öster såg ut efter en stunds öfning i den nya fångstmetoden på och under de gröna och slemmiga stockarna, kan man tänka sig. Detta tycktes dock icke vidare genera honom, ty vid min anmärkning därom sade han: "jag går väl och hälsar på abborrarna därhemma, då vi ä' färdiga med dem här, så bli paltorna åter rena". Då vi således sent omsider kommit oss till dagens första fångst, så fortsattes metandet på detta ställe. Öster fick fullt göra att håfva upp både sin egen och min fångst, som nog var vida större, ty knappast hade han kommit upp på benen och hunnit få bete på sin krok, så fick han köra handändan af sitt metspö genom någon springa ned i bottnen och håfva upp min fisk, och när detta väl var utfördt, satt vanligtvis åter fisk på hans krok. Jag hjälpte honom då med den, och under tiden nappade det för mig, ty där nere var godt om hugade spekulanter, som höllo till godo med hvad dem bjöds; både småfisk och mask dugde åt dem, blott betet visades några tum under flottens botten. Här inträffade alldeles detsamma som uti Teisko kyrksjö några år förut, ty fiskarna funnos liksom där blott i skuggan under flotten, och ett bete som lagts utanför blef orördt. Vi höllo på med detta nöje en lång stund och kastade de fångade fiskarna i ekstocken, där det snart samlades en hel mängd. Det kom folk från gården, där man observerat vårt besynnerliga sysslande, och åskådarena voro mycket förvånade, då de sågo oss taga många vackra fiskar på ett ställe, där de icke haft en aning om att sådana kunde finnas. Afunden tystnade nog af att jag öfverlämnade halfva fångsten åt den därför tacksamma gårdsvärdinnan, men det förut omnämnda pratet om trolleri och hokus pokus samt söndagsfiske kunde icke stäfjas, hvarför vi snart plockade ihop våra tillhörigheter, trakterade de snälla abborrarna under flotten med de kvarblifna agnfiskarna och begåfvo oss på hemvägen, nöjda och glada att slutligen efter morgonens otur dock ha haft treflig sport. Den hemförda fisken vägde 12 skålpund. Ledsamt nog har jag sedan dess icke vidare kunnat försöka detta fiskeställe, ty det blef sista gången jag fiskade i Toijala-sjön. Månne det ej vore skäl för den som eger eller förhyr fiskevatten att på försök lägga ut sådana 2 till 3 famnar breda och 4 eller 5 famnar långa flottar på lämpliga ställen vid nakna och soliga sjöstränder, där de kunna lämna fiskarna skydd, skugga och svalka, hvilket de, såsom af det förutsagda tyckes framgå, behöfva och uppsöka. Kostnaderna därför kunna ej bli stora, då arbetet lätt kan utföras under vintern på isen och klent virke kan användas. Jag är säker på att det blefve till nytta och nöje för fiskare i allmänhet och bidroge till fiskens trefnad i många grunda och soliga sjöputtar; ty det är ondt om skugga för fiskarna vid de flesta stränder, där man t.ex. midt på dagen finner fisken i den glesa skuggan af en och annan albuske. Man tänke sig blott situationen enligt Atterboms kända vers: "Solstrålarna, trängda tillhopa, af insjön ett eldhaf beredt", och den Fahlcrantzska repliken därtill: "Och fiskarna flämta och ropa, fy f—n hvad här börjar bli hett." Oåtkomlig i lifvet och i döden. Utmed yttre Teiskolavikens strand ligger i riktning från öster till väster en rad af holmar, bland hvilka Iso Koljonsaari är den största. Dess längd utgör c. 0,70 km och bredden väl knappast mera än 250 m. Holmen består egentligen blott af en bergås, som i väster når en höjd af 35 m och mot norr, väster och söder stupar ganska brant, medan östra ändan är lägre. Uppe på det af många och väderbitna tallar bevuxna krönet befinna sig lämningar efter ett eller flere förstörda stenkummel, s.k. jättekast, bland hvilka gråtrutar och fiskmåsar förr, d.v.s. innan stockflötningens härjaretåg här gick fram, gladde sig åt hemtrefliga häckningsplatser. Holmens östra något mindre branta del stod för c. 25 år sedan klädd i gröfre tallskog, så äfven det närliggande fastlandet, skildt från holmen af ett 100 meter och därutöfver bredt och ganska djupt sund. Utsikten från holmens högsta topp är typisk för mellersta Finland, en vidsträckt, storslagen och föga odlad trakt med vidtförgrenade sjöar, vikar och holmar. Mot söder ser man öfver Koljonselkä och Näsijärvi ända bort till Tammerfors, västerut tvärs öfver fjärden och längs den milslånga viken till Intti by bortåt Kyrö, norrut åt Kuru kapell och öfver den holmbeströdda farleden till Muurola kanal samt mot öster öfver Teiskolaviken och skogarna bort mot Orivesi. På de nämnda holmarna saknas odlingsbar mark, hvarjämte deras aflägsna läge och bristen på skogsbär gjorde att de sällan besöktes af allmoge. Detta vilda tillstånd och den vackra utsikten från Koljonsaari topp var anledningen till att jag en och annan gång under sommarens lopp gjorde utflykter till holmen, därvid medtagande familjen. Vid dessa besök hade vi flere år å rad och ständigt nästan på samma ställe skrämt upp en ensam tjädertupp, hvilken bland ormbunkar och ris tycktes ha sin hemvist och fristad. Sällan sågo vi mer än en skymt af honom och oftast var det endast de bullrande vingslagen och braket af torra tallkvistar, mot hvilka han under flykten törnade, som kungjorde att den gamle herrn tagit till vingarna, antagligen rätt missbelåten med att bli oroad af oss. Det var den tiden ännu godt om tjäder på alla större holmar och uddar kring vattendraget, ehuru på allmogens egor fällor i mängd funnos gillrade, långt innan den lofgifna jakttiden ingått, men holmen hörde till Teiskola gård och där var fågeln fredad. Det egendomliga med denna "vår" tjäder var dock, att han alltid visade sig för oss och förekom på samma ställe, samt att han städse var ensam och tycktes vara ovanligt stor. Vi började därför så småningom längta efter att göra hans närmare bekantskap, hoc est att få väga honom. Denna åstundan återkom årligen mot sommarns slut, och under tre på hvarandra följande år hade vi försökt att komma åt den gamles lif. Alltid dock förgäfves. Vanligen uppskrämd nära holmens östra ända flydde han städse upp mot höjden i väster, och förföljde vi honom där, så lyfte han redan på långt håll, flög ett stycke ut öfver sjön, vände sedan i riktning mot sundet och sträckte längs detta till ett ställe å Koljonniemi där skogen stod lägre och glesare, hvarefter han försvann. Riktningen för flykten var alltid densamma. Vi hade så hunnit till de sista dagarna i augusti 1879, och då skulle tjäderjakten än en gång företagas, men nu efter en ny plan, som var baserad på tuppens städse gifna återtågslinje. Jag ämnade ställa mig i försåt för honom på det ställe, där han hade för vana att vika af inåt fastlandet, medan Öster utförde afdrifningen på Koljonsaari. Kl. 9 på f.m. rodde vi ut och jag stannade vid sundet på Koljonniemi samt sökte där ett passande bakhåll. I en 40 till 50 meter från stranden liggande förfallen lada, från hvilken jag hade utsikt öfver sundet, fann jag ett godt gömställe. Öster var en van krypskytt, som då han var ute på egen hand brukade öfva den konsten, och skulle nu om möjligt fälla tjädern, men om detta icke lyckades drifva fågeln öfver sundet till mig. Då jag stått på lur öfver en timme började jag förlora tålamodet och begaf mig närmare stranden, där en tät buske erbjöd en god gömma och friare utsikt öfver sundet. Sedan jag där åter bidat en lång stund, kom ändtligen tjädern med surrande fart flygande sin gamla stråt, och jag hade god tid att göra mig skjutfärdig. Men antingen han varsnat mig eller af en tillfällig nyck kom att följa en annan kurs, allt nog, han fortsatte denna gång flykten längre längs sundet. Då fågeln flugit förbi och befann sig på c. 60 stegs afstånd, sköt jag, därvid förbiseende att han, om han träffades, kom att falla i vattnet. Så skedde, och som en sten gick tuppen till botten. Då Öster slutligen anlände, tillverkade vi visserligen i hast en behjälplig dragg och arbetade därmed både länge och väl på "olycksplatsen", men våra ansträngningar voro tyvärr förgäfves. Djupet var ansenligt, 7 till 10 m, bottnen ett röse af stora stenar och en fågel är svår att få tag uti. Enslingen på Koljonsaari undgick oss in i det sista! En hare i håfven. Af brännmästaren herr O. Gerlin i T:fors hade jag erhållit en stöfvarevalp af god ras och lydande det ståtliga namnet "Hector". Denne Hector var i sin ungdom en stor slyngel, ty allt hvad han på Sommarbo kunde åtkomma af gummigaloscher och andra skodon bar han till skogs och tuggade sönder, förmodligen af naturdrift för att uppöfva tuggmekaniken. Att injaga hunden på hare hade hvarken jag eller Öster tid eller erfarenhet till, och därför växte Hector upp som en okynnig lekkamrat åt barnen, till dess hans medfödda anlag en vacker dag på sommarn 1879 togo ut sin rätt och han på eget bevåg började drifva en hare, som varit dristig nog att komma allt för nära inpå honom, d.v.s. inom villans område. Detta område var afskildt från skogen genom en åker af flere tunnlands storlek och inhägnadt med en gärdesgård af mer än vanlig höjd. Å den inom stängslet intagna åkertegen af omkring tjugu stegs bredd och hundrafemtio stegs längd var anlagd en köksträdgård och potatistäppa, väl gödslad och betäckt med ovanligt frodig växtlighet, hvilket allt troligen förledde jösse att under de ljusa sommarnätterna utsträcka sina provianteringsexkursioner ända dit. Dessa närgångna besök, kartlagda på den daggfuktiga marken, måtte hafva väckt Hectors slumrande stöfvareinstinkt, ty en lördagsafton, då vi anlände med ångslupen, mötte oss barnen med underrättelsen, att hunden flere dagar å rad haft ett förskräckligt oväsen för sig och gjort stor förödelse i trädgårdslanden samt att man sett en hare skutta kring gården. Af denna beskrifning var tydligt nog hvad som försiggått, och en del af trädgårdstäppan såg verkligen ganska bedröfligt nedtrampad ut. Huruvida Hector fått tag i haren var icke kändt. På morgonen följande dag ämnade vi oss tidigt ut att fiska. Då jag öppnade förstugudörren, slank Hector förbi mig och rusade öfver gården uppåt backen till trädgården. Vädret var klart och friskt och stark dagg hade fallit under natten. Vid sjöstranden fann jag Öster sysselsatt med refvarnas iordningställande och skyndade mig att hjälpa till, då i detsamma ett ljudeligt hundgläfs hördes. Det var tydligt att Hector åter fått upp sin hare; vacker röst hade han och undan tycktes det gå med god fart. Öster hade lust att gå efter bössa, men ehuru tiden redan var inne, hade jag ingen håg för jakt så tidigt på sommarn. Dock gingo vi uppför backen för att se huru hunden bar sig åt och drefvet skulle sluta. Hector gnodde på värre, det bar med yrande fart i väg kring de störade bön- och ärtlanden och genom den höga potatisblasten, som böljade åt sidorna, så att man knappast kunde se om det var hare eller hund som for fram där, och då det troligen doftade hare litet hvarstädes, föreföll hunden alldeles rådvill samt återkom oupphörligt till ställen där han förut sökt. Plötsligt sprang han till kanten af den två till tre famnar höga och ned mot gården tvärbrant stupande bergväggen mellan de där växande en- och tallbuskarna. Därifrån kom haren utrusande och gnodde undan utmed gångstigen förbi trädgårdslanden rätt fram mot oss. Vi stodo vid krökningen af denna stig, där den på det enda gångbara stället ledde utför sluttningen till byggningarne vid stranden, och tydligen ämnade jösse sig dit ned. Han hade nog kommit upp samma väg, ty det enda ställe där han kunde ha kringgått gärdsgården utan att hoppa öfver den var nere vid strandkanten, där det sjunkande vattnet i sjön lämnat den långgrunda bottnen bar på ett par famnars bredd och hvarest vi just hållit på med refvarna. Haren måste alldeles tätt förbi oss; han skyggade med ett väldigt skutt åt sidan och hoppade vidare utför sluttningen och utefter gärdesgården nedåt sjön, följd i hälarna af Hector under fullt skall. Mellanstående buskar och ett uthus hindrade oss att se hvart de togo vägen, men plötsligt hörde vi hunden stämma upp ett ljudeligt triumftjut och Öster utbrast: "Nu ska vi jänk' oss däråt, för nu har han tat' en!" Så förhöll det sig på sätt och vis äfven, ty nedkomna till stranden sågo vi Hector stå ursinnigt skällande med nosen tätt öfver den i det kvartersdjupa vattnet tryckande haren, som underbart nog hade fått vår stora undertagshåf öfver sig och låg däri alldeles förskrämd och orörlig. Öster klef ut i vattnet och lyfte upp jösse med håfven. Egendomligt nog hade hunden icke bitit haren, som nu först började sprattla uti den djupa säcken och fick alla fyra benen ut genom nätmaskorna. Denna ovanliga fångst hade nog tillgått sålunda, att haren, som för reträtten valt den omkring tre fot breda öppningen mellan väggen af ett lider och gärdesgården, där han kanske förr kommit fram, nu i brådskan rusat in i håfven. Denna hade Öster kort förut ställt mot liderknuten, hvarifrån den förmodligen åkt ned och lagt sig liksom en ryssja tvärs öfver den smala gången, där några altelningar hållit den uti lämplig ställning. Hector var svår att afhålla från fångsten och haren så förskrämd, att han utan bråk lät taga sig med händerna. Djuret befanns vara en dräktig hona och återfick därför friheten på andra sidan af viken, långt nog från de frestande trädgårdslanden. Därmed slutade denna något ovanliga händelse; men Hector blef sedan en god harhund utan vidare dressyr. "Människor, hundar, vargar, björnar, Kattor, mårdar, vesslor, örnar, Räfvar, kråkor, hökar, lo, Lämna haren ingen ro; Uggla, uf ej att förgäta; Alla, alla honom fräta." (Gammal sanning.) Då han bärga vill sitt skinn, Rusar han i håfven in. En jakt på gräfling i månsken. Under de somrar vi vistades i Teisko hände det årligen någon gång, att då jag för tillfället ej var hågad att fara ut på äfventyr hvarken till lands eller sjös, Öster fick rå sig själf och fördrifva tiden efter behag. Han brukade vid sådana tillfällen efter jakttidens inträde ströfva ensam omkring i skog och mark, försedd med en gammal kort, enpipig, rakrefflad bössa, som i sin ungdom haft flintlås, och åtföljdes på dessa vandringar alltid af sin senapsgule "Kurre". Denna Kurre sades vara afkomling af lappsk fågelhundras, men bråddes i sådant fall bra litet på sina förfäder; han var af medelstorlek, långullig, hade spetsiga öron, bar svansen i knorr öfver ryggen och saknade begåfning för vanlig jakt. Herre och hund voro hvarandra ovanligt tillgifna och kunde långa stunder sitta och se hvarandra stinnt in i ögonen. Hare och räf förstod Kurre sig alldeles icke på, sjöfågel och rapphöns skänkte han sitt förakt, på skogsfågel gläfsade han, då sådan låg skjuten på marken, men han uppsökte icke den fallne och skällde ej på den som satt i träd. Han var således ett alldeles oanvändbart kräk utom i fråga om ståndskall på ekorre, som var hans specialitet, med mycken möda inlärd af Öster till dennes älsklingssport, ekorrjakten. Denna hund var enligt min mening oss till mycket mera förtret än nöje, men tåldes för egarens skull, från hvilken han aldrig ville skiljas i godo, då denne skulle ut med mig. Vid sådana tillfällen måste hunden fångas med försåt, hvilket oftast var mycket omständligt, ty han uppfattade genast hvad honom förestod, nämligen instängning i vedlidret. Slapp han sedan på något sätt ur fångenskapen, var han outtröttlig uti att snoka kring stränderna, tills han fick syn på oss, och då sam han huru långt som helst ut till båten, där han sedan våt och otreflig städse var till förargelse, vanligen i reflådorna. På någon af dessa skogspromenader, från hvilka Öster alltid återvände utan jaktbyte af något slag, fann han uti Taulaniemi hemmans skog ungefär på en half mils afstånd från Sommarbo villa ett gräflingsgryt, och sedan dess öfvertygade han sig hvarje år att det fortfarande var bebodt samt påyrkade, att vi mot hösten borde försöka skjuta någon af invånarna. Väl hade Öster ensam flere gånger legat på lur vid grytet, och färska spår hade han sett, fastän herrskapet aldrig råkade vara hemma vid hans besök, och då hvarken han eller Kurre hade reda på huru sådan jakt skulle försiggå, blefvo deras bemödanden resultatlösa. Sommaren 1879 stannade vi på Sommarbo in i september, och då fisket för säsongen redan förut afslutats, biföll jag Östers förnyade anhållan att följande lördagsafton vid fullmåne, i händelse af vackert väder, fresta lyckan på denna nya för oss båda lika okända jakt, d.v.s. att ligga i bakhåll för gräflingarna vid grytet. Lokalens beskaffenhet, där jakten skulle försiggå, var mig alldeles obekant och måste jag därför öfverlämna jaktledningen åt Öster. Han hade utfunderat följande: Då grytet var beläget innanför kanten af en grusbacke, innehållande stora stenblock, och var försedt med två ingångar, hade han af glödgad och tvinnad fin mässingstråd tillverkat tvänne rännsnaror, hvilka han svärtat med sot och talg; dessa skulle anbringas framför ingångshålen. Vi skyttar borde gömma oss så godt sig göra lät på lämpligt ställe inom skotthåll och helst klifva upp i träd för att icke så lätt vädras af djuren. Jag hade visst hört eller läst om att man vid sådan jakt brukade ha hund och gräfva ut gräflingen ur grytet, samt omtalade detta för Öster. Han påstod dock, att detta vore omöjligt i det stenröset, hvarför jag ock intet vidare hade att invända mot hans operationsplan. Men då jag fått reda på, att det kunde blifva fråga om att en längre tid sitta som en fågel på kvist, beslöt jag medtaga en passande brädstump och däruti handlade jag klokt. Lördagen blef en härlig sensommardag, klar och lugn men kylig. De första gulnade löfven föllo då och då från de af den redan lågt stående solen präktigt belysta björkarna, och glittrande spindelväfvar hängde i festoner öfver allt, fladdrande för det nästan omärkliga luftdraget. Vi begåfvo oss af hemifrån vid 1/2 6 tiden på e.m. sedan Kurre som vanligt blifvit arresterad i vedlidret och där af sin herre försetts med mat och dryck samt en hvilobädd. Kurre hade nog dystra aningar, ty han var ovanligt svår att få fatt och afskedet blef mycket ömt, som om han anat att detta var det sista. Strax efter solnedgången ankommo vi till stället, där grytet fanns. Den vackra aftonrodnaden belyste dess ingångar; den ena var belägen under ett stort ur grusbranten framskjutande och något öfverhängande större flyttblock, den andra låg vid pass tre famnar därifrån något undangömd af en gles albuske. Detta grytets läge i den mot sydost sig tvärt höjande grusbranten, hvilken ofvanför var beväxt med tät och reslig skog, medförde den olägenhet, att den bakom träden uppstigande fullmånen förhindrades att belysa platsen närmast framför ingångarna, hvilken omständighet sedan hade ödesdigra följder. Då Öster var af den åsikt, att gräflingarna uppehöllo sig uti grytet till mörkrets inbrott och således vid vår framkomst borde vara hemma, hade vi på ditvägen kommit öfverens om att hvarken tala eller onödigt gå omkring i närheten däraf, hvarför han ock ensam begaf sig till ingångarna för att gillra snarorna. Huru han utförde detta bakom albusken, kunde jag icke se från det ställe där jag stannat, men vid flyttblocket hängde snaran ned öfver detta omkring en fot framför hålet och lämnade således fri passage på båda sidor därom, såvida icke djuret sprang rätt fram då det rusade ur grytet. Jag hade stannat vid en kvarterstjock lummig björk, som sköt upp ur en knorrig albuske, hvilken erbjöd en lämplig stege för äntringen upp i trädet. Bössan hade jag på ryggen och det medförda brädet sköts upp förut samt lades på tvänne jämnhöga och någorlunda stadiga grenar närmare stammen. Det var icke lätt att placera sig på denna improviserade sits, men sedan detta väl lyckats och några kvistar undanskaffats, hade jag en skäligen bekväm och välbelägen utsiktspost, mycket angenämare än någon smal och sluttande björkgren, som det eljes blifvit min lott att sitta mig öm på. Under dessa förberedelser för min bekvämlighet hade jag icke märkt hvart Öster tagit vägen, men erfor sedan att han suttit gränsle mellan de båda topparna af en buskväxt tall och haft det nog så obekvämt. Han kunde från sin plats skönja den bakom albusken belägna ingången. Mörkret tilltog småningom och bakom träden i sydost stod fullmånens trinda skifva så blek och kall, som den på klara sensommarkvällar ofta synes i Tavastland, spridande föga ljus, men kastande skarpa, mörka skuggor. Den starka fuktigheten afsätter sig som dagg på allt, på löf, kläder och gevär, och man blir stelhändt och frusen. Månen och tiden tycktes allt långsammare skrida framåt och framför grytet blef så mörkt, att ingången icke kunde skönjas i det svarta bälte, som ett par famnar bredt sträckte sig utefter hela sluttningen. Jag väntade att få se tindrande ögon och satt därför stirrande som en hypnotiserad åt det håll, där grytets ingång borde vara, och ständigt förnyande beslutet att trots vedermödorna ytterligare hålla ut en stund. Jag hoppades att månens framskridande slutligen skulle medföra bättre belysning och gräflingarne ändtligen komma fram. Men fåfäng var denna önskan, och jag misstänkte redan att grytet för länge sedan öfvergifvits och att Öster i fåvitsko narrat mig dit. Under sådana betraktelser visste jag icke huru sent det blifvit, då plötsligt från afstånd hördes underliga ljud. Än liknade de gläfsandet af flere knärackor, än små grisars gnällande grymt. Oljudet kom hastigt närmare, hvarpå det tvärt tystnade och blott det buller förnams, som åstadkoms af djurs rusande på den hårda marken genom ris och buskar. Visst var jag skjutfärdig, då tumultet kom alldeles inpå och tycktes fara fram inom den mörka zonen från vänster sida mot ingången, men då djuren, som åstadkommo bullret, icke kunde skönjas i mörkret, kom jag mig ej för att skjuta. Mitt skott hade ock säkert blifvit en bom, då det var mig alldeles omöjligt att i hast afgöra när de framrusande djuren, som dock måste vara de hemkommande gräflingama, befunno sig vid ingången. Därpå blef det tyst, hvarför jag förmodade att gräflingarna nu voro i grytet. Efter några ögonblicks lyssnande beredde jag mig att stiga ned ur trädet. Då small ett skott, omedelbart åtföljdt af ömkeligt tjut och kvidande, hvilket dock strax slutade, sedan jag kommit ned och hört Öster kalla på mig. Då jag hunnit fram, stod han vid ingången bakom albusken och framför honom låg hans trogna Kurre liflös; ofrivilligt hade Öster blifvit hans baneman. Som vi efter hemkomsten sågo, hade hunden rotat och bitit sig ut under väggen af sitt fängelse och väl fri spårat upp sin herre. Lockad af gräflingarnas oljud eller möjligen själf orsak därtill hade han omedelbart sedan djuren gått in i grytet kommit fram till den af Öster först utsatta snaran, där han nog varit sysselsatt med undersökande af spåren, då Öster, som ehuru albusken skymde sett konturerna af ett djur skymta vid ingången och antog detta vara gräflingarna på väg ut, sköt med förenämnda sorgliga påföljd. Medan vi sakta samtalade härom, förblef det tyst i grytet, och då jag tröttnat på denna passiva jakt, röstade jag för hemfärd. Öster sade intet däremot, men tog likväl fram tändstickor och en ljusstump, hvilka artiklar han städse brukade bära på sig, samt tände eld för att efterse snarorna. Den ena snaran hade Kurre om framfoten, dock ej så åtdragen att han skulle suttit fast däri, men på marken syntes att han krafsat vid ingången. Vid undersökning af det andra hålet befanns snaran skjuten åt sidan, hvarför vi antogo att gräflingama trängt in mellan denna och grusväggen bakom och att de nu säkert befunno sig därinne. Då saken stod så, ansågo vi det icke förenligt med vår jägareära att utan närmare undersökning af grytet lämna detta tragiska ställe; men hvad återstod att göra? In i grusbacken kunde vi ej bryta oss utan redskap för sådant arbete. Vi ansågo därför bäst att först åter gillra upp snarorna och satte därvid stenar på sidorna om den ena, så att djuren vid utgången måste passera genom densamma. Därpå uppsökte Öster en stör, med hvilken den andra ingången skulle undersökas. Under tiden förnams intet ljud ur grytet. Jag intog en lämplig plats för att kunna skjuta, om något djur blefve synligt på den ett par famnar framför blocket nu något bättre månbelysta terrängen. Öster återkom med ett långt, klent gärdsel, otympligt nog som anfallsvapen genom den låga gången, och måste därför med knif undanrödja den hålet maskerande albusken. Därpå stack han gärdslet in i gången. Ur grytet kom dock tillsvidare intet och det visade sig att gärdslet ej nådde bottnen tillföljd af en krök uti gången. Vårt försök att ofreda gräflingarna i deras hem måste således anses misslyckadt, och där stodo vi åter lika förgäfves som förut. Öster företog sig nu det mödosamma arbetet att med knif kapa af gärdslet på midten samt att tälja en skåra i ena ändan, uti hvilken ljusstumpen sedan fästes och påtändes, hvarefter staken åter infördes i gången. Då jag icke satte stor tillit till snaran intog jag åter skjutfärdig min förra ståndpunkt ofvanför grytet, ty det kunde ju hända att belysningen ej komme att behaga gräflingarna och att de rusade ut. Så gick det ock. Innan ljuset hunnit fram till gångens krök, blef det lif därinne och ut rusade gräflingarna. Jag såg något blixtsnabbt skymta fram ur skuggan framför ingången och öfver den upplysta platsen in i mörkret under en albuske. I det ögonblick djuret försvann sköt jag utan att dock kunna se skottets verkan. Ej heller hann jag genast öfvertyga mig därom, då i detsamma Öster rusade fram mot utgången, hvarifrån djuret kommit, och med gärdselstören i högsta hugg måttade ett dråpslag åt något föremål, som jag icke såg i mörkret. Skyndande närmare intill fann jag att en annan gräfling ändock fastnat i hans af mig ringaktade snara, hvarför jag ropade åt honom att gå undan så att jag kunde skjuta. "Det är onödigt och skämmer bort skinnet", svarade han hejdlöst dunkande på. Öfverflödigt var det ock, ty han hade så pass väl träffat djurets nos eller nacke och snaran satt så regelrätt hårdt åtdragen kring halsen, att effekten var gifven samt ett puukkostygn gjorde slut på pinan. Knycken i snaran hade varit så stark, att den ofvan stenblocket växande mariga, två finger tjocka tallen, vid hvilken den var fästad, af djuret blifvit kullrifven. Östers gräfling var nog den som först rusat ut, den efterföljande hade jag skjutit på. Denna kunde dock i mörkret icke finnas, hvarför vi begåfvo oss på väg att först söka den af Öster under bataljen borttappade ljusstumpen. Lyckligtvis hade denna hjälpreda icke af sin långa vistelse i Östers fickor blifvit så svart, att vi ej efter förbrukning af ett antal tändstickor skulle hittat den fingerlånga stearinbiten, hvarpå vi liknande lyktgubbar i den stilla natten genomletade skuggorna under de täta al- och enbuskarna. Ungefär tjugu steg från stället ditåt jag skjutit, påträffades slutligen den andra gräflingen död, lika stor och vacker som den första. Därmed var jakten afslutad, och vi dilettanter uti sådan sport kunde ju känna oss belåtna och vara stolta öfver resultatet; blott Östers nöje var betydligt grumladt. På gräflingarna hopbundos bakbenen, Östers mordvapen stacks under surrningarna, och så buro vi på axlarna, tysta och högtidliga, vårt byte hem, dit vi anlände långt efter midnatt rätt uttröttade och medfarna. Följande morgon gräfde Öster ned sin Kurre, som han länge sörjde. Öster beredde själf gräflingskinnen, ty den konsten kände han till, liksom att på smakligt sätt tillaga det eljes så ampert smakande köttet. Han gaf därtill följande föreskrift, sägande som Kajsa Warg: "Man tager" noga bort allt fett, förväller köttet i vatten med tillräckligt salt, litet peppar och än mindre lagerblad samt kokar eller steker det sedan färdigt med smör och äter det — helst kallt till smörgås. Probatum est! Smaka på vid tillfälle, jag har gjort så! Ett och annat från Sommarbo. Öster saknade sin Kurre och ändå nekade jag honom att skaffa sig en annan racka, ty jag hade fått nog af denna, hufvudsakligast emedan hunden icke dugde till annat än att gläfsa på ekorrar och hade flere dåliga egenskaper och karaktärsfel samt var illa uppfostrad. Därför blef jag ock ganska belåten med ödets skickelse, att Öster själf råkade afdagataga sin favorit. Flere gånger hade vi gladt oss åt att vi genom villans läge vid skogskanten fingo göra en och annan inblick i naturlifvet där inne, och då skogens innevånare af princip lämnades i fred, blefvo de icke synnerligen skygga. Sålunda besöktes den ofvanför trädgården belägna åkern, sedan grödan bärgats, under några på hvarandra följande somrar af en tjädermamma, hvilken där tidigt på morgnarna vallade sina mer eller mindre vuxna kycklingar, troligen för att bland stubben söka korn eller insekter. Flere gånger sågo vi hela kullen springa omkring inom skotthåll från gärdesgården, sakta dragande sig längre undan, då de sågo sig observerade. Men fastän vi icke ofredade dem, blef denna idyll i fågelvärlden snart förstörd för oss, och ingen annan än Kurre var fridstöraren. En söndagsmorgon var Kurre försvunnen och återkom först fram på förmiddagen; mycket trött lade han sig att sofva utan att vidröra den åt honom framsatta maten. Detta meddelades mig, och i tron att kräket var sjukt, såg jag närmare på det samt observerade några fina fågeldun omkring nosen. Det var tydligt att hunden begått lönmord på någon fågel och nu mätt af rofvet var trött efter jaktens ansträngning. Men Öster ville icke godkänna mina misstankar, då han icke förut märkt att hans hund jagade. Han trodde att Kurre kommit öfver någon bortkastad fågelvinge, den han söndertuggat. Då hunden hela sommarn var ute på villan och jag endast såg honom om söndagarna, kunde jag icke iakttaga hans bedrifter för att säkert afgöra, om han verkligen jagade på egen hand. Mina misstankar skulle dock snart bekräftas, ty redan följande söndagsmorgon kom Kurre hem medförande det nästan hela skinnet af en ung tjädertupp; mycket väl urskaladt och renslickadt lade han det vid köksdörren, liksom för att visas. Pigan, som fann skinnet och hade hundens mathållning sig anförtrodd, kunde också meddela, att han hela veckan saknat matlust. Det var således säkert, att han under tiden ödelagt tjäderflocken, som varit vår närmaste granne. Tämligen förargad gjorde jag Öster förebråelser öfver denna hundens osed och dåliga dressyr, men han tycktes långtifrån anse jakten på egen hand som ett fel hos kräket; han antog det tvärtom vara ett slående bevis på dess inneboende fågelhundsnatur, som först nu sent omsider kom till utveckling. Min motvilja för Kurre tror jag ej att han rätt förstod eller gillade. Men tjädrarna försvunno ur villans grannskap, och då skadan engång var skedd, fick Öster behålla sin Kurre. Äfven hararna trifdes väl som våra grannar, sedan jag snart efter inflyttningen i villan aflifvat gårdens båda gamla ovanligt stora katthanar, hvilka voro ihärdiga jägare, ehuru de som favoriter lefde hos ett par äldre fröknar. I trots af att de således hade god kosthållning, jagade de dock af naturdrift och blodtörst samt skydde inga ansträngningar för att tillfredsställa sin mordlust. Dessa vilddjurs bekantskap gjorde jag, då de började hemsöka de i närheten af villan i träden uppsatta fågelhålkarna. Tidigt en söndagsmorgon knackade Öster på dörren och bad mig komma ut med bössan. Så fort sig göra lät efterkom jag hans begäran och fick se en katt sitta på taket af en strax intill byggningen uppsatt hålk, hvaruti ett par rödstjärtar byggt sitt bo, och de gamla fåglarna flaxade i sin förtviflan skrikande omkring rofdjuret. Detta måtte haft dåligt samvete sedan forna bedrifter, ty i det samma banditen fick se mig med bössan, hoppade han från en höjd af väl tre famnar direkt ned på marken och ämnade försvinna, men jag var lika snabb som han och hagelladdningen träffade. Kamraten till denna röfvare såg jag under sommarens lopp flere gånger sent på kvällarna stryka utefter stränderna till och med så långt som öfver fyra km från gården. Man kan tänka sig hvad en jagande katt kan hinna uträtta, då han hela sommarn under dess ljusa nätter drifver kring i skog och mark. Så råkade vi komma öfver honom en morgon på Koljoniemi nära stranden af en igenvuxen skogsäng, sysselsatt med förtärandet af de halfvuxna ungarna i ett trastbo och ditlockade af de gamla fåglarnas skrän. Den gången slapp han helskinnad undan, ty så tidigt på sommaren brukade bössan icke vara med i båten, men något senare lyckades jag nära villan få honom framför bössmynningen och gaf honom i hastigheten en laddning sparfhagel. Visst fräste och spottade han värre, men detta tycktes dock icke vidare genera honom, ty nästa söndag hörde jag af gårdsfogden, att han kommit hem med en harunge. Till villan kom han icke mer, om ej möjligen under nätterna; där hade han blifvit för illa bemött, och visade jag mig vid gården, lagade han sig kvickt undan. Någon tid därefter upptäckte Öster, att denna kattf—n, som han alltid yttrade sig, ty han tålde lika litet som jag dessa halftama vilddjur, tidigt på morgnarna brukade besöka den omkring hundra steg från villan belägna platsen mellan strandstenarna, hvarest fisken rensades. Dit lade jag en räfsax, men ansåg olyckligtvis det icke vara nödigt att binda fast densamma, och följden blef att katten på söndagsmorgonen kröp hem till gården släpande saxen med sig. De gamla damernas förfäran och indignation öfver min grymhet mot djur kan man tänka sig; jag skulle blott önskat, att de sett, då katten mumsade i sig de lefvande trastungarna. Följande vår, då kattrackorna voro borta, hade vi hararna till grannar vid villan. Då vi till midsommaren 1877 flyttade in uti villan Sommarbo, voro skatorna från Teiskola gård det första främmande som tidigt påföljande morgon gjorde besök hos oss. De hade nog sett, att föregående eftermiddag vid inflyttningen något nytt försiggått, och in funno sig nu af nyfikenhet eller för att se om intet var att förtjäna. Tvärs öfver viken är icke långt och därför medförde herrskapet hela årets uppsättning af efterkommande; de voro således en hel svärm, och då de gamla förmodligen hade mycket nytt att undervisa ungdomen om, stördes vi redan vid soluppgången af deras oändliga käbbel och kraxande. Sådana besök äro föga trefliga för den som tycker om stillhet och frid på söndagsmorgonen, och då dessa påhälsningar därefter dagligen förnyades och jag reguljärt hvarje söndagsmorgon trakterades med skatornas revelj, började jag fundera på, huru vi kunde bli af med detta otrefliga följe. På vikens andra sida invid gårdens karaktärsbyggning stodo ett par höga och ovanligt täta granar, uti hvilka flere par skator häckade och hade sitt ständiga tillhåll. På topparna af dessa hufvudkvarter satt dagen i ända alltid någon skata som vakt eller utpost för att iakttaga, hvad som föregick i nejden, och platsen var väl vald till utkik öfver hela omgifningen samt att därifrån sedan företaga hela skatfamiljens gemensamma exkursioner. Om Öster eller husets jungfru på morgonen vid stranden rensade den aftonen förut fångade fisken, observerades det strax af den i grantoppen posterade vakten, och några ögonblick sedan de lämnat platsen, voro skatorna i håll med att förtära afskrädet. Det var intet ondt i detta, snarare tvärtom, och vi skulle gärna för renhållningens skull hafva unnat dem den förplägningen, blott de hållit sig tysta. Snart blefvo vi dock så utledsna vid den ständiga skatlåten både tidigt och sent, att jag trots söndagsmorgonen skickade en hagelsvärm på det talträngda följet på takåsen. Däraf stupade tyvärr blott en enda, men skottet hade dock den påföljd, att de för en tid icke vågade sig så nära inpå, och vi fingo ro för sällskapet på morgnarna. Jag erfor att så snart ångslupen på måndagsmorgonen var afgången och skatorna således kunde vara säkra för mig, infunno de sig strax mangrant vid villan och voro lika hemmastadda som förut, hvarvid de förde ett ständigt oväsen, som fortsattes under alla veckans dagar ända till lördagen, då de vid middagstiden rymde från stället, ty när ångslupen på e.m. anlände, syntes ingen enda till. Till dessa visiter var visserligen den allt som oftast pågående fiskrensningen en orsak, men då afskrädet en längre tid gräfdes ned, blef det icke mycket bättre, nyfikenheten dref dem ändå dit. Jag beslöt därför att försöka minska skrikhalsarnas antal och förklarade dem krig med våld och list. Otrefliga att ständigt ha i öronen voro de lystringsrop, som vakten i grantoppen lät höra ifrån den stund, då ångslupen på lördagsaftonen lade till vid villan, och så snart jag visade mig ute någonstädes. För att göra slut på dessa varningar, ämnade jag förstöra de gamla skatbona i granarna, i hopp att de därefter skulle sky stället, och gick därför en dag dit med Östers 16-åriga pojke, som för detta ändamål fått följa med från staden. Han var en stark och vig ungdom och gjorde ihärdiga ansträngningar att bana sig väg upp i något af träden, men dessa voro så ovanligt tätvuxna och fulla af grenar och kvistar invid stammen, att han måste komma ned med oförrättadt ärende. Detta försök misslyckades således, men skatorna blefvo dock däraf så uppretade, att de i mängd infunno sig i närheten för att protestera mot hemgången, och jag kom därunder åt att från en gömma skjuta ett par af dem. Det återstod nu intet annat än att hålla efter de fridstörare, som envisades att komma öfver viken, och detta försöktes på flere sätt. Sedan jag engång kommit åt att skjuta i skatsvärmen på afskrädesplatsen, visade de sig under dagens lopp icke vidare där, men Öster kom snart underfund med att de infunno sig tidigt i dagningen, innan ens tuppen vaknat. Så dags hade jag ingen lust att stiga upp för skatornas skull och tillsade Öster att i mitt ställe skjuta dem. Detta lyckades honom också, men blott engång, och därefter aktade de sig samt infunno sig endast då vi båda voro frånvarande; oväsendet var då så mycket värre, helst sedan vid villan underhölls en vingskjuten skatunge, med hvilken de ständigt hade något otaldt. Öster föreslog nu att försöka fånga dem med sax, och ett par råttsaxar anskaffades, gillrades med fiskbitar och nedlades på rensningsplatsen väl gömda uti fin sand, hvarjämte fiskstycken ströddes omkring saxarna. Antingen skatorna dock voro så ytterst försiktiga, då de togo sin föda, eller så raffineradt kloka, att de märkte att fiskbitarna voro fastbundna vid saxens giller, nog af, de kringströdda lockbitarna gingo alltid åt, men saxarna blefvo lika säkert orörda. Detta försåt misslyckades totalt, ehuru vi hade väntat att få tag åtminstone i en, förrän de andra blefvo varskodda. Då gaf jag åt Öster ett antal mycket små och fina metkrokar fästade vid långa guttafsar, hvilka förr användts vid forellmete, men nu förlorat fjäderflugorna. Härtill metade han löjor små nog att kunna sväljas hela af en skata, och trädde med agnnål tafsen genom dem så, att kroken helt omärkligt satt uti fiskens mungipa. Dessa försåtliga fiskar ankrades sedan här och där bland annat afskräde och tafsarna doldes väl i sand och mossa, men det tjänade äfven till intet, ty ehuru allt annat ätbart på platsen af skatorna förtärdes, fingo dessa fiskar hela veckan ligga i fred; då togos krokarna bort och de torkade betena voro följande dag försvunna. Är sådant instinkt hos skatorna eller öfverläggning och förstånd? Det må nu kallas hvad som helst, men sluga krabater äro dessa fåglar och narr gjorde de af våra konster, ty af alla våra försök att på ett eller annat sätt öfverlista dem hade blott ett framgång. Vi läto skatorna under ett par veckor vara ostörda och de blefvo snart äter lika dristiga och oförskämda som förut, ja de togo sig nu till att postera en vakt i toppen af ett träd på gården vid villan, hvilken ständigt kacklade, då de andra hade något för sig i närheten, men tillika var så försiktig, att jag icke kom åt den med bössan. Då lät jag en söndagsmorgon, medan jungfrun åter rensade fisk, Öster elda upp ångslupen och med roddbåten på släp ensam fara ut på viken samt ankra där utom synhåll för granarna vid gården. Själf hade jag förut skaffat bössan in i vedlidret, hvarest en skottglugg redan tidigare fanns i väggen, och jag behöfde ej vänta tio minuter, sedan pigan slutat med rensningen, då minst tjugu skator redan höllo på att sluka afskrädet. Det var ett lefverne värdt att ses och höras, helst det såg bra lustigt ut, då två fåglar höllo på att svälja hvar sin ända af samma tarmhärfva. Efter så många missräkningar skickade jag med en viss tillfredsställelse båda pipornas innehåll in i flocken, hvaraf fem stycken blefvo på platsen och två sårade ramlade i sjön för att sedan fiskas upp af den med roddbåten återvändande Öster. Detta var ett svårt nederlag för skatorna, men det gaf oss ro för resten af sommaren. Under följande år, 1878, brydde vi oss till en början icke om skatorna, eftersom de icke voro så närgångna och störande vid villan som tillförene; jag hade ock insett det lönlösa uti försöken att komma åt dem med bössan, de kände mig som fiende och aktade sig, så att jag sällan såg någon annan af dem än vaktposten i granarna. En sommarafton hade jag hängt upp härfveln med dragrefven på en spik i väggen uti den öppna verandan på villans gårdssida, och vid refven hängde draget, en liten silfverfisk försedd med tre stycken tregreniga krokar. Följande morgon, då vi tidigt ämnade oss ut på fiske, gick jag för att taga draget och fann nog härfveln och refven på sin plats, men silfverfisken var borta. Vid närmare påseende visade sig en del af refven vara dragen från härfveln och ligga på gården. Jag följde refven och fann att den på ett afstånd af tjugu steg ledde till en rad grästorfvor, upplagda i kanten af en rabatt, och slutade under en af dessa. Där var dragfisken väl gömd och faststoppad med jord, så att jag fick rycka litet i refven, innan den lossnade. Hade draget varit löst, skulle jag nog fått söka förgäfves. Detta lilla prof på tjufaktighet var anledning till att det åter blef fråga om att hålla skatorna på afstånd, och Öster kom nu fram med ett nytt förslag, hvilket han hade funderat ut under vintern. Detta gick ut på att jag skulle få skjuta från vedlidret, utan att behöfva bråka med bortförandet af ångslupen för hvarje gäng. Öster grundade sin plan på det påståendet, att skatorna trots all sin klokhet icke kunna räkna längre än till fem. Då vi sedan förra året icke förföljt fåglarna, hade de småningom åter blifvit tryggare, och fastän de icke mera voro alldeles så närgångna som förr, då de höllo sina skvallerkonseljer på villataket, infunno de sig dock regelbundet vid rensningsplatsen, så snart afskrädet serverats, och visade så ringa rädsla för Öster och pigan, att de småpratande i närmaste träd knappast gäfvo sig tid att invänta deras bortgång, innan kalaset börjades. Dessa båda kunde liksom barnen alltid nalkas dem på tjugu stegs afstånd, utan att fåglarna visade tecken af oro; så kunde främmande folk äfven gå ganska nära förbi, men blott jag visade mig utom byggningen på väg till vedlidret, hvarifrån jag brukade skjuta, voro de ögonblickligen sin kos, äfven om jag icke medförde bössa och var annorlunda kostymerad än vanligt. Denna fåglarnas trygghet för andra än mig ingick uti Östers planläggning. Listen bestod däruti, att alla villans innevånare, under vaktpostens ögon och medan kråkorna förplägade sig uti spridd ordning, i sakta mak några gånger skulle vandra vägen fram och åter mellan lidret och byggningen, samt att så snart deltagarena i promenaden voro flere än fem, skulle jag kunna vara med i hopen och få kvarstanna i lidret för att skjuta, ty skatorna kunde nog hålla reda på de fem som återvände därifrån, men icke på den sjätte, så påstod Öster. Detta förslag roade oss alla och försöket utfördes strax efter nästa fiskrensning. För att åstadkomma den nödiga folkmängden funnos utom Öster och mig att tillgå tre fruntimmer och två barn. Öster ville visst icke godkänna småfolket och fritog sig, om experimentet därigenom skulle misslyckas, men det fick gå för sig ändå, emedan ej flere stora för tillfället funnos. Medan pigan ännu höll på med rensningen och de andra under Östers kommando öfvade sig i gåsmarschen till och från lidret, kostymerade jag mig, för att bli så oigenkännlig som möjligt, nedtill med kjortel och på hufvudet med en duk som bra nog dolde ansiktet. Då jag dessutom var i skjortärmarna skulle vakten, som redan satt i björktoppen på gården, ha skarpa ögon och godt förstånd för att märka intrigen. Så snart pigan återkommit och gick med i den glesa raden, blandade äfven jag mig dit. Med en viss spänning begaf jag mig på väg, och då vakten i trädet gaf ifrån sig några ljud med detsamma jag passerade under honom, trodde jag allt vara förloradt, men lurad blef han ändå och oupptäckt kom jag fram. Så snart mina medhjälpare med korta mellantider en och en återvändt från lidret och skatorna infunnit sig samt samlats på ett ställe, sköt jag sex stycken med ett skott. Detta sätt att öfverlista dessa sluga fåglar är visst något omständligt, men det utfördes efter några veckors mellantid flere gånger under den sommarn och lyckades alltid. Skatorna tyckas således verkligen icke kunna räkna till mera än fem, ty då vi för att noggrannare undersöka förhållandet, ett par gånger försökte med tre eller fyra personer i marschen, gaf vakten alarmsignal och skatorna infunno sig icke, så snart en af de få medverkande blef kvar i vedlidret. Detta tyckte vi var rätt märkvärdigt. Vi insågo dock slutligen att intet märkbart kunde uträttas för minskande af skatorna, ty följande sommar voro de åter lika manstarka som förut. För att slippa ha dem på nära håll lät jag efter nästa utflyttning förlägga platsen för fiskrensningen till andra sidan af landsvägen närmare fyrahundra steg från villan. Detta var mycket verksammare än både list och våld, vi hörde icke mycket af skatorna därefter och brydde oss icke vidare om dem; segrare i striden voro de sålunda ändå i längden. Den förut omnämnda skadskjutna skatan hade på barnens förbön fått behålla lifvet och bodde till en början i en hönsbur, men blef småningom så tam, att den fick springa fritt omkring och visade ingen lust att rymma. Barnen matade henne med allt möjligt, men dock mest med fisk, som de själfva metade. Denna fågel blef en mycket argsint och ilsken krabat, som alltid var färdig att hugga till med sin hvassa näbb, om man icke passade på att akta ögonen och hålla fingrarna undan då man gaf henne mat. Detta lilla glupska djur kunde sluka flere små fiskar efter hvarandra, så att den sista oftast satt kvar i halsen. Då barnen första gången sågo fågeln sitta orörlig och rak med en fiskstjärt stickande fram ur näbben, förgäfves bjudande till att få ned den stora biten, blefvo de, då det icke hjälpte att hälla vatten i näbben, skrämda och rusade in, ropande: "Tara dör, Tara storknar, Tara har fått en för stor fisk i halsen!" Namnet Tara hade barnen gifvit fågeln, emedan den hela dagen i ända skrek "arrr, arrr, arrr" så snart någon var i närheten; detta lät som ett varningsrop, ty kom man för nära fick man känna af näbben. Det såg visst hemskt ut att se fågeln stå pilrak med ut- och invända ögon och till marken hängande vingar, medan löjstjärten tittade fram ur näbben, men litet massage hjälpte snart ned fisken, och då kommo ögonen åter på rätt. Småningom blef Tara så hemvan, att hon rådde på barnen och Östers Kurre lika väl som på den till en stadig bässe uppväxta lamungen, som vi hittat, och det var ganska lustigt att se då jungfrun på morgonen gick till källaren efter mjölk. Alla tre kräken hade af henne blifvit vanda att då få sig tilldeladt litet däraf och denna utdelning aflöpte aldrig utan ihållande nappatag mellan kontrahenterna. Kurre skällde och nafsade, Pelle stångade, så mycket han med sina korta hornstumpar kom åt, men Tara rådde på dem båda, ty hon satt på deras hufvuden och hackade dem i synen turvis. Då måste de andra ge vika, tills hon på kanten af kräkens gemensamma mjölkfat druckit sig mätt. Småningom hade Tara blifvit så flygfärdig att hon orkade upp på taket, och där fick hon ibland besök af släkten, hvilken hon dock icke ville veta af och körde bort alla utan åtskillnad. Bäst trifdes skatan inomhus, och kunde hon smyga sig dit genom dörr eller fönster, så satt hon helst långa stunder framför spegeln försjunken i själfbetraktelser. Passade man icke på att stänga dörrar och fönster, då bordet dukades, så fick man se märken efter henne i gräddskålar och smörfat, ty aptit hade hon alltid, och intressant var att iakttaga fågelns uppmärksamhet och den slughet, hvarmed hon följde hvad som försiggick. Hon såg och kom ihåg allt, som gömdes eller ställdes undan, och begagnade sig sedan af lägligt tillfälle för att obemärkt lägga sig till med det åtrådda, om detta ock först lyckades en eller flere dagar efteråt. Blefvo dörrarna till rummen på morgonen någon gång lämnade öppna, så voro de tre kräken, hunden, bässen och skatan, som redan länge väntat i förstugan, ögonblickligen inne hos barnen och lefde där värre, ty barnen hade skämt bort lekkamraterna och det var icke lätt att få ut dem. Men Tara tyckte som andra hennes släktingar mycket om det som var blankt och detta var hennes olycka. På hösten flyttade hon med till staden och hölls lös i köket. Där försvann småningom ett och annat som glänste, och då jungfrun en gång kom öfver henne på väg ut genom fönstret med en silfversked, var hennes öde besegladt. En annan barnens afhållna lekkamrat var, som nämnts, bässen "Pelle" i dess yngre dagar. Detta hittebarn från den ensliga ön i Koljonselkä hölls af fostermodern, husets jungfru, städse snöhvitt, tvättadt och kammadt, samt såg med ett rödt eller blått band om halsen ganska idylliskt ut, ungefär som ett lam i adertonhundratalets herdesånger. Lamungen matades uteslutande med mjölk, och detta födoämne bekom den så väl, att den mot hösten vardt en grann utställningsbässe af tavastländsk landtras. Men det gick som för annan ungdom, ingen uppfostran tog på honom, och ju större han växte, ju mera han började vara medveten om sin styrka, desto envisare och stridslystnare blef han. Snart var han en sådan bjässe, att han inom villans inhägnad ingen annan buse hade än skatan Tara, hvilken högg honom på nosen; utanför stängslet fruktade han sina egna släktingar, gårdens fårflock. Ty då denna på eftersommaren betade i hagen intill villan och Pelle fick se så många honom liknande kräk, blef han rädd och rusade i förskräckelsen in i köket och under kjolarna på fostermodern, så att hon drogs omkull. För att vänjas vid sådant sällskap togs då Pelle fatt och fördes med våld ut i fårvallen, men afsikten misslyckades totalt, ty knappast hade han blifvit lössläppt så for han därifrån utförbacke och, utan att i förskräckelsen se hvart det bar, rakt ned i sjön, där det dock var långgrundt. Då vattnet steg honom under buken, hejdade han sig, men vågade sig icke i land, där hela fårskocken samlats som åskådare. Ideligen skrikande bä, bää, som väl skulle betyda hjälp, hjälp, stod han kvar där, tills Öster bärgade honom. I detta fall var Pelle ingen hjälte, och denna rädsla för andra får gick aldrig ur honom, så länge han lefde. Då Pelle växt upp vid oblandad mjölkdiet, lärde han sig under sommarn icke att äta gräs, fastän han tjudrades där det vackraste växte. Gräset skars åt honom och barnen stoppade det många gånger med våld i hans mun, men allt var förspilld möda, Pelle förstod icke att tugga och spottade ut maten, ty han hade aldrig sett någon äta gräs. Ledsamt nog hade icke ens fostermodern lust att föregå med godt exempel och äta gräs för att lära honom. Så stod den stackarn, då han var hungrig, och ropade sitt bä, bää, hvilket då måtte hafva betydt mjölk, mjölk, ända tills han fick sin begäran uppfylld, ty den låten var i längden mycket otreflig. Pelle var mycket dum och envis och kom sig därför icke för med gräsdieten, så länge han var på landet. Under tiden hade han dock hunnit med att uträtta ett och annat. Pelle fick i unga dagar gå lös inom villans område, ty han gjorde aldrig skada och förstod sig icke ens på de läckraste grönsaker i köksträdgården. Som yngre lät han barnen tuffla om sig efter behag, men uppväxt blef han okynnig och oregerlig, hans lek närgången och plump. Det var honom ett nöje att traktera husets lilla dotter med en puff på det mjukaste stället af baksidan, så att hon föll framstupa, och den fyraårige brodern, som liggande på marken djärfdes nicka åt honom med hufvudet, fick sig strax en puff i pannan med den effekt, att två mörkblå uppsvullna knölar visade hvar de växande hornstumparna träffat. Pelle tyckte mycket om socker; han hade fått någon bit då toppsocker hackades sönder, hvarför han kände till det därvid åstadkomna bullret, och följden blef snart den att han, så snart de välbekanta knackningarna hördes, rusade mot köksdörren. Lyckades han då komma in och icke strax erhöll den vana tributen, så trakterade han den hackande så oförsynt med hornstumparna, att han snart blef ensam vid sockerlådan. Dessa närgångna attentat gjorde småningom slut på kamratskapet, Pelle kördes bort och hade ledsamt i ensamheten, hvilket han yttrade med ihållande bä, bä-ä, som troligen äfven betyder att det är tråkigt att vara allena. Fruntimren voro slutligen smått rädda för honom, ty då de gingo någonstädes, där han var i närheten, förfelade han aldrig att som objuden kavaljer infinna sig till sällskap. Han gick då tätt bredvid dem eller till hälften framför deras fötter, så det var nästan ogörligt för dem att komma framåt. Puffades han på allvar undan eller fick en lindrig spark, så blef han förolämpad, och innan man visste af det, vankades en så eftertrycklig puff i ena knävecket, att man stupade i kull som en kägla. Detta hände äfven andra än barnen, till och med Öster, som den gången blef något häpen öfver Pelles styrka. Mest fingo dock fruntimren lida af hans efterhängsenhet och de gingo därför aldrig ut utan käpp. Slutligen måste Pelle hvarje morgon förvisas ut i hagen, och då han där icke ens kunde förströ sig med ätande, gjorde han det med att så ihärdigt skrika sitt bä, bää, tills slutligen någon, som icke orkade höra detta längre eller tyckte synd om kräket, åter släppte in honom på gården. Så pågick detta nöje undan för undan flere gånger på dagen, ända tills Pelle vid sommarns slut flyttade med till staden. Där blef han anställd som stallgumse, och då mjölkutfordringen med detsamma måste bli slut, fick Pelle det mycket svårt och företog sig slutligen, nödd och tvungen af omständigheterna, att hellre äta hö än af svält stryka med på kuppen. Pelle måtte således hafva lärt konsten att äta hö af den bland hästarna som han hyllade sig till, och det bekom honom synbart väl, ty han blef snart riktigt fet, och när han väl blifvit det, så — dog han som andra. Andra och sista jakten på Otavasalo. Fjorton år hade förflutit sedan den förut skildrade första jakten, som jag varit med om på denna stora holme, då jag åter besökte den med afsikt att jaga där, förmodande, att den var lika rik på vildt. Det var i midten af september 1879 denna andra jaktfärd dit företogs med en annan ångslup än då, och äfven jaktkamraterna voro andra. Kassören var afliden tio år förut i en tärande bröstsjukdom och kaptenen hade ett par år efter det hans ångbåtsbolag upplösts sökt sig plats i de sällare jaktmarkerna. De nya följeslagarena voro brännmästaren vid spritfabriken i T:fors O. Gerlin, unter uns "Brännis" kallad, och min gamle trotjänare Öster, äfven de nu längesedan döda. Under årens gång hade jag på Teiskofärderna och äfven eljes ofta kommit förbi Otavasalo i roddbåt och ångslup utan särskild anledning att gå i land där, men öfvertalades nu af Brännis att följa med på en jaktfärd dit. Han, som eljes kände till och hemsökte hvar holme och udde nedanom Muurola kanal, påstod sig icke ha jagat där, ehuru han skulle haft god tid därtill, eftersom hans fabrik icke arbetade på somrarna. Då var han kapten på hjulångaren "Elias Lönnrot", sedan den flyttats till Näsijärvi, där den släpade stockflottar på vattendraget. Medan båten krälade fram mellan uddar och holmar fördref han tiden med att jaga öfverallt längs båtens stråkväg och gjorde slut på allt hvad han kunde komma öfver af hoppande och flaxande villebråd. Han påstod, att det borde finnas både hare och fågel på Otavasalo och äfven jag trodde så, efter hvad jag längesedan sett och — emedan han icke varit där. Brännis var en treflig kamrat och som väldig Nimrod alltid egare af goda stöfvare, hvarför det var ett nöje att jaga i hans sällskap. Då hvarken han eller jag egde hund som skällde för fågel, hade Öster anskaffat en "tiisti" från Ylöjärvi som skulle vara van att titta efter tjäder i granarna. Liksom vid förra jaktfärden till Otavasalo anlände vi denna gång dit i mörkningen. Vädret var klart, lugnt och torrt, lofvande något månsken fram på natten. Vi lade till med ångslupen vid samma sedan förra besöket bekanta ställe, där allt tycktes vara sig likt, utom att den till stranden genom alskogen ledande öppningen nästan vuxit igen. Då aftonen var varm, hoppades vi att natten icke skulle bli alltför sval och beslöto därför att öfvernatta i det fria, i synnerhet som bänkarna i ångslupens "salong" voro väl smala och obekväma att ligga på. Öster fick stanna som vakt ombord och stöfvarna instängdes i hans koj uti fören. Medtagande ett par pläder, fågelhunden och en påtänd lykta trängde vi fram mellan albuskarna och sökte oss till en mindre skogsäng, omgifven af större och mindre täta granar. Under en af dessa slogo vi oss ned, lindande in oss uti pläderna, släckte lyktan och försökte somna. Detta lyckades snart för kamraten, men jag, som alltid haft svårt att få sömn ute i fria naturen, låg länge vaken, lyssnande till ständigt förekommande ljud och spanande efter hvarje skymt af föremålen i det trots stjärneglansen djupa mörkret. Längre fram på natten måste jag ändå ha somnat, ty jag vaknade ur halfslummern af den mellan oss liggande hundens sakta morrande. Jag satte mig hastigt upp och lyssnade. Ofvan trädtopparna till vänster stod månen klart belysande den lilla ängstäppan framför oss och granarna bortåt höger sida, hvartåt den alltjämt svagt morrande hunden såg. I den djupa skuggan under de höga träden försökte jag förgäfves upptäcka något som kunde hafva väckt hundens uppmärksamhet, då tydliga ljud hördes, liknande en tupps skrockande läten, om han under natten ofredas på sin stång i hönshuset. Med detsamma gläfsade hunden och jag gaf en omild knuff åt kamraten, hvilket kom honom att hoppa upp och fatta bössan. Allt detta hände inom några ögonblick. Ytterligare ett skrockande hördes, och då vi sprungo upp kom ett svart flaxande föremål, ständigt utstötande samma ljud, mera fallande än flygande ur de i fullt månljus stående granarna ned på ängen omkring tjugu steg framför oss, och där snurrade det omkring liksom besatt af en ond ande. Hunden rusade dit, Brännis sköt och vi skyndade båda till. Lyktan hade jag medtagit, och vid dess sken såg jag en stor tjädertupp ligga död på marken och hunden hålla på med att skaka lifhanken ur ett svart djur, hvilket han på inga villkor ville afstå åt Brännis. Då denne slutligen med ord och smek lyckats något lugna den rasande tiistin och förmått honom att släppa fångsten, upptäckte vi att det denna gång icke var en jagande kattf—n, som vi råkat komma öfver, utan en mård, hvilken troligen fått med af skottet, eftersom hunden fått tag uti honom. Vid lyktans svaga ljus undersökte vi tjädern och funno honom illa sargad på halsen samt luftstrupen nästan afbiten. Den hade alltså säkert blifvit mårdens byte, om icke ödet fogat att både angriparen och den öfverfallna nu voro vårt. Mården hade således varit på röfvarstråt i månskenet och öfverrumplat den sofvande tjädern, hade bitit sig fast och därpå af den flyende förts ned till marken, där de båda fått dela samma Öde. Brännis var mycket belåten med den sällsynta dubletten skjuten vid månskenets svaga belysning, hvilken jag dock mera ansåg vara en lyckträff, hvarför jag mest fägnade mig åt den erhållna och säkert sällsynta inblicken uti lifvet i naturen, där ju lömska mord äro "mörkrets gärningar" och där det är "all världens lopp, att den ene äter den andre opp". Att sofva ville efter denna egendomliga tilldragelse icke vidare bli något af, vi samtalade länge om händelsen, tills det småningom ljusnade och vi måste tänka på vår jakt. Pläderna och det så oväntadt öfverkomna villebrådet gömdes tillsvidare i närheten af vår hviloplats, hvarefter vi följde den redan länge oroliga hunden på hans forskningsvandring under granarna. Ehuru denna tiisti var lika kvick och ifrig att söka som hans föregångare för fjorton år sedan, tycktes han dock ha mycket sämre tur att hitta fågel eller rättare sagdt ingen tur alls, ty allt lystringsmorrande och alla svansviftningar uteblefvo totalt. Ju längre vi vandrade, desto längre blefvo vi ock i synen, och då vi öfver en timme förgäfves smugit framåt under tystnad, satte vi oss och fortsatte att tiga. Efter en stund kom hunden och tog plats bredvid oss; synbarligen hade äfven han förlorat hågen för att längre fortsätta det lönlösa sökandet. Sorgliga utsikter! Utom den af mården mördade tjädern hade vi ingen sett; ja, ej ens någon annan fågel, och nu var det redan ljusa dagen. Hvart vi än kommo, på alla kreatursstigar, hvilka i stort antal föra kors och tvärs öfver holmen, funnos slagfällor för fågelfångst gillrade eller hopfallna; rundtomkring hvarje glänta, där bärris växte, stodo de ställvis så tätt, att de i kil form uppsatta rishägnaderna nådde hvarandra. Här hade fågelfångst bedrifvits i stor skala och vi kunde icke undgå att fästa vår uppmärksamhet vid dessa i så ovanlig mängd här förekommande utrotningsverktyg för skogsfågel, af hvilka jag vid föregående besök icke observerat ett enda. Vi sågo många fällor, vid hvilka i större myckenhet af vinden kringspridda fjädrar förrådde, att räfven eller annat rofdjur anammat fångsten innan fångstmannen vittjat dem; han hade således arbetat för att proviantera räfven. Vi kommo sålunda småningom till full visshet om att denna förr genom sitt aflägsna läge fredade och därför rika jaktmark blifvit, hvad villebrådet beträffade, illa medfaren af människor och rofdjur, åtminstone var tjäderstammen totalt ödelagd, och den af mården under natten tagna tuppen föreföll oss som "den siste Mohikanen" uti Coopers berättelser om indianerna i Nordamerika, ty vi fingo icke se någon vidare under våra vandringar öfver hela den stora holmen, endast fällor, många fällor, "legio" som Brännis sade. Betydligt reducerade till humöret återvände vi ned till ångslupen för att se hvad Öster höll på med och funno morgonkaffet färdigt. Han yttrade sin förvåning öfver att han icke hört oss skjuta, och då vi meddelade honom den erfarenhet vi haft och hvilket intryck vi fått af hvad vi sett, sade han sig hafva anat det, emedan han hela morgonen sett en stor slaghök kretsa öfver holmen. Således fanns där äfven en sådan buse. Efter kaffefrukosten skulle det bli harjakt och vi begåfvo oss på väg med hundarna i den förhoppning, att hararna på ön icke minskats i så betänklig grad som tjädrarna. Öster hade ingen lust att följa med, ty han menade att man under så fatta omständigheter mycket säkrare kunde taga abborrar i sjön än harar på Otavasalo. På morgonen hade himlen blifvit gråmulen, men då vädret höll sig lugnt och dagg fallit tidigare på natten, var det gynnsamt för harjakt. Länge vandrade vi hit och dit samt kommo slutligen till höjden midt på holmen, utan att hundarna fått upp, ehuru de sökte ifrigt. Då stället var fritt beläget, satte jag mig där och såg uppåt det allt mer mulnande himlahvalfvet, funderande på om det skulle bli regn. Brännis kom ock dit, och vi talade om att återvända till staden, då jag fick se den af Öster omnämnda roffågeln göra sina kretsar lågt öfver träden norrut och småningom komma allt närmare. Jag fäste kamratens uppmärksamhet på honom och gjorde mig färdig att skjuta. Brännis sade visst skrattande: "den går nog fri för dig, han är för högt uppe", men jag kände till min långa bössas egenskap att skjuta långt och sprida måttligt samt väntade tåligt. Då höken slutligen befann sig rätt öfver oss sköt jag; fågeln gjorde ett par häftiga vingslag liksom för att hålla sig uppe och kom därpå som en sten ned på marken ett kort stycke ifrån oss. Det var en stor fullvuxen jaktfalk, som fått fyra hagel i kroppen, hvaraf ett genom underkäken rätt upp i skallen. En stund sutto vi ännu kvar och undersökte hökens skottsår, men sedan vi till nöjes betraktat fågeln, kallade kamraten på hundarna, jag hängde fågeln på ryggen och vi gingo för att göra ett sista försök mot holmens östra ända. Hunna till en från norr i holmen inskuren vik fingo hundarna upp emellan strandens alar; med högljudt skall gick drefvet utmed stranden västerut. Att följa tätt efter eller genskjuta drefvet, som i den oländiga marken gick fort undan, var icke värdt att försöka, och af dess raka sträckning utan alla sidobukter slöt Brännis att det gällde räf och icke hare. Vi bjödo dock till att komma möjligast nära och rusade längs de kors och tvärs ledande stigarna åt ångslupen, då vi, knappast hunna halfvägs dit och andfådda saktande farten, hörde ett skott. Det kunde icke varit någon annan än Öster som sköt, och då hundarna med detsamma tystnade, kunde vi gissa hurudant resultatet blifvit. Där fanns således intet vidare att uträtta och därför fortsatte vi vandringen i makligare tempo. Vi medtogo på vägen pläderna och villebrådet samt kommo så slutligen trötta och besvikna fram. Vid båten höll Öster på med att kläda på sig, och då jag frågade om han badat, pekade han skrattande mot ångslupen, där en stor räf låg, och sade att han dykt efter den. Han hade som vanligt sysslat med sina vänner, "de alltid snälla" abborrarna, då han hört drefvet nalkas, och i förmodan att det skulle komma fram utefter den af vattnet lämnade strandkanten, ställde han sig spejande ditåt skjutfärdig i fören af ångslupen. Albuskarna vid udden skymde utsikten längre bort och han fick därför helt oförmodadt se mickels hufvud styrande kursen till den vid udden öfver vattenytan synliga stenen, som omnämnts uti "första jakten på Otavasalo". Öster tyckte räfvens hufvud vara ett för litet mål att skjuta på vid så stort afstånd, därför väntade han på lägligare tillfälle. Då hundarna kommo till stranden och stannade, funderande på om de skulle bege sig till sjös efter räfven, hade denna, som förmodligen ej ämnade fortsätta öfver sundet, nått stenen och kröp upp därpå. Därvid vände han sidan åt Öster, som nu klämde till med den påföljd, att räfven blef liggande med halfva kroppen i vattnet. Detta var tur för Öster, ty hållet var mycket långt och han blef därför synbarligen stolt öfver sin bragd. För att afhämta sitt byte måste han kläda af sig och sedan simmande och krypande öfver de stora stenarna på grundet krångla sig fram i det ganska svala vattnet. Återvägen påstod han var värst, då simmade han, medan han bet räfven i örat. Denna bedrift hade han just hunnit utföra och höll på att åter krypa i "paltorna", då vi kommo fram. Enhvar af oss hade således lyckats att göra slut på något af de vilddjur, som varit med om att ödelägga villebrådet på Otavasalo och förstört jakten för oss; detta var åtminstone ett tillfredsställande resultat af denna eljes så sorgligt misslyckade jaktfärd. Jag hoppas jaktegaren nu bättre än då var fallet sköter villebrådet på holmen. Detta var min sista jakt i Tavastland. Höststämning. När den annalkande höstens dagar påfallande snabbt bli kortare, när fuktiga, gråkalla dimmor svepa allt som sensommaren eger af grönska och blomster i en tät slöja, när de utlefvade löfven sakta, dallrande digna till marken eller af den hvinande första höststormen, som vemodigt klagande rasar i träden, sopas — sopas bort för alltid, när öfverallt tydliga spår af ohjälpligt förfall visa sig i naturen och förgängelsens okufliga makt segrar öfver skapandets "varde", då — är det bäst att lämna sommarnöjet och flytta till staden. Slutord. Månne det finnes någon större och renare njutning för den, som året rundt vecka efter vecka drar sin vef i industrins tjänst, än att under vår korta sommar på lördagseftermiddagen få skaka kontors- eller fabriksdammet utaf sig för att en hel hvilodag njuta af friheten? Det är begripligt, att mången då längtar ut i den fria, friska naturen för att där hvila ut och åter lefva upp samt samla nytt mod och nya krafter för arbetets fortsättande. Människan är i behof af en sådan uppfriskning för själ och kropp, som borde vara tillgänglig för alla. Är det icke härligt då naturen vaknar till nytt lif, då den första friska grönskan spricker fram och ljumma fläktar smeka lefnadslust i allt skapadt efter vinterns långa dödsdvala, då de första vårblommorna titta fram och fågeln sjunger om sin nyvaknade älskog? Att då i den ljusa fridfulla sommarkvällen från sitt eget lilla natursköna sommarbo blicka ut i naturens helgdagsstämning öfver den lugna sjön med de många vackra vikarna och holmarna, öfver skog och fält, är en oskattbar njutning för den som har sinne för naturens skönhet. Lycklig den som har tillfälle därtill! I aftonsvalkan sitter man så trefligt tillsammans och njuter af sin tillvaro, samtalar om ett och annat vid myggans surrande dans och grodornas vårsång från ankdammen eller hundens gläfs från den aflägsna bondgården. Det är en aftonstämning med lugn och fridfull ton, som efter dagens möda verkar vederkvickande på ansträngda nerver, sakta förberedande dem för nattens hvila. Ingen fabriksklocka, ingen lokomotiv- eller ångbåtshvissla, påminnande om förnyadt arbete och jäktande, stör njutningen och friden; lugnande och idylliskt ljuder koskällan från den närbelägna vägen, där den hem vändande hjorden säfligt drager förbi. Från klockstapeln vid den aflägsna kyrkan för den ljumma aftonbrisen klangfulla, högtidliga toner, sakta förklingande mot ett aflägset fjärran, förberedande den stundande hvilodagen, manande till andakt och frid. De ljuda än i minnet som en hälsning från längesedan gångna, njutningsrika dagar. Lyckliga och minnesvärda voro somrarna i Teisko. Tillägg mer än tjugo år senare. Ett mycket gammalt minne. Om våren, då drifvornas sista lämningar smälta bort i skogen för de i träden susande blida fläktarna, då vid solnedgången myggen dansar öfver den svällda bäcken och talltrastens enkla melodiska flöjttoner vemodsfullt och fridfullt hälsa den annalkande skymningen, då känner den gamle jägaren en mäktig, tvingande längtan ut i den vaknande naturen. Den liksom kallar på honom genom åter väckta minnen och bilder från längesedan flydda dagar, då man i ungdomen sköt morkullan, vildandens välsmakligaste fågel, på sträck och mycket mera njöt af nöjet vid denna jakt än af steken. Denna kallelse förnimmer jägaren äfven, fast ödet fängslat honom uti en storstads tryckande kvafva atmosfär, där man intet annat vårtecken får se än dammolnet, som yr på gatan, och den matta grågröna växtligheten i tynande planteringar. Denna längtan ut i det fria kan hvarken kufvas eller tillfredsställas däraf, att man på någon genom ökad ansträngning förvärfvad fridag rymmer ut till landet och vanligen endast för gamla minnens skull bär bössan med sig i skog och mark. Därvid drömmande sig långt, mycket långt tillbaka till de dagar, då man som yngling gick på morkullsjakt, så snart den späda gröna skiftningen visade sig på marken. Den första morkullan! Hvad dessa ord innebära, förstår endast en jägare. Den första morkullan, då man själf är en förstling, en nybörjare i lifvet så väl som på jaktstråten i skogen och ute på marken; då man med böner och löften efter många förmaningar och mycket afundad af kamraterna slutligen erhållit tillstånd att handskas med pappas bössa och skjuta med den, eller uti än lyckligare fall fått en egen till julklapp. Så var förhållandet med mig, och därför drömdes under de tre närmast följande månaderna om tjäderspel, orrlek och morkullssträck. Under väntan på nöjet smög tiden, som man tyckte, oändligt långsamt fram till våren, medan bössan visades åt alla bekanta och deras gamla ofta upprepade jakthistorier med ökadt intresse ånyo åhördes. Tiden användes på bästa sätt till förberedelser för jakten och öfning i skjutning och träffsäkerhet. Det är ju en gammal känd och omtyckt praktik att fästa upp papperslappar på alla väggar och sätta hagelsvärmar uti dem; någon synnerlig konst är det icke, och snart voro alla laduväggar i närheten öfversållade med bly. Mycket svårare är det att träffa rörligt föremål, d.v.s. till en början flygande fågel, och därför måste denna konst öfvas grundligt. Men huru skulle man kunna praktisera detta? Härpå funderades ifrigt och en god vän löste problemet på enkelt vis. Han ställde sig på lagom afstånd och slängde mössan till väders så högt han orkade. Detta sätt är utmärkt, ty efter några få bomskott träffades målet åtskilliga gånger. Fröjden däröfver var visst stor och berättigad å ömse sidor, men tyvärr blandad. Efter den första häpnaden infunno sig betänkligheter öfver de möjliga följderna af vår praktik, ty hans hufvudbonad kunde obehindradt användas som såll. För att icke alldeles förstöra nöjet för vännen och åter få honom glad kunde intet bättre påhittas än att bjuda honom på att skjuta efter min mössa, och det gjorde han gärna. Därefter hade vi intet att förebrå hvarandra. Följderna af vår sportöfning uteblefvo dock icke länge, ty den kortklippta luggen tittade förrädiskt ut genom mössbottnen och röjde oss. Men lyckligtvis har det ledsamma oftast nog någon fägnesam påföljd, och så blef denna skjutöfning orsak till att äldre, erfarna jägare, som verkligen hade varit på morkullsjakt, meddelade, att det därvid är alldeles i sin ordning att mössan kastas högt upp, då morkullan kommer på sträck, ty då gör hon i sträcket en tvär vändning efter mössan, kommer inom håll och kan lättare skjutas. Visserligen tyckte jag att den metoden föreföll litet besynnerlig och omständlig, men försökas skulle den vid första tillfälle. Ändtligen kom våren och morkullorna med den. Kamraten med mössan och jag hade redan långt före solnedgången ströfvat vida kring i skogsbrynet och hoppat på kärrängens vattendränkta tufvor och öfverfyllda diken, hvari grodorna uppstämde sin entoniga aftonsång. Marschen var lång och besvärlig, men slutligen kommo vi fram till den skogsängen kantande täta björkskogen, hvars inre redan doldes af skymningen. Där satte vi oss på en kullfallen trädstam, trötta och våta högt öfver stöfvelskaften, vid hvilka stora klimpar af svart kärrmylla klibbade. Kamraten hade ingen bössa, men följde med af intresse för jakten, hvilket jag i hans ställe äfven hade gjort; han stannade dock där, medan jag flyttade till en friare plats ute bland buskarna på ängen. Framför mig på afstånd stod högskogen blånande i den tilltagande skymningen och därunder låg den buskkantade ängen, genom hvilken den igenväxta bäcken slingrade sig fram; härom någonstädes måste kullorna sträcka. Den lågt stående solen belyser trädtopparna, hvaröfver rökliknande moln af myggor dansa, medan skogen blir allt mera dyster och mörkningen småningom sänker sig öfver dälden; det känns fuktigt och kyligt. Vakan sjunger med flöjtlika toner sin nordiska enkla sång, en hund skäller vid den aflägsna gården, eljes stör intet den djupa friden i naturen. Plötsligt höres dock i stillheten ett aflägset egendomligt knarrande läte. Det är morkullan! Hon kommer! Hjärtat klappar kvickt någonstädes uppåt halsen, fingrarna lyda icke. Jo, hanarna äro spända. För allt i världen blott nu ingen bom! Mössan — ja, mössan — men händerna fumla. Lugn, lugn mössan. Nu kommer den efterlängtade. Behagligt knarrande knorr-knorr-knisp-orrt-orr-pipp, sträcker morkullan uti sakta flykt närmare långsåt ängen, — nu kommer hon inom håll, — då flyger mössan i höjden; förskräckt gör fågeln en tvär vinkel uti flykten kastande sig åt sidan och flyr bort, men så smäller det, han slår vingarna ihop om kroppen och faller med en hörbar duns på marken. Fröjderop ljuder, kamraten svarar och skyndar till. Skall man efter detta lyckoskott stanna för att fortsätta jakten? Nej, man är så lycklig och nöjd med denna enda. Man har ej lugn att vara kvar, glädjen är för stor, man måste hem så fort som möjligt och visa denna sin första morkulla. Mörkret är öfver oss och de första stjärnorna tindra redan trasten har slutat sin entoniga sång och hemvägen är lång. Framåt! Triumferande intågar man i hemmet och visar med en eröfrares stolthet den vackra, tunga, läckra fågeln för husets samlade innevånare, som beundra de vackra fjädrarna, den långa näbben och de små egendomligt bakut sittande ögonen samt glädja sig med mig öfver denna min första morkulla. Många andra ha nog följt efter, men ingen har varit så välkommen och så mycket beaktad som denna; den mest efterlängtade, mest värderade och längst ihågkomna är och blir den första morkullan. Något om morkullor. Tidigt på våren, då snön är borta och vädret i maj blir varmare och fuktigt, då komma morkullarna och då vakna hos dem ömmare känslor liksom hos andra fåglar, som häcka här i norden. Honan sträcker då i skymningen utefter gläntor i skogen vid kanten af skogsängar och kärr, öfver bäckar och löfskog, med smäktande gnäggningar kokett lockande de förälskade hanarna. Dessa förfölja henne då, under flykten bräkande eller knarrande, medan de sinsemellan jaga och stöta efter hvarandra eller i luften göra tumlande gratiösa svängningar. Men blåsa mot aftonen kyliga vindar, då sträcka fåglarna högt och snabbt, då är det svårt för jägaren att träffa dem. Kullan är en ömtålig fågel, hvilken den minsta skrapa af ett hagel faller till marken, men man har henne icke i jaktväskan för det, ty hon är mycket snabb att springa och särdeles skicklig att gömma sig. Har man haft oturen att såra henne lättare, så döljer hon sig genast mästerligt, och skrämmer man efter långt letande slutligen upp henne ur gömman, så försvinner hon åter kvickt bakom någon tufva, trädstam eller buske, trycker hårdt och låter en gå tätt förbi. På detta sätt kan man få fortsätta att söka långa stunder, tills mörkret alldeles fallit på; därför är klokast att taga märke på stället och i sådant fall gå hem utan att söka samt följande morgon återkomma med en god hund, som förstår sin sak och tar fågeln i gömman. Nu för tiden skjuter man ju icke mera morkullan på sträck om våren, men väl för hund under sensommaren; häckningen skadas därigenom mindre, fåglarna äro flere och fetare, men sådan jakt är icke på långt när så intressant, och det är fråga värdt om icke i detta fall det gamla ordspråket har rätt, som påstår: "Den som söderut far, turken tar", ty i södern skjutas många fler morkullor än hos oss och utan betänkande eller konsiderationer. Morkullan återvänder gärna på våren till den trakt, där hon vuxit upp, och bör därför af en omtänksam jägare icke utrotas; men han kan väl efter parningstiden skjuta några af de äfven under de ljusa vårkvällarna fortfarande sträckande hanarna utan att därigenom skada häckningen. Morkullan är en skymningsfågel, som sällan syns till på dagen, ty då uppehåller hon sig mest på ensliga ställen i djupa skogen, där sumpiga trakter och mossar finnas, lifnärande sig med maskar och vattendjur. Allt för skygg är hon dock icke, ty här på Kalliola villas område har hon under en följd af år byggt bo på marken under bärriset nära stranden af Huonijoki å. Ehuru emellanåt uppskrämd af husets lilla terrier, har honan dock icke därför öfvergifvit sitt bo, som innehållit fyra eller fem ovanligt stora ägg, hvilka äro mycket vackert tecknade med en krans af mörka fläckar på ljus botten, och ungarne ha lyckligt blifvit uppfödda, ty här tålas inga kattor. En järpjakt nära Kinteri by. (Viborgs socken 1901.) När järparna sträcka genom parken och påträffas där bland blåbärsriset, är det ju för en gammal jaktvän liksom en kallelse till skogs. Därför blef lösen en vacker dag: Ut på järpjakt! Hvarje årstid har sina behag, och en behagligare höst än den nu pågående hittills varit ha vi inom mannaminne icke haft i trakten. Under hela sommarn, allt till den dag som är, har solen dagligen smålett åt oss från en molnfri himmel, och nu i slutet af september kan man räkna på hennes ynnest för kommande dag och därefter uppgöra sina jaktplaner, utan att behöfva frukta det eljes för årstiden vanliga rusket. Vädret har varit mildt och vårlikt, saknande höstens sträfva kyla och den doft af alltings förgänglighet, som brukar åtfölja höstluften. Till följe af en sådan väderlek ha löfven hållits kvar på träden och där antagit alla de vissnandets stadier motsvarande olika färgtonerna, växlande mellan grönt och gult, orange och purpurrödt, visande dessa varma färger med sällsynt prakt, glänsande uti den redan lågt stående solens milda belysning. Sällan ser man skogen klädd i en sådan mångfald färgnyanser som under dessa vackra höstdagar. Vanligen inträffar hos oss efter mindre sköna och varma somrar tidig frost samt snart därpå regn och storm, som i en handvändning sopa träden bara, innan bladen hunnit antaga alla höstens nu så mångfaldt skiftande kulörer. Detta år liknar hösten en modern artist, som kluddar med de bjärtaste färgtoner i dekadensmanér och vid den underbara belysningen åstadkommer effekter, så mycket mera förtjusande som de äro ovanliga för våra vid dystra och entoniga skogskoloriter vana ögon. Sådant väder lockar jaktvännen ut i skog och mark. Med förnöjelse hänger man den alldagliga konventionella kostymen i skåpet, tager, om man är jägerian, på sig en varmare ylletröja i stället för den obekväma stärkskjortan med löskragen och kryper i den bekväma, korta, mjuka och varmt åtsittande gamla jaktrocken, som af ofta växlande regn och solsken antagit en obestämbar färg, harmonierande med skogens mossiga klippor och trädstammar samt därför mindre oroväckande för dess varsamma och skygga innevånare. I väskan stoppas några smörgåsar och en konjaksskvätt, användbar för uppblandning af dricksvattnet och behöflig efter en ansträngande marsch i den kyliga morgonen. Patronerna stickas i bältet, bössan hänges öfver axeln, och färdig är den gamle jägarn liksom för trettio år sedan, då krafterna visst voro uthålligare och lynnet lättare. Men äfven nu kännes det uppfriskande och föryngrande, då "det bär till skogs" för en gammal natur- och jaktvän. Kamraten och jag voro uppe vid dagningen. Tät dimma låg liksom föregående morgnar öfver nejden, bådande en solvarm och vacker dag utan blåst, lämpligt väder för järpjakten. En sådan lugn morgon höres lockpipans ljud vida omkring och järptupparna äro muntra och rörliga af sig, hvaremot de vid disigt, vått och blåsigt väder sitta olustiga, dufna och tröga, lämnande de lockande ljuden obeaktade. Pipan ljuder då som blåst i en säck, saknande all upplifvande verkan på fåglarna, och bäst är att då stanna hemma. Vid soluppgången voro vi på väg till skogs öfver torra och sanka ängar till en högländt mosse, i hvars svällande mossdynor de långskaftade stöflarna visade sig särdeles användbara, och därefter kommo vi ned i ådalen till ett välbekant ställe, där löfträd voro förhärskande och små buskkantade ängstäppor funnos, Vi visste att järparna brukade hålla till där, ty i närheten växte blåbär och lingon i mängd och sådana platser föredraga de, så länge löfvet sitter kvar på träden. Här skildes jag från kamraten och stannade uti en tät dunge af mindre granar, som växte intill en liten fri plats i ung, blandad löfskog. Där stodo björkarna ljusgula, rönnarna mörkröda och asparna brandgula mellan de mörkgröna granarna, nedtill kantade af gråa gleslöfvade videbuskar; allt öfversålladt efter nattens kyliga dimmor med miljarder daggdroppor, gnistrande som briljanter i morgonsolens strålar. En högtidlig stillhet låg öfver skogen, endast då och då störd af en flyttande trasts sträfva locktoner eller talgmesens knarrande "trrrirp-titt-titt". Jag satt på en gammal trädstubbe i skydd af de unga granarna, en lång stund försjunken i betraktande och glömmande anledningen till min därvaro, då jag af kamratens skott väcktes ur drömmerierna. De föllo två omedelbart efter hvarandra, således en dublett. Nu kom jag mig för med att låta lockpipan ljuda: tsi-tsi-tii-vitsi-vö, och sedan jag upprepat detta några gånger, svarade järptupparna villigt från flere håll. Detta resultat lofvade mer än nog, hvarför jag framtog den andra lockpipan, som härmade järphönans mildare, ljufva och löftesrika läte. Därtill tego tupparna dock, i hvilkas små hjärtan de smäktande tonerna vid den föga värmande höstsolen troligen icke mäktade väcka minnen af vårens älskog, liksom förut okuflig stridslust, som svar på rivalernas utmaningar till kamp för kärleken. Efter en kort stund lät jag tuppens rop åter ljuda, men fick blott ett svar, hvarefter allt blef tyst. Troligen var det gifvet af en äldre, erfarnare kavaljer, som gaf sig tid att först rekognoscera terrängen, innan han antog utmaningen, eller kanske ansåg säkrare undvika den erbjudna tvekampen. Redan fruktade jag, att han rädd om skinnet hellre föredragit att fly framför att fäkta, då ett sakta prasslande hördes och en järptupp marscherade in på den öppna platsen framför videbuskarna, stolt, värdig och färdig till strid om den dolda sköna. Grann var han, då han rakt upprest trippade framåt och med högburet hufvud spejade åt alla håll. Men skottet small. Den lilla hjälten gjorde sitt sista hopp och hans af stridslust och mod svallande blod stänktes vida kring utöfver markens gula blad. Medan jag hämtade den fallne, hörde jag åter kamratens skott, och då dess eko dött bort började jag åter lockandet. Melodin hade knappast ljudit till slut, då en tupp, blind af stridslust eller yr af kärlek, slog ned nästan invid mina fötter. Mäkta dum såg han ut, då han varsnade mig, och var i nästa ögonblick på flykt rakt ifrån mig. Men långt kom han icke innan skottet fällde honom. Då jag reste mig för att taga upp honom, kom en tredje fågel, utstötte sitt kämpaskri och kilade från videbuskarna till höger fram på gläntan. Denna stridstupp såg rätt fånig ut. Högt uppsträckt, med nacktofsen upprest och ömsom flaxande med de vackra prickiga vingarna eller hängande dem utefter marken, stoltserade han omkring än hit än dit, tydligen på utkik efter rivalen eller för att visa den i närheten förmodade hönan, huru ståtlig han var. För några ögonblick fägnade jag mig åt hans åsyn, ty han påminte om en kavaljer från rococotiden i farten med att göra sig till för sin sköna, innan jag försiktigt lyfte bössan med afsikt att göra slut på hans piruetter. Men detta skedde för sent, jag hade låtit honom se sig omkring för länge, han hade varsnat faran och försvann inför mina ögon liksom genom trolleri. Något häpen häröfver gick jag att hämta den sist skjutna fågeln, då ytterligare en kom surrande rätt emot mig. Han skyggade, ändrade kurs och satte sig uti en grantopp nästan utom skotthåll. Jag sköt ändå, han föll och afhämtades med detsamma. Återvänd till min plats satt jag en lång stund och blåste lockhöna utan att få svar. Slutligen kom en unghöna och slog ned nära intill. Hon fick behålla sitt unga lif och satt länge kvar, liksom om hon känt till mina jaktprinciper. Småningom ansåg jag nu jaktnöjet på detta ställe afslutadt för dagen och ämnade lämna det, då en järptupp satte sig i granen rakt öfver mig. Troligen hade jag något för brådt eller kvistarna togo emot, ty en bom blef det på tre famnars afstånd. Förargligt nog! Skottet hade knappt ljudit, då med väldigt brak en stor svart bondhund ursinnigt gläfsande rusade rätt på mig, liksom ämnade han antasta mig för intrång på hans jaktmark. Det var en af dessa allmogens totalt onyttiga och bortskämda hundrackor, hvilka emedan de skälla på fåglar och ekorrar anses vara utmärkta jakthundar och därför innehafva privilegium att året rundt på egen hand ströfva kring i skogarna, förgörande både fyrfota och flygande vildt i vida större mängd än man tror och utan att egarna eller lagen befattar sig med deras förehafvande. Gärna hade jag skickat en hagelsvärm i vilddjuret, men af respekt för bondhämnden, som jag några gånger råkat ut för, och då jag var känd i trakten för att hålla efter jagande hundar och kattor, riskerade jag icke att denna gång expediera kräket till de sälla jaktmarkerna. Några stenar kastade jag dock efter hunden, hvilket tilltag han fann så oförskämdt, att han skulle ha rusat på, om jag icke vändt bössmynningen emot honom. Då förstod han att det kunde bli allvar af och föredrog att ilsket morrande försvinna. Kräket hade visserligen hört skotten och däraf lockats till stället, där han påträffade en obekant person som naturligtvis måste skällas ned. Då detta uppträde försiggått på jaktstället, var ej lönt att fortsätta där, hvarför jag med mitt byte vandrade åt det håll, hvarifrån jag hört kamratens sista skott. Långt behöfde jag icke gå, innan jag mötte honom äfven stadd på hemväg. Han hade skjutit fyra fåglar, hvaraf som jag förmodat de båda första i en dublett, då de som bäst voro i farten att lufva om hvarandra. Äfven han hade haft besök af den jagande hunden, som dock icke vågat sig nära inpå men en lång stund hållit sig i närheten, således förstörande jakten för honom liksom för mig. Treflig jaktkonkurrens! Hemvägen genom skogen i en annan riktning än den vi kommit var njutningsrik för oss gamla naturvänner. Den sköna höstmorgonen lönade rikligen mödan att stiga upp så tidigt och den på äldre dagar ganska ansträngande marschen, om ock jaktbytet blef mindre än vi väntat. Lefve jägarens friska nöje! En s.k. orrjakt för skällande hund. År efter år har jag under senare hälften af sommaren varit utsatt för den förtreten att från morgon till kväll på alla håll ur de villan omgifvande skogarna höra ett olidligt hundgläfs, och oräkneliga gånger har jag blifvit utledsen därpå. Men hvad kan man göra åt det? Ibland, då oljudet pågått alltför nära, har jag förlorat tålamodet, tagit salongsgeväret från väggen och skyndat till skogs för att skjuta — ekorren, som är den oskyldiga orsaken till oväsendet, ty den egentliga fridstöraren, hundrackan, är ju fridlyst. Vid sådana tillfällen har det händt, att jag i skogen påträffat en del af byns 6-15-åriga pojkslynglar, hvilka utrustade med själftillverkade sprättbågar under timtal försökt att med eländigt gjorda träpilar skjuta det uppskrämda djuret och därunder naturligtvis uppeggat hundarna till allt ifrigare gläfs. I hopp om att därmed kunna tillfredsställa pojkarna och få dem att sluta jakten samt gå hem, har jag skjutit åtskilliga ekorrar, men detta visade sig dock tjäna till intet, ty utan att tacka för den skänkta ekorren frågade de om jag icke ville skjuta flere åt dem, och snart snokade hundarna upp ett nytt villebråd, hvarefter jaktskojet fortgick den dagen och de följande, sommaren i ända. Dessa outtröttliga spetshundar, hvilka skälla på snart sagdt allt och alla, jaga äfven med förtjusning på egen hand, och då de icke hållas kopplade, få de sålunda efter behag marodera i skogen. För att göra slut på detta irriterande förhållande, har jag försökt att få köpa de ihärdiga rackorna med afsikt att sedan behandla dem efter förtjänst, men tyvärr äro egarna så ifriga amatörer af den jakt dessa hundar utöfva, att de fordra ohyggliga pris för sina "sipir". På min invändning, att ett kräk som endast förstår gläfsa på ekorrar icke är värdt ett sådant pris, svarades vanligtvis: "Hunden skäller ej på ekorrar, då husbonden är med honom i skogen." Ja, gunås, nu har jag nog reda på att detta påstående är sant. Här i trakten har det flere år å rad varit godt om tall- och grankottar och tillfölje däraf öfverfullt med ekorrar, och sistlidna sommar började hundkonserten, olidligare än någonsin tillförene, redan uti första veckan af augusti. En dag då jag träffade byns ifrigaste jägare, en fyratioårig hemmansegare, vidrörde jag åter hundpinan och anmodade honom att mot ersättning hålla sina hundar bundna eller instängda hemma. Härom ville han emellertid ej höra talas, men försökte trösta mig med att det endast vore några dagar kvar, tills jakttiden ingick, och då ämnade han hvarje dag gå ut med hundarna. Detta var en klen tröst för mig, men samtalet gaf anledning att fråga honom om tillgången vid jakt med spetsracka, och då detta jaktsätt var mig fullkomligt nytt, lofvade han att en dag efter jakttidens början afhämta mig. Redan den 17 augusti infriade han sitt löfte, och klockan var ännu icke fem på morgonen, då han infann sig. Han hade redan varit ute de två föregående dagarna för att undersöka fågeltillgången i trakten, men hade icke påträffat en enda orre eller tjäder inom den närmaste halfmilen, hvarför han menade att vi nu finge bereda oss på en längre utflykt. Att tillgången på fågel var klen i närheten, hade jag redan länge misstänkt, ty här har varit godt om jägare af alla slag under senare tider, och det är flere år sedan jag sist från villans torn hade nöjet höra orren spela på vårmorgonen. Jag förebrådde honom att han ju själf till en stor del var skuld till fågelns försvinnande från trakten, men härtill svarade han skrytsamt skrattande, att hans hund var utmärkt och att han för honom skjutit mycket fågel, samt tillade: "Skjuter inte jag, så skjuta andra, ty fågeln hör den till som tar honom." Då jag icke var hågad för lång vandring i värmen, som var att vänta längre fram på dagen under denna så ovanligt vackra och torra sommar, och då vi åkande kunde komma helt nära den trakt han ämnade brandskatta, lät jag spänna för. Bonden Heikki medförde ett dubbelt knallhattsgevär och en krithvit spetshund med svarta, arga ögon; jag visste af erfarenhet att han var en outtröttlig gläfsare, både ondsint och rörlig. Städse den ifrigaste musikern i ekorrkonserterna, tycktes han förstå att jag icke var någon vän till honom, ty han visade mig morrande tänderna. För jaktens skull ville jag mäkla fred med honom genom att erbjuda honom hvetebröd. Detta tog han dock icke emot, men ett stycke surt bröd och litet mjölk hjälpte till förståelse. Vi åkte västerut genom Sipilä och Vahviala byar åt Saarijärvihållet och togo därpå af till ett enstaka beläget torp, där vi lämnade åkdonet och begåfvo oss till fots ut i ödemarken. Den af halfvuxna barrträd och björkar bestående skogen var på lägre ställen uppfylld af al och videsnår och på öppnare platser funnos mellan träden mattor af högväxt blåbärsris med ymniga och mogna bär. Omedelbart efter vårt inträde i skogen hade hunden lämnat oss, och då vi sakta gått framåt omkring tio minuter, hörde jag honom helt nära ett par gånger skälla några korta gläfs. "Där är fågel" hviskade Heikki och bad mig smyga bortåt hunden för att se hvartåt han tittade, ty åt det hållet borde fågeln sitta i trädet. Jag gjorde så och han följde ett stycke efter. Då hunden ej vidare hördes, gick jag raskare och fick slutligen se honom stående bland blåbärsriset vid randen af en öppning, stadigt tittande längre bort. Medan jag såg mig om efter skydd for att osedd af fågeln komma närmare hunden, sprang denna plötsligt ett par hundra steg framåt till en stor gran, där han stannade för att med korta pauser ifrigt gläfsa. Dit hade fågeln således flugit, men då det var mera öppet åt det hållet, måste jag draga mig åt sidan för att någorlunda dold af buskarna smyga vidare. Af skrockandet hörde jag att det var en orrhöna och upptäckte henne snart på en gren, där hon framåtlutad och skakande vingarna liksom ovettades på hunden, som satt helt lugn några famnar från trädet, oafbrutet stirrande på henne och allt emellanåt gifvande till ett gläfs. Då jag icke var hågad att frångå mina principer och börja jakten med att skjuta ett gammalt höns, undersökte jag träden däromkring for att möjligen i dem upptäcka någon ungfågel, då i detsamma ett skott hördes, för hvilket orrhönan föll. Jag steg nu fram och såg Heikki taga upp fågeln samt kunde icke underlåta att förehålla honom grymheten uti att skjuta bort modern från ungarna. Detta rörde honom icke alls och med orden: "Den här är värd 80 penni", stack han lugnt fågeln i väskan. "Den som kommer först skjuter." Oaktadt ingen fågel syntes flyga upp efter skottet, fortsatte Heikki och hunden att syna granarna närmast intill. Inom kort gläfsade hunden, och jag hann just varsna en unghöna, då bonden sköt ned äfven den. Det är en stor olycka för orrhönorna att de iföljd af sin ljusare fjäderdräkt lätt upptäckas, ty allmogeskytten frågar icke efter den skada han gör genom att skjuta hvarje höna han får framför bössmynningen, blott väskan blir fylld. Jag blef helt vemodig till sinnes vid tanken på huru öde skogarna genom ett sådant förfarande i en snar framtid måste blifva, men inseende det fåfänga uti att försöka tala förnuft med en sådan jägare, teg jag. Strax därefter fick jag se en ungtupp i ett träd längre bort och sköt den, icke litet förvånad öfver att fåglarna trots skjutandet sutto kvar så nära. På den skjutna fågeln voro ännu en stor del fjädrar endast till hälften utväxta ur spolarna, hvaraf jag kunde förstå, att denna kull helt nyligen börjat flyga och därför med förkärlek tryckte hårdt. Jag tyckte synd om de ofärdiga kräken och gick bort med hunden för att uppsöka något mera försigkommet vildt, medan Heikki stannade kvar och fortsatte sökandet i träden. Långsamt följde jag den inom skotthåll framför mig ströfvande hunden, hörde hur Heikki sköt och kunde ha vandrat 500 eller 600 steg, då jag åter såg hunden stanna tvärt. Han vädrade, tittade stirrande framför sig och hoppade gläfsande några skutt framåt, hvarpå tre fåglar flögo upp ur bärriset. Några ögonblick stod hunden liksom häpen, men då han såg dem sätta sig i en gran rusade han ditåt. Jag var icke kvick nog att skjuta, då de lyfte från marken, men smög mig fram bakom till buds stående skydd. För andra gången hörde jag skott bakom mig, men förrän jag hunnit inom håll för fåglarna, var Heikki redan hack i häl efter. Han påstod att man icke behöfde smyga sig så försiktigt på ungfåglarna, då den gamla hönan icke mera var med dem, och att dessa tre fåglar nog voro af samma kull som de först skjutna, samt for sedan i väg. På hans väska syntes att åter ett par stackare bitit i gräset. Han kom sålunda något före mig och sköt ytterligare ned en höna, medan jag samtidigt fällde en ungtupp. Strax därpå föll för Heikkis skott den tredje af de fåglar jag sett flyga upp, och således var nu jämte modern hela kullen af sju ungar ödelagd. Orsaken till att orrarna i trakten tagit slut var härefter fullkomligt klar för mig. Det är besynnerligt och sorgligt, att de unga fåglarna trots skotten sitta kvar och utan att söka räddning låta plocka ned sig en efter en. Man måste vara bonde och endast jaga för att fylla väskan, om man skall kunna finna nöje uti ett dylikt ovärdigt slaktande af ofärdiga och enfaldiga djur. Jag hade fått mer än nog af hvad jag nu varit med om och funderade på att återvända hem, men Heikki var icke nöjd ännu, han ville fortsätta, eftersom dagen enligt hans åsikt var så lyckosam. Vi gingo därefter en dryg timme utan att träffa på fåglar, och jag ämnade redan förebära trötthet för att af bryta jakten, men ansåg mig dock skyldig att hålla ut en stund till, eftersom jag ju själf anhållit om att få följa med. Under vandringen sågo vi flere ekorrar och försökte jag tussa "sipin" på dem, men det var omöjligt att få honom till att visa dem ens den ringaste uppmärksamhet. Detta skedde naturligtvis till husbondens synnerliga belåtenhet och styrktes han däraf ytterligare i tron, att hunden var den yppersta af sin sort. Det tycks som om spetsen skällde på ekorrar endast för sitt nöjes och för öfningens skull, då intet bättre finns att gläfsa på. Då vi hunnit randen af en lång grusås, stannade hunden, noga undersökande marken. Jag fann där en mindre fördjupning, sådan hönsen åstadkomma då de mylla sig, och till bevis att ett sådant sandbad försiggått där, påträffades därjämte några fina dun. Medan hunden dröjde i närheten, satte jag mig på ett flyttblock och Heikki ställde sig bredvid. På kort afstånd framför oss stod reslig men gles barrskog och därunder hade en hög och tät matta af bärris vuxit upp. Under ifrigt snokande däri stötte "sipin" utom skotthåll upp en orrtupp. Tuppen flyttade sig utefter marken snedt mot oss, och då han kommit inom skotthåll, sköt jag honom i flykten. Heikki häpnade öfver att jag kunnat träffa den flygande fågeln och yttrade att jag nog måste vara en gammal och van jägare, hvilket han icke väntat, då jag ej kände till "sipijakten". Han ville icke tro mig, då jag sade, att jag nog vore gammal, men aldrig varit så mycket jägare som han, fastän jag lärt mig träffa en fågel i flykten. Enligt hans tycke var det konst nog att träffa en sittande fågel, en flygande hade han aldrig riskerat försöka sig på. Medan vi pratade, skrämde hunden upp en orrhöna, som ihärdigt kacklande satte sig i ett träd i närheten. Heikki ämnade sig just ditåt för att skjuta henne, då jag hejdade honom med hotet att lämna honom och fara hem, om han icke läte orrmamman denna gång få vara i fred. Han såg helt förvånad på mig och frågade om vi icke gått ut för att skjuta så mycket fågel som möjligt. Denna afsikt förnekade jag bestämdt hvad mig själf beträffade och påstod, att om han fortsatte att skjuta hvarje hona han kom öfver, jakten i trakten snart nog vore förstörd för alltid. Detta trodde han naturligtvis icke samt menade, att fåglar snart åter skulle infinna sig från kringliggande nejder. Slutligen lofvade jag gifva honom den sistskjutna gamla orrtuppen, om han lämnade hönan vid lif, och då stannade han, men kunde icke underlåta att försmädligt hånle åt mina "galnas farhågor". Under tiden hade hunden rusat efter fågeln och satt som förut gläfsande under trädet, allt emellanåt vändande hufvudet mot oss, synbarligen väntande att skytten skulle infinna sig. Denna fågel satt dock icke länge kvar, utan flög kacklande längre bort. Hunden steg då upp, sneglade på oss och följde efter orrhönan, som då hunden ånyo intagit sin plats åter fortsatte flykten. Detta var tydligen ett knep af hönan i afsikt att narra hunden bort från det ställe, där hennes ungar troligen voro gömda. Sedan spelet sålunda fortgått en stund, hvarunder Heikki försökte för mig göra tydligt det löjliga uti att spara orrhönan, emedan nästa jägare hon råkade ut för ändå otvifvelaktigt skulle skjuta henne, tystnade fågellåten, hvarefter hunden återvände till oss och liksom frågande såg på husbonden. Orrhönans list hade lyckats, ty hunden tycktes hafva glömt att återvända till platsen där fågeln först flugit upp, där kullen med säkerhet skulle påträffats. Han förekom mig alldeles bortkommen, ansåg tydligen jakten vara slut, då hans herre icke sköt den fågel han skällt på, och lade sig lugnt ned bredvid honom. Heikki begrep förhållandet, påstod att hunden var van vid att hvarje fågel som han skällde på sköts, samt att han sannolikt skulle bli fördärfvad, om icke så skedde; ty huru klokt djuret än var kunde det enligt hans förmenande dock säkert icke lära sig skilja mellan tupp och höna. Hunden var synbarligen "illtyckt", och Heikki måste med lock och pock föra honom ut bland blåbärsriset, där han förut varit, samt på allt sätt uppmuntra honom, innan han åter blef vid godt humör och kom sig för med att ånyo söka. Orrungarna hade emellertid obemärkt kilat ganska långt undan, ty vi fortsatte sökandet ett godt stycke utefter åsen, innan hunden rusade till och körde upp en ungtupp. Denna fick Heikki ensam rå om för att äfven lian åter måtte bli på godt humör, ty han hade blifvit tystlåten och var förmodligen vid dåligt lynne efter min straffpredikan i jakthushållning. Han lyckades ock skjuta fågeln, hvarpå hunden återvände till upptagningsstället, där han bland ris, albuskar och vindfällen skrämde upp den ena orrungen efter den andra. Modern sågo vi icke vidare till; ungarna flögo upp en i sänder på ganska långt från hvarandra belägna ställen, och så blef slutligen äfven här hela kullen nedgjord. Jag satt under tiden på en trädstubbe och åsåg denna massaker, i hvilken jag icke kände någon kallelse att deltaga. Det var mig motbjudande, ty de stackars små voro icke mera försigkomna, än att de just förmådde flyga upp i närmaste träd och därjämte dumma nog att sitta kvar där, tills bonden med maklighet hann taga lifvet af dem. En sådan jakt erfordrar ingen skicklighet och det är nog så lätt att inom en kort tid fylla jaktväskan. Efter denna bedrift på egen hand utan min konkurrens var Heikki belåten och ansåg sig riktigt ha varit i tillfälle att visa mig, nybörjaren, huru lönande och nöjsamt detta hans älsklingsjaktsätt var. Då jag sedan efter hemkomsten af tacksamhet för att hafva fått deltaga i "nöjet" köpte hela jaktbytet och betalade 50-70 penni för de små stackarna och 90 penni stycket för de gamla fåglarna, blef äfven Heikki å sin sida tacksam samt erbjöd mig att äfven en annan gång vara honom följaktig. Det intryck denna jakt för skällande hund emellertid gjorde på mig var dock sådant, att jag icke anser den vara en bildad jägare värdig. Man skall vara bonde och icke åstunda annat än att med minsta möjliga besvär till egen fördel rensa trakten från fågel för att med dylikt hänsynslöst massmördande äfventyra hela fågelstammens bestånd. Efter denna utfärd har jag som sagdt klart för mig, hvarför nejden häromkring inom några år blifvit så sorgligt fågeltom och — fåfängt är att vidare bjuda mig på sådant "nöje!" Ett sorgespel i djurvärlden. 1899. Utflyttade hit till Kalliola sedan dagen före pingst hade vi detta år liksom alla för tidigt vaknade sommargäster att lida af det kyliga och blåsiga vädret, som bjöd på snöklädd mark hela tisdagen den 23:dje maj, hvarför vi mest höllo oss inomhus under helgen. På måndagsmorgonen begaf jag mig dock ut i det fria för att se om naturens utveckling gjort nämnvärda framsteg. Det var klent beställdt därmed och all grönska åtskilligt tillbaka mot i fjol vid samma tid. Vandrande vägen fram nedåt Kinteri by, observerade jag i rågbrodden tvänne kråkor turvis flygande fram och tillbaka på nästan samma ställe. Samtidigt såg jag en hare hoppa af och an, liksom om han ville angripa fåglarna, dem han i upprest ställning tydligen försökte komma åt med häftiga, fåfänga slag med framtassarna, medan de flaxade tätt inpå honom. Men då haren rusade mot den ena af kråkorna, passade den andra på att bakom hans rygg återvända till samma plats, hvarifrån hon nyss blifvit förjagad. Där sysslade hon ett ögonblick i brodden med något föremål, som jag icke kunde se, till dess haren åter kom rusande tillbaka. Detta upprepades flere gånger. Sedan jag en stund betraktat detta kuriösa spel, gick jag till platsen för att taga reda på, hvad som var orsaken till denna besynnerliga strid mellan djuren. Då jag närmade mig guppade haren motsträfvigt undan och kråkorna flögo med ett obehagligt skrän bort till närastående träd, liksom om äfven de varit illa belåtna med att bli störda uti sitt förehafvande. Efter något sökande fann jag liggande död i brodden en fyra eller fem veckor gammal harunge, hvars ögon voro utrifna och äfven kroppen illa tilltygad af kråknäbbama. Således var det moderskärleken, som förmått den eljes så skygga harhonan att försvara sin döda unge mot dess roflystna mördares fortsatta angrepp. Dock måste detta nu lika väl som säkert oräkneliga gånger tillförene bli fåfängt besvär, ty de röfvarna lämna ej så lätt sitt rof. Om jag tagit bort den döda ungen, hade följden nog blifvit den, att de andra möjligen kvarlefvande och i närheten dolda ungarna sedan af kråkorna uppsökts och äfvenledes dödats. Därför lämnade jag harungen där han låg, och då jag efter en timme återvände för att se om kråkorna öfvergifvit sitt rof eller ej, syntes hvarken detta, svartrockarna eller haren, till. Fågelvärldens vargar hade fått sin frukost. Huru många harungar månne väl i den tidiga morgonstunden, då man ej blir åsyna vittne till kråkornas bedrifter, råka ut för samma öde? En ovanlig jakt på räf i lada år 1901. Förord. Tillgången vid den "jakt" jag nu går att omtala var så litet lik vanlig jakt, att jag varit osäker på under hvilken rubrik den rätteligen borde sättas. Bössa användes därvid visserligen för att hindra räfven bärga pälsen, och en hund var äfven med, men han jagade icke räfven utan snarare räfven honom, således var det egentligen en bakvänd räfjakt. Och hunden sedan! Ja, han är ingen jakthund af vanligt slag, men likväl ett exemplar af släktet Canis, välförtjänt att beskrifvas. För det första därför att jag kanske då af någon kännare kan få reda på, till hvilken hundras han egentligen hör eller bör räknas, och för det andra, emedan han spelat en viktig roll i denna sanningsenliga händelse. Hans roll var visserligen ofrivillig, passiv och föga meriterande för kräket, men icke desto mindre är det ganska säkert, att utan hundens medverkan jakten icke fått en så lycklig utgång. För att nu närmare beskrifva honom: Han är hvit som nyfallen snö, d.v.s. då han nyligen varit med "jungfrurna" i badstugan, en tortyr som han undergifvet uthärdar hvarannan lördagskväll, och är för öfrigt ett snyggt och väluppfostradt kräk; höjden 27 cm, längden 60, utom den 28 cm långa svansen. Hunden är bestämdt ingen pudel, fastän akterhalfvan med dess fint krusiga lugg, som räcker ända till svansroten, kunde anses höra en sådan till. På den graciöst uppsvängda ryggradsförlängningen öfvergår luggen uti en gles, långraggig fana. Pälsen på framdelen är mindre lockig, och från hufvudet utefter halsen och ned på ryggen hänger åt båda sidor en mycket tät, lång och rak getragg liknande en hästman och som denna benad på midten samt till utseendet alldeles icke harmonierande med den öfriga kostymen. Hundens nos påminner om spetsens, så gör ock svansen, men en spets är han trots denna i båda ändar synliga likhet säkert icke ändå, ty öronen äro till hälften nedåtvikna. Han ser ganska obegriplig och äfven, skam till sägandes, något ociviliserad ut, hvilket dock just icke är mycket att undra öfver, då han invandrat österifrån och bär namnet "Scharik". Detta namn kännes han dock endast vid, när lynnet är godt, eljes fäster han intet afseende vid huru och om man kallar på honom, förmodligen af bristande förståelse. Namnet har han dock erhållit för sitt bussiga utseendes skull, ty det lär betyda "boll", men likheten med en sådan försvinner, då han mot den varmare årstiden blir uppsnyggad, som är väl behöfligt, d.v.s. då pälsen blifvit klippt akterut äfvensom pannan, bringan och tassarna, hvilket sker ett par gånger om året. Då får det lilla djuret en stilig lejonfason och ser helt civiliseradt ut. Vid dessa tillfällen visar Scharik underligt nog en särdeles markerad känsla af blygsamhet, synbart medveten om sin obeklädda bakdel, den han synes stundtals sorgset betrakta. Genast efter friseringen retirerar han in i sin koja och stannar där resten af dagen, försmående föda och hvarje lockelse. Eljes njuter Scharik ostörd af lifvet, sommartid i solskenet framför kökstrappan, och uppfyller under den mörka delen af året samvetsgrant sin bestämmelse som gårdsvakt, i det han gläfsar på allt och alla. Han är därför ansedd och respekterad i sitt yrke, helst sedan det nu blifvit allmänt bekant, att han varit i batalj med räfven. Efter denna omständliga beskrifning af hjälten i äfventyret kan det vara på tiden att öfvergå till själfva den ovanliga jakten. Den ovanliga jakten. Landsvägen, som leder förbi Kalliola villa, går öfver några i Huonijoki eller Kinteri å uppförda s.k. stenkistor, hvilka utgöra bropelare för vägen och damfäste åt den nedanom på närmaste strand belägna lilla urgamla husbehofskvarnen, tillhörande Kinteri byalag. Denna ganska förfallna kvarnskvalta tillgodogör medelst en turbin det tre meter höga fallet för drifvande af ett par kvarnstenar under de tider på året då det är tillräckligt vatten i ån, eljes hvilar den sig. Dessa pauser i verksamheten inträda mest under den vackra, varma och under den mörka, kalla årstiden samt fylla sammanlagdt ungefär sju af årets tolf månader. I år har den varit mycket overksam tillfölje af ihållande torka under sommaren, men efter några höstregn kom den åter i gång för ett par dagar, till stor nytta för hela byn och de många utsvultna råttorna. Jag har hört sägas att råttor finnas i alla kvarnar, och detta är ett bestyrkt faktum åtminstone hvad denna angår, ty min granne, ingeniör H., som har hyrt kvarnen, påstår att de äro legio där och försöker hålla efter dem med saxar och fällor, sedan jag för att skydda traktens småfåglar och villebråd gjort i det närmaste slut på här förr i mängd vagabonderande "kissor" medelst mina kattfällor. Vid sitt lofvärda företag hade ingeniören nu på hösten fått en oväntad hjälp. En kringstrykande räf, van vid mössjakt och spekulativ som vanligt, äfven starkt misstänkt för att tidigare hafva tillegnat sig ett par på gåtfullt sätt försvunna ankor, hade snokat reda på kvarnens snyltgäster, troligen långt förr än någon annan visste af dem, och haft sin jaktmark där, innan jag på en morgonpromenad kom att korsa hans vägar i snön. Under natten mot söndagen den 1 november föll här den första snön i höst, och då morgonen var lugn och vacker, gick jag ned i parken för att åter en gång se huru den tog sig ut i snöskrud och fann där vid åstranden mickels välbekanta spårstämplar i den blöta snön. Med nöje följde jag dem för att taga reda på hvart den gynnaren under morgonväkten utsträckt sitt ströftåg. Det bar i väg längs den starkt stupande stranden och därifrån ned mellan stenarna på den delvis torra å bottnen fram till kvarnens bakvägg och så in under denna genom ett hål i stenfoten. Där syntes äfven hvad visiten gällde, ty på flere ställen funnos råttspår. Kanske räfven lyckats få en tidig frukost där både nu och förr, eftersom spåren visade att han utan tvekan raka vägen marscherat på. Något utspår såg jag icke till på två af byggningens sidor och jag brydde mig ej heller om att för tillfället fortsätta spaningen efter honom, då det var söndag och blidan dessutom starkt medtagit snötäcket. Veckan gick därefter ända till fredagen, då snö åter fallit under natten och jag beslöt tillfredsställa nyfikenheten, huruvida räfven äfven denna morgon afdrifvit sitt jaktområde. Vädret var gråmulet och blåsigt och några grader kallt, således icke riktigt angenämt för den vanliga promenaden. Jag tog pälsen på mig och begaf mig ned till åstranden vid niotiden på morgonen. Ganska riktigt, han hade plöjt sin fåra samma väg i den öfver kvartersdjupa lösa snön, ibland med långa skutt, troligen för att lättare komma fram, och in under kvarnen hade han krupit genom samma öppning. Utan resultat sökte jag utspår utefter tre af byggningens väggar och fick därvid klifva mellan de kullriga snö- och ishöljda strandstenarna; räfven måste ha gått ut under vattenrännan på den fjärde mot land stående sidan. Dit kunde jag ej krypa, men vadade i snön på en lång omväg uppför den branta stranden och kom så upp på kvarnbron. Där låg snön orörd, således hade intet folk passerat den sedan gårdagen och räfven icke heller. Jag tänkte redan, att han möjligen ännu fanns kvar därnere, men detta var dock icke förhållandet. Ty vid noggrannare undersökning utefter den längre fram till träsliperiet förande delen af vattenrännan såg jag spåren komma ut minst tio famnar längre bort under denna och i stora språng leda uppför backen till landsvägen för att sedan följa denna i riktning mot byn. Snön på vägen var ännu orörd så tidigt på dagen och jag beslöt därför att följa spåren vidare för att se om räfven, byrackorna till trots, utsträckt sin provianteringsexkursion till råttbona på deras område. Det visade sig dock snart, att han icke vågat sig dit, ty efter en promenad af omkring femhundra steg veko spårstämplarna af vid en liten lada till vänster om vägen och slutade tvärt ett stycke från den halföppna ladudörren. Ladan står invid med klen tallskog och enbuskar beväxt mark, väggstockarna ligga direkt på backen och ungefär en half meter däröfver finnes ett golf, hvilket liksom taket är förfärdigadt af klufna trädstammar. Denna byggnad är ungefär 6 m lång och 5 m bred och står med ena långväggen intill vägen. Gaflarna äro timrade af stock ända upp till åsen och framgafveln har två öppningar. Den nedra är omkring en meter i fyrkant och försedd med gångjärn; den stod som sagdt halföppen och saknade låsinrättning. Den andra gluggen sitter vid pass en meter högre upp och är betydligt mindre samt saknar dörr. För tillfället var ladan fylld med halmkärfvar ända upp till gluggen, genom hvilken inpackningen måste hafva blifvit verkställd, ty den andra dörröppningen var inifrån väl tillbommad med tvänne gärdsel som ställts vertikalt tvärsöfver hålet, och sedan kärfvarna radats däremot hade icke det minsta kryphål blifvit öppet. Följaktligen kunde räfven icke ha kommit in den vägen och ej heller under byggnaden, emedan den ligger tätt på marken; hvart hade han då tagit vägen? Funderande på denna gåtas lösning, fäste jag mig vid, att af spåren i snön det näst sista paret var betydligt längre än det sista och att i båda paren stämplarna stodo i jämnbredd. Denna fotställning visade tydligt att räfven suttit eller hukat sig för att hoppa. Men i sådant fall hvart? Ganska riktigt! På öfra kanten af den halföppna dörren var snön ställvis alldeles borta, men låg orubbad kvar närmare intill väggen. Mickel hade således gjort ett hopp af närmare två meters höjd upp på den smala dörrkanten och därifrån naturligtvis upp genom gluggen, ty något annat ändamål kunde det första språnget icke gärna haft. Men hvad skulle anledningen hafva varit, hvad hade han sökt där? Troligen funnos möss i halmen och dem jagade han efter däruppe, då han icke kom in annorstädes. För att förvissa mig om han fanns däruppe ännu, gick jag kring ladan och såg mycket noga efter utspår och hål genom hvilka han kunde ha aflägsnat sig, men intet sådant hittades. Således måste han vara kvar uti detta ovanliga gömställe, som jag nog tilltrott en katt om att välja, men aldrig misstänkt räfven för. Förmodligen var det icke första gången han besökte detta härbärge under en sådan tid på dygnet, då det af flere skäl icke rätt anstod honom att stryka omkring. Hvad stod nu att göra för att få närmare reda på gynnaren? Där stod jag ett par steg framför den tillbommade dörren och kunde genom gluggen endast se upp under näfvertaket, där det var ganska skumt. På båda sidor af gluggens öfverkant syntes ett par i timmerväggen infällda stockändar; dessa måste ha någon fortsättning inåt byggningen och för att möjligen få se denna, gick jag några steg bakåt. Då jag så med ögonen följde konturerna af den till höger om gluggen svagt skönjbara stocken, varsnade jag i det längre inåt härskande halfdunklet två grönaktigt lysande prickar helt nära hvarandra, hvilka försvunno i samma ögonblick jag fixerade dem. Hvad var det? Hål i väggen kunde det icke vara, ty då hade de nog suttit kvar och ånyo kunnat upptäckas. Prickarnas afstånd från hvarandra och den grönaktiga glansen läto mig antaga som säkert, att de voro mickels ögon, hvilka han slutit af blygsamhet öfver att se sig bemärkt. Säkert låg han där mindre än en meter öfver halmkärfvarna och lurade; men huru komma åt honom? Då jag gick hemifrån föll det mig icke in att belasta mig med skjutredskap, därför stod jag nu med tomma händer uti den förföljdes åsyn, väl vetande att om jag nu gick hem efter bössa, skulle mickel, som sett sig upptäckt, vara klok nog att ofördröjligen söka sig säkrare gömma. En god stund stod jag som vaktpost vid ladan, utan att arrestanten därinne vidare behagade visa sina tindrande ögon, och riskerade icke lämna platsen, beklagande att icke gluggen däruppe liksom hålet inunder var försedd med dörr. Då skulle räfven snart blifvit hindrad att rymma; nu gällde det att ändå på något sätt hålla honom kvar. Medan jag så funderade på huru gluggen lättast skulle kunna tillbommas, råkade just en pojke från byn komma gående på vägen. Han såg visst mycket förvånad ut öfver att se mig stå där vid ladan, men kom dock på anmodan närmare. Utan att inviga honom uti hvad saken gällde, skickade jag honom till villan med bud till drängen att i största hast infinna sig hos mig med en hel och stark bastmatta. Pojken kilade undan värre, men drängen dröjde så att väntan blef mig bra lång, ty jag fruktade att räfven, som under tiden hade godt tillfälle att grundligt öfverväga situationens chanser, skulle besluta sig för att trots min närvaro hoppa ut genom gluggen. Han såg nog att jag hvarken kunde förhindra det eller var i stånd att skada honom. Men mickel var icke bang, han ansåg sig nog säker däruppe och satt lugnt kvar. Slutligen kom drängen och medförde mattan, men såg än mera dum, undrande och nyfiken ut än pojken. Jag gick åter en gång kring ladan och sökte, men hittade intet hål stort nog för en räf att pina sig ut igenom. Därefter sade jag till drängen, att det fanns en räf därinne och att jag ämnade skjuta den, hvarför han skulle stå där som vakt orörlig på anvisad plats, medan jag gick efter bössan. På det han under den tid jag var borta icke oafbrutet skulle stirra upp i gluggen och därmed oroa mickel, sade jag icke hvar denne låg, men inskärpte ytterligare, att han skulle hålla sig stilla, samt ilade hemåt. Jag räknade på att räfven, som förhållit sig trygg så pass länge, äfven med lugn skulle invänta min återkomst. De sexhundra stegen hem och samma väg tillbaka föreföllo mig bra ansträngande och långa i den lösa snön, men jaktifvern hade kommit öfver mig och det förklarar, att drängen tyckte att jag hunnit mycket kvickt tillbaka. Hångrinande påstod han dock tillika att det nog vore ett misstag med räfven, ty någon sådan hade han icke sett i gluggen, där den bort visa sig om den vore därinne. Således hade han emot min önskan ändå stått och bligat dit upp; dock blef jag nöjd, då jag hörde, att han ingen räf sett, ty då låg han nog kvar på stocken däruppe. Än en gång synade jag snön kring ladan och fann den orörd, tittade därpå upp mot stocken och hade nöjet se mickels vackra plymspets hänga ned en bit bakom denna. Det var icke klokt gjort af honom att sådär skylta med svansen och därigenom göra sig mera bemärkt; säkert hände det af tankspriddhet, då han nu såg två syssla utanför hans residens. Hemifrån medförde jag hammare och spikar, som stuckos i drängens fickor, och därmed utrustad hjälptes han upp på dörren så tyst som möjligt, hvarpå jag tillsade honom att plötsligt resa sig upp och täppa till gluggen med bastmattan, hvilken jag räckte honom på bössan. Denna manöver utförde han med skicklighet, och inom några ögonblick var hålet så pass väl tillstängt, att räfven, om han envisades att komma ut samma väg som han begifvit sig in, måste ge mig tid att skjuta. Jag hade stått beredd att taga emot honom, om han skrämd af hammarslagen rusat ut, men besynnerligt nog lät han stänga in sig utan att förråda sin därvaro, och så kunde jag ånyo stå på post framför den stängda gluggen huru länge som helst. Det var bra försmädligt att ha mickel i fällan och ändå icke kunna komma åt honom. Att med ledning af hans synliga svansända skicka ett skott till den på stocken tryckande fiffikusen riskerade jag icke, ehuru jag använde förladdningar af filt, Den torra halmens antändlighet afhöll mig därifrån. Ej heller vågade jag skicka drängen dit upp för att köra ned räfven och så skjuta denna i gluggen, ty jag fruktade att karlen kunde få men af skottet. Att åter skjuta räfven på marken var ovant för mig, då jag på senare år betydligt legat af mig i skottfärdighet. Medan vi båda sålunda öfverlade om situationens olika möjligheter, föll min blick på hunden Scharik, som sprungit efter mig hemifrån och nu som intresserad åskådare satt vid gärdesgården. Han kunde och skulle hjälpa. Scharik fasttogs, drängen äntrade åter upp på dörren och löste mattan något i nedra kanten, hunden stufvades in och hålet täpptes noga. "Hände nu hvad hända skall", tänkte jag och ställde mig skjutfärdig på lagom håll från ladan i afvaktan på resultatet af hundens visit hos mickel. Att Scharik icke skulle göra mycket illa åt räfven, trodde jag nog, ty därtill var han för dum och fredlig, men att mickel icke skulle tycka om besöket och gå anfallsvis till väga, förmodade jag, och i sådant fall finge jag nog se följderna. Hunden hade naturligtvis ingen aning om hvad han skulle uträtta däruppe, om han ock möjligen vädrade och observerade räfven. Redan misstänkte jag att denna icke skulle bry sig om det fredliga djuret, som alldeles icke filmade en jakthund, då plötsligt ett ilsket tjutande gläfs hördes blandadt med Schariks ömkliga ylande, hvarpå följde ett väldigt kolorum i halmen. Ögonblicket därefter bågnade bastmattan utåt, lossnade från spikarna vid nedra kanten och ut tumlade Scharik omedelbart följd af antagonisten, hvilken dock liksom katten nådde marken på alla fyra och som en röd blixt smet undan åt skogen till. Hade icke bössan legat skjutfärdig på axeln, då räfven kom ned, hade han nog sluppit undan bland buskarna i trots af snön, men nu hann skottet honom i tid, hvarefter han blott gjorde ett enda högt språng och stupade utan att vidare röra sig. Då rocken togs af honom, befanns att två hagel inträngt i hjärnan och flere sutto i högra bogen. Stackars Schariks äfventyr slutade litet illa för honom. Han hade ett djupt bett i nosen och haltade på ena bakbenet efter fallet från gluggen. Mycket stukad och rädd för räfven bars han hem af drängen och förbands samt var snart frisk och kry igen, men vill efter den betan icke gå förbi ladan. Räfskinnet är vackert och skall efter beredningen monteras till minne af denna oväntade och ovanliga jakt samt den därvid mig åsamkade långvariga snufvan. Sådant har man för jaktifvern på gamla dagar. Slutord. Detta tycker jag är en treflig jakthistoria och den är ändå mycket sanningsenlig. Att pryda sin berättelse och ljuga är ju icke nödvändigt, hvarför skulle man då göra det? Enhvar må tro hvad han vill, men det händer understundom ett och annat i skog och på sjö, som går helt naturligt till, fastän det låter underligt och otroligt, då det berättas, ehuru det är rena sanningen som är ute och går på gränsen af möjligheten och — löjligheten. Ett "gif akt" för småfåglarnas vänner. Då man är "inregnad" på sommarnöjet, är oftast hvarje tillfälle till tidsfördrif inomhus välkommet, och i detta fall må jag nu så gärna använda den oväntade fristunden till att anföra några minnen och erfarenheter beträffande mina speciella vänner småfåglarna, deras bosättning och fiender, i hopp att det kan intressera läsaren och göra mina vänner nytta. Bland den mängd fiender småfåglarna hos oss hafva är en, hvars skadlighet jag anser vara hvarken tillräckligt bekant eller tillbörligt uppskattad. Denna fiende är ekorren. Han är stor vän af fågelägg och förtär äfven utan betänkande de späda ungarna, då han på sina ständiga och vidsträckta vandringar i träden kommer öfver fågelbon. Att han förtär äggen, har jag redan i ungdomen flere gånger varit ögonvittne till, då jag sett honom plundra rödstjärt- och talgmesbon, samt senare, på 1870-talet i Teisko och 1880-talet i Terijoki, kommit öfver honom utförande samma bedrift. Min sed har städse varit att öfverallt, där familjen vistats på s.k. sommarnöje, på lämpliga ställen i träden uppsätta hålkar för fåglarnas häckning, och de sålunda erbjudna hemmen ha alltid blifvit särdeles välkomna för de inbjudna gästerna. Upphängda på hösten eller om våren i rätt tid hafva de ofta upptagits inom några timmar efter uppfästningen. Detta visar tydligt, huru stor bostadsbristen är för alla hålbyggare, sedan från trädgårdar och skogar de flesta gamla, skadade och ihåliga träd försvunnit, vandrat som brännved till hus och fabriker samt lämnat de förra invånarna husvilla. Såsom en följd af den härigenom uppkomna tryckande bristen på lämpliga häckningsplatser har jag sett kajor fylla en obegagnad skorstenspipa med kvistar, hvilka jämte de flygfärdiga ungarna sjunkit ned på spjället, där ungarna svultit ihjäl och torkat till mumier. Vidare att ett par ärlor byggde bo på ett så föga passande ställe som under ena hjulhuset på ångbåten "Ahti", hvilken ena dagen gick tur och den andra retur sex mil mellan Tammerfors stad och Ruovesi på Näsijärvi ofta oroliga vattendrag. De medföljde ombord hela vägen, voro ganska orädda, eftersom de hyllades af besättning och passagerare, samt uppfostrade lyckligt sin familj. Innan jag hunnit uppsätta hålkar på Kalliola, bosatte sig en rödstjärtfamilj i en af bleckplåt tillverkad rund luftventil i hönshusväggen, och i Terijoki inkvarterade ett annat par rödstjärtar sin afföda i en tom revalsk hvassbuksburk, hvilken hamnat i närheten af ett sönderslaget vindsfönster. Det måste vara rätt ömmande omständigheter, som tvinga småfåglarna att rätta sig efter så ovanliga förhållanden, som sådana i nödfall uppsökta bostäder för dem måste medföra, och att de göra detta är en direkt följd af att deras af naturen danade hem af människor förstörts. Vi böra därför icke underlåta att efter förmåga ersätta hvad som frånröfvas dessa små nyttiga och nöjsamma varelser och kunna göra det genom att på lämpliga ställen upphänga för ändamålet passande hålkar samt freda dessa för småfåglarnas fiender, hvilka utom ekorren och katten äro många, icke undantagande gråsparfven, i hvars profana närhet ingen hygglig fågel trifves. Vid Sommarbo villa i Teisko på omkring femton stegs afstånd från byggningen hade rödstjärtar bosatt sig i en hålk, som var fästad ett par famnar öfver marken vid stammen af en stor lummig björk. Hålken hade ett framåtlutande tak, hvilket räckte en handbredd framom flustret. Tidigt en söndagsmorgon hörde jag fåglarnas ängsliga läten och då jag skyndade till fönstret, fick jag se en ekorre på den ett stycke under ingångshålet fästade sittpinnen. Han hade med hela framkroppen krupit in i hålken, och då han ögonblicket därefter drog hufvudet tillbaka, syntes han tugga och svälja. Nog förstod jag, hvad det förtärda kunde vara, och slog därför i hast upp fönstret för att hindra boets totala ödeläggande. Bullret skrämde nog den kvicka röfvaren på flykten, men den redan åstadkomna skadan var antagligen för stor, ty fåglarna ofvergåfvo boet. Vid företagen undersökning visade det sig, att blott två ägg voro kvar och att dessa innehöllo döda ungar i långt framskridet utvecklingstillstånd. Späda, redan utkläckta ungar skulle lika säkert ha gått åt. Sedan dess tillverkar jag hålkarna utan sittpinnar och gör ingångshålen små, men ekorrarne gnaga dem större. I Terijoki byggde ett par svart och hvita flugsnappare innanför den lossnade barken af en stor grenbruten tall. Detta bo plundrades enligt mina barns utsago äfven af en ekorre, som då den skrämdes nedtrampade barkflagan, så att några af äggen nedföllo på marken. Här vid villan Kalliola har jag i parken och på byggningarna öfver fyratio hålkar uppsatta. Dessa bebos årligen förutom af 10-15 par starar af en mängd andra hålbyggare (gråsparfvar tålas dock icke), och årligen blifva gästerna till min förnöjelse allt flere. Stadd på en tidig söndagspromenad i juni månad år 1898 såg jag en ekorre på taket till en på ett undangömdt ställe i parken anbragt hålk. Jag vägleddes dit af fåglarnas oväsen och smög närmare för att se, hvad där kunde vara på färde. Hålken hängde två famnar öfver marken på stammen af en äfven ett stycke ofvanför densamma kvistfri tall och hade ett öfver fyra tum framskjutande tak. Detta hindrade ekorren att uppifrån komma åt ingångshålet. För att iakttaga huru han vidare skulle bära sig åt eller som jag hoppades kanske lämna boet i fred, höll jag mig stilla och körde icke bort honom. Ekorren hoppade af och an liksom för att ytterligare undersöka hålken, såg sig därpå omkring och sprang sedan uppför stammen till en gren, som han följde och från hvilken han gjorde ett hopp i en annan tall, som stod på tre famnars afstånd framför hålken. Från en gren af detta träd, väl halfannan famn högre upp än hålken satt, sprang han nu med ett mästerhopp, så att han med framtassarna nådde hålkhålets nedra kant och fick fäste för bakfötterna mot hålkens ohyflade framsida. Hvad nu skulle följt, var ej svårt att gissa, hvarför jag blandade mig i spelet och skrämde röfvaren, som kastade sig handlöst till marken. Boet räddades sålunda den gången. Sedan dess låter jag hyfla hålkarnas framsida och gör taken lutande minst 45°. Ekorrarna förstöra nog både ägg och ungar för småfåglarna, men de kunna dock icke komma åt dem själfva; detta gör den s.k. huskatten, därför måste ett hufvudvillkor för deras trefnad och skyddande städse bli att till möjligaste grad minska kattplågan. Man må vara aldrig så mån om fåglarna i sin trädgård, park och skog — så länge en katt obehindradt får smyga omkring och husera där som han vill, är allt fåfäng möda. Det behöfves icke många kattor för att ödelägga hela trakten kring deras tillhåll; en enda som blifvit van att jaga gör ända på allt som flaxar och krälar inom flere kvadratkilometer. Har han engång smakat fågel, så öfverger han gärna de troligen mindre delikata råttorna och mössen, om fåglar finnas att tagas. Därför är det mycket beklagligt att okunnigt folk anskaffar och hyllar detta rofdjur, och man kan ej annat än önska att de slutligen måtte fatta, att katten gör nytta endast så länge han matas och hålles hemma uti bostäder och uthus, samt att så snart han stryker omkring på större afstånd därifrån i trädgårdar, mark och skog är han ett skadedjur, fullt lika ödeläggande som mård och räf, hvarför han ovillkorligen borde undanrödjas af hvarje tänkande människa. Åtskilliga gånger har jag vidtalat bondgummor, att de borde gifva mat åt de kattor, som de envisas att vilja hålla, ibland flere uti samma gård, på det att dessa icke vid brist på föda äro tvungna att likt vilddjur stryka kring långt från hemmen till stor skada för fågelvärlden och jakten, men har städse jämte försmädliga hånlöjen fått sådana svar som följande: "Får katten mat, tar han inga råttor." "Katten skall föda sig själf, då gör han nytta." "Hvad göra fåglarna för nytta?" "Gud vill att katten ock skall lefva!" etc. etc. I sanning åsikter, som hos nu lefvande generation icke kunna utrotas och af herrar lärare i folkskolorna borde betänkas och motarbetas, innan naturen blir ödelagd och det är för sent. Ty tager en sådan jagande katt undantagsvis något möss utomhus, sä är dock den därmed gjorda nyttan en obetydlig småsak mot den skada han förorsakar genom utrotandet af en mängd nyttiga småfåglar och vildt. De små fåglarna ha eljes i naturen fiender nog, låtom oss icke skaffa dem fler! Sällan matas katten ordentligt någonstädes, där han icke hålles blott som sällskapsdjur; man anskaffar honom och låter honom sedan sörja för sitt underhåll, inbillande sig att han lefver på råttor och möss. Egendomligt nog taga dessa djur dock ingenstädes slut, men väl försvinna småfåglarna. Råttorna och mössen äro försiktiga, de känna faran och hafva lärt att akta sig, men småfåglarna äro dumma, mindre varsamma och därför lätt fångade; hvarför skulle katten icke föredraga dem? Från solnedgång till uppgången ströfvar en sådan vildkatt omkring milslångt från hemmet, ja äfven på ljusa dagen. Man kan tänka sig hvad han därunder uträttar på marken och i träd. Därför bör hvarje vän af småfågel föra ett hänsynslöst utrotningskrig mot jagande kattor, och sådana äro de flesta; ty det arbete, som folk tror att detta rofdjur gör, kan utföras mycket grundligare med några fällor och gift, litet kunskap och något energi, om man icke är lat och likgiltig. Åtskilliga "kissor" har jag tagit med fällor och skjutit ned från hålktaken, ty dessa privilegierade stråtröfvare, som icke kunna åtkomma hålkarnas innehåll och förgäfves försöka att med tassar och klor hugga åt sig de ängsligt kringflaxande fåglarna, sitta dock liksom till förtret i timtal på hålktaken; detta är tillräckligt för att under kyliga dagar äggen i boet hinna kallna eller de späda ungarna stelna; äfven därför är katten alltid välförtjänt af ett skott. En annan ännu mindre beaktad fiende till alla småfåglar, som bygga på marken eller i dess närhet, är den i södra Wiborgs län tyvärr mycket allmänna huggormen. Sådana har jag flere gånger dödat, sedan de förtärt rofvet och stinna däraf legat nära det på ungarna plundrade nästet, under mina vandringar i trakten dit vägledd af de ömkligt pipande föräldrarna. Gråsparfven kan visserligen icke direkt påstås vara en fiende till småfåglarna, men han är en efterhängsen och trätgirig slagsbult och skadar indirekt genom att ofreda och fördrifva dem, helst där han i mängd förekommer, och måste därför anses vara absolut skadlig. Af nyfikenhet eller för att göra förtret åt andra fåglar inkräktar han hvarje nyuppsatt hålk, äfven om han icke ämnar bosätta sig där, och fördrifver andra där boende fåglar oftast endast af okynne samt dödar eller kastar ut de späda ungarna, om föräldrarna icke förmå göra motstånd. Svagare fåglar anfallas därvid med näbben och starkare äro utsatta för ett ständigt och närgånget ofredande åtföljdt af den retsamma välkända sparflåten, som oroar och fördrifver dem. Utom hålbyggarena försvinna äfven andra mindre fåglar ur hans närhet, och den ringa nytta han såsom hufvudsakligast fröätare gör genom att i nödfall förtära någon mask eller larv i trädgården är ganska problematisk mot den skada som sker, då de fåglar fördrifvas, hvilka uteslutande lefva af insekter. Därför bör sparfpacket utrotas, om man vill samla nyttiga småfåglar och sångare omkring sig. Detta är dock icke så alldeles lätt gjordt och ny invasion infinner sig ständigt; det lyckas dock bäst under vintern och häckningstiden på våren att decimera sparfvarnas mängd. Under vintern samla de sig i stora svärmar, och vänjer man dem då att finna föda framför stall och lador, komma de dit från hela trakten samt äro lätt fångade med s.k. slagnät eller skjutna med bössa. Under häckningstiden förstör man bona, men sparfven är en envis krabat, och tycker han om platsen bygger han strax på ett nytt ställe, hvarför det är bäst att äfven då taga till bössan. Visserligen kan man själf uträtta ett och annat till småfåglarnas skydd, trefnad och förökning, men det som sker i liten skala kan ej bli af stort inflytande, då försöken göras här och där. Intresserade personer borde gemensamt bilda stora, vidt utgrenade föreningar, som i en hel landsdel toge saken omhand och bland befolkningen spridde skrifter till undervisning och möjligen läte förfärdiga och mot ringa ersättning tillhandahölle hålkar; hufvudsakligast borde dock i skolorna ungdomens intresse för denna nyttiga och nöjsamma sport att skydda och föröka småfåglarna väckas och underhållas. Det göres så mycket för annan sport, hvarför icke äfven för denna? Om tillverkning af fågelhålkar. Mången intresserar sig nog för naturen och lifvet däruti samt skulle troligtvis göra något för småfåglarnas trefnad, helst om han ständigt eller äfven endast om somrarna vistas på landet, ifall han blott komme sig för därmed. De äro dock förmodligen icke många som ha lust och fallenhet att själf roa sig med att bygga fågelhålkar, men kunna dock säkert i närheten finna någon som kan utföra arbetet eller är villig att mot skälig ersättning åtaga sig detsamma. För den intresserade återstår således endast att gifva anvisning om huru hålkarna böra vara beskaffade, — om de på bästa sätt skola motsvara sitt ändamål. Uti mera än trettio år har jag byggt hus åt mina vänner småfåglarna och önskar nu att här meddela min erfarenhet till deras nytta samt till vägledning åt dem, som ämna följa mitt exempel. Dessa teckningar och meddelanden hoppas jag skola användas såväl af dem, som själfva äro roade af slöjd, som ock af herrar lärare då de lämna undervisning i slöjdskolor, ty där intresserar sig säkert någon ungdom för småfåglarna och har nöje af att bygga hålkar åt dem, hvilka han sedan uppsätter uti egen eller bekantas trädgård invid stad eller på landet. Äldre personer borde uppmuntra och tillhålla de yngre till sådan sysselsättning, ty den väcker intresse för naturen och fåglarnas verksamhet, samt tillika icke underlåta att därjämte låta ynglingarne veta, att det enligt lag är ett straffbart oskick att döda småfåglar och förstöra deras bon. De lämpligaste och af fåglarna lättast emottagna hålkar äro nog de, som i Tyskland fabriksmässigt tillverkas af afsågade trästammar med oskadad kvarsittande bark; dessa äro invändigt urhålkade enligt samma form som hackspettens bon och hafva visat sig uppfylla ändamålet bäst. Sålänge sådana hålkar dock icke förfärdigas i landet och då de importerade blifva ganska dyra, får man hjälpa sig fram med hemgjorda, som äfven visat sig användbara. Jag har försökt eftergöra dessa utländska hålkar på det sätt, att till lagom längd på tvären afskurna med fastsittande bark försedda trädstammar blifvit klufna på längden; båda halfvorna hafva sedan urkåtats till lämplig form och därefter åter hoplastats. Dessa knubbar, gjorda af alla våra vanliga träslag, hafva dock det felet gemensamt, att de kasta sig skefva och spricka sönder, huru väl de än hopsättas, samt att barken snart lossnar och delvis faller bort, emedan den på båda sidor blifvit genomskuren. I detta tillstånd se hålkarna sedan otrefliga ut; äfven äro de tillföljd af den runda formen svåra att stadigt fästa på en slät eller kullrig yta, och fåglarna sky hvarje hålk, som icke sitter väl fast. Af dessa orsaker har jag längesedan öfvergifvit att använda sådana naturhålkar och återgått till den gamla af bräder förfärdigade fyrkantiga formen, som visat sig särdeles användbar eftersom fåglarna i sin bostadsnöd utan synbar tvekan mottaga den och säkert allt lättare vänja sig vid att bo däri, ju allmännare de bjudas åt dem. Har ett par mesar eller flugsnappare nödda och tvungna riskerat att bosätta sig uti en hålk och häckningen aflupit lyckligt, så upprepa de försöket; exemplet förleder andra därtill, och ungarna, som blifvit uppfödda i ett konstgjordt hem, lyda sedan, då de själfva bosätta sig, vanans makt. Så har det till ex. gått med stararna, som numera nästan uteslutande häcka i hålkar. Flere gånger har jag hört sägas, att hålkar blifvit uppsatta, men att fåglar icke behagat flytta in i dem och att detta väckt olust och likgiltighet för saken. Sådant påstående strider dock mot min och andras erfarenhet, det måste bero på hålkarnas olämpliga konstruktion och dåliga utförande, eller därpå att de blifvit på olämpligt ställe eller illa uppsatta; det kan äfven bero på att en eller flere kattor stryka kring för nära. Dessa fienders undanrödjande samt någon ihärdighet och eftertanke skulle säkert åstadkomma det önskade resultatet, ty på landet brukar man vanligtvis icke länge behöfva bjuda fri bostad åt mesar, rödstjärtar och flugsnappare. Under årens lopp har jag kommit till den erfarenheten, att hålkar utförda enligt näsföljande teckningar varit de lämpligaste och utan tvekan emottagits af fåglarna, hvilka rätt ofta inflyttat omedelbart efter uppspikningen. Tillverkningen af hålkarna: Till hålkarna använde jag i början halftumsbräder, men detta material visade sig snart mindre tillförlitligt, ja alldeles olämpligt, ty de tunna brädbitarna kasta sig snart och spricka, då de ständigt äro utsatta för ombyte af väta och torka. Däraf lossna de i det tunna virket inslagna klena spikarna, frambrädet spricker lätt i ingångshålet, taket remnar och hålken blir en läckande ruin, hvari fåglarna sky att bosätta sig. Sedan hänger den onyttiga pjesen på någon vägg eller i ett träd och skräpar kanske i flere år, tills den af sig själf ramlar ned bitvis. Flere gånger har jag sett starar fastna med fötterna, då sprickan i frambrädet gått genom flustret, och hängande med hufvudet nedåt eländigt omkomma. Efter denna sorgliga erfarenhet tillverkades hålkarna af 3/4 tum tjockt virke och detta visade sig betydligt varaktigare, dock är 1 tums ännu säkrare och bättre, hvarför jag nu endast använder denna tjocklek och lifligt tillstyrker att följa exemplet. Vill man dock använda klenare bräder, bör man icke använda spikar, allraminst sådana af järntråd, utan sammansätta hålkens delar med förtenta eller galvaniserade skrufvar. Då hål borras för träskrufvarna spricka de tunna bräderna icke, såsom vid spikning lätt inträffar, och hela arbetet blir varaktigare, emedan de öfverklädda skrufvarne icke rosta med tiden. Dessa skrufvar fördyra troligen icke hålkarna mera än prisskillnaden utgör för det tjockare virket. Tag därför till hålkarna goda en tums furubräder och 3 och 4 tums smidd spik, då blir fabrikatet användbart under 15 till 20 år; inga olyckor hända och fåglarna återkomma till en välkänd bostad, som visserligen är något tyngre att spikas upp än den tunnare, men sådant behöfver blott ske en gång, och en bra karl kan mycket väl göra det ensam. Bräderna hvaraf hålkarna göras böra vara ohyflade, åtminstone hvad innersidan beträffar. Deras efter sågningen skrofliga yta ger fäste åt fåglarnas klor, då de från det djupare liggande nästet sträfva upp till flustret. För att underlätta detta har jag på senare tid låtit göra några horisontala skåror med knif i framväggen nedanom flustret (se Z på ritningen). Gör man tillräckligt många sådana klättringen underlättande skåror, är det till och med bättre att i trakter där vesslor och ekorrar förekomma använda på båda sidor hyflade bräder, ty dessa rofdjur få då ej så lätt fotfäste utanpå för att komma in i hålken, och dessutom frodas då icke ohyra på insidan. Då vid ritningen för hålkarna en förteckning öfver materialåtgången till en hålk finnes angifven, är det lätt att bestämma behofvets storlek efter det antal hålkar man ämnar anskaffa. Sedan är det endast nödvändigt att arbetet utföres omsorgsfullt, för att fåglarna skola trifvas däruti. I en hålk som är sprucken och öppen i hörnen eller hvars tak är sönder och läcker, tränger solljus och vatten in, hvilket besvärar och pinar den rufvande fågeln och ungarna, och då inkomma äfven lätt myror och andra insekter som ofreda dem. Ett mycket vanligt fel hos de flesta af bräder utförda hålkar är, att takbrädet icke täcker öfra ändan, af det hålkens baksida utgörande brädet. Detta gör att regnet, som i sådant fall slår emot den öfre, fristående ändan af detta bräde eller från taket stänker däremot, genom den aldrig täta fogen mellan bräderna rinner ned i hålken. Däraf genomsyras hela nästet, så att ägg och ungar ligga vått och kallt samt sålunda förstöras eller af föräldrarna öfvergifvas. En dag såg jag en hålk, hvarifrån det började sakta droppa en stund efter ett ihållande regn, och vid undersökning visade det sig, att öfver tumsdjupt vatten inträngt däruti samt att i nästet lågo fem öfvergifna ägg. Det går ju för sig att borra hål i hålkbottnen, så att det inströmmande vattnet kan rinna ut, men nästet blir i alla fall fuktigt, och därför är bäst att bjuda till att utestänga vattnet. Detta mål nås, om takbrädet, såsom af teckningen synes, göres så långt, att det något öfverskjuter hålkens ryggbräde, och dess undra kant vid X förses med en inhyflad ränna, som hindrar droppar att draga sig in utefter takets undersida. Detta är en viktig sak, som icke bör förbises, ty fåglarna trifvas bäst i det torra och tycka icke om att bli utsatta för kalla sittbad i boet. Mesar och äfven andra fåglar föredraga att sittande i flustret kunna öfverskåda marken under hålken, det är därför lämpligt att låta den uppfästa hålken få en något framåtlutande ställning, hvilket äfven möjliggör takbrädets öfverskjutande bakåt med 3 till 4 cm och gör det lättare för fåglar att inifrån komma upp till flustret. För detta ändamål anbringas vid upphängningen klossen y bakom hålken nära taket mot trädstammen eller väggen, och om denna kloss något urtäljes efter stammens rundning, sitter hålken mycket stadigare. Naturligtvis måste då de två spikar, som i öfra ändan hålla hålken, vara något längre, men om spikhålen borras förut i brädet, kunna dessa båda spikar äfven fästa den en eller halfannan tum tjocka klossen. Hålkarna böra fästas med minst fyra långa och grofva spikar, hvaraf två slås upptill och två nedtill uti baksidans bräde, hvaruti hålen som sagdt helst borras förut, hvilket ock underlättar uppspikandet på platsen. Äfven bör taket icke påspikas förr än hålken är uppsatt och därvid noga efterses, att dess öfverkant icke ligger alldeles tätt mot trädstammen eller väggen, på det icke äfven därutefter flytande vatten må draga sig ned i hålken. Helst bör hålken sidvägen hafva en vertikel ställning, men får den någon lutning åt endera sidan är detta af ingen betydenhet, dock bör den i intet fall fästas så att den lutar bakut. Ingångshålet i hålken, det s.k. flustret, är bäst att borra eller såga i frambrädan, medan denna är lös. Det måste rundas något på yttre och inre kanten samt jämnas med rasp eller fil för att icke skafva fåglarnas fjädrar, då de passera ut och in. Flustret uti hålken A bör icke göras större än måttet, ty då inkräktar gråsparfven hålken, om han förekommer i närheten. Då de andra fåglarna häckat och ungarne flugit ut, bör man i så fall täppa hålkarnas fluster, ty eljes går sparfven dit, bosätter sig där och förorenar den; dock bör man mot hösten åter öppna flustren, ty en mängd fåglar söka skydd därinne under vintern. Man bör icke anbringa sittpinnar under flustren, ty i naturen förekomma icke sådana framför stamhålen och fåglarna komma bäst in utan, dessutom tjäna de endast vesslor, skator, ekorrar och andra boplundrare till bekväm sittplats, då de göra hemgång i hålken. Då de bräder, hvaraf hålkar förfärdigas, oftast äro nya och af ljus träfärg samt således mycket i ögonen fallande, sky fåglarna till en början att bosätta sig där, och då lång tid förgår, innan de af vädrets inverkan antaga ålderns gråa färg, är skäl att åtminstone i trädgårdar och parker upphänga målade. Skola de placeras uti hagar och skog, vinner man målet lättast genom att gnida den färdiga hålken utanpå med lera, mylla eller dylikt, regnet tvättar snart bort det öfverflödiga och hålken ser genast antik ut. Det är äfven rådligt att på detta sätt smeta öfver hålkarnas insida, innan taket fästes på eller ännu bättre de särskilda bitarna innan de sammanspikas, ty fåglarna lära icke vara vana vid ljust tapetserade bostäder, hvilka de troligen ibland därför ha svårt besluta sig för att flytta in uti. Man bör icke för att öka hålkarnas naturliga utseende bekläda dem utanpå med fastspikade näfver- eller barkbitar, ty sådant lossnar lätt af torka och våta samt faller bitvis bort, och sedan är hålken på trädet eller på väggen ännu mindre en prydnad än eljes; äfven finner ohyra skydd under grannlåten. Det är en omtvistad sak, om det gamla af fåglarna begagnade byggnadsmaterialet årligen bör bortskaffas ur hålkarna eller icke. Flere auktoriteter påstå det vara obehöfligt och skadligt och säga, att fåglarna själfva bestyra om renhållningen och undanskaffandet af det obehöfliga gamla, ja till och med föredraga att bygga nytt på det gamla materialet. Det vore visserligen bekvämare för enhvar att slippa befatta sig med hålkarnas rensning, dock anser jag min samlade erfarenhet visa, att det är rådligare att icke sky besväret. Sällan äro hålkarna så täta, att icke under höst och vinter fuktighet intränger i dem och genomsyrar det ofta ganska voluminösa redet, som däraf blir unket och ruttet och i den kvafva gömman icke hinner torka på våren, innan den nya bosättningen sker; där frodas sedan maskar och annan ohyra, troligen äfven sådan som fåglarna lida af. De bygga ju äfven i nya och tomma hålkar och föra själfva dit stora mängder af material enkom för att höja redet så nära till flustret, som det passar för dem. Detta visar tydligt, att något förråd af gammalt icke är direkt behöfligt för ny bosättning, och därför kan det icke vara skadligt att för renlighetens skull aflägsna det obehöfliga. Jag har påträffat hålkar, hvilka flere år varit bebodda och så fyllda med gamla reden, att deras vidare bebyggande blifvit omöjligt, hvarför de ock öfvergifvits. Således undanskaffa en del fåglar icke det gamla redet utan välja sig en ny bostad, om människan icke gör rent åt dem i den gamla. För detta ändamål har jag på senare tid, såsom af ritningen synes, gjort hålkarnas botten i form af en skjutlucka, hvilken kan dragas ut åt ena sidan. Detta underlättar rengörandet betydligt, då man icke mer som hittills behöfver bryta loss det fastspikade taket, hvilket om hålken är gjord af tunna bräder, förstör den, då det årligen upprepas. Jag har icke funnit någon olägenhet vidlåda denna konstruktion, om den utföres någorlunda omsorgsfullt och luckan göres så att träfibrerna uti brädlappen löpa emot dennas afsneddade kanter. Om detta iakttages, sväller den icke, fast den blir våt, och ligger säkert tillfölje af kanternas kilform, äfven om trästycket händelsevis skulle spricka. Då hålk med fast botten begagnas och det förekommer att en af föräldrarna dör och den andra därför öfvergifver boet, ligga äggen eller de döda ungarna i åratal kvar däri, om allt detta af okunnighet eller fördom icke undanskaffas. Sådant måste verka skrämmande på hvarje fågel, som sedan tittar in genom flustret, och afhåller honom säkert ifrån att bosätta sig i närheten af ett sådant olycksställe, ty hans instinkt sörjer för hans säkerhet. Renlighet kan således i detta fall ej heller vara till skada men väl till nytta. Om bottenluckan på undersidan vid a förses med en skåra, som handen kan få tag uti, så är den lätt utdragen, och de vid båda ändar möjligtvis uppstående små springorna tätas af den i hålken införda sågspåns- och jordfyllningen. Det är nämligen en nödvändighet, att uti hvarje hålk, då den hänges upp, inlägga grof sågspån eller en blandning däraf med torrjord eller stybbe till en eller två fingers tjocklek, ty det påminner fåglarna om innehållet i murknade träd och isolerar redet från den kalla hålkbottnen. Om hålken före upphängningen något skakas, lägger sig fyllningen ganska jämn, och efter hvarje tömning kan den genom flustret införas och strös kring med en sked eller en kupad bleckbit. Denna fyllning förtager äfven det ihåliga ljudet som uppstår då en fågel hoppar ned i en af tunna bräder gjord tom hålk, hvilken akustik ibland är stor nog för att jaga en ovan fågel på flykten; därför bli nog äfven åtskilliga hålkar obebodda. Förser man hålken med bottenlucka, så är det onödigt att göra vattenhål uti den, ty luckan blir aldrig så tät att icke läckvattnet, som möjligtvis kommer in, rinner ut. Infinna sig fåglarna icke genast till bosättning på ett nytt ställe, bör man icke strax anse försöket att vänja dem dit som misslyckadt. Kanske ha hålkarna upphängts för sent på våren, eller ha fåglarna så snart icke hunnit upptäcka dem; stundom förhindras de af andra orsaker att infinna sig, ty de undersöka förut förhållandena på stället, där kattor och andra rofdjur kunna göra vistelsen farlig. Man bör därför gifva akt på sådant och ingripa hjälpande, om det är af nöden; förändras omständigheterna på nödigt sätt, så komma fåglarna nog till nästa häckningstid. Då jag 1883 uppsatte de första starhålkarna i Terijoki, hade jag icke förut sett denna fågel på orten och hålkarna stodo tomma till följande vår, men då blefvo flere upptagna. Liknande har förhållandet varit här på Kalliola tio år senare. Bristen på bostadslägenheter är stor, och fåglarna ströfva vida kring för att finna sådana. Till undvikande af en del fel, som vid upphängandet af hålkar ofta göras, vill jag meddela några erfarenhetsrön till ledning därvid, hvilka beträffa de hos oss vanligaste hålkbyggarna. Hvarje fågelart har sina skilda tycken och vanor angående boets placering, som man bör iakttaga och hafva hänsyn till, om företaget att bjuda dem bostäder skall lyckas. Om uppfästning af fågelhålkar. Det är på en del ställen brukligt att anbringa hålkar på långa, sviktande stänger antingen fristående vid någon husgafvel eller ofvanför träd. Detta sätt är icke lämpligt, ty fåglar i allmänhet föredraga en stadigt stående bostad, och sådana hålkar förblifva därför oftast tomma eller inkräktas af någon äfventyrslysten gråsparf, som riskerar att gunga af och an för blåsten. I allmänhet torde det vara lämpligt att icke fästa hålkar tätare än 20 till 30 steg från hvarandra. Fåglar, som icke äro af samma art och söka olika sorters föda på längre afstånd från boet, kunna visserligen trifvas nära intill hvarandra, dock böra familjer af samma släkte få ha sitt jaktområde hvar för sig utan konkurrens om födan, detta befordrar trefnaden. Man har påstått det vara bäst att fästa upp hålkarna med flustret vändt åt sydost och jag har städse om möjligt vid upphängning på träd följt detta råd, ty då skiner solen under större delen af dagen icke in i hålken och värmer mindre därinne; det bör dock äfven undvikas att den i trakten förhärskande vinden blåser rätt in genom flustret. Placeringen måste mycket bli beroende af lokalen, och har jag utan men haft flustret vändt åt alla väderstreck. Lika orätt som det är att fästa hålken vid en lång sviktande stång, blir det ock att hänga den i solbaddet på direkt mot söder eller sydväst vettande vägg, den bör då åtminstone sitta i skuggan uppe under taket. Man gör bäst uti att uppsätta hålkarna under sommarens lopp, ty då vänja sig de fåglar, som finnas i närheten, vid att se och undersöka dem samt veta hvar de finnas, då de på våren återvända. Förbistrykande fåglar finna skydd där under höst och vinter, och så tidigt på våren som det är nödigt tänker den, som endast sommartiden vistas på landet, sällan på småfåglarna. För de hos oss vanliga hålbyggarne kunna hålkarna uppfästas enligt följande erfarenhetsrön: Alla hos oss förekommande mesar, talgmesen (Parus major), kärrmesen (P. fruticeti), blåmesen (P. coeruleus), granmesen (P. ater) och tofsmesen (P. cristatus) bygga gärna i hålkar. De föredraga trädgårdar med omväxlande träd och buskar och skogstrakter med blandad barr- och löfskog, men vänja sig äfven vid andra omgifningar, om sådana, som passa dem, finnas i omedelbar närhet af bebodda ställen, dock komma de icke intill städer. Talgmesen och kärrmesen äro hos oss ganska allmänna, de andra arterna äro sällsyntare och bosätta sig helst i blandad skog fjärran från människoboningar. För alla mesar är det ändamålsenligt att hänga upp hålkar af storlek A, 1 à 3 meter högt från marken, (ty denna fågel bor icke gärna högre) i träd eller på en af löfverk dold säker påle i trädgård, vid väg eller i närheten af mindre, öppna ställen, där träd och buskar finnas nära intill, ty mesen tycker om en undanskymd plats för boet och kvistar att sitta på inom kort afstånd därifrån. Jag har här med framgång fäst upp hålkar åt dem i nedtill tätvuxna albuskar på en meters höjd ifrån marken, ehuru läget är på nordvästra sidan af en med skog beväxt bergsluttning. Hålkarna böra dock vara placerade minst 30 steg från hvarandra. Hålken anbringas bäst i framåtlutande ställning under en lagom högt stående gren af ett stadigt träd, som står på ett fredligt och undangömdt ställe, och äfven på väggar af lider eller uthus bör man åt dessa fåglar anbringa hålken i sådan ställning. Talgmesarna bli på ett fredligt ställe, där ingen katt hålles, snart hemvana och tama, de komma då in i verandor och rum för att jaga flugor och söka smulor eller hälsa på i smörfatet, om det står obevakadt på frukostbordet, liksom här har skett. Gran- och tofsmeser hålla sig hellre i skogen, de bli icke så lätt vana vid odlade ställen, hvarför hålkar för dem bäst anbringas i skogskanten. Alla mesar förstöra maskar och puppor på träd och buskar och böra hyllas för den nytta de göra. Det som sagts om mesars bosättning gäller äfven för en liten nätt och nyttig fågel, som på vårsommaren låter höra sin enkla sång. Det är den s.k. svart ock hvita flugsnapparen (Muscicapa atricapilla). Denna fågel häckar uti hålkar af storlek A, dock böra de fästas något högre, vid 3 till 5 m höjd. Den infinner sig i trädgårdar och parker nära intill byggnader och är icke skygg, dock har jag icke sett honom bygga i vid väggar fästade hålkar, ehuru jag flere somrar haft honom i hålkar på träd inom tjugu steg från mitt fönster. Hålken hänger bäst under skydd af de nedra kvistarna af en björk eller annat löfträd i närheten till en öppen plats eller gräsplan och uti skogskanten. Samma ställen och förhållanden passa för den mycket allmänna rödstjärten (Erithacus phoenicurus) och dennes nära anförvant E. titis. Den förre bor gärna både i hålkarna A och C, dock föredrager den senare formen C, som är mera öppen. Åt rödstjärten anbringas hålken 2 till 6 meter högt på stammen af fristående träd eller vid skogskanten och i närheten af vägar, men äfven under taken af uthus och lider. Användes hålken A åt honom, gör man bäst uti att antingen betydligt förstora flustret eller taga bort öfra tredjedelen af framväggen. Denna fågel är föga skygg och trifves i närheten af bebodda hus, där han, om inga lämpligare ställen bjudas, bygger sitt bo på någon stockända eller sims uti verandor och öppna förstugor eller i lider, där så stor hylla eller afsats finnes att redet rymmes därpå. Man kan öppna en glugg eller taga en ruta ur ett vindsfönster, så går han dit in, och finner han stället fredligt och lämpligt, så bygger han där, helst om man för ändamålet på väggen eller på en stock spikar upp en handstor brädbit försedd med kant så hög som ett finger är tjockt. Jag har träffat på denna fågels bo uti lufthålet i badstuväggen och i vedtrafven i skogen, ty alla gömmor måste duga, då inga naturliga hål finnas. För E. titis anbringas hålken C 1 1/2 till 3 m högt på stammen af ett af buskar något undangömdt träd i trädgård och park, ty denna fågel smyger gärna i buskar och utefter marken. Äfven han trifves nära människoboningar och bygger på egendomliga ställen, blott kattor, råttor och möss hållas på afstånd, liksom skator och nötskrikor. Att alla dessa skadedjur plundrat dessa fåglars bo har jag antingen själf sett eller haft tydliga bevis på. Staren (Sturnus vulgaris) är ingen kinkig fågel och har af bostadsbristen redan längesedan tvingats att bosätta sig i hålkar, där sådana funnits; han är således van därvid och hålkarna B kunna bjudas åt honom nästan på hvilken plats som helst, fristående på en påle ute på fältet eller i skogen, ty han söker oftast sin föda på stort afstånd från boet. Han föredrager dock hålkar satta på något afstånd från bebodda hus, och böra de hänga minst 6 m öfver marken fritt på stammen af höga träd eller uti toppen däraf, dock ej så att de svikta starkt. Staren tycker om vidsträckt utsikt från boet och solsken både morgon och afton, ty den tiden på vårdagen sitter han högt i närheten och sjunger sin flöjtande melodi. Denna fågels hålk behöfver man icke årligen rengöra, om ungarna ordentligt flugit ut, ty följande vår skaffa de själfva bort det onödiga af det gamla redet och hålla rent i hålken. Flere på hvarandra följande år har jag sett starar bygga i samma hålk och därefter funnit den ren; de äro äfven goda kamrater som tåla grannar i hålkar, fästade i samma träd. Här kring villan har jag sedan flere år hvarje vår 10-15 par starar bosatta, hvaraf en del nära köksträdgården; där uppehålla de sig dock sällan, men flyga långa vägar ut på byns åkrar efter föda. Uti samma hålkar af storleken B bygga äfven göktytan och den mindre hackspetten, om de hängas 3 till 8 meter högt på mera undangömda ställen uti park eller vid skogskanten. Den grå flugsnapparen (Muscicapa grisola) föredrager att bygga sitt bo vid hus under taket och uti öppna lador och lider, där blott en möjlighet att säkert placera redet finnes. Den är lika närgången som rödstjärten och bosätter sig liksom han i verandor och skjul, som icke kunna stängas. Man uppsätter åt honom hålkar af formen C, 4 till 8 m högt på för vinden skyddade väggar under simser eller tak, äfvensom i fristående träd invid gräsplaner och trädgårdsland. Denna fågel tycker om att ha vidsträckt utsikt från nästet och sitter oftast i närheten däraf, spejande efter insekter, dem han med stor färdighet fångar i flykten. Han bygger gärna på 150 X 150 mm stora brädlappar försedda med kant, som spikas upp under de takstolsändar som bära gafveltaket intill väggen, blott hvarken sol eller regn når dit. Ett flugsnapparepar har flere somrar häckat här vid villan under ett öppet balkongtak, där folk och barn ständigt uppehöllo sig under rufningstiden inom några meter från boet. De infunno sig genast, då taket blifvit färdigt, och lade redet på ett bräde af listen där innanför. Att där flere gånger målades störde dem icke, och lyckligt födde de upp sina 4 till 6 ungar samt hafva hittills återkommit. Dessa fåglar bygga här äfven på hyllor, högt uppspikade på nakna stammar i parken invid någon öppen plats. Dessa hyllor ha gjorts af större näfverstycken, som i lutande ställning spikats fast vid träden, sålunda att däremellan och stammen bildats som en ficka, stor nog för att rymma det lilla redet. Sådana tillfällen för boets anbringande ha äfven begagnats af rödstjärten och svart och hvita flugsnapparen, helst om ett liknande näfvertak fästats på något afstånd däröfver till skydd mot regn. Så gjorda se de helt naturliga ut och äro omtyckta af fåglarna. Ärlan (Mutacilla alba) bygger äfven, då inga större stenrösen eller af bullersten upplagda gärden finnas att tillgå, i nödfall uti hålkar af formen C, om de uppsättas högt under framskjutande tak liksom för ofvannämnda fågel, dock icke i träd. Ärlan bor helst mera öppet i närheten af trädgårdsland, ängar och åkrar, där hon söker föda, därför böra hålkar för henne uppsättas minst 3 meter högt på skyddade ställen under taken af byggningar, där äfven små hyllor lätt kunna anbringas; dock kommer hon icke, om kattor finnas i närheten. Här på villan byggde ärlor under det öppna tornets golf 12 m högt, och innan man visste af boet, gick man ibland på de glesa bräderna omedelbart däröfver; honan flög då visserligen bort från äggen, men återvände snart och fick sedan vara i fred, ty man undvek att gå dit tills ungarna voro utflugna. Rödhaksångaren (Erithacus rubeculus), denna vår lilla flitiga och rätt angenäma sångfågel, bygger visserligen sitt bo oftast nära marken uti grunda håligheter under rötter af stora träd, i låga buskar och ruttna stubbar eller i det ris och de torra löf som samla sig i mångstammiga al- och videbuskar, men han inkvarterar sig dock äfven uti hål i gamla träd som ligga mer än en meter öfver marken och uti väl undangömda hålkar. I täta busksnår i trädgårdar, hagar eller vid åstränder, undangömdt och nära marken, anbringar man åt denna fågel hålkar af storlek A; dessa behöfva dock icke göras alldeles så djupa, afståndet från flustret till bottnen är nog med 65-75 mm. Äfven bygger han i liggande hålkar af samma sort, hvilka förses med ett hål af 40 mm tvärmått midt på den ena bottnen och läggas på marken, väl gömda under buskar, och täckas så godt som möjligt med torra löf och mossa. Af samma material bör äfven så mycket läggas löst i båda sorterna hålkar, att det fyller dem upp till flustret, sedan städar han åt sig själf. Denna fågel trifves gärna nära människoboningar, om där finnas täta buskar, och bör han hyllas för sin trefliga sång, dock får han sällan där vara i fred för möss, råttor och de öfverallt kringstrykande kattorna. De andra hålbyggarna äro mera sällsynta, och då jag icke sysslat med bosättningsförsök åt dem, förbigås de här. Det är icke mycket besvär och kostnad för en naturvän att syssla med småfåglarnes bosättning, men det är en angenäm förströelse, som gifver nöje och gör nytta. Man bör mata småfåglarna under vintern. Att de småfåglar, som öfver vintern stanna hos oss och för att söka sin knappa föda stryka omkring från trakt till trakt, därunder så starkt minskas till antal, beror icke blott på deras talrika fienders, rofdjurens och människornas förföljelser, utan till stor del äfven på det här i norden för dem ogynnsamma klimatet. Under den tid då snön täcker marken öfverallt och för fåglarna gömmer födan, uppkommer äfven genom omväxlande blida och kyla rimfrost och isbark på träd och buskar, täckande och görande oåtkomliga för fåglarna under veckor och månader alla de insekter och larver som innästlat sig och sökt skydd för vintern uti barkens springor. Då är fåglarnas förrådskammare stängd, och det är en tid af umbäranden och nöd för de små djuren, hvarunder många förgås af svält och kyla. Under sådana omständigheter är det hvar fågelväns skyldighet att efter råd och lägenhet gifva föda åt sina nödställda vänner. Det är dock icke skäl att för tidigt på hösten börja mathållningen åt dem. Då kunna de nog själfva skaffa sig det behöfliga och måste obehindradt få uppfylla sin bestämmelse, som är att uppsöka och utrota de i trädgård och skog gömda skadedjuren, men då sådana icke kunna åtkommas, då umbärandets tid kommit, då årstiden uppträder med all stränghet och gör det svårt eller omöjligt för fåglarna att lifnära sig, då böra vi för att lindra nöden efter bästa förmåga hjälpande ingripa. Då jag nu några vintrar vistats på landet, har jag börjat mata fåglarna först när snön lagt sig stadigvarande, då granarna stå höljda med snö och is samt talgmesarna infinna sig för att undersöka springorna uti brädfordringen kring byggningarna och listverken under taken efter flugor och puppor, däremellan liksom påminnande tittande in genom fönsterrutan. Då har naturen för dem stängt visthuset. Att då kunna förse fåglarna med deras vanliga, naturliga föda är omöjligt, man måste således försöka att ersätta denna så godt man kan, d.v.s. med det lämpligaste som kan anskaffas. För ändamålet kunna följande ämnen med fördel användas: rifvet, torrt hvetebröd, helst sådant som är bakadt hemma samt innehåller något smör och mjölk, då det af fåglarna gärna ätes; söndersmuladt kött, kokt eller stekt och torkadt; krossade hamp- och roffrön, hafregryn och torkade rönnbär; allt detta tycka fåglarna om, och bjuder man mesarna därjämte på osaltadt flott, talg eller fett i allmänhet, så är bordet åt dem smakligt och rikligt försedt. Serveringen af dessa rätter kan, om fåglarna uppehålla sig på nära håll — och detta göra de nog om skyddade natthärbärgen eller hålkar finnas i närheten — ske på små bord försedda med låga kanter eller i lådor, synligt uppställda på passande ställen. Sådana har jag hela vintern flere stående utanför på fönsterlisten, där de lätt kunna efterses och rengöras, och är det ett stort nöje att se fåglarna, som snart vänja sig dit, förpläga sig med anrättningarna. Då djup snö ligger, är det något svårare och omständligare att på längre afstånd sköta mathållningen ordentligt, ty bord, lådor och de ofta små byggningar liknande inrättningar, som för ändamålet användas, bli snart fulla med snö, hvilken täcker maten, så att fåglarna slutligen icke kunna komma åt något däraf. Därför är bäst att förfara på följande sätt. Man tager en omkring två meter hög tall eller gran och kvistar den nedtill så högt som snön på stället brukar lägga sig eller ungefär på halfva höjden. Sedan gör man af förenämnda näringsmedel en blandning i ett kärl och öfvergjuter denna med smält talg eller annat osaltadt flott, af sådan beskaffenhet att det stelnar, så pass rikligt att det hela, då det är omblandadt, varmt kan strykas på tallruskan med borste eller pensel och fastnar därpå. När detta är väl utfördt, för man ruskan dit där den skall vara, fäster den uti en korsformig julgransfot och lägger en sten på hvar och en af dennas fyra armar, så att den står stadigt i blåst. Af granens eller tallens många kvistar kunna naturligtvis en del borttagas, men barren må gärna sitta kvar, ty därvid fastnar smörjan bättre. Flotten inhöljer födan och håller den kvar samt skyddar den för regn; fåglarna hitta snart reda därpå och vänja sig vid densamma. Den snö, som stannar på kvistarna, hindrar icke fåglarna att komma åt maten och faller lätt bort, då man knackar på stammen, och den på marken liggande blir sällan så hög att den gör förfång. Det beror sedan på huru många gäster som infinna sig och huru stort förrådet är, om det räcker en vecka eller längre innan det måste förnyas; detta lär ock erfarenheten snart. Det är rätt roligt att emellanåt se en hel svärm af olika fåglar knyppla om de smorda kvistarna. Man kan ock tillverka ett matbord åt de små gästerna af följande beskaffenhet. Af tunna ohyflade bräder göras två fyrkantiga bordskifvor, hopspikade på tvärlister och omkring en meter utefter sidorna. Till en af dessa skifvor göras fyra ben af stadiga störar, som tagas 1 1/2 meter långa och något fällas in i skifvan midt på dess sidor samt stadigt förenas inunder med korssträfvor. Ofvanpå denna skifva mellan benen, som böra vara så högt anbragta att de räcka 10 cm däröfver, anbringas ett kors af lika höga lister, hvaraf skifvan således delas i fyra rutor. Den andra skifvan passas med de sammanhållande tvärlisterna vända nedåt ofvanpå korset, så att den ligger någorlunda tätt därpå och förses på samma sida med några andra, låga lister. Dessa skola tjäna till att hålla kvar den i smält tillstånd påstrukna fågelmaten, för hvilket ändamål denna skifva kan föras inomhus. Ställningen bäres ut i trädgården eller parken, där den är bäst åtkomlig för fåglarna, den smorda bordskifvan lägges med smörjan nedåtvänd på sin plats och de nyfikna mesarna hitta snart dit samt visa vägen åt andra fåglar. För att göra det lättare att hitta den sålunda i taket hängande maten, strör man litet hampfrö på bordet och in uti de fyra kamrarna därunder samt fäster någon liten fläskbit där, hvilket medel är mer än som vanligen behöfs för att väcka uppmärksamheten. Detta fågelbord har, om det riktigt uppställes, den goda egenskapen, att regnet icke lätt kommer åt att blöta upp och förstöra maten och äfven snön kan icke fritt yra dit in i alla kamrar, hvilka med en käpp lätt göras fria från snö. Fåglarna lära sig märkvärdigt snart att picka bort sin föda under taket, som dock icke bör fästas alltför högt åt dem, och man kan lätt se om förrådet är förtärdt; då tar man bordskifvan med sig in och förnyar målningen. Om man fram mot våren på och uti detta matbord lägger frön af hampa och andra af fåglarna omtyckta växter, infinna sig därvid gulsparfvar, hämplingar och bofinkar, liksom under höstvintern, ifall rönn- och enbär serveras, sidensvansar och domherrar gärna hålla tillgodo. Ställes bordet på en plats, där det kan ses från fönstret, är det under enformiga vinterdagar ganska intressant att emellanåt en stund iaktta fågellifvet i dess närhet. *** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 73656 ***